![\"\"](\"https:\/\/teatertidningen.se\/wp-content\/uploads\/Matroska-1-216x300.png\")
Illustration: Niklas Alriksson<\/p><\/div>\n
\u00a0<\/p>\n
\u00a0<\/p>\n
\u00a0<\/p>\n
\u00a0<\/p>\n
\u00a0<\/p>\n
\u00a0<\/p>\n
\u00a0<\/p>\n
\u00a0<\/p>\n
\u00a0<\/p>\n
\u00a0<\/p>\n
\u00a0<\/p>\n
\u00a0<\/p>\n
\u00a0<\/p>\n
\u00a0<\/p>\n
\u00a0<\/p>\n
\u00a0<\/p>\n
\u00a0<\/p>\n
\u00a0<\/p>\n
\u00a0<\/p>\n
\u00a0<\/p>\n
\u00a0<\/p>\n
\u00a0<\/p>\n
\u00a0<\/p>\n
\u00a0<\/p>\n
\u00a0<\/p>\n
\u00a0<\/p>\n
Performancekonstn\u00e4ren Bogdan Szyber \u00e4r den enda person i Sverige som har f\u00e5tt sitt konstn\u00e4rliga forskningsprojekt underk\u00e4nt. H\u00e4r skriver Hedvig Weibull, frilanskritiker, om vad som egentligen h\u00e4nde vid disputationen. Och om att konstn\u00e4rlig forskning snarare beh\u00f6ver ta fler risker \u00e4n f\u00e4rre. <\/strong><\/p>\n \u00a0<\/p>\n Det var en kurs om plats-specifika performanceverk. Vi studenter str\u00f6vade \u00f6ver campus i \u00f6stra London f\u00f6r att hitta n\u00e5got st\u00e4lle som kunde mana fram n\u00e5got inspirerat. N\u00e5got coolt eller smart eller tjusigt. Jag valde kapellet. Jag fick en id\u00e9 om att det skulle singla fj\u00e4drar fr\u00e5n taket, och att personerna i publiken sj\u00e4lva skulle kunna f\u00e5 det att h\u00e4nda. Publiken skulle st\u00e5 i centrum. En korg i taket t\u00e4nkte jag mig, med ett rep och s\u00e5 block och talja. Det kunde inte vara s\u00e5 sv\u00e5rt. Jag kn\u00e5pade och pr\u00f6vade och nog funkade det.<\/p>\n \u00a0<\/p>\n Men n\u00e4r hela klassen var samlad d\u00e4r och lektorn ocks\u00e5 s\u00e5 hakade det \u00e4nd\u00e5 upp sig. Det kom liksom bara n\u00e5gon enstaka fj\u00e4der. S\u00e5 jag fick ta fram en stege, medan alla tittade p\u00e5, och kl\u00e4ttra upp och mecka. Och det var genant, men efter\u00e5t trodde alla att det var det som var mitt performanceverk. Att jag skulle arrangera min installation, f\u00e5 den att funka. Jag blev godk\u00e4nd p\u00e5 kursen.<\/p>\n \u00a0<\/p>\n Sedan m\u00e5nga hundra \u00e5r har konsten haft en viktig plats inom akademin. 1648 skapades Acad\u00e9mie Royale de Peinture et de Sculpture i Paris och den svenska konstakademin har funnits i snart trehundra \u00e5r. Men under 1800-talet b\u00f6rjade akademisk konst st\u00e4llas i kontrast mot andra konstriktningar. Akademisk konst var ofta historiserande, idealiserande och kunde l\u00e4sas av som en slags rebusar. Den person som avbildades gjorde ofta en gest som visade p\u00e5 antingen makt, skicklighet eller att den uppr\u00e4tth\u00f6ll n\u00e5got slags ideal. Om ett verk beskrivs som \u00bbakademisk konst\u00ab \u00e4r det inte s\u00e4llan ganska l\u00e4tt att avkoda och ing\u00e5r ofta i en viss teoretisk tradition.<\/p>\n \u00a0<\/p>\n Idag \u00e4r det inte l\u00e4ngre akademierna i Sverige utan de konstn\u00e4rliga h\u00f6gskolorna som h\u00e5ller i b\u00e5de grundutbildningar och forskarutbildningar. Konstn\u00e4rlig forskning inneb\u00e4r att doktoranden anv\u00e4nder vetenskapliga metoder f\u00f6r att unders\u00f6ka en fr\u00e5ga inom ramen f\u00f6r en konstn\u00e4rlig praktik. I Sverige \u00e4r konstn\u00e4rlig forskning ett ganska nytt fenomen, medan det funnits internationellt sedan b\u00f6rjan av 1990-talet. Inte minst i Storbritannien \u00e4r m\u00f6jligheten att disputera inom f\u00e4ltet artistic research<\/em> stor. I tidskriften Art Forum, april 2023, skriver Claire Bishop, professor i konst- och , om riskerna med att verkligt intressant konstn\u00e4rlig forskning drunknar i den m\u00e4ngd redovisande och tillr\u00e4ttalagd konstn\u00e4rlig forskning som produceras. Hon beskriver hur hon l\u00e4ngtar efter forskning som s\u00e4ger n\u00e5got annat \u00e4n det f\u00f6rv\u00e4ntade, p\u00e5 ett fantasifullt s\u00e4tt.<\/p>\n \u00a0<\/p>\n I Sverige ges det f\u00e5 tillf\u00e4llen till att bedriva konstn\u00e4rlig forskning. Vetenskapsr\u00e5det publicerade i januari 2023 en forsknings\u00f6versikt d\u00e4r man sl\u00e5r fast att vi beh\u00f6ver mer konstn\u00e4rlig forskning och understryker hur viktigt det \u00e4r att \u00bbtv\u00e4rvetenskapliga program och utlysningar tydligt innefattar ocks\u00e5 konstn\u00e4rliga inriktningar\u00ab.<\/p>\n \u00a0<\/p>\n D\u00e4rf\u00f6r \u00e4r det extra intressant att titta p\u00e5 vad som egentligen h\u00e4nde den enda g\u00e5ng som ett konstn\u00e4rligt forskningsprojekt i Sverige i sista stund underk\u00e4ndes av en extern jury.<\/p>\n \u00a0<\/p>\n \u00a0<\/p>\n T\u00e4nk om det \u00e4r s\u00e5 att de tre jurymedlemmarna anar att Bogdan Szybers forskning i l\u00e4ngden kommer visa sig b\u00e5de giltig och viktig, men de ser till att det inte blir p\u00e5 det s\u00e4tt som han r\u00e4knat med.<\/p>\n<\/blockquote>\n \u00a0<\/p>\n \u00a0<\/p>\n 2020 lade performancekonstn\u00e4ren Bogdan Szyber fram sitt forskningsprojekt p\u00e5 Stockholms konstn\u00e4rliga h\u00f6gskola. Szybers avhandling \u00e4r en platsspecifik unders\u00f6kning av den konstn\u00e4rliga h\u00f6gre utbildningen som best\u00e5r av b\u00e5de performanceverk och texter, och Szyber lyfter fram tv\u00e5 allvarliga problem. Dels att studenter inom h\u00f6gre studier kan k\u00f6pa akademiska unders\u00f6kningar inom en gr\u00e5 eller svart marknad av \u00bbsp\u00f6kf\u00f6rfattare\u00ab. Dels att konstn\u00e4rliga forskningsprojekt ofta riktar sig till andra konstn\u00e4rsakademiker och s\u00e4llan har betydelse f\u00f6r n\u00e5gon utanf\u00f6r en liten forskarv\u00e4rld.<\/p>\n \u00a0<\/p>\n Men trots sin allvarliga ansats m\u00f6ter Bogdan Szyber en tveksam jury. I inspelningen av disputationen kan vi f\u00f6lja hur juryns medlemmar i tur och ordning st\u00e4ller fr\u00e5gor till Bogdan Szyber om projektet utifr\u00e5n sina egna forskningsomr\u00e5den. Fr\u00e5gor som Szyber har sv\u00e5rt att besvara eftersom fr\u00e5gest\u00e4llningarna inte utg\u00e5r fr\u00e5n hans eget projekt. Samtalet sker ocks\u00e5 p\u00e5 en akademisk engelska vilket b\u00e4ddar f\u00f6r missf\u00f6rst\u00e5nd. Efter en flera timmar l\u00e5ng paus \u00e5terkommer juryn med beskedet att forskningsprojektet underk\u00e4nns. Betygsn\u00e4mndens Julian Klein konstaterar att projektet \u00bb<\/em>has failed<\/em>\u00ab<\/em> och \u00f6nskar alla en trevlig kv\u00e4ll. I sitt skriftliga utl\u00e5tande uttrycker de tre jurymedlemmarna senare att man \u00f6nskade att Szyber hade g\u00e5tt \u00bbdjupare\u00ab i sina analyser, utan att egentligen n\u00e4rmare precisera p\u00e5 vilket s\u00e4tt han skulle g\u00e5 djupare i analyserna.<\/p>\n \u00a0<\/p>\n Fr\u00e5gan om vem som har makt \u00e4r en av de saker som performancetraditionen utforskat allra mest. \u00c4r det performancekonstn\u00e4ren som s\u00e4tter ramarna, eller publiken som inte s\u00e4llan bjuds in att s\u00e4tta sin pr\u00e4gel p\u00e5 rummet? N\u00e4r Bogdan Szyber l\u00e4gger fram sin avhandling, tar juryn slutligen tillbaka makten \u00f6ver vad konstn\u00e4rlig forskning \u00e4r. Som de erfarna scenkonstakademiker de \u00e4r h\u00e5ller de slutrepliken extremt kort. Kanske vill de undvika spekulationer om att de vill ta \u00f6ver scenen, eller s\u00e5 vill de verkligen inte ha en diskussion om varf\u00f6r de underk\u00e4nner avhandlingen. Men det skulle g\u00e5 att skriva en hel akademisk uppsats om vad som egentligen h\u00e4nde. Pl\u00f6tsligt \u00e4r det Bogdan Szyber som upplever svindeln, som om det \u00e4r han som blir objektet i n\u00e5gon annans performance. I en intervju med Stina Oscarson i Svenska Dagbladet fr\u00e5n 2022 beskriver han det som en \u00bbvertigoeffekt\u00ab. Han tror sig \u00e4ga situationen, p\u00e5 kulmen av att avsluta ett stort projekt, men f\u00f6rs\u00e4tts pl\u00f6tsligt i ett l\u00e4ge och en upplevelse som han inte har kontroll \u00f6ver.<\/p>\n \u00a0<\/p>\n Och nu kommer en tankevurpa. T\u00e4nk om det \u00e4r s\u00e5 att de tre jurymedlemmarna anar att Bogdan Szybers forskning i l\u00e4ngden kommer visa sig b\u00e5de giltig och viktig, men de ser till att det inte blir p\u00e5 det s\u00e4tt som han r\u00e4knat med. F\u00f6r i den stund som Bogdan Szyber l\u00e4gger fram sin avhandling, och blir underk\u00e4nd, bevisar jurymedlemmarna n\u00e4mligen Szybers tes. Bara genom att underk\u00e4nna avhandlingen kan vi verkligen veta att den h\u00e4r typen av systematisk kritik mot systemet inte ryms, det spr\u00e4nger gr\u00e4nserna f\u00f6r det accepterade. Och den som trodde sig vara auteur, skapare av h\u00e4ndelsen, skuffas \u00e5t sidan av jurymedlemmarna. Men det \u00e4r bara genom att ocks\u00e5 underk\u00e4nna projektet, genom juryns handlande, som avhandlingens tes kan bevisas. Hade juryn ist\u00e4llet godk\u00e4nt forskningsprojektet skulle de br\u00e4nnande fr\u00e5gorna som Szyber lyfter i sin avhandling ha lagts till handlingarna. Och juryns roll hade endast varit ceremoniell.<\/p>\n \u00a0<\/p>\n \u00a0<\/p>\n Bara genom att underk\u00e4nna avhandlingen kan vi verkligen veta att den h\u00e4r typen av systematisk kritik mot systemet inte ryms, det spr\u00e4nger gr\u00e4nserna f\u00f6r det accepterade.<\/p>\n<\/blockquote>\n \u00a0<\/p>\n \u00a0<\/p>\n Jag vill inte s\u00e4ga att motivet f\u00f6r att underk\u00e4nna Bogdan Szyber \u00e4r att ge honom r\u00e4tt. Men med den l\u00e5nga erfarenhet av scenkonst som de tre jurymedlemmarna har, \u00e4r de sj\u00e4lvfallet fullt medvetna om att en h\u00e4ndelse som en disputation p\u00e5 m\u00e5nga s\u00e4tt \u00e4r kan l\u00e4sas som ett performanceverk. Och i den traditionen \u00e4r det oemotst\u00e5ndligt att inte leka med tanken p\u00e5 att jurymedlemmarna vet att deras agerande kommer att tolkas av en publik. Att juryn p\u00e5 s\u00e5 s\u00e4tt tar \u00f6ver rollen som auteur.<\/p>\n \u00a0<\/p>\n I mediebeskrivningen av Bogdan Szybers projekt st\u00e4ller journalister g\u00e4rna fr\u00e5gan om det egentligen g\u00e5r att bedriva konstn\u00e4rlig forskning. Som om det fanns en motsats mellan konsten, som ska vara fri och g\u00e4rna associeras med fantasi och impulser, och id\u00e9n om vad forskning \u00e4r. Ett slags eko fr\u00e5n 1800-talets olika s\u00e4tt att f\u00f6rs\u00f6ka frig\u00f6ra konsten fr\u00e5n akademin. Vetenskapsr\u00e5det ser inte n\u00e5gon mots\u00e4ttning mellan konstn\u00e4rliga praktiker och vetenskaplig forskning utan anser i sj\u00e4lva verket att det beh\u00f6vs mer konstn\u00e4rlig forskning, eftersom denna unders\u00f6ker \u00bbfundamentala fr\u00e5gor som r\u00f6r relationen mellan sinneserfarenheter, uttrycksformer och tolkningspraktiker\u00ab.<\/p>\n \u00a0<\/p>\n Min gissning \u00e4r att Szybers avhandling i l\u00e4ngden kommer visa sig vara mer intressant \u00e4n de allra flesta. Kanske just vara ett s\u00e5dant projekt som Claire Bishop efterfr\u00e5gar, ett som v\u00e4nder upp och ner p\u00e5 givna antaganden. F\u00f6r konstn\u00e4rlig forskning blir som mest relevant just n\u00e4r den k\u00e4rvar. I det extrema fallet: n\u00e4r resultatet av forskningen m\u00e5ste refuseras. F\u00f6r att det p\u00e5pekar att \u00bbdetta duger inte\u00ab. Systemet kan f\u00f6r\u00e4ndras, d\u00e4rf\u00f6r b\u00f6r det f\u00f6r\u00e4ndas och kvaliteten kan och m\u00e5ste h\u00f6jas.<\/p>\n \u00a0<\/p>\n Det \u00e4r lite som n\u00e4r hela klassen st\u00e5r v\u00e4ntar p\u00e5 att n\u00e5got ska h\u00e4nda, och s\u00e5 hakar blocket och taljan upp sig p\u00e5 ett pinsamt och ov\u00e4ntat s\u00e4tt. Maskineriet k\u00e4rvar. Och konstrukt\u00f6ren m\u00e5ste sj\u00e4lv kliva fram och agera, medveten om m\u00f6jligheten att bli underk\u00e4nd. Hur obekv\u00e4mt det \u00e4n \u00e4r.<\/p>\n \u00a0<\/p>\n \u00a0<\/p>\n Hedvig Weibull <\/strong>har en filosofie kandidatexamen i Drama fr\u00e5n Queen Mary College, vid University of London (motsvarande fil kand i \u00e4mnet scenkonst). Hon \u00e4r ocks\u00e5 filosofie magister i teater- och konstvetenskap, vid Stockholms universitet.<\/em><\/p>\n \u00a0<\/p>\n \u00a0<\/p>\n \u00a0<\/p>\n \u00a0<\/p>\n \u00a0<\/p>\n \u00a0<\/p>\n \u00a0<\/p>\n \u00a0<\/p>\n \u00a0<\/p>\n \u00a0<\/p>\n Bogdan Szybergs avhandling Fauxthentication: Art Academia and Authorship (or the site-specifics of the Academic Artist)<\/em> finns att l\u00e4sa p\u00e5 Uniarts portal Diva. F\u00f6r mer information om forskningsprojektet, se Stockholm konstn\u00e4rliga h\u00f6gskolas hemsida. \u00a0<\/strong><\/p>\n \u00a0<\/p>\n \u00a0<\/p>\n \u00a0<\/p>\n \u00a0<\/p>\n<\/td>\n \u00a0<\/p>\n <\/i>\u00a0<\/p>\n \u00a0<\/p>\n \u00a0<\/p>\n \u00a0<\/p>\n \u00a0<\/p>\n<\/td>\n<\/tr>\n<\/tbody>\n<\/table>\n \u00a0<\/p>\n \u00a0<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":" \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 Performancekonstn\u00e4ren Bogdan Szyber \u00e4r den enda person i Sverige som har f\u00e5tt sitt konstn\u00e4rliga forskningsprojekt underk\u00e4nt. H\u00e4r skriver Hedvig Weibull, frilanskritiker, om vad som egentligen h\u00e4nde […]<\/p>\n","protected":false},"author":4,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":[],"categories":[9],"tags":[],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/3056"}],"collection":[{"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/4"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=3056"}],"version-history":[{"count":37,"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/3056\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":3097,"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/3056\/revisions\/3097"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=3056"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=3056"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=3056"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}\n
\n
\n\n
\n \n \u00a0<\/h4>\n
\n ![\"\"](\"https:\/\/teatertidningen.se\/wp-content\/uploads\/Cover-1-216x300.png\")
<\/p>\n