{"id":1679,"date":"2018-10-05T20:33:09","date_gmt":"2018-10-05T18:33:09","guid":{"rendered":"https:\/\/teatertidningen.se\/?p=1679"},"modified":"2018-10-05T20:33:35","modified_gmt":"2018-10-05T18:33:35","slug":"standigt-denne-bergman-ur-nummer-52017","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/teatertidningen.se\/?p=1679","title":{"rendered":"St\u00e4ndigt denne Bergman (ur nummer 5\/2017)"},"content":{"rendered":"


\"1<\/a><\/p>\n

\u00a0Foto: Micke Sandstr\u00f6m<\/em><\/p>\n

Ingmar Bergmans film \u00bbFanny och Alexander\u00ab iscensattes av Uppsala stadsteater, i regi av Linus Tunstr\u00f6m som bearbetade manuset tillsammans med Armin Kerber.<\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

Genikulten kring Ingmar Bergman och den hierarki Linus Tunstr\u00f6m upplevde p\u00e5 Dramaten, d\u00e5 han i unga \u00e5r skulle f\u00f6lja Bergmans regiarbete, har p\u00e5verkat honom och blivit ett slags motbild till hur han sj\u00e4lv vill arbeta som regiss\u00f6r. H\u00e4r skriver han om sina minnen av Bergman och om sin upps\u00e4ttning av \u00bbFanny och Alexander\u00ab.<\/strong><\/p>\n

 <\/p>\n

\u00c4ven om jag inte kan p\u00e5st\u00e5 att min relation till Bergmans verk \u00e4r genomg\u00e5ende djup s\u00e5 har \u00e4nd\u00e5 hans persona ut\u00f6vat en viss gravitation p\u00e5 mig, liksom s\u00e4kert p\u00e5 m\u00e5nga andra som valt att sl\u00e5 sig in p\u00e5 regiyrket i Sverige.<\/p>\n

\u00bbFanny och Alexander\u00ab var den f\u00f6rsta film jag s\u00e5g av honom, p\u00e5 biograf tillsammans med mamma, en kall juldag n\u00e4r jag antagligen var 12 \u00e5r. Bilder och st\u00e4mningar stannade kvar, som biskopens iskalla beskrivning av sin k\u00e4rlek till Alexander, inte \u00bbmj\u00e4kig utan k\u00e4rv och stark\u00ab. Senare har jag fascinerats av v\u00e5ldsamheten i till exempel \u00bbH\u00f6stsonaten\u00ab, \u00bbVargtimmen\u00ab, \u00bbViskningar och rop\u00ab. Vissa andra av hans filmer har lockat mindre, en aningen jolmig brottning med trosfr\u00e5gor och en avsaknad av att de relationella och existentiella konflikterna \u00f6ppnar upp mot n\u00e5got st\u00f6rre, mot v\u00e4rlden och dess maktstrukturer.<\/p>\n

 <\/p>\n

Men \u00bbFanny och Alexander\u00ab \u2026 N\u00e4r jag blev teaterchef p\u00e5 Uppsala stadsteater visste jag att jag ville iscens\u00e4tta den, att den skulle f\u00e5 \u00bbkomma hem\u00ab d\u00e4r i Uppsala. Jag ville befria den, b\u00e5de fr\u00e5n nostalgi och falsk v\u00f6rdnad och f\u00f6rs\u00f6ka sl\u00e4ppa loss den hyllning till det irrationella som finns inb\u00e4ddat i historien. Kanske ocks\u00e5 \u00e5stadkomma en sorts befrielse fr\u00e5n verkets koppling till Dramaten. Jag hade \u00e4gnat en kort tid av mina f\u00f6rsta trevande regi\u00e5r i Dramatens gyllne rum och upplevt en s\u00e4rskild blandning av skr\u00e4ck och sj\u00e4lvh\u00f6gtidlighet som riskerade att f\u00f6rvandla laddade teaterstycken till duktig men tr\u00e5kig teater. Det \u00e4r en tid jag inte skulle vilja vara utan eftersom den var n\u00e5got att ta spj\u00e4rn emot och hj\u00e4lpte mig att hitta min egen v\u00e4g. Och den tiden kom tillbaka till mig n\u00e4r jag b\u00f6rjade arbeta med \u00bbFanny och Alexander\u00ab.<\/p>\n

 <\/p>\n

\n

Tron p\u00e5 r\u00e4tt och fel, att ett geni sitter inne p\u00e5 alla svaren och ska f\u00f6rl\u00f6sa dem ur sk\u00e5despelarna genom v\u00e5ldsamma manipulationer, brukar inte vara frig\u00f6rande f\u00f6r lek.<\/p>\n<\/blockquote>\n

 <\/p>\n

Det var i b\u00f6rjan av 90-talet och jag hade \u00e4nnu bara regisserat ett f\u00e5tal pj\u00e4ser. Jag skulle f\u00e5 komma in i v\u00e4rmen, bli en del av \u00bbhuset\u00ab, som alla d\u00e4r kallade sin arbetsplats. Tanken var att jag i linje med elevskolans gamla traditioner skulle vistas d\u00e4r f\u00f6r att insupa kunskapen och traditionerna som laddade v\u00e4ggarna, f\u00f6r att s\u00e5 sm\u00e5ningom regissera n\u00e5got. Den formella roll som gav mig tilltr\u00e4de till M\u00e4starens repetitioner var \u00bbfigurant\u00ab, vilket var lite finare \u00e4n statist men under sk\u00e5despelare i rang. Hierarkin syntes tydligt i personalkantinen d\u00e4r dessa tre kategorier alltid satt vid olika bord och d\u00e4r dessutom huvudrollsinnehavarna eller \u00bbstj\u00e4rnorna\u00ab allt som oftast annekterade ett fj\u00e4rde eget bord.<\/p>\n

 <\/p>\n

N\u00e5gra repliker hade fastnat i mitt huvud; n\u00e5gra m\u00e5nader tidigare. D\u00e5 jag i min nya elevroll vandrat runt i huset f\u00f6r att insupa och l\u00e4ra k\u00e4nna, hade en belysningsm\u00e4stare visat mig det tekniska kontrollrummet f\u00f6r stora scenen. Med andakt i r\u00f6sten beskrev han att n\u00e4r \u00bbIngmar regisserar blir man ju lite r\u00e4dd, man sk\u00e4rper sig, alla st\u00e5r p\u00e5 t\u00e5, g\u00f6r sitt yttersta. Stora scenen \u00e4r sv\u00e5r. N\u00e4r det kommer dit n\u00e5gon mindre erfaren s\u00e5 undrar man ju hur det ska g\u00e5. Man v\u00e4ntar v\u00e4l lite och ser om de ska klara av det. En del \u00e4r ju f\u00f6r sn\u00e4lla. D\u00e5 blir det inget gjort. D\u00e5 kan det ju n\u00e4stan vara s\u00e5 att man vill att det ska g\u00e5 fel.\u00ab<\/p>\n

 <\/p>\n

\"3<\/a><\/p>\n

\u00a0Foto: Micke Sandstr\u00f6m\u00a0<\/em><\/p>\n

\u00bbFanny och Alexander\u00ab, Uppsala stadsteater, i regi av Linus Tunstr\u00f6m. P\u00e5 bilden syns Erika Juhlin och Peter Viitanen.<\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

Repetitioner p\u00e5g\u00e5r. Jag noterar hur Ingmar sl\u00e4par runt en 75-\u00e5rig G\u00f6sta Pr\u00fczelius med viss v\u00e5ldsamhet upp och ner f\u00f6r scenens trappa, i ot\u00e5lighet f\u00f6r att han inte snabbt nog f\u00f6rst\u00e5tt sceneriet, och sedan blinkar \u00e5t B\u00f6rje Ahlstedt som om de delade en sadistisk gl\u00e4dje i att se sin kollega uppskr\u00e4md. Jag h\u00f6r Ingmar inf\u00f6r oss alla detronisera Donya Feuer, koreografen, \u00f6ver hur v\u00e4rdel\u00f6st hennes arbete \u00e4r och ser henne bita ihop eftersom hon sj\u00e4lv f\u00f6rs\u00f6ker f\u00f6rmedla disciplin och respekt inf\u00f6r oss figuranter.<\/p>\n

 <\/p>\n

En annan dag sitter jag kvar p\u00e5 scenen i en paus mellan repetitioner. Det \u00e4r nedsl\u00e4ckt och halvdunkelt. Ingmar och Pernilla August har ocks\u00e5 dr\u00f6jt sig kvar, de sitter i scenografins soffa mitt p\u00e5 scenen och talar l\u00e5gm\u00e4lt. Pernilla, d\u00e5 relativt ny i huset, fr\u00e5gar om det finns mycket \u00bbsp\u00f6ken i v\u00e4ggarna\u00ab h\u00e4r.<\/p>\n

Ingmar skrockar. \u00bbJo det kan du tro. M\u00e5nga sp\u00f6ken. Det \u00e4r ruskigt. Och det k\u00e4nner ju de unga regiss\u00f6rerna som kommer hit av. De klarar ju inte av det. De kn\u00e4cks av det.\u00ab<\/p>\n

Jag h\u00f6jer p\u00e5 \u00f6gonbrynen \u00e5t hur han vred samtals\u00e4mnet och samtidigt h\u00f6jde r\u00f6sten s\u00e5 att det k\u00e4ndes som om han ville att jag skulle h\u00f6ra. En \u00e4ldre kollega som jag senare beskriver situationen f\u00f6r s\u00e4ger att Ingmar har stenkoll p\u00e5 alla regiss\u00f6rer \u00e4ven om de \u00e4r unga och om jag h\u00f6rde vad han sa s\u00e5 var det f\u00f6r att han ville det.<\/p>\n

 <\/p>\n

\n

Om det ska kunna f\u00f6das n\u00e5got nytt d\u00e4r kollektivet \u00e4r delaktigt s\u00e5 kr\u00e4vs det att man tillsammans v\u00e5gar uts\u00e4tta sig f\u00f6r tomrummet, att inte veta, att ha det gemensamma modet att v\u00e5ga vara d\u00e5lig.\u00a0<\/p>\n<\/blockquote>\n

 <\/p>\n

Senare i processen har vi en stor repetition av inledningsscenen. Alla medverkande \u2013 sk\u00e5despelare, figuranter och statister, ett trettiotal personer \u2013 skall inta scenen i n\u00e5gon sorts stor r\u00f6relse. Ett kraftfullt \u00bbbryt\u00ab h\u00f6rs fr\u00e5n salongen. \u00bbDu d\u00e4r, unge Tunstr\u00f6m.\u00ab<\/p>\n

Jag st\u00e5r l\u00e4ngst bak i gruppen och tror jag \u00e4r osynlig i detta j\u00e4ttesceneri.<\/p>\n

\u00bbJag har ju sagt att ni ska le och vara glada i entr\u00e9n. Du ser ut som om du tycker det \u00e4r tr\u00e5kigt. Tycker du det \u00e4r tr\u00e5kigt?\u00ab<\/p>\n

\u00bbNej, absolut inte, jag t\u00e4nkte p\u00e5 n\u00e5got privat\u00ab, f\u00f6rs\u00f6ker jag, generad \u00f6ver att vara orsak till att hela maskineriet stannar av.<\/p>\n

\u00bbTa aldrig med er det privata in p\u00e5 scenen\u00ab, s\u00e4ger han skarpt, sedan byter han ton och blir pedagogisk: \u00bbDet vi h\u00e5ller p\u00e5 med \u00e4r ju en skrift i vattnet. D\u00e4r och sedan borta, s\u00e5 otroligt br\u00e4ckligt. S\u00e5 om jag ser n\u00e5gon g\u00e4spa eller vara borta i tankarna s\u00e5 drabbas jag av en s\u00e5n j\u00e4vla meningsl\u00f6shet s\u00e5 jag bara vill l\u00e4gga ner allt.\u00ab<\/p>\n

Alla \u00e4r tysta, ingen vill vara orsak till att Ingmar Bergman f\u00e5r \u00e5ngest och tvingas l\u00e4gga ner sin stora produktion. (Dock g\u00f6r v\u00e5r r\u00e4dsla f\u00f6r att g\u00e4spa p\u00e5 scen att ingen sedan t\u00e4nker p\u00e5 n\u00e5got annat och det utbryter en veritabel g\u00e4spepidemi.)<\/p>\n

 <\/p>\n

Efter repet tar Ingmar Bergman tag i mig, l\u00e4gger en faderlig och karakteristisk hand runt min nacke, samma hand som han styrt \u00bbPr\u00fcsses\u00ab huvudr\u00f6relser med som en marionettdocka n\u00e4r han skulle visa scenerier och samma hand som han beskriver i \u00bbLanterna Magica\u00ab att Carl Axel Dymling la p\u00e5 hans nacke, under inspelningen av \u00bbKris\u00ab:<\/p>\n

\u00bbH\u00f6rdu, unge Tunstr\u00f6m. F\u00f6rl\u00e5t om jag var lite h\u00e5rd mot dig nyss. Men man f\u00e5r aldrig ta med det privata in p\u00e5 scenen. Det g\u00e4ller samma f\u00f6r mig. Om jag skulle ta med mig till exempel min privata ilska in i arbetsrummet skulle det vara en d\u00f6dssynd.\u00ab Pl\u00f6tsligt blinkar han konspiratoriskt \u00e5t mig. \u00bbMen den pedagogiska ilskan, serru, den \u00e4r inte att f\u00f6rakta!\u00ab<\/p>\n

Jag inser att han faktiskt ger mig en regilektion och att det ju \u00e4r lite fint.<\/p>\n

 <\/p>\n

Vi har det f\u00f6rsta kostymgenomdraget p\u00e5 stora scenen. Pl\u00f6tsligt avbryter Ingmar allt.<\/p>\n

\u00bbVem har sytt den h\u00e4r kavajen?\u00ab<\/p>\n

Tystnad. Alla h\u00e5ller andan.<\/p>\n

\u00bbJag fr\u00e5gade; vem har sytt den h\u00e4r kostymen?\u00ab<\/p>\n

Chefen f\u00f6r kostymavdelningen uppenbarar sig.<\/p>\n

\u00bbJag fr\u00e5gade inte efter dig, jag fr\u00e5gade vem som har sytt den h\u00e4r kostymen.\u00ab<\/p>\n

Ytterligare tystnad. Den stackars skr\u00e4ddaren h\u00e4mtas. Han st\u00e5r mitt p\u00e5 scenen, kostymchefen tittar obekv\u00e4mt p\u00e5 n\u00e4r Ingmar sk\u00e4ller ut honom. Jag funderar p\u00e5 om detta \u00e4r \u00bbden pedagogiska ilskan\u00ab han pratade om. Den verkar privat. Men det kanske \u00e4r kalkylerad teater. Att ge organisationen en dos av skr\u00e4msel s\u00e5 att alla sk\u00e4rper sig. Jag minns att det skr\u00e4mde mig. Inte sj\u00e4lva utsk\u00e4llningen men att det kr\u00e4vdes dessa h\u00e5rda nypor f\u00f6r att f\u00e5 respekt, att hela arbetet, hela organisationen, hela \u00bbhuset\u00ab, f\u00f6rutsatte r\u00e4dsla. Jag t\u00e4nkte att jag sj\u00e4lv aldrig skulle lyckas bli regiss\u00f6r d\u00e5, att jag var f\u00f6r mesig och konfliktr\u00e4dd.<\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

\"Linus<\/a><\/p>\n

 <\/p>\n

\u00a0Foto: Patrik Lundin<\/em><\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

\u00bbFanny och Alexander\u00ab har som alla bra verk m\u00e5nga tr\u00e5dar, m\u00e5nga ing\u00e5ngar. En av dem \u00e4r kontroll kontra frihet, leken och fantasin som en rebellisk kraft. Regirollen \u00e4r komplicerad. Sj\u00e4lvklart kr\u00e4ver den ett tydligt ledarskap f\u00f6r att skapa trygghet f\u00f6r sk\u00e5despelarna som ska uts\u00e4tta sig f\u00f6r m\u00f6tet med publiken. Men f\u00f6r att skapa de bilder och situationer som verkligen inneh\u00e5ller fantasi och lek, som frig\u00f6r de energierna i ensemblen, s\u00e5 kr\u00e4vs frihet fr\u00e5n r\u00e4dsla. \u00a0Tron p\u00e5 r\u00e4tt och fel, att ett geni sitter inne p\u00e5 alla svaren och ska f\u00f6rl\u00f6sa dem ur sk\u00e5despelarna genom v\u00e5ldsamma manipulationer, brukar inte vara frig\u00f6rande f\u00f6r lek.<\/p>\n

 <\/p>\n

Om det ska kunna f\u00f6das n\u00e5got nytt d\u00e4r kollektivet \u00e4r delaktigt s\u00e5 kr\u00e4vs det att man tillsammans v\u00e5gar uts\u00e4tta sig f\u00f6r tomrummet, att inte veta, att ha det gemensamma modet att v\u00e5ga vara d\u00e5lig. Det \u00e4r ju naturligtvis en smaksak, men jag upplevde i m\u00e5nga \u00e5r en konstn\u00e4rlig kris p\u00e5 Dramaten, s\u00e4rskilt dess stora scen; ett skickligt hantverk men alltf\u00f6r fantasil\u00f6st stelbent, f\u00f6rv\u00e4ntat \u2013 n\u00e5got som jag uppfattade kom ur r\u00e4dsla. R\u00e4dslan som uppst\u00e5r n\u00e4r man har n\u00e5got att f\u00f6rlora. N\u00e4r man t\u00e4nker att man \u00e4r p\u00e5 toppen av pyramiden, \u00e4r den sanna v\u00e4ktaren av \u00bbkvalitet\u00ab. Och denna r\u00e4dsla att f\u00f6rlora kr\u00e4vde en motkraft, den skr\u00e4ck som en auktorit\u00e4r genipappa kunde s\u00e4tta i en ensemble och tekniker f\u00f6r att de skulle orka arbeta. \u00bbHuset\u00ab var beroende av r\u00e4dslan.<\/p>\n

 <\/p>\n

Ingmar Bergman hade ju inte sj\u00e4lv skapat detta system, han \u00e4rvde det och var bra p\u00e5 att navigera i det. Och det var en annan tid. Men jag visste att det inte var s\u00e5 jag kunde eller ville leda och arbeta som regiss\u00f6r. Arbetet med \u00bbFanny och Alexander\u00ab p\u00e5 Uppsala stadsteater minns jag som en lycklig tid. Att g\u00e5 in i Bergmans text, hans bilder och l\u00e4ngtan och f\u00f6rs\u00f6ka f\u00e5 fantasins och lekens uppror mot skr\u00e4cken att inte bara s\u00e4gas med ord utan faktiskt ta gestalt p\u00e5 scenen. N\u00e4r vi var p\u00e5 g\u00e4stspel i Bogota, p\u00e5 den enorma teaterfestivalen Festival de Teatro Iberoamericano, och den colombianska publiken \u2013 med sina r\u00f6tter i magisk realism och p\u00e5verkade av enorma v\u00e5ldsamma konflikter i sin n\u00e4rhistoria \u2013 s\u00e5g v\u00e5r f\u00f6rest\u00e4llning som en analogi mot fascism och hur just fantasin st\u00e5r mot repressionen, s\u00e5 var det f\u00f6r mig ett kvitto p\u00e5 att vi i n\u00e5gra stunder tillsammans lyckades med att ge ett \u00e4n starkare liv \u00e5t Bergmans text \u00e4n filmen.<\/p>\n

 <\/p>\n

Linus Tunstr\u00f6m<\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

Artikeln \u00e4r tidigare publicerad i nummer 5\/2017 av Teatertidningen, som g\u00e5r att best\u00e4lla h\u00e4r: https:\/\/teatertidningen.se\/?page_id=826<\/a><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

\u00a0Foto: Micke Sandstr\u00f6m Ingmar Bergmans film \u00bbFanny och Alexander\u00ab iscensattes av Uppsala stadsteater, i regi av Linus Tunstr\u00f6m som bearbetade manuset tillsammans med Armin Kerber.     Genikulten kring Ingmar Bergman och den hierarki Linus Tunstr\u00f6m upplevde p\u00e5 Dramaten, d\u00e5 han i unga \u00e5r skulle f\u00f6lja Bergmans regiarbete, har p\u00e5verkat honom och blivit ett slags […]<\/p>\n","protected":false},"author":4,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":[],"categories":[9],"tags":[],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/1679"}],"collection":[{"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/4"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=1679"}],"version-history":[{"count":19,"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/1679\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":1705,"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/1679\/revisions\/1705"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=1679"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=1679"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=1679"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}