Birgitta Haglund
Nordic noir intar scenen
”Sviten”, Intiman, med Niklas Engdal och Peshang Rad (i förgrunden). Foto: Carl Thorborg
Dramatikern Isabel Cruz Liljegren har sett två uppsättningar i höst som båda tar avstamp i den populära genren Nordic noir: Sviten på Intiman och Nordic crime på Dramaten. Hon frågar sig ifall det handlar om publikfrieri eller om dessa uppsättningar kan bidra med något till teatern som konstform.
Genren Nordic noir, eller Scandinavian noir, kännetecknas av kriminalhistorier som ofta utspelar sig i karga, vardagsgrå miljöer där allt verkar lugnt på ytan. Som kontrast ställs detta mot mörka, dolda krafter i samhället, i form av mord, kvinnovåld och rasism.
Henning Mankell har kallats för genrens fader och dess framgång har tillskrivits den distinkta stilen: realistiskt, enkelt och exakt, befriat från onödiga ord och metaforer. I höst har vi sett succégenren ta sig in även på våra teaterscener. Är det ett billigt sätt att försöka locka ny publik eller kan genren också bidra med något till vår konstform? Teaterkritikerna har haft delade åsikter om detta.
Intimans uppsättning av Sviten utnyttjar inte helt, varken i regi eller manus, det specifika med just teaterformen: att det sitter en levande publik i rummet.
När jag kommer till Intiman råder biokänsla – man kan fota sig framför en backdrop med texten »Sviten«, det säljs snacks och många tar med sig en dricka in i salongen. Pjäsen – med manus av Denise Rudberg och Mikaela Bley, i regi av Lisa Ohlin – är uppbyggd som ett polisförhör med åtta misstänkta karaktärer. De var alla på plats i en hyrd hotellsvit samma kväll som en ung tjej mördades där. Scenbilden är avskalad: en blackbox med en projektionsduk i fonden där ordlösa, dramatiserade snuttar visas som filmer i vilka publiken får veta vad det var som verkligen hände under kvällen. För övrigt byggs historien ut genom att förhörsledaren pusslar ihop de olika vittnesmålen där handlingen drivs framåt av berättande textmassor. Det är ett mellanting mellan radiodrama, Instagram-stories och berättarteater. I pausen uppmanas publiken att interagera på Instagram, utan att det fyller något egentligt syfte. Roligast publikinteraktion sker spontant när en av de misstänkta karaktärerna försäger sig, råkar veta mer än han borde: »Vad var det för typ av sladd hon ströps med?« Polisen svarar: »Jag sa aldrig att det var en sladd«. Delar av publiken drar hastigt efter andan och ropar instämmande: »Det sa han aldrig!«
Här tas det tillvara på den slitna polisens ambivalenta antihjälte-egenskaper, vilket öppnar för den intressanta filosofiska frågan: Hur kan vi skapa godhet i en ond värld?
Intimans uppsättning av Sviten utnyttjar inte helt, varken i regi eller manus, det specifika med just teaterformen: att det sitter en levande publik i rummet. Kanske försöker de göra detta med hjälp av Instagram-momentet? Det är inte tydligt varför den här berättelsen i den här formen ska visas på en scen istället för på tv, eller lyssnas till i radio (ursprungligen är också Sviten framtagen som ett ljuddrama i poddformat för Sveriges Radio, P3 Serie) Jag hade önskat mer dramatik i rummet, mer iscensatt spänning mellan karaktärerna och generellt ett mer fysiskt gestaltande. På Dramaten får jag mer av det jag söker.
”Nordic crime”, Dramaten, med emanja Stojanović, Krister Henriksson, Rebecka Hemse och Lena Endre. Foto: Sören Vilks
Här består scenografin av en upphöjd, utkristalliserad version av Nordic noirs karaktäristiska egenskaper. Ett stiliserat poliskontor med smakfullt utplacerade symboliska föremål som med sina små nummerbrickor för tankarna till bevismaterial. I denna föreställning spelas det tv-poliser (Martin Beck, Kurt Wallander, Johan Falk med flera) vars realistiska uttryck i form av svordomar och mimik görs till en komisk effekt. Nordic crime – med manus och regi av Mattias Andersson – börjar precis som Sviten texttungt, med polisernas dramatiserade läsningar av dokumentära förhörsprotokoll och domstolsbeslut, hämtade ur verkligheten. Efter hand börjar dock en intrig växa fram bland poliserna i rummet. Berättelsen vidgas och slår sig loss från den begränsande genren, för att bli scenkonst med starka metaforer och teatermagi. Här tas det tillvara på den slitna polisens ambivalenta antihjälte-egenskaper, vilket öppnar för den intressanta filosofiska frågan: Hur kan vi skapa godhet i en ond värld?
Generellt sett kan man säga att dessa två olika scenkonstverk inte är lika fåordiga som deras förlagor inom film- och tv-genren, att de grådaskiga och vardagliga miljöerna blir svårgestaltade och att den textdrivna dramatiken får ta större plats när bilderna inte är i fokus. Dessutom visas här inga mordoffer på scen i form av nakna och blodiga kvinnokroppar.
Isabel Cruz Liljegren
Ytterligare en föreställning i samma genre spelas under hösten och vintern 2022: Var är Olle? på Kulturhuset Stadsteatern, ett true crime-baserat drama av Amanda Glans och Andreas Kundler.
Ryska teaterarbetare på flykt
|
I det här numret publicerar vi ett samtal av Helena Autio-Meloni med fyra ryska scenkonstnärer, som idag befinner sig i Helsingfors, om det rådande världsläget, skillnaden mellan teaterlivet i Ryssland och Finland och det stigma i att vara rysk som idag har växt fram.
Vi gör också nedslag i några scenkonstfestivaler. Birgitta Johansson har besökt Edinburgh International Festival och fastnade för två skotska uppsättningar – Medea och Burn. Båda har fått henne att se nya sidor hos två gestalter som hon trodde sig känna. Medan Anna Hedelius tar med läsaren till Edinburgh Festival Fringe och berättar om bredden hos de föreställningar som fyllde hennes intensiva dagar där. Birgitta Haglund har varit i Harstad och tagit del av Festspillene i Nord-Norge där hon såg två föreställningar som bands samman av klimatkatastrof, postapokalyps-stämning och countrymusik – och intervjuade regissörerna bakom verken: Philippe Quesne och Kelly Copper.
Yael Feiler vrider och vänder i sin artikel på begreppet representation och berättar om hur en laddad gest – att knyta en knytblus på scen – skapade sprickor under ett repetitionsarbete. Hon undersöker hur detta ska tolkas och vad det fick för konsekvenser.
|
Sandra Grehn fördjupar sig i funkisestetik och hur den kan utveckla scenkonsten. Hon har intervjuat skådespelaren Christine Bylund, som medverkade i Dramatens uppsättning av Liv Död Sex Pop och scenkonstnären Ellen Spens, som ingår i Kollaborativet.
Regidagboken är denna gång skriven av Anja Suša som berättar om sitt arbete med Älskarinnorna på Uppsala stadsteater och diskuterar vad representation egentligen ska fylla för syfte på scen.
I numrets pjäs, Min pappas ögon, lyfter Rebecka Cardoso trosfrågor samt en längtan efter att hitta sin kärna och bli accepterad för den man är.
|
Moneybrother gästar Västanå
Sunne
Västanå Teater avslutar sitt jubileumsår, där de firat att de fyllt femtio, med en färgstark julkonsert i berättarladan i Rottneros – med tillhörande julmiddag i pausen. Ljus, glädje och överraskningar utlovas. Ingen kväll kommer vara den andra lik. Enligt Magnus Stinnerbom, kompositör och musikansvarig på Västanå Teater, är ledorden för denna kväll »nyfikenhet, äkthet och kärlek«, stämningar som bandet ska skapa tillsammans med gästartisten Anders »Moneybrother« Wendin. Hans medverkan bådar för att det kommer bjudas på patos, hög energi och stark utlevelse under konserten, som kommer innehålla både jul- och teatermusik och spelas 1–18 december.
Teatr Weimar till Ö2
Foto: Teatr Weimar
Stockholm
Teatr Weimar kommer denna höst ha sin första premiär i Stockholm, på Jörgen Dahlqvists pjäs Millenials som han regisserar själv.
Pjäsen beskrivs som »ett öppet sår fylld av humor, kärlek och nattsvart ångest«. Den utspelar sig i en lägenhet, någonstans i Sverige, där två systrar besöker sin psykiskt sjuka mamma samtidigt som de försöker hantera olika hot, som klimatkrisen och kriget i Europa. De söker svar på både små och stora frågar, alltifrån hur man förhindrar finnar till om kapitalismen kommer kollapsa.
Pjäsen spelas 11–14 november på Ö2 Scenkonst som flyttat från Södermalm till Bergsgatan på Kungsholmen, och ingår i Ö2 Scenkonsts residens.
Misslyckandets helvete och mirakel
|
Sommarens dubbelnummer har ett tema kring att misslyckas, något som vi alla räds men som ofta är nödvändigt i kreativa processer – att försöka, misslyckas och försöka på nytt … för att lyckas.
Anna Hedelius har samlat tre regissörer till ett rundabordssamtal – Frida Röhl, Mellika Melouani Melani och Pontus Stenshäll – för att belysa deras tankar kring såväl konstnärliga som ekonomiska misslyckanden och vad ett misslyckande egentligen är.
Karin Helander gör i sin essä en historisk exposé kring numrets tema och skriver om hur komik på scen ofta växer fram ur våra misslyckanden och tillkortakommanden.
Vart har ambitionerna tagit vägen när det gäller landets kulturpolitik? Det frågar sig Rikard Hoogland som fördjupar sig i misslyckanden inom kulturpolitiken. Medan David Wiberg i sin teaterkrönika berättar om hur han ofta använt sig av misslyckanden i sitt skapande. Vidare har Sara Beer i vår enkät frågat fem personer, med olika funktioner inom scenkonsten, om vilket som är deras bästa värsta misslyckande.
Sara Beer har även skrivit en artikel om monologen som form och varför den inte klassas lika högt som dialogen. Till sin hjälp har hon Stefan Marling och Magnus Lindman. Vi publicerar även ett utdrag ur Magnus Lindmans monolog Bang.
Vart är den nyskrivna dramatiken på väg och vad behövs för att utveckla och hitta nya former för nyskriven dramatik?
|
Isabel Cruz Liljegren har intervjuat några personer inom scenkonsten för att undersöka detta: Saga Gärde, Balsam Karam, Mattias Andersson, Kristina Ros, Sofia Freden och Mikael Wranell.
Numrets regidagbok är skriven av Nora Nilsson som berättar om regiarbetet med en omfattande och maxad produktion, Mr Burns – en postelektrisk pjäs på Göteborgs stadsteater.
Rikard Hoogland rapporterar från årets Theatertreffen som inte riktigt tagit sig ur pandemiskuggan än. Och Sigrid Herrault intervjuar den ukrainska dramatikern Neda Nezhdana om situationen för teatern i Ukraina medan Birgitta Haglund samtalar med regissören János Szász och registudenten Klaudia Gardenö om läget för teatern i Ungern och om Szász uppsättning av Natthärbärget på Dramaten.
Numrets pjäs är Penelope av Py Huss-Wallin och Nils Granberg, som väcker frågan vilka uppoffringar Penelope har fått göra under sin långa väntan på Odysseus återkomst.
|
