{"id":2361,"date":"2021-03-19T14:03:53","date_gmt":"2021-03-19T13:03:53","guid":{"rendered":"https:\/\/teatertidningen.se\/?p=2361"},"modified":"2022-03-10T11:17:15","modified_gmt":"2022-03-10T10:17:15","slug":"nar-varlden-vidgar-sig-ur-nummer-52020","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/teatertidningen.se\/?p=2361","title":{"rendered":"N\u00e4r v\u00e4rlden vidgar sig (ur nummer 5\/2020)"},"content":{"rendered":"<\/p>\n
\"Till<\/a>

Nina Jeppsson i Till k\u00e4rlekens Antarktis<\/em>, som hade urpremi\u00e4r p\u00e5 Dramaten 2020, d\u00e4r hon framf\u00f6r allt unders\u00f6kte v\u00e5r l\u00e4ngtan att forts\u00e4tta k\u00e4mpa kontra v\u00e5r l\u00e4ngtan att ge upp. Foto: S\u00f6ren Vilks<\/em><\/p><\/div>\n

Sk\u00e5despelaren och regiss\u00f6ren Nina Jeppsson bygger upp egna v\u00e4rldar i sina scenkonstverk d\u00e4r text, bild och musik samverkar. I h\u00f6stas tog hon steget in p\u00e5 Dramaten, med sin fria tolkning av romanen K\u00e4rlekens Antarktis<\/em>. Birgitta Haglund har tr\u00e4ffat henne f\u00f6r ett samtal om konstn\u00e4rligt motst\u00e5nd och mod, om inre driv och aktivt lyssnande.<\/strong><\/p>\n<\/p>\n

Nina Jeppsson rymmer ett slags h\u00f6gladdning, en kraftfull, n\u00e4stan obetvinglig energi p\u00e5 scen. Hon \u00e4r intressant att f\u00f6lja. Sj\u00e4lv f\u00f6rklarar hon det som att hon alltid f\u00f6rs\u00f6ker vara aktiv i nuet.<\/p>\n

\u2013 Jag tror det blir sp\u00e4nnande att titta p\u00e5 sk\u00e5despelare som faktiskt har en riktig uppgift p\u00e5 scen, n\u00e5got som man koncentrerar sig p\u00e5, p\u00e5 riktigt.<\/p>\n

Det \u00e4r s\u00e5 hon arbetar.<\/p>\n

\u2013 Det handlar b\u00e5de om att kunna vara koncentrerad p\u00e5 den d\u00e4r uppgiften och den bana som man ska ta sig igenom, och samtidigt vara \u00f6ppen f\u00f6r det som h\u00e4nder runtomkring.<\/p>\n

Hon inte bara spelar, hon skriver och regisserar ocks\u00e5, driver projekt p\u00e5 egen hand och har uppenbarligen ett starkt driv. Det hon har l\u00e4rt sig av arbetet med de h\u00e4r egna scenkonstverken \u00e4r bland annat att hon har tillit till sig sj\u00e4lv. Och det m\u00e4rks i hennes verk och gestaltningar.<\/p>\n

I tidigare intervjuer har hon talat om att hon p\u00e5 olika s\u00e4tt s\u00f6ker motst\u00e5nd i skapandet och p\u00e5 scen. Och i den f\u00f6rest\u00e4llning av Till k\u00e4rlekens Antarktis<\/em> som jag ser p\u00e5 Dramaten i september, d\u00e4r vi m\u00f6ts efter\u00e5t f\u00f6r intervju i M\u00e5larsalens foaj\u00e9, dyker det d\u00e4r motst\u00e5ndet upp redan i f\u00f6rsta scenen. Till Billy Idols White Whedding<\/em> dansar hon loss, kickar runt med armar och ben, med en djurhud dragen \u00f6ver huvudet \u2013 ett slags p\u00e4lsm\u00f6ssa. Pl\u00f6tsligt blir delar av scenen m\u00f6rk. Det \u00e4r n\u00e5got mankemang med ljuset. Teknikern hittar inte problemet. Minuterna g\u00e5r. Precis n\u00e4r Nina Jeppsson best\u00e4mt sig f\u00f6r att bes\u00f6ka en toalett t\u00e4nds \u00e5ter lamporna \u2026<\/p>\n

\u2013 Jag fick jag vad jag bad om, konstaterar hon, med ett snett skratt.<\/p>\n

\u2013 Efter en s\u00e5dan d\u00e4r h\u00e4ndelse, n\u00e4r det blivit en konstig paus, \u00e4r det som att publiken \u00e4r \u00e4nnu mer med. Det \u00e4r situationer som alla m\u00e4nniskor kan k\u00e4nna igen sig i, n\u00e4r n\u00e5got g\u00e5r fel.<\/p>\n

Speciellt n\u00e4r Nina Jeppsson st\u00e5r ensam p\u00e5 scen, i sina monologer, f\u00f6rs\u00f6ker hon f\u00e5 till det d\u00e4r motst\u00e5ndet genom att hela tiden byta riktningar. Hon jobbar med b\u00e5de sk\u00e5despelar- och performancetekniker.<\/p>\n

\u2013 Det jag kallar performance-f\u00f6rs\u00f6k representerar ingenting annat och gestaltar inga s\u00e4rskilda k\u00e4nslor. Det handlar inte om att lyckas eller misslyckas med att kommunicera en redan f\u00e4rdig id\u00e9, utan om att l\u00e5ta publiken vara med om ett uppriktigt unders\u00f6kande i nuet, med oviss utg\u00e5ng.<\/p>\n

Hon exemplifierar med en scen ur Till k\u00e4rlekens Antarktis<\/em> \u2013 som \u00e4r en fri tolkning av Sara Stridsbergs roman, d\u00e4rav det adderade ordet \u00bbtill\u00ab \u2013 d\u00e4r hon sjunger en Nick Cave-l\u00e5t som handlar om sorg och d\u00f6d, och hela tiden ligger p\u00e5 gr\u00e4nsen till att r\u00f6sten ska spricka.<\/p>\n

\u2013 Jag beh\u00f6ver kunna os\u00e4kra mig sj\u00e4lv f\u00f6r att aktivera rummet mellan mig och publiken, det rum d\u00e4r sj\u00e4lva konstupplevelsens k\u00e4rna ligger.<\/p>\n

Hon beskriver det som en oviss punkt, ett slags r\u00f6relse, en vibration mellan tv\u00e5 olika riktningar.<\/p>\n

\u2013 Den vibrationen h\u00e5ller mig st\u00e4ndigt sysselsatt.\u00a0Den \u00e4r om\u00f6jlig att f\u00e5nga i sig, men den kan uppst\u00e5 om jag lyckas finta bort min kontroll och sj\u00e4lvmedvetenhet. F\u00f6r mig \u00e4r denna r\u00f6relse en transformation, det \u00e4r magi och \u00f6msesidighet.<\/p>\n<\/p>\n

\"Nina_Jeppsson_57<\/a>

Nina Jeppsson i Independence Day<\/em>, som hade urpremi\u00e4r p\u00e5 Turteatern 2017, d\u00e4r hon unders\u00f6kte sin egen fascination inf\u00f6r ber\u00e4ttelser om h\u00e4mnd. Foto: Per Kristiansen<\/em><\/p><\/div>\n

Till k\u00e4rlekens Antarktis<\/em> inneh\u00e5ller filmer och projektioner d\u00e4r publiken ibland f\u00e5r blicka in i rymden. Det k\u00e4nns lite som att flyta runt och titta ner p\u00e5 jordelivet. S\u00e5 talar ocks\u00e5 ber\u00e4ttarjaget i Sara Stridsbergs roman fr\u00e5n andra sidan, de d\u00f6das.<\/p>\n

Boken kretsar kring ett styckmord, d\u00e4r tankarna g\u00e5r till Catrine da Costa-fallet. Den v\u00e5ldtagna och sedan m\u00f6rdade kvinnan \u00e4r en ung prostituerad som har en partner och tv\u00e5 barn. N\u00e4r boken inleds \u00e4r hon redan d\u00f6d. Allt \u00e4r redan f\u00f6rsent. Romanen \u00e4r r\u00e4tt m\u00f6rk, men Nina Jeppsson har velat lyfta in en strimma av hopp \u2013 en k\u00e4nsla av att det finns n\u00e5gon d\u00e4r som m\u00f6ter kvinnan.<\/p>\n

\u2013 Hela scenrummet framst\u00e5r n\u00e4stan som det h\u00e4r tillst\u00e5ndet mellan liv och d\u00f6d, att det \u00e4r d\u00e4r f\u00f6rest\u00e4llningen utspelar sig, i n\u00e5gon slags v\u00e4ntan.<\/p>\n

Det finns ingenstans att ta v\u00e4gen f\u00f6r kvinnan, d\u00e4r hon kan undkomma sin g\u00e4rningsman.<\/p>\n

\u2013 F\u00f6r mig handlar romanen om att ge upp, men med n\u00e5gon slags acceptans.<\/p>\n

I boken accepterar kvinnan det faktum att hon kommer bli m\u00f6rdad.<\/p>\n

\u2013 Det b\u00e5de fascinerade mig och gjorde mig irriterad. Jag f\u00f6rstod att det \u00e4r den h\u00e4r tematiken som jag ska unders\u00f6ka och g\u00f6ra ett verk kring \u2013 den h\u00e4r pendlingen mellan kamp och vila. Ska man k\u00e4mpa och h\u00e5lla sig fast vid det som \u00e4r det viktiga, eller ska man sl\u00e4ppa och acceptera?<\/p>\n

Den pendlingen syns ocks\u00e5 i Nina Jeppssons fysiskt pr\u00e4glade gestaltning d\u00e4r hennes kropp v\u00e4xlar mellan ansp\u00e4nning och vila. I slutet \u00e5terkommer till exempel l\u00e5ten White Whedding<\/em>, men d\u00e5 \u00e4r hon stilla, h\u00e4nger dubbelvikt, liksom livl\u00f6s \u00f6ver en gunga som pendlar sakta fram och tillbaka \u00f6ver scen.<\/p>\n

Accepterande s\u00e4gs i f\u00f6rest\u00e4llningen vara ett stadium d\u00e4r sorgen upph\u00f6r.<\/p>\n

\u2013 Det \u00e4r ett tillst\u00e5nd d\u00e4r inget \u00e4r viktigt eller betyder n\u00e5got f\u00f6r en. D\u00e5 finns det heller inget som man kan f\u00f6rlora. Och d\u00e5 finns det ingen sorg. Men \u00e4r det efterstr\u00e4vansv\u00e4rt?<\/p>\n

Det l\u00e5ter lite tr\u00e5kigt. Det \u00e4r v\u00e4l f\u00f6r \u00f6vrigt en buddhistisk tankeg\u00e5ng \u2026?<\/strong><\/p>\n

\u2013 Ja, i en scen kommer jag in som cowboy och s\u00e4ger att det verkar som att Buddha var r\u00e4dd f\u00f6r att s\u00f6rja \u2026 Kanske \u00e4r det b\u00e4ttre att l\u00e4ra sig att vara i k\u00e4nslorna ist\u00e4llet, \u00e4ven om de \u00e4r tunga.<\/p>\n

Nina Jeppsson har \u00e4ven v\u00e4vt in andra texter i sitt verk. I en scen d\u00e4r hon \u00e4r f\u00f6rvandlad till en hybrid av skalbagge och nunna f\u00f6rmedlar hon en text av Freud, om lustprincipen, medan hon m\u00f6dosamt rullar en stor, bajsbrun boll kors och tv\u00e4rs \u00f6ver golvet. Denna text handlar om just v\u00e5r vilja att forts\u00e4tta k\u00e4mpa, att f\u00f6rs\u00f6ka, kontra v\u00e5r vilja att ge upp.<\/p>\n

En annan inspirationsk\u00e4lla till f\u00f6rest\u00e4llningen har varit Wim Wenders film Himmel \u00f6ver Berlin<\/em> \u2013 med de tv\u00e5 \u00e4nglarna som st\u00e5r utanf\u00f6r och blickar ner p\u00e5 v\u00e4rlden. Den ena \u00e4ngeln vill in i jordelivet och d\u00e4rmed bli d\u00f6dlig.<\/p>\n

\u2013 Och det \u00e4r en motsatt r\u00f6relse till hon i romanen som vill ut och sv\u00e4va ovanf\u00f6r.<\/p>\n

\u2013 Det finns en fantastisk replik i filmen: \u00bbAtt \u00e4ntligen f\u00e5 ana, ist\u00e4llet f\u00f6r att veta.\u00ab Vi k\u00e4mpar s\u00e5 mycket med att kartl\u00e4gga v\u00e5r tillvaro, men egentligen \u00e4r det bara n\u00e4r man inte har kunskap om allt som man kan tro p\u00e5 n\u00e5gonting, och hoppas. Tro bygger p\u00e5 att man inte vet.<\/p>\n<\/p>\n

\n

Det var m\u00e5nga som antydde att det inte g\u00e5r att h\u00e5lla p\u00e5 med experimentell performance i Jordbro. Det gick skitbra. S\u00e5 l\u00e4nge som det man g\u00f6r p\u00e5 scen \u00e4r p\u00e5 riktigt, s\u00e5 funkar kommunikationen.<\/p>\n<\/blockquote>\n

N\u00e5got som driver Nina Jeppsson i skapandet \u00e4r det hon inte riktigt f\u00f6rst\u00e5r, en g\u00e5ta som hon vill titta n\u00e4rmare p\u00e5. I f\u00f6rest\u00e4llningen Independence Day<\/em>, som spelades p\u00e5 Orionteatern, unders\u00f6kte hon sin egen fascination f\u00f6r Aileen Wuornors \u2013 en amerikansk seriem\u00f6rdare, kring 1990, som attackerade vita, medel\u00e5lders m\u00e4n i Florida. Och som det har gjorts m\u00e5nga ber\u00e4ttelser om, bland annat filmer.<\/p>\n

\u2013 Jag s\u00e5g henne som n\u00e5gon slags f\u00f6rebild \u2013 en h\u00e4mnande, lesbisk hora som sl\u00e5r tillbaka mot de m\u00e4n som hon menar har v\u00e5ldtagit henne. Men samtidigt b\u00f6rjade jag k\u00e4nna att min fascination f\u00f6r henne var lite skev. Jag blev misst\u00e4nksam mot den. S\u00e5 den f\u00f6rest\u00e4llningen handlar egentligen om att jag ville unders\u00f6ka mitt eget beg\u00e4r efter de h\u00e4r hemska h\u00e4mndber\u00e4ttelserna. Och f\u00f6rs\u00f6ka n\u00e4rma mig henne p\u00e5 n\u00e5got annat s\u00e4tt \u00e4n att ringa in henne och f\u00f6rklara henne. Det var mitt f\u00f6rs\u00f6k att befria henne.<\/p>\n<\/p>\n

\"08<\/a>

Nina Jeppsson i P\u00e5 spaning efter den tid som flytt<\/em>, som hade urpremi\u00e4r p\u00e5 Orionteatern 2019, ett verk som handlar mycket om tomhet och avst\u00e5nd. Foto: Jos\u00e9 Figueroa<\/em><\/p><\/div>\n

I Nina Jeppssons hyllade monolog P\u00e5 spaning efter den tid som flytt<\/em>, efter Marcel Prousts 4000-sidiga romanbygge som hon och Maja Salomonsson kokade ner till knappt tre timmars teater, kretsade det mycket kring tomrum.<\/p>\n

\u2013 Proust skriver n\u00e5got om att man har s\u00e5 l\u00e4nge varit p\u00e5 jakt efter verkligheten att man pl\u00f6tsligt uppt\u00e4cker att den h\u00e4r tomheten man st\u00e5r i, var precis det man s\u00f6kte. Det jag fick med mig fr\u00e5n l\u00e4sningen var inte alla de h\u00e4r o\u00e4ndliga detaljerna som romanen inneh\u00e5ller utan n\u00e5got om avst\u00e5nd, b\u00e5de till sig sj\u00e4lv och till andra. En atmosf\u00e4r av tomhet.<\/p>\n

Vilket passade utm\u00e4rkt i Orionteaterns gigantiska scenrum, en gammal industrilokal med h\u00f6gt i tak.<\/p>\n

\u2013 Jag blev s\u00e5 liten i det d\u00e4r stora scenrummet, med det d\u00e4r storslagna j\u00e4tteprojektet som hans text \u00e4r, d\u00e4r han f\u00f6rs\u00f6ker beskriva allt. Det blev n\u00e4stan komiskt.<\/p>\n

Hon tycker att monologformen i sig m\u00f6jligg\u00f6r att skapa m\u00e5ngbottnade scenportr\u00e4tt \u2013 att en enda kropp f\u00e5r ha m\u00e5nga olika viljor, utsagor, id\u00e9er och k\u00e4nslor. Det f\u00f6rmedlar en bild av vad vi m\u00e4nniskor kan vara som k\u00e4nns \u00e4kta f\u00f6r henne.<\/p>\n

\u2013 Kroppen blir som en liten modell f\u00f6r hela rummet och rummet blir som en stor kropp. Kroppen och rummet \u00e4r egentligen samma sak. F\u00f6rest\u00e4llningen har p\u00e5 det s\u00e4ttet tv\u00e5 niv\u00e5er, dels den i kroppen och dels den i rummet och tiden.<\/p>\n

Hon menar att detta knyter ihop det hon alltid \u00e4r i f\u00e4rd med att unders\u00f6ka \u2013 dramaturgi och sk\u00e5despeleri. Att se hur verkets specifika v\u00e4rld vecklar ut sig under skapandeprocessen, vilken form och komposition det ska f\u00e5.<\/p>\n

\u2013 Det beror helt p\u00e5 sj\u00e4lva grundfr\u00e5gest\u00e4llningen. Alla verk har sin egen dramaturgi.<\/p>\n

Hur hittar du dramaturgin?<\/strong><\/p>\n

\u2013 N\u00e4r jag v\u00e4l har hittat g\u00e5tan jag vill unders\u00f6ka, d\u00e5 b\u00f6rjar jag lyssna efter vad runtomkring mig som kommunicerar n\u00e5got om detta \u2013 i musik, film eller b\u00f6cker jag l\u00e4st. Jag upplever det lite som att material kommer till mig. Som n\u00e4r jag uppt\u00e4ckte Youtubeklippen som finns med i Till k\u00e4rlekens Antarktis<\/em>, med de olika kvinnorna som alla har varit n\u00e4ra d\u00f6den.<\/p>\n

Dessa kvinnor ber\u00e4ttar om saliga upplevelser av k\u00e4rlek och ljus, hur de k\u00e4nt frid n\u00e4r de sv\u00e4vat mellan liv och d\u00f6d.<\/p>\n

Under sin sk\u00e5despelarutbildning p\u00e5 Teaterh\u00f6gskolan startade Nina Jeppsson en tv\u00e4rkonstn\u00e4rlig performancegrupp, tillsammans med en klasskompis. I gruppen ingick bildkonstn\u00e4rer, musiker och dansare. Och de \u00e4r fortfarande aktiva.<\/p>\n

\u2013 Vi b\u00f6rjade utforska varandras hantverk och b\u00f6rjade unders\u00f6ka de h\u00e4r \u00bbnu-experimenten\u00ab med publiken.<\/p>\n

Gruppen startade f\u00f6r runt \u00e5tta \u00e5r sedan en teater i Jordbro \u2013 med det inte helt blygsamma namnet Jordbro stadsteater.<\/p>\n

\u2013 Kommunen i Haninge sa att det finns ingen stadsteater h\u00e4r, det finns inget organisationsnummer. Nej, men det finns publik, vi spelar h\u00e4r, det finns f\u00f6rest\u00e4llningar \u2026<\/p>\n

Att spela f\u00f6r publik som inte har f\u00f6r vana att g\u00e5 p\u00e5 teater har l\u00e4rt henne v\u00e4ldigt mycket.<\/p>\n

\u2013 Det har gett mig mod, tror jag. Den st\u00f6rsta l\u00e4rdomen var nog att ens egna f\u00f6rdomar om den h\u00e4r publiken inte st\u00e4mmer. Det var m\u00e5nga som antydde att det inte g\u00e5r att h\u00e5lla p\u00e5 med experimentell performance i Jordbro. Det gick skitbra. S\u00e5 l\u00e4nge som det man g\u00f6r p\u00e5 scen \u00e4r p\u00e5 riktigt, s\u00e5 funkar kommunikationen.<\/p>\n<\/p>\n

\n

Jag tror p\u00e5 att f\u00f6rmedla upplevelser med fler element \u00e4n bara intellektet eller tanken och orden. D\u00e5 g\u00e5r det ocks\u00e5 att skapa sanningar och v\u00e4rldar d\u00e4r olika element s\u00e4ger emot varandra, i samma nu.<\/p>\n<\/blockquote>\n

En viktig komponent i Nina Jeppssons arbetsprocesser \u00e4r hennes t\u00e4ta samarbete med tons\u00e4ttaren Kent Olofsson. Det h\u00e4r \u00e4r deras tredje produktion. Deras motto n\u00e4r de jobbar \u00e4r: att \u00f6ppna sig f\u00f6r v\u00e4rlden ist\u00e4llet f\u00f6r att konsumera v\u00e4rlden. De har hittat en tillit d\u00e4r de v\u00e5gar f\u00f6rh\u00e5lla sig \u00f6ppna i skapandet och stanna kvar i knepiga l\u00e4gen d\u00e4r de inte riktigt vet hur de ska l\u00f6sa en scen.<\/p>\n

\u2013 Den h\u00e4r f\u00f6rest\u00e4llningen inneh\u00e5ller ganska mycket tomhet och v\u00e4ntan. Och det \u00e4r klart att det \u00e4r l\u00e4tt att k\u00e4nna i dessa l\u00e4gen att nu borde vi g\u00e5 vidare, annars kanske det blir tr\u00e5kigt. Men det \u00e4r n\u00e5got i den d\u00e4r v\u00e4ntan som beh\u00f6vs.<\/p>\n

Hon vill kliva f\u00f6rbi konventioner, hur man \u00bbborde\u00ab g\u00f6ra och komma \u00e5t n\u00e5got annat.<\/p>\n

\u2013 F\u00f6r mig visar sig v\u00e4rlden mer mystisk, vindlande och lustfylld i de h\u00e4r skaparprocesserna, \u00e4n annars. V\u00e4rlden vidgar sig. Det k\u00e4nns som att jag och mina kollegor, framf\u00f6r allt Kent, \u00e4r p\u00e5 uppt\u00e4cktsresa tillsammans.<\/p>\n

\u2013 I de h\u00e4r verken som vi har skapat \u00e4r ljudet, musiken och video lika starka ber\u00e4ttarkomponenter som texten. Det handlar inte om att underst\u00f6dja texten.<\/p>\n

F\u00f6rs\u00f6ker man f\u00e5 tag p\u00e5 texten eller f\u00f6lja den, om man vill f\u00f6rst\u00e5, s\u00e5 kan det bli sv\u00e5rt. Det \u00e4r knepigt att n\u00e4rma sig verken med hj\u00e4lp av intellektet.<\/strong><\/p>\n

\u2013 Det \u00e4r precis det. Jag tror p\u00e5 att f\u00f6rmedla upplevelser med fler element \u00e4n bara intellektet eller tanken och orden. D\u00e5 g\u00e5r det ocks\u00e5 att skapa sanningar och v\u00e4rldar d\u00e4r olika element s\u00e4ger emot varandra, i samma nu. Det uppst\u00e5r sprickor och h\u00e5l i ber\u00e4ttelsen som f\u00f6rmedlar n\u00e5got som man kanske inte kan uttrycka i ord. Det \u00e4r d\u00e4rf\u00f6r jag g\u00f6r ett scenkonstverk, f\u00f6r att komma \u00e5t det.<\/p>\n<\/p>\n

\"Till<\/a>

Nina Jeppsson i Till k\u00e4rlekens Antarktis<\/em>, som hade urpremi\u00e4r p\u00e5 Dramaten 2020. Foto: S\u00f6ren Vilks<\/em><\/p><\/div>\n

Avslutningsvis b\u00f6rjar hon tala om Martin Buber och hans bok Jag och du<\/em>, som handlar om v\u00e5r pendling mellan en du-relation till v\u00e4rlden och en det-relation.<\/p>\n

\u2013 Ibland har vi de h\u00e4r starka upplevelserna av m\u00f6ten och n\u00e4rvaro, d\u00e4r gr\u00e4nsen mellan en sj\u00e4lv och v\u00e4rlden n\u00e4stan suddas ut.<\/p>\n

Men de upplevelserna \u00e4r s\u00e5 intensiva att man sedan m\u00e5ste \u00f6verg\u00e5 till det-relationen d\u00e4r det handlar om att ordna tillvaron, f\u00f6rst\u00e5, katalogisera. Det \u00e4r inte bara m\u00f6tet med Gud eller en annan m\u00e4nniska som kan \u00f6ppna du-relationen, utan \u00e4ven ett konstverk, menar B\u00fcber.<\/p>\n

\u2013 Han talar om n\u00e5got som jag tycker att den h\u00e4r f\u00f6rest\u00e4llningen slutar i: att det \u00e4r f\u00f6rst n\u00e4r man ger upp som n\u00e5got nytt kan m\u00f6ta en. Det \u00e4r f\u00f6rst n\u00e4r man sl\u00e4pper taget och kapitulerar som man tr\u00e4der i relation p\u00e5 riktigt.<\/p>\n

N\u00e5got liknande upplever hon i skapandeprocessen, att hon m\u00e5ste kapitulera inf\u00f6r verkets v\u00e4rld.<\/p>\n

L\u00e5ta verket ta \u00f6ver?<\/strong><\/p>\n

\u2013 Ja, leda mig i skapandet, f\u00f6r d\u00e5 kan den d\u00e4r nya v\u00e4rlden som just det h\u00e4r<\/em> verket ska ha visa sig. D\u00e5 kan jag vara \u00f6ppen f\u00f6r vad det h\u00e4r verket vill bli.<\/p>\n

Birgitta Haglund<\/p>\n<\/p>\n

Faktaruta: <\/strong><\/p>\n

Nina Jeppsson \u00e4r sk\u00e5despelare och regiss\u00f6r, utbildad p\u00e5 sk\u00e5despelarprogrammet, Stockholms dramatiska h\u00f6gskola (numer Stockholms konstn\u00e4rliga h\u00f6gskola).<\/p>\n

Hon har framf\u00f6r allt gjort sig omtalad f\u00f6r sina monologer d\u00e4r hon ofta b\u00e5de skriver, regisserar och spelar: Att \u00f6va p\u00e5 v\u00e5ldt\u00e4kt<\/em> (Folkteatern G\u00f6teborg, 2013), Independence Day<\/em> (Turteatern, 2017) P\u00e5 spaning efter den tid som flytt<\/em> (Orionteatern, 2019) och Till k\u00e4rlekens Antarktis<\/em> (Dramaten, 2020).<\/p>\n

P\u00e5 spaning efter den tid som flytt<\/em> \u00e4r planerad att spelas p\u00e5 Orionteatern till och med den 20 december 2020, med reservation f\u00f6r eventuella \u00e4ndringar.<\/p>\n<\/p>\n

Artikeln \u00e4r tidigare publicerad i nummer\u00a05\/2020 av Teatertidningen, som g\u00e5r att best\u00e4lla h\u00e4r:\u00a0https:\/\/teatertidningen.se\/?page_id=826<\/a><\/p>\n<\/p><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Sk\u00e5despelaren och regiss\u00f6ren Nina Jeppsson bygger upp egna v\u00e4rldar i sina scenkonstverk d\u00e4r text, bild och musik samverkar. I h\u00f6stas tog hon steget in p\u00e5 Dramaten, med sin fria tolkning av romanen K\u00e4rlekens Antarktis. Birgitta Haglund har tr\u00e4ffat henne f\u00f6r ett samtal om konstn\u00e4rligt motst\u00e5nd och mod, om inre driv och aktivt lyssnande. Nina Jeppsson […]<\/p>\n","protected":false},"author":4,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":[],"categories":[9],"tags":[],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/2361"}],"collection":[{"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/4"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=2361"}],"version-history":[{"count":13,"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/2361\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":2741,"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/2361\/revisions\/2741"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=2361"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=2361"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=2361"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}