Rädsla gör världen farligare – Falk Richter belyser vår nutid (ur nummer 4/2018)


2, Safe, dramaten-safehansmalm-9175-press

 

 

Falk Richters föreställning »Safe«, som inledde Bergmanfestivalen i augusti 2018 på Dramaten. På bilden syns Electra Hallman och Ruth Rebekka Hansen.

Foto: Hans Malm

 

 

Falk Richters pjäser är som ett förföriskt kinderägg med explosivt innehåll. Att parodiera högerextrema parlamentariker har för hans del tidigare resulterat i mordhot och fyra rättsprocesser. Men framför allt sätter han ljuset på demokratitrötthet och utmanar vår förpuppade ängslighet. Marie Starck har träffat honom.

 

När rädslan styr världen förvandlas den till sin egen mardröm. Frågan är om vi vill veta sanningen om oss själva.

Falk Richter är inte bara en av Tysklands och Europas främsta dramatiker och regissörer, han är även en av de farligaste. Åtminstone enligt de högerextrema krafter, med rötter i nationalsocialismen, som mordhotat och polisanmält honom för förtal. Fyra rättsprocesser har inletts, men han har vunnit dem alla.

– Jag hade kunnat överklaga den senaste domen, där jag bara dömdes till att ändra en mening och ta bort ett namn.

Men han vill hellre bekämpa högerns arga kulturkamp mot kultur och konst. Inte med hjälp av juridik. Att fortsätta skriva är ett vassare vapen än en ny process.

 

Varför är du så farlig?

– För att jag säger sanningen. De högextrema är verkligen rädda för konstens makt. Under en period var jag ett hatobjekt i deras parallelluniversum. Många i Alternative für Deutschland, AfD, kommer från gamla nazistklaner som gömt sig i Chile och återvänt. De nya högerextrema rörelserna är extremt farliga om de får fritt spelrum och hatet mot muslimer och oliktänkande får fortsätta. Ni svenskar måste förstå att en röst på Sverigedemokraterna också är en röst på en människoföraktande världsbild.

Så vad handlar det om?

Pjäsen »Fear« väckte starka reaktioner inom det nationalistiska, högerextrema partiet AfD, då den sattes upp på Schaubühne i Berlin 2015. EU-parlamentarikern Beatrix von Storch och partiets ordförande Frauke Petry, parodierades som zombies och som massmördare.

Att det blev just Beatrix von Storch som häcklades är ingen tillfällighet. Hennes morfar var Hitlers finansminister som både planerat och ligger bakom kalkylerna för gaskamrarna.

– Hennes egen paroll är »Make Germany great again«, men det är oklart vad hon faktiskt menar. Syftar hon på nazitiden eller något annat?

Man kan undra vad Dramaten förväntade sig när de beställde en pjäs som skulle inleda årets Bergmanfestival. Hittills har Falk Richter varit relativt okänd för den stora svenska publiken, så när som på Annika Silkebergs uppsättning av pjäsen »Trust« på Galeasen 2013. En samtidssatir med en dubbeltydig titel, vilket blivit något av hans signum.

 

Ni svenskar måste förstå att en röst på Sverigedemokraterna också är en röst på en människoföraktande världsbild.

Falk Richter

 

Den här intervjun görs mitt i repetitionsarbetet och valrörelsen, men artikeln når sina läsare först en månad efter valet. En tidslucka där precis allt kan hända, även om den politiska utvecklingen som Falk Richter sätter strålkastarljuset på är långt ifrån över.

»Safe« må vara specialskriven för Dramaten och en svensk publik. Men det är framför allt en pjäs om den politiska situationen i Europa idag.

– Jag är ingen politisk konstnär, men som konstnär intresserar jag mig för samhällssituationen både på ett privat och ett politiskt plan. Hur tänker människor idag? Hur ser deras relationer ut? Vilka rädslor brottas de med? Men jag intresserar mig också för den växande nationalismen och de högerextrema krafter som idag tar plats i tyska riksdagen. Vem hade kunnat ana det för tio år sedan?

 

 

2 FAlk Richter, foto Bernhard Musil

 

Tyske regissören och dramatikern Falk Richter.

Foto: Bernhard Musil

 

»Safe« är betydligt mer poetisk än »Fear« och behandlar nutidsmänniskans känsla av otrygghet i sina relationer och i samhället. En, som många upplever det, hotfull tillvaro i en ömtålig och splittrad värld på väg mot upplösning och en klimatkatastrof.

Tyskarnas förkärlek för Bullerbyn och djupa skogar har påverkat scenografin som föreställer en naturskön skenbar idyll, där videoprojektioner på svenskt midsommarfirande störs av brinnande bilar som rufsar till den tyska glorifierade Sverigebilden. I centrum står en avskalad huskonstruktion som skulle kunna symbolisera folkhemmet, eller en kyrka på väg att raseras.

Pjäsen driver friskt med kyrkan, med den så kallade Kulturprofilen och hans täta band till Svenska Akademien och med den svenska självbilden: »Vi går in i smärtan. Det är bara vi … som kan komma med fred och frihet i världen.«

Ensemblen har i högsta grad varit involverad i processen och har beskrivit den aktuella politiska situationen i Sverige utifrån sin egen erfarenhet.

– Jag är verkligen begeistrad av skådespelarna. De är väldigt finstämda och precisa i sitt sätt att måla upp emotionella stämningar. Mina texter däremot är mer postdramatiska, i samma tradition som Brecht och Jelinek, och fokuserar mer på text än handling.

 

 


1, Safe, dramaten-safehansmalm-7952-press, foto Hans Malm, samtliga dessa foton

 

 

Falk Richters föreställning »Safe«, Dramaten, med Reuben Sallmander och Ana Gil de Melo Nascimento.

Foto: Hans Malm

 

 

Att även Sverige har osäkra stadsdelar där människor inte känner sig trygga chockade Falk Richter. Senaste årets Nobelpriskris och Me too-debatten har också förvånat honom.

– Vem hade trott det. Allt brister. Till och med i Sverige.

Falk Richters pjäser är suggestiva och tonsäkra allkonstverk som även inkluderar dans, video och musik. Dansarna har repliker och skådespelarna dansar. Allt flyter samman.

– För mig är det viktigt att undersöka vad dessa politiska teman betyder för kroppen.

Sedan flera år samarbetar han med den isländske kompositören Valgeir Sigurðsson, som med elektroniska klangbilder förstärker den dystopiska känslan av förvirring och främlingskap. På scen sitter den isländske singer-songwritern Helgi Harfn Jónsson vid flygeln.

– Helgi har en underbar röst med både en maskulin och feminin klang som spänner över tre oktaver. Sångens skönhet ger en värme och skapar en förtätning i denna annars så kalla värld.

Om Europa vore en person så skulle man kunna beskriva denne som en splittrad och osäker människa som saknar sammanhang. Nationella strömningar söndrar, även trygga och rika länder, menar Falk Richter.

– Vi har det oförskämt bra, ändå växer den här typen av politiska krafter som piskar upp en stämning av osäkerhet och rädsla.

– Som konstnär och som människa har jag ingen optimistisk hållning. Istället ser jag splittring och konflikter. Det finns en form av urrädsla som frammanas av onda, politiska krafter. Man talar om en rädsla för flyktingströmmar, trots att vi egentligen har betydligt större problem att tackla; miljöförstöring och social rättvisa. Istället framkallar man ett slags panik.

Pjäsens titel är även här, precis som i »Fear«, dubbeltydig. I »Safe« talar man om ett konstverk som låses in i en välbevakad transithall på en schweizisk flygplats. »Världens säkraste plats«, enligt honom, där många konstverk förblir rena spekulationsobjekt eftersom de aldrig visas för omvärlden. Vad betyder det för konsten?

Men man kan också associera till gated communities och till ett allt mer »säkert« och slutet samhälle för de priviligierade, med höga murar som utestänger fattiga, oliktänkande och flyktingar.

 

Hur politisk är Bergman?

– Jag ser faktiskt Bergman som väldigt politisk. Filmen »Fanny och Alexander« är en radikal kommentar till en repressiv och strukturell kyrka. Jag har ju skrivit ett verk för att fira Bergman. Men vad är det för kulturellt arv som vi firar? Hans filmer är fulla av traumatiserade människor som inte känner sig älskade, som är olyckliga i sina relationer, och av mödrar oförmögna till kärlek.

 

Texterna är personliga och därmed blir de också politiska. Den distinktionen är viktig för mig. Jag tar upp samhällsrelevanta teman, men aldrig partipolitiska.«

Falk Richter

 

Trots att Falk Richters egna pjäser beskrivs som politiska vägrar han se sig som en politisk konstnär.

– Texterna är personliga och därmed blir de också politiska. Den distinktionen är viktig för mig. Jag tar upp samhällsrelevanta teman, men aldrig partipolitiska. På ett personligt plan önskar jag mig reella politiska förändringar. För tio år sedan kunde jag inte föreställa mig att vi skulle ha riksdagspartier med samma politiska agenda som nazisterna. AfD förnekar Förintelsen och står för en upplösning av demokratin.

– Jag kommer från ett land där sådana som jag blev dödade; konstnärer och öppet homosexuella. Nu finns nazisterna åter i den tyska riksdagen och när man ser vad som händer i Polen blir man rädd. Om AfD kommer in i regeringen kommer de kunna ändra grundlagen och det kommer bli ännu farligare för mig. Då kommer jag lämna Tyskland.

Hoten har knappast gjort honom mer försiktig och ängslig.

– Snarare mer aktiv och progressiv. Jag har haft tillfälligt polisbeskydd. Men jag måste ändå försöka leva så normalt som möjligt.

 

Tror du verkligen att teater kan förändra något?
 – Konsten kan leda till ett djupare reflekterande. Som konstnär kan jag spetsa till vissa frågeställningar och varna för vissa företeelser som jag får syn på. Men konst är ingen agitation eller revolutionär kraft. Ändå har jag under de senaste åren förvånats över vilken kraft mina pjäser har. Vi får inte glömma att nazisterna först gav sig på konstnärerna. De förbjöd viss konst och brände böcker. Sedan gav de sig på homosexuella. Och vi vet alla vad som hände bara några månader senare.

 

Det låter tröstlöst.

– Men konsten kan också ge kraft. Att ge individen en tydligare insikt och klarhet. Teatern spelar på vårt känsloregister, men kan också ge gemenskap och samhörighet.

 

Marie Starck

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 4/2018 av Teatertidningen, som går att beställa här: http://teatertidningen.se/?page_id=826

 

 

 

 

Annonser
Molkom folkhögskola, skådespelare, studera
Månadens citat

»Tron på rätt och fel, att ett geni sitter inne på alla svaren och ska förlösa dem ur skådespelarna genom våldsamma manipulationer, brukar inte vara frigörande för lek«.

Linus Tunström

Folkoperan