Frida Röhl recenserar ”Rummen vi delar”

Sofia Rönnegård

Gidlunds förlag, Möklinta/Sala 2026

120 SID

Sofia Rönnegårds Rummen vi delar är en bok om konsten att arbeta med teater, men också om det mänskliga tillståndet. Om den sorts närvaro som krävs för att verkligen kunna träda in i en annan människas erfarenhet. Om tomhet, mellanrum och tystnad – inte som frånvaro, utan som möjliggörande rum. Hållplatser innan själva spelet börjar. Ett (ingenting), med parenteser runt sig, omslutet av rymd för resonans, ett (ingenting) ur vilket nya världar kan födas. Där möten mellan människor blir möjliga och där resonans kan uppstå, likt stämgaffelns två stavar som tillsammans frambringar vibrationen som ger tonen.

Boken kretsar kring Sofia Rönnegårds eget liv. Hon skriver om uppväxten med en pappa som var präst, om vägen in i teatern, om att förlora ett barn och ändå fortsätta röra sig framåt, om hur teatern ibland kan hjälpa oss att överleva det svåra. Samtidigt beskriver Sofia Rönnegård villkoren för det konstnärliga arbetet: frilanslivets osäkerhet, väntan mellan rollerna, de ekonomiskt och existentiellt tomma perioderna. Men hos henne blir dessa mellanrum aldrig enbart brist. De blir också platser där nya kreativa rum kan uppstå, där återhämtning och sökande kan få ta plats.

Med en till synes oövervinnerlig kärlek till teatern, en tro på dess potential att förändra människan i grunden, tar hon sig an ensamheten och tomheten mellan uppdragen.

Och kanske är det just därför Rummen vi delar känns så angelägen. Den talar om konst utan cynism. Utan ironisk distans. Rönnegård tror fortfarande på scenkonstens förmåga att skapa verklig kontakt mellan människor.

Samtidigt som kulturdebatten ofta fastnar i förenklade motsättningar – där teaterformer antingen ska försvaras eller förkastas – vägrar Rönnegård att inta den bekväma tyckarrollen.

Boken består av tre essäer skrivna mellan 2018 och 2023. I den första delen, Den kommunikativa närvaron, står skådespeleriet i centrum. Här undersöks vad närvaro egentligen innebär och vilka krav på äkthet som ställs på en skådespelare. Den andra delen, Den öppna tomheten, rör sig kring frilansandets villkor och de ibland smärtsamma mellanrum som uppstår mellan arbeten. Rönnegård visar hur dessa perioder både kan vara fyllda av oro och samtidigt fungera som jordmån för skapandet. Den sista essän tar oss till Berlin i ett slags filosofiskt reportage där konstutställningar, föreställningar och konserter vävs samman med reflektioner kring liv och konst.

I alla tre texterna rör sig Rönnegård fritt mellan personliga erfarenheter, filosofiska resonemang och konstnärliga möten. Och med sig har hon många vänner. Med självklarhet resonerar hon med Simone Weil, Berthold Brecht, Laurie Anderson och många fler, de flyter in i hennes egna resonemang som en flock kamrater, tänkare på samma resa. Medsökande i jakten på närvaro, på konst. På liv.

Hennes språk är lättillgängligt, hon talar till en rakt och utan omskrivningar trots att hon försöker formulera det oformulerbara. Och detta genuina sökande gör att referenserna aldrig känns akademiskt tunga eller demonstrativa.

Det finns också en tydlig andlig dimension i boken. Som en röd tråd löper hennes uppväxt i kyrkan genom resonemangen. Konstens ritualer och religionens ritualer speglar varandra. Med hjälp av den radikalfeministiska teologen Mary Daly ställer Rönnegård frågan: Varför är inte Gud ett verb? Och varför inte det mest aktiva och dynamiska verbet av dem alla – att älska? Hon vågar stanna i mysteriet, i nyfikenheten, i fundamentet för konstnärligt skapande – att inte veta.

Hon försvarar det öppna och ofärdiga, det rum där inga självklara svar finns. Där, menar hon, bor konsten och kanske också det vi kallar Gud.

Det gör Rummen vi delar till en viktig bok i en samtid präglad av tvärsäkerhet och positionering. Samtidigt som kulturdebatten ofta fastnar i förenklade motsättningar – där teaterformer antingen ska försvaras eller förkastas – vägrar Rönnegård att inta den bekväma tyckarrollen. Trots att ilskan finns där blir hennes text aldrig reducerad till debattinlägg. Hon håller fast vid sitt sökande efter lek, närvaro och mänsklig kontakt.

Våra rörelser söker sig »bakåt, framåt, inåt, bortom«, skriver hon. I en tid präglad av kontrollbehov, effektivitet och framväxande auktoritära rörelser blir sådana tankar nästan revolutionära. Det är också här bokens politiska kraft finns.

Hon påminner oss om att livet inte utvecklas linjärt. Ingenting växer rakt uppåt. Människan, liksom konsten, irrar sig fram. Våra rörelser söker sig »bakåt, framåt, inåt, bortom«, skriver hon. I en tid präglad av kontrollbehov, effektivitet och framväxande auktoritära rörelser blir sådana tankar nästan revolutionära. Det är också här bokens politiska kraft finns. Inte i slagorden utan i försvaret av det öppna, långsamma och gemensamma.

Sofia Rönnegård tror på möjligheten till förändring. Hon menar att det är en motståndshandling att hävda konstens rätt att existera. I teatern kan främlingskap förvandlas till gemenskap och ensamhet bli till kollektiv erfarenhet. Och kanske är det just där, i det gemensamma rummet mellan människor, rummet vi delar, som hennes bok finner sin djupaste ton.

Frida Röhl