{"id":1984,"date":"2020-02-03T10:58:03","date_gmt":"2020-02-03T09:58:03","guid":{"rendered":"https:\/\/teatertidningen.se\/?p=1984"},"modified":"2020-03-24T10:54:56","modified_gmt":"2020-03-24T09:54:56","slug":"varfor-konst-for-barn","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/teatertidningen.se\/?p=1984","title":{"rendered":"Varf\u00f6r konst f\u00f6r barn?"},"content":{"rendered":"

\"\"<\/a><\/p>\n

\u00a0<\/em><\/p>\n

\u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0\u00a0 Foto: Wikimedia Commons\/Frankie Fouganthin\u00a0<\/em><\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

H\u00e4r publicerar vi Suzanne Ostens inl\u00e4gg i Ordfronts nyutkomna bok Vi m\u00e5ste b\u00f6rja med barnen<\/em>, som Ylva M\u00e5rtens \u00e4r redakt\u00f6r f\u00f6r.\u00a0Teatertidningen \u00e4r ensam om att f\u00e5 publicera hela\u00a0den ess\u00e4 som Suzanne Osten har skrivit, i en bok om barns och ungas fri- och r\u00e4ttigheter som utkommer aprop\u00e5 att Barnkonventionen numer\u00a0ing\u00e5r i svensk lag. Osten ber\u00e4ttar bland annat om sin kamp f\u00f6r att barn ska f\u00e5 h\u00f6ra dramatiska sanningar, m\u00f6ta\u00a0teaterns poesi, och om hur\u00a0hon har m\u00f6tt krav p\u00e5 censur av sina filmer och teaterupps\u00e4ttningar.<\/strong><\/p>\n

 <\/p>\n

Det \u00e4r n\u00e5got fel p\u00e5 vuxenrollen, den vi fostras att bli – n\u00e4mligen v\u00e5r brist p\u00e5 fantasi, of\u00f6rm\u00e5gan att se och f\u00f6rst\u00e5 barns maktl\u00f6shet. Tyv\u00e4rr tycks v\u00e5r fantasi ibland avta med v\u00e5r kompetens. Segregation, sexuell makt och or\u00e4ttvisa blir eviga nedslag i barnkroppen.<\/p>\n

Vi vuxna kopplar. Men handlar inte. Vill inte se l\u00e4nken till oss sj\u00e4lva. I den meningen \u00e4r m\u00e5nga av oss inte frigjorda fr\u00e5n en inl\u00e4rd slavroll. Barnet. En f\u00f6rklaring \u00e4r att vi vuxna \u00e4r l\u00e4ttade – att \u00e4ntligen kunna leva friare \u00e4n barnet.<\/p>\n

I j\u00e4mf\u00f6relse med bokens engagerade r\u00f6ster kan mitt avslutande bidrag om att g\u00f6ra konst f\u00f6r barn kanske te sig l\u00e4ttviktigt. Men f\u00f6r mig \u00e4r konsten det br\u00f6d vi utvecklas av. Barnkonventionen talar om r\u00e4ttigheter. Om r\u00e4tten till skapandet och m\u00f6tet med konsten. Trots det \u00e4r de skapande krafterna alltid underordnade. \u00c4nd\u00e5 har m\u00e5nga intellektuella envist via ord, bild, teater och poesi s\u00f6kt kontakt med barnv\u00e4rldens lidande. Ber\u00e4ttat. S\u00f6kt dialog. Jag har sedan 1960-talets slut f\u00f6rs\u00f6kt l\u00e4ra mig att sant ber\u00e4tta f\u00f6r barn. Jag har varit intresserad av begreppet barndom i hela mitt vuxna liv. Jag har gjort uppr\u00f6rande teater och film f\u00f6r barn. F\u00e5tt kritik av vuxna och f\u00e5tt h\u00f6ra: De f\u00f6rst\u00e5r inte<\/em>. Det \u00e4r f\u00f6r hemskt. Det \u00e4r f\u00f6r sv\u00e5rt<\/em>. Min motfr\u00e5ga \u00e4r: Men \u00e4r det sant?<\/em> Och den konstn\u00e4rliga fr\u00e5gan: \u00c4r det estetiskt sp\u00e4nnande, fantasifullt och kontaktskapande?<\/em><\/p>\n

Jag har slagits f\u00f6r barns r\u00e4tt att f\u00e5 h\u00f6ra dramatiska<\/em> sanningar, m\u00f6ta teaterns poesi och nya historier p\u00e5 film. Vuxna har spelat upp dramat om barndomen och givit barnpubliken nya ber\u00e4ttelser. Vuxna som fattar och ber\u00e4ttar sanning. Vi har samma erfarenhet. Konst f\u00f6r barn har jag kallat det.<\/p>\n

Jag har m\u00f6tt krav p\u00e5 censur av mina pj\u00e4ser och barnfilmer; Bengbulan<\/em> \u00e5r (2000) och Flickan, mamman och demonerna<\/em> (2017). Men jag har ocks\u00e5 vunnit \u00f6ver vuxna p\u00e5 min sida. Och p\u00e5 barnets sida. F\u00f6r mig har det aldrig varit fr\u00e5ga om n\u00e5got annat \u00e4n att ber\u00e4tta med m\u00e4nniskok\u00e4rlek. Humanism kallas det. F\u00f6rsvara m\u00e4nniskans r\u00e4ttigheter. Jag d\u00f6dar inga barn p\u00e5 scenen. Det \u00e4r de inre fantasifigurerna som ska leva vidare. Vi vet att barn d\u00f6das hela tiden. Stora ber\u00e4ttare f\u00f6r barn, som Astrid Lindgren, fruktar ondskan men skriver om den.<\/p>\n

Fr\u00e5n ungef\u00e4r tre \u00e5rs \u00e5lder vet alla att vi ska d\u00f6. V\u00e5r kultur \u00e4r d\u00e4rf\u00f6r besatt av d\u00f6den, sexualiteten och meningen med livet.\u00a0Vilken v\u00e4rld ska vi besegra och kunna leva i? Jag vill ge unga en chans att se vilka som har makten. P\u00e5 scenen kan vi l\u00e4sa oss in i det vi ser. Utan att ber\u00e4tta f\u00f6r n\u00e5gon vad vi t\u00e4nker. I publiken \u00e4r vi fria. Det \u00e4r ett aktivt kollektiv som betraktar. Om livskraften i oss st\u00e4rks har den m\u00e4rkv\u00e4rdiga teatern givit budskapet: Lev!<\/em> Sk\u00e5despelarna \u00f6verlever sina ber\u00e4ttelser. Och tar kontakt med sin publik. Vi ser er och ni ser oss.<\/p>\n

Om jag skriver min ber\u00e4ttelse om en f\u00f6r\u00e4lder som \u00e4r sjuk, psykotisk, har hallucinationer och g\u00f6r m\u00e4rkliga saker \u00e4r det f\u00f6r att visa barnet DU HAR INGEN SKULD. Jag vill skapa s\u00e5 att den unga m\u00e4nniskan slipper skammen. Helst ska hon kunna reflektera med andra utan att bli avsl\u00f6jad och h\u00e5nad. Konsten \u00e4r till f\u00f6r att f\u00e5 syn p\u00e5 sin livssituation. Att f\u00e5 t\u00e4nka kring sitt liv. En rit tillsammans med andra m\u00e4nniskor. Min \u00f6vertygelse \u00e4r att man kan ber\u00e4tta avancerat f\u00f6r sm\u00e5 barn, inte f\u00f6renklat. M\u00e4nniskan gillar att l\u00f6sa sv\u00e5righeter. Ett fiktivt liv ska erbjuda motst\u00e5nd. Alla sorters estetiker \u00e4r till\u00e5tna. Trygghetskulturen ocks\u00e5. Men vi m\u00e5ste f\u00f6rbereda oss p\u00e5 ett liv med konflikter. De grymma folksagorna kunde detta. Game of Thrones<\/em> kan ocks\u00e5. P\u00e5 teatern med sitt gemensamma ber\u00e4ttarrum f\u00e5r m\u00e4nniskan k\u00e4nna kroppen, k\u00e4nslorna och rytmen. Sanningen och barnet.<\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

\"OMS_Vi<\/a><\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

Mycket i mitt liv var dimmigt och obegripligt n\u00e4r jag v\u00e4xte upp. Ofta fick jag h\u00f6ra: Tala sanning!<\/em> Om jag sa fel blev de vuxna arga och svarta i ansiktet. Jag l\u00e4rde mig ljuga. Som vi alla. Jag har alltid kunnat fantisera mig bort, s\u00e4ga n\u00e5got n\u00e4stan sant. Men vi kan ocks\u00e5 ha gl\u00e4dje av fabulerandets konst. I \u00f6verlevandet leker vi.<\/p>\n

N\u00e4r jag fick ett eget barn var jag sj\u00e4lv som ett barn. Jag var 20 \u00e5r n\u00e4r jag absolut ville bli mamma. D\u00e5 t\u00e4nkte jag g\u00f6ra det mycket b\u00e4ttre \u00e4n mina f\u00f6r\u00e4ldrar. Eftersom jag \u00e4r regiss\u00f6r ville jag g\u00f6ra teater f\u00f6r barn och unga. Jag skulle lyssna och ber\u00e4tta sanningen om v\u00e4rlden barnen kommit till. Men jag uppt\u00e4ckte snart att mycket i det omgivande samh\u00e4llet f\u00f6r\u00e4ndrats sen jag var liten. N\u00e4r jag talade med nya barn<\/em> var det inte samma villkor p\u00e5 skolg\u00e5rden som jag varit med om. Sedan jag slutat skolan hade andra krav p\u00e5 barnet kommit till. Barn skulle vara barn i en ny ekonomi. Barnen skulle ha m\u00e4rkeskl\u00e4der. \u00c4ven om mobbningen alltid fanns var den inte l\u00e4tt att se n\u00e4r jag vandrade mellan de nya lekarna. N\u00e4r jag studerade de vuxna p\u00e5 skolg\u00e5rden s\u00e5g jag att de v\u00e4nde bort blicken fr\u00e5n det som h\u00e4nde. Fr\u00e5n konflikten.<\/p>\n

Barn l\u00e4r sig av oss vuxna att g\u00f6ra skillnad p\u00e5 barn och barn. Barnen hade, s\u00e5g jag, olika maktspel och lekar p\u00e5 g\u00e5rden som vuxna inte kunde tolka. Vuxna levererar ocks\u00e5 g\u00e4rna snabba f\u00e4rdiga tankar om vad barn \u00e4r. Vi s\u00e4ger dumma och okunniga saker som barnen sedan tar upp och l\u00e4r sig. De busar. De \u00e4r intresserade av dig<\/em>, sa l\u00e4raren n\u00e4r jag jagats och f\u00e5tt mina kl\u00e4der f\u00f6rst\u00f6rda. Skvallra inte<\/em>, sa de till mig n\u00e4r jag var r\u00e4dd. N\u00e4r klassens pojkar n\u00f6p oss flickor i v\u00e5ra \u00f6mma br\u00f6st och slet av oss v\u00e5ra m\u00f6ssor, sa de vuxna: K\u00e4rlek b\u00f6rjar med br\u00e5k<\/em>. Men vi ville ha hj\u00e4lp. Barn f\u00e5r inte skvallra. Och barn hotar barn.<\/p>\n

\u00c4ven jag, som s\u00e5 g\u00e4rna ville g\u00f6ra r\u00e4tt som vuxen, hade tappat min k\u00e4nsla f\u00f6r r\u00e4tt och fel. Jag hade gl\u00f6mt de hemliga signalerna. Barn kan spela teater och ljuga \u00f6vertygande. Se oskyldiga ut. Jag var en maktperson \u00f6ver min dotter, \u00f6ver andra barn. Jag gl\u00f6mmer aldrig n\u00e4r jag dundrade in p\u00e5 en skolg\u00e5rd och skulle h\u00e5lla r\u00e4fst och r\u00e4ttarting, f\u00f6rh\u00f6r med tre mobbande sm\u00e5tjejer: Varf\u00f6r \u00e4r ni elaka mot min flicka? <\/em>Min dotter Hanna ville absolut inte detta. Nej, mamma, nej. Det blir bara v\u00e4rre. <\/em>De tre flickorna, hur skulle de kunna f\u00f6rklara f\u00f6r en rasande vuxen som stod \u00f6ver dem och fr\u00e5gade varf\u00f6r<\/em> de mobbade hennes sju\u00e5ring? Och den hemska l\u00e4raren sa: Vissa barn vill vara ensamma<\/em>. Hon hade tagit parti. GRRRRRR. 1970-tal. Som mamma ville jag sl\u00e5 mobbungarna. Avs\u00e4tta l\u00e4raren. Jag flyttade min dotter. Bytte botad. Till en annan stadsdel. Den nya l\u00e4raren hade aldrig haft mobbning i sin klass. Quick fix \u00e4r vuxenv\u00e4rldens krav p\u00e5 2000-talet. Tidens melodi. Svara, ordna, reda upp: Jag har inte tid. Sluta mobba. Agera. Annars.<\/em><\/p>\n

Medelklassen agerar. Har r\u00e5d att flytta, k\u00f6pa bostad. Ingenting \u00e4ndras i den stora gruppen. Kvar blir barnet som k\u00e4nner sig v\u00e4rdel\u00f6st, n\u00e4r alla flyttar till andra<\/em> skolor. Barnet, som s\u00e4ger nej till \u00e4ndring, sv\u00e4var skraj i sina associationer. Om sina m\u00f6jligheter. Nejet betyder r\u00e4dd f\u00f6r det ovana<\/em>. Vem vet vad som v\u00e4ntar, n\u00e5got v\u00e4rre? Barnen d\u00e5 och nu, i klassrum och p\u00e5 skolg\u00e5rdarna, ber\u00e4ttar inte f\u00f6r vem som helst vad de innerst inte k\u00e4nner. De s\u00e4ger till mig och mina sk\u00e5despelare vad de tror <\/em>vi vill h\u00f6ra. Hur ska de veta och lita p\u00e5 att vi inte v\u00e4nder allt mot dem: Nya straff, h\u00e5n. Vilka \u00e4r ber\u00e4ttelserna vi vuxna missar n\u00e4r vi rusar vidare?<\/p>\n

Som vuxen f\u00f6rstod jag tidigt, att jag faktiskt tappat all kunskap jag f\u00e5tt som barn. Och att det har sin mening. Vi ska leva som vuxna. N\u00e4r vi f\u00e5r barn vill vi skydda V\u00c5RA barn och l\u00e4ra oss skita i ANDRAS UNGAR. Ramsan \u00e4r tyv\u00e4rr sann. F\u00f6r att f\u00e5 reda p\u00e5 n\u00e5got sant om barns livsvillkor m\u00e5ste jag uppfinna andra s\u00e4tt, g\u00e5 utanf\u00f6r mig sj\u00e4lv och ta barnkonventionens budskap p\u00e5 allvar. Alla barn. Varje barn. V\u00e4gen g\u00e5r via din egen barndomstillvaro p\u00e5 ett djuplodande s\u00e4tt. Minnen, dofter, lukter, r\u00e4dslor, njutningar, iakttagelser, f\u00f6rbud. Gr\u00e4nser. Vi vuxna konstn\u00e4rer m\u00e5ste utbilda oss. Bli alternativa vuxna. Vara med barn p\u00e5 nya s\u00e4tt. Stanna. Inte fr\u00e5ga hela tiden. Vara. Fantisera. Minnas. Leka.<\/p>\n

 <\/p>\n

\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0 *<\/p>\n

Kroppen minns allt<\/em>, sa den polsk-schweiziska psykologen och f\u00f6rfattaren Alice Miller (1923\u20132010). Hon brukade titta p\u00e5 varje barn i en barnvagn som spejade ut f\u00f6r att f\u00e5 kontakt. Det kan r\u00e4dda liv,<\/em> sa hon. V\u00e4ckarklockan Alice Miller skr\u00e4llde och skapade skuld hos vuxna. \u00a0<\/p>\n

Ibland \u00e4r skuld bra f\u00f6r att v\u00e4cka ansvar. Skr\u00e4llen n\u00f6dv\u00e4ndig. Vi \u00e4r d\u00f6va. Kan du inte se och h\u00f6ra, kan du inte skapa sant. Det finns olika uppvakningsf\u00f6rs\u00f6k. Jag har studerat l\u00e4rare i m\u00e5nga \u00e5r. M\u00f6tt de som r\u00e4ddar liv. Allt vad en barnkropp varit med om p\u00e5 morgonen innan den kommer till skolan. Innan teaterbes\u00f6ket. Innan den kommer hem. Mat eller inte, br\u00e5k eller inte, mardr\u00f6mmar eller underbara dr\u00f6mmar som n\u00e5gon talat om. Sprungit dit utan frukost. Eller gr\u00e4lat med ett syskon. Oron kvar i magen. Kommer mamma g\u00e5 upp? Kommer pappa hem igen?<\/p>\n

Mannen som kan h\u00e5lla lektion med barn. Han \u00e4r l\u00e4rare och ber\u00e4ttar hur han l\u00e5ter barnen massera varandra i b\u00f6rjan av dagens f\u00f6rsta timme. En kvart. Massagen skapar ro och avsp\u00e4ndhet i klassrummet. Lektionen blir av. Och slagsm\u00e5len avstannar. Ingen sl\u00e5r en kropp man l\u00e4rt k\u00e4nna. En l\u00e4rare som f\u00f6rst\u00e5tt med kunskap och kropp att lugna sinnet. Och jag t\u00e4nker mirakel. Jag kan ocks\u00e5 ber\u00e4tta om motsatsen. Mannen som inte kunde f\u00e5 kontakt med sin klass p\u00e5 en hel timme. Han rabblar krig och \u00e5rtal. En pojke framf\u00f6r mig viftar hela tiden med handen. Han nonchaleras. Efter olidligt l\u00e5ng tid med ett \u00f6ronbed\u00f6vande ov\u00e4sen fr\u00e5n en surrig klass, v\u00e4nder sig den svettiga l\u00e4raren om fr\u00e5n sin tavla med \u00e5rtal och sn\u00e4ser: Vad vill du? <\/em>Pojken, som viftat med handen, fr\u00e5gar v\u00e4nligt: Vad heter du?<\/em> Ropet p\u00e5 kontakt \u00e4r det jag ser. Hur ska jag kunna lyssna p\u00e5 dig om jag inte vet vad du heter?<\/p>\n

En klass studenter f\u00e5r p\u00e5 min teater lyssna till ett f\u00f6redrag inf\u00f6r v\u00e5rt arbete om dagens barnuppfostran. Vi har bjudit in en sjuksk\u00f6terska och en polis. \u00c4mne: Barnmisshandel. F\u00f6r\u00e4ldrars grymhet. Efter f\u00f6redraget \u00e4r den unga studenten likblek. Hon, som sedan kommer utveckla en genial kontakt med barnpubliken, \u00e4r nu vit i ansiktet och svimf\u00e4rdig. Hon s\u00e4ger p\u00e5 sin mjuka sk\u00e5nska: Jag visste inte att det fanns vuxna som g\u00f6r barn s\u00e5 illa.<\/em><\/p>\n

Jag f\u00e5r d\u00e5ligt samvete n\u00e4r jag tar oskulden fr\u00e5n barnidealister. Det har h\u00e4nt att jag agerat grymt upplysande n\u00e4r jag h\u00f6r unga vuxna s\u00e4ga att de \u00e4lskar<\/em> att g\u00f6ra teater f\u00f6r barn. Jag vill att de ska vakna upp. Jag vill att de ska fatta vad de ger sig in p\u00e5. Att b\u00f6rja se \u00e4r att vilja agera. Min l\u00e4rare Margareta gjorde teater med hela klassen i tio \u00e5r. Av henne fick jag l\u00e4ra mig att alla kan tillsammans och att alla vill ber\u00e4tta. En bra fr\u00e5ga \u00e4r: Hur f\u00e5r vi kontakt, vi f\u00f6re detta barn, nu vuxna? Hur g\u00f6r vi med barn som svikits. Finns det andra v\u00e4gar \u00e4n att intervjua? Filma. Anv\u00e4nda. Kan vi m\u00f6tas i leken?<\/p>\n

 <\/p>\n

\n

Jag f\u00e5r d\u00e5ligt samvete n\u00e4r jag tar oskulden fr\u00e5n barnidealister. Det har h\u00e4nt att jag agerat grymt upplysande n\u00e4r jag h\u00f6r unga vuxna s\u00e4ga att de \u00e4lskar<\/em> att g\u00f6ra teater f\u00f6r barn. Jag vill att de ska vakna upp.<\/p>\n<\/blockquote>\n

 <\/p>\n

Min vision \u00e4r att vi som \u00e4r konstn\u00e4rer och d\u00e4rf\u00f6r m\u00e4nniskor kan p\u00e5st\u00e5 att vi \u00e4r desamma fr\u00e5n b\u00f6rjan. Tankeexperimentet: Jag babyn,<\/em> v\u00e4xer till ett st\u00f6rre p\u00e5st\u00e5ende. Det f\u00f6ll mig d\u00e4rf\u00f6r in att testa hur vi kan ber\u00e4tta f\u00f6r ett sexm\u00e5naders barn som inte talar. Hur umg\u00e5s vi respektfullt med n\u00e5gons annans baby som \u00e4r publik i egen r\u00e4tt? Vad ska det handla om? Vad \u00e4r v\u00e5r gemensamma referens? F\u00f6delsen? M\u00f6ta sina f\u00f6r\u00e4ldrar? F\u00e5 livet. H\u00e4vda v\u00e5rt jag. M\u00f6ta konflikter. Ja. DRAMA.<\/p>\n

Jag har ett fotografi av mig sj\u00e4lv och min mamma. Jag sitter i hennes famn. Hon \u00e4r f\u00f6rsjunken, liksom bortv\u00e4nd. Jag vet nu att hon hade en f\u00f6rlossningsdepression n\u00e4r jag var sex m\u00e5nader. Jag tittar aktivt med stora m\u00f6rka \u00f6gon ut ur bilden. Jag \u00e4r upptagen av den som tar fotot. Letar efter kontakt.<\/p>\n

Sedan jag b\u00f6rjade g\u00f6ra teater f\u00f6r barn har synen p\u00e5 barn, barndom och f\u00f6rlossning genomg\u00e5tt stora f\u00f6r\u00e4ndringar. I Sverige har vi slutat med pl\u00e5gsamma behandlingar, till exempel att h\u00e4lla svidande medicin i barnets \u00f6gon. Eller att tv\u00e4tta av de nyf\u00f6dda bryskt. Vi vet en hel del om nyf\u00f6dda barns medf\u00f6dda kapacitet. Tekniken har utvecklats och vi opererar sp\u00e4dbarn redan i fosterlivet. F\u00e5r dem att \u00f6verleva innan sin f\u00f6delse. Talar med sp\u00e4dbarn g\u00f6r viss barnmorskor och intuitiva vuxna. Den moderna sp\u00e4dbarnsanalysen visar att barnet har andra s\u00e4tt att tala.<\/p>\n

Vi startar v\u00e5rt babydramaexperiment 2004. Jag \u00e4r \u00f6vertygad om, vet att det unga barnet vill ha teater, har en medf\u00f6dd \u00f6nskan att delta i riten. Men hur ska vi b\u00e4ra oss \u00e5t? Fr\u00e5gorna fr\u00e5n sk\u00e5despelarna hopar sig: Hur talar jag med en unge i famnen p\u00e5 sin mamma?<\/em> Hur ska barnen sitta? Vad ska dramat handla om? T\u00e4nk om vi skr\u00e4mmer dem?<\/em> Min fr\u00e5ga som regiss\u00f6r var: N\u00e4r kan vi erk\u00e4nna v\u00e4rdet av teater f\u00f6r de minsta barnen?<\/em> V\u00e4rdet f\u00f6r publiken. F\u00f6r teaterkonsten. Om det \u00e4r viktigt: N\u00e4r ska vi b\u00f6rja?<\/em><\/p>\n

Inspirationen kommer fr\u00e5n fransk sp\u00e4dbarnspraktik och teori fr\u00e5n andra v\u00e4rldskriget. Barnen slutade d\u00f6 i sina s\u00e4ngar p\u00e5 sp\u00e4dbarnsavdelningar om vuxna tog upp och talade med dem. Psykoanalytikern Francois Dolto (1908\u20131988) utarbetade ett s\u00e4tt att tala med sp\u00e4dbarn i Frankrike.<\/p>\n

Barnet kommunicerar, talar med sin kropp. N\u00e5got vi inte alltid uppfattar. Den moderna schweiziske sp\u00e4dbarnsforskaren Daniel Stern unders\u00f6ker sp\u00e4dbarnets medf\u00f6dda kapacitet. Han har bidragit med en f\u00f6rnyad syn p\u00e5 det nyf\u00f6dda barnet i Ett sp\u00e4dbarns dagbok.<\/em><\/p>\n

Den amerikanska kognitionsforskaren Elisabeth Spelke anv\u00e4nder i sitt babylabb babyteater<\/em> f\u00f6r att utr\u00f6na vad barnet redan vet. Tittutleken; titta – borta – tittut \u00e4r ett n\u00f6je f\u00f6r den h\u00e4r \u00e5ldersgruppen. Ansiktet som g\u00f6ms finns. Barnet vet det och gurglar av igenk\u00e4nning n\u00e4r ansiktet dyker upp igen. Vi vet att saker vi inte ser finns bakom rid\u00e5n. Vi startade med att leka tittut.<\/p>\n

Publiksituationen. F\u00f6r\u00e4ldern och barnet bildar en enhet. Sittandet och barnets position blir kn\u00e4ckfr\u00e5gan under repetitionerna. Hur ska barnet kunna sitta och se sj\u00e4lv n\u00e4r hen vill<\/em>? Bilder i ber\u00e4ttelsen. Det finns en orientering inom kognitiv lingvistik som gjort sig k\u00e4nd under 1980-talet genom till exempel spr\u00e5kforskaren George Lakoff och filosofen Mark Johnson, b\u00e5da fr\u00e5n USA. De h\u00e4vdar att metaforen \u00e4r det grundl\u00e4ggande kognitiva m\u00e4nniskoredskapet. Med utg\u00e5ngspunkt fr\u00e5n v\u00e5ra kroppsliga erfarenheter f\u00e5r vi kontakt med v\u00e4rlden utanf\u00f6r. Barnet bygger genom repetition upp en del hj\u00e4rnstrukturer, eftersom kroppen \u00e4r byggd p\u00e5 ungef\u00e4r samma s\u00e4tt. Fr\u00e5n den sn\u00e4va f\u00f6rst\u00e5elsen av ordet metafor som ett litter\u00e4rt grepp blir den h\u00f6rnstenen och huvudmetod f\u00f6r kunskapsutvinning. Jag tolkar detta som att m\u00e4nniskans grundf\u00f6rst\u00e5else i grund och botten st\u00e5r n\u00e4rmare en konstn\u00e4rlig syn; bilden, etyden och relationen, \u00e4n en mekanisk teknisk v\u00e4rld.<\/p>\n

Kanske kan vi skapa ett nytt begrepp? Teatral f\u00f6rst\u00e5else. Att barn faktiskt str\u00e4cker sig mot orden. De traumatiserade barnen beh\u00f6ver f\u00f6rst\u00e5 det som fattas.<\/p>\n

P\u00e5 Sachsska barnsjukhuset i Stockholm m\u00f6tte vi neonatall\u00e4karen Hanna Kapadia. De tidigt f\u00f6dda griper efter sin verklighet. En nyf\u00f6dd kan inte sova n\u00e4r hans tvillingbror har d\u00f6tt. De har levt i samma vatten. L\u00e4karen Hanna Kapadia talade till den \u00f6verlevande, orolige tvillingen om den d\u00f6da brodern. Hon talade l\u00e5ngsamt och noggrant in i hans kuv\u00f6s. Hon talade kroppsligt. Liksom sp\u00e4dbarnsanalytikerns l\u00e5nga kliniska erfarenhet av att studera barnkroppens reaktioner och uttryck. Babyn \u00e4r kroppsligt erfaren. Den \u00f6verlevande tvillingen kunde d\u00e4refter sova. Att f\u00e5 sanning lugnar. Det \u00e4r r\u00f6sten och inneh\u00e5llet som teaterns starka f\u00f6rm\u00e5ga f\u00f6rmedlar. Dramatikern och psykoanalytikern Ann-Sofie B\u00e1r\u00e1ny, som skrev babydramatexten f\u00f6r ensemblen p\u00e5 Unga Klara, talar ocks\u00e5 om att veta vad i kroppen vi talar om, att tala kroppsligt<\/em>. \u00c4r det inte det teatern g\u00f6r, kan och ska? Att f\u00f6rkroppsliga tanken, f\u00f6rmedla att spr\u00e5k och kropp \u00e4r lika med k\u00e4nsla.<\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

\"SUZANNE-OSTEN-12-scaled,<\/a><\/p>\n

 <\/p>\n

\u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0\u00a0 Foto:\u00a0Miko Lazic<\/em><\/p>\n

 <\/p>\n

Medeas barn<\/em> \u00e4r ett drama om hur barnen upplever sina f\u00f6r\u00e4ldrars skilsm\u00e4ssa. Jag skrev den tillsammans med dramatikern Per Lysander 1975. Pj\u00e4sen blev min point of departure<\/em>, min spr\u00e5ngbr\u00e4da som konstn\u00e4r och barnteaterforskare. Men aldrig hade jag kunnat ana att skildrandet av maktperspektivet skulle skapa en s\u00e5dan skandal och t\u00e5rar hos de vuxna. V\u00e5rt beslut att ta ett radikalt steg mot en klassisk tragedi f\u00f6r barn v\u00e4ckte ramaskri.<\/p>\n

Barnperspektivet, det vill s\u00e4ga barns behov av sina f\u00f6r\u00e4ldrar och barns behov av att f\u00e5 veta, \u00e4r just sanningen om maktperspektivet. V\u00e5r ambition var att arbeta fullskaligt teatralt. Vi utgick fr\u00e5n en klassisk text d\u00e4r det litter\u00e4ra spr\u00e5ket var intakt. D\u00e4rifr\u00e5n ville vi skriva en modern version d\u00e4r barnens spr\u00e5k skildrade deras upplevelser av de vuxna och deras inre kamp att greppa v\u00e4rlden. Vi arbetade med allierade; experter, pedagoger, analytiker, f\u00f6r\u00e4ldrar och barn f\u00f6r att skaffa oss en egen plattform. Massor av skolklasser deltog i v\u00e5r referensgrupp. Vi f\u00f6rde in barnen, som huvudpersoner i f\u00f6r\u00e4ldrarnas v\u00e4rld. F\u00f6r\u00e4ldrarna var i bakgrunden. Dock klampar de st\u00e4ndigt in och \u00e4ndrar barnens f\u00f6ruts\u00e4ttningar. Vi ville \u00e5terv\u00e4nda till id\u00e9n om katarsis i aristotelisk mening, ett emotionellt drama med en f\u00f6rl\u00f6sning, utan lyckligt slut.<\/p>\n

Skandalen blev ett faktum. Inte som vi trodde, att provokationen skulle granskas estetiskt eller i den grymma tematiken i pj\u00e4sens myt. Skandalen kom att handla om slangordet som ett barn i pj\u00e4sen s\u00e4ger till ett annat barn: Och dom knullade<\/em>. Det viktigaste i v\u00e5r maktanalys; den vuxnes ansvar provocerade fram skuld hos de vuxna och st\u00e4llde alla diskussioner p\u00e5 \u00e4nda.<\/p>\n

Klart blev att de vuxna vill ha emotionell kontroll \u00f6ver det barnen ser. Det f\u00e5r inte vara n\u00e5gra upprivande k\u00e4nslor i pj\u00e4ser f\u00f6r barn. Pj\u00e4serna fick inte v\u00e4cka kritik mot f\u00f6r\u00e4ldrar eller skapa oro. De medf\u00f6ljande l\u00e4rarna befann sig i en sv\u00e5r situation mellan skola och hem. Pj\u00e4sen sattes upp i \u00d6rebro 2017 och stoppades av en f\u00f6r\u00e4lder, som inte gillade temat. I Kumla st\u00e4lldes alla f\u00f6rest\u00e4llningar in. Rektorn blev r\u00e4dd. F\u00f6r\u00e4ldrar skulle ta sina barn ur skolan. Barn som genomg\u00e5r en skilsm\u00e4ssa beh\u00f6ver bearbeta detta. Vem best\u00e4mmer \u00f6ver konsten?\u00a0<\/p>\n

Synen p\u00e5 barn som \u00e5sk\u00e5dare har under mina \u00e5r som regiss\u00f6r varit r\u00e4tt s\u00e5 obeforskat. Klich\u00e9n att barnet inte f\u00f6rm\u00e5r f\u00f6rsvara sig mot sorg eller upplevelse p\u00e5 scen eller p\u00e5 film \u00e4r stark. \u00c4ven Statens medier\u00e5d blev r\u00e4dda och trodde att barnen inte klarade att se att film \u00e4r film. Trots om barnet i filmen s\u00e4ger i b\u00f6rjan: Det kommer sluta bra!<\/em><\/p>\n

Flickan, mamman och demonerna<\/em> fick 15-\u00e5rsgr\u00e4ns, fast den spelats som teater i 20 \u00e5r f\u00f6r 6-\u00e5ringar och upp\u00e5t. Vuxna reagerade starkt och fel. De reflekterade inte \u00f6ver hela processen vi studerat. Barn vill bli lite r\u00e4dda och klara sig.<\/p>\n

I sp\u00e4dbarnsteatern riktar vi oss till barnet med<\/em> f\u00f6r\u00e4ldrar. Det handlar om att f\u00f6das. Men Babydrama<\/em> beskriver ocks\u00e5 en konflikt, barnens vilja till eget liv. Mamman som regredierar och blir baby efter en jobbig f\u00f6rlossning. Och barnet som sl\u00e5r sig fri fr\u00e5n uppfostran p\u00e5 sin trumma. Ett vi<\/em> utan konflikter och r\u00e4dsla \u00e4r helt enkelt inte sant. H\u00e4r f\u00f6ds en ny genre. Debatten om Babydrama<\/em> har mest handlat om: F\u00f6rst\u00e5r de? F\u00f6r mycket text? Meningsfullt? Skadligt? Larvigt? Eller som krav fr\u00e5n stressade f\u00f6r\u00e4ldrar: Jag trodde ni skulle leka med barnen s\u00e5 jag kunde g\u00e5 ut.<\/em> Kulturen som barnvakt? Unga Klaras och mitt arbete med de vuxna vill \u00f6ka sensibilitet och n\u00e5 f\u00f6rst\u00e5else, skapa intresse f\u00f6r och utveckla empati f\u00f6r det till synes spr\u00e5kl\u00f6sa barnet. Att bara f\u00e5 vuxna att tystna och iaktta hur deras barn som publik tar kontakt med varandra \u00e4r sp\u00e4nnande. Barn \u00e4r mer kollektiva \u00e4n vad forskningen talat om.<\/p>\n

Sk\u00e5despelarna gestaltar sina egna barndomsminnen. Intervjuer som grund f\u00f6r improvisationer. Rollspel, psykodrama och lek. Sk\u00e5despelarna styr rollvalet. Vi utforskar den gl\u00f6mda f\u00f6delsen. Hur l\u00e4nge kan vi h\u00e5lla kvar en babypublik? En f\u00f6rest\u00e4llning p\u00e5 tio minuter som kunde repeteras flera g\u00e5nger. Det blev en och en halv timmes f\u00f6rest\u00e4llning med paus. Vad inneb\u00e4r det att respektera publiken? Man b\u00e4r inte runt en publik. Man tar inte i den, gullar inte med den. Man respekterar barnen med orden. Tolv barn som sitter p\u00e5 en rad ger en upplevelse av kollektiv.<\/p>\n

Konstn\u00e4ren och maskmakaren My Walther gjorde babymasker som jag ville anv\u00e4nda. Jag m\u00f6tte motst\u00e5nd hos vuxna: Fy ni kan skr\u00e4mma barnet.<\/em> Men jag var envis och tog kontakt med forskare som h\u00e4nvisade till den kulturella inl\u00e4rningen: Masker \u00e4r inl\u00e4rt l\u00e4skiga.<\/em> Or\u00e4dda och f\u00f6rundrade sp\u00e4dbarn m\u00f6tte maskerna med stort intresse och startade ljuddialoger. Kontakt uppstod. Vad betyder detta m\u00f6te? Spegelneuroner? Teatralitet? H\u00e4r s\u00e5g jag ett stort forskningsomr\u00e5de visa sig. Svaret kommer. Centrum f\u00f6r barnkulturforskning ruvar. Babyn visade sig vara en hungrig \u00e5sk\u00e5dare som \u00e5t konst. Konst som sj\u00e4lslig mat. Vilket ansvar. Vilken gl\u00e4dje.<\/p>\n

 <\/p>\n

Suzanne Osten \u00e4r regiss\u00f6r, dramatiker och f\u00f6rfattare. Hon \u00e4r pionj\u00e4r inom utvecklingen av teater f\u00f6r barn och unga i Sverige och internationellt. Hon grundade 1975 Unga Klara, en del av Stockholms stadsteater. D\u00e4r verkade hon som regiss\u00f6r och konstn\u00e4rlig ledare fram till 2014. Suzanne var professor i regi vid Dramatiska institutet \u00e5ren 1995-2009. Hon \u00e4r hedersdoktor vid Lunds universitet och professor i konstn\u00e4rlig forskning i Vetenskapsr\u00e5det. Suzanne blev 2014 Sveriges f\u00f6rsta filmambassad\u00f6r p\u00e5 Svenska filminstitutet f\u00f6r att sprida intresse och kunskap om barnfilm. Hon har regisserat ett tiotal l\u00e5ngfilmer. F\u00f6r sitt arbete har hon mottagit en rad utm\u00e4rkelser v\u00e4rlden \u00f6ver.<\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

\u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0\u00a0 Foto: Wikimedia Commons\/Frankie Fouganthin\u00a0     H\u00e4r publicerar vi Suzanne Ostens inl\u00e4gg i Ordfronts nyutkomna bok Vi m\u00e5ste b\u00f6rja med barnen, som Ylva M\u00e5rtens \u00e4r redakt\u00f6r f\u00f6r.\u00a0Teatertidningen \u00e4r ensam om att f\u00e5 publicera hela\u00a0den ess\u00e4 som Suzanne Osten har skrivit, i en bok om […]<\/p>\n","protected":false},"author":4,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":[],"categories":[9],"tags":[],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/1984"}],"collection":[{"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/4"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=1984"}],"version-history":[{"count":8,"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/1984\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":2016,"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/1984\/revisions\/2016"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=1984"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=1984"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=1984"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}