![\"\"](\"https:\/\/teatertidningen.se\/wp-content\/uploads\/Suzanne_Osten_in_Aug_2015-2-256x300.jpg\")
Suzanne Osten under Dramatens h\u00f6stsamling den 18 augusti 2015, d\u00e4r hon presenterade sin upps\u00e4ttning av David Grossmans ”Fallen ur tiden”. Foto: Wikimedia Commons\/Frankie Fouganthin<\/p><\/div>\n
\u00a0<\/p>\n
\u00a0<\/p>\n
\u00a0<\/p>\n
\u00a0<\/p>\n
Dramatikern och regiss\u00f6ren Karin Parrot-Jonzon \u00e4r en av m\u00e5nga som i starten av sin bana f\u00e5ngats upp av Suzanne Osten och getts en plattform f\u00f6r att sedan kunna ta steget vidare in i teaterv\u00e4rlden. H\u00e4r skriver hon n\u00e5gra minnesord om v\u00e5r nyligen avlidna teatergigant.<\/strong><\/p>\n \u00a0<\/p>\n \u00bbDu f\u00e5r 24 timmar p\u00e5 dig att komma upp med en scenl\u00f6sning. Klarar du det f\u00e5r du ta \u00f6ver regin!\u00ab. Hon sitter med benen upp p\u00e5 en stol bredvid skrivbordet. P\u00e5 en annan stol sitter hennes n\u00e4ra kollega och samarbetspartner, Per Lysander. Det \u00e4r 1976 och jag har f\u00e5tt till\u00e5telse av henne att arbeta som regiassistent i en teaterproduktion p\u00e5 Klarateatern (som l\u00e5g i ett annex till Kulturhuset), Emilia, Emilia, efter Reidar J\u00f6nssons popul\u00e4ra bok, i en dramatisering av f\u00f6rfattaren sj\u00e4lv.\u00a0<\/p>\n \u00a0<\/p>\n \u00a0<\/p>\n Karin Parrot-Jonzon<\/strong><\/p>\n \u00a0<\/p>\n \u00a0<\/p>\n \u00a0<\/p>\n \u00a0<\/p>\n \u00a0<\/p>\n \u00a0<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":" \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 Dramatikern och regiss\u00f6ren Karin Parrot-Jonzon \u00e4r en av m\u00e5nga som i starten av sin bana f\u00e5ngats upp av Suzanne Osten och getts en plattform f\u00f6r att sedan kunna ta steget vidare in i teaterv\u00e4rlden. H\u00e4r skriver hon n\u00e5gra minnesord om v\u00e5r nyligen avlidna teatergigant. \u00a0 \u00bbDu f\u00e5r 24 […]<\/p>\n","protected":false},"author":4,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":[],"categories":[9],"tags":[44,45,43],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/3527"}],"collection":[{"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/4"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=3527"}],"version-history":[{"count":10,"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/3527\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":3538,"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/3527\/revisions\/3538"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=3527"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=3527"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/teatertidningen.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=3527"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}
Kanske visste Suzanne vad hon gjorde n\u00e4r hon gav mig uppdraget. Det visade sig efter hand att det inte fanns n\u00e5gra konstruktiva l\u00f6sningar p\u00e5 hur manuset, som sp\u00e4nde \u00f6ver ett helt kvinnoliv, skulle iscens\u00e4ttas. Scenerna gick fr\u00e5n ett decennium till ett annat p\u00e5 ett \u00f6gonblick. Sk\u00e5despelarna fick inga svar av regiss\u00f6ren Ove Wall p\u00e5 sina kritiska och undrande fr\u00e5gor, fler och fler hoppade av, och n\u00e4r en eventuell inst\u00e4llelse av projektet kom p\u00e5 tal kallades jag in till chefsrummet.<\/p>\n
Som i en film. D\u00e4r satt de, rummet var s\u00e4kert r\u00f6kigt och belamrat av h\u00f6gar med manus och b\u00f6cker. Jag var 27 \u00e5r, hade misslyckats med att komma in p\u00e5 Dramatiska institutet, men var fast besluten att bli regiss\u00f6r i alla fall. Suzanne visste, efter att ha talat med sk\u00e5despelarna varav n\u00e5gra blivit mina v\u00e4nner, att jag hade en l\u00f6sning p\u00e5 g\u00e5ng. S\u00e5 \u2013 jag fick 24 timmar p\u00e5 mig, sedan skulle jag presentera id\u00e9n p\u00e5 Klarateaterns stora scen. Med bl\u00e4dderblock och filtpenna som det var p\u00e5 den tiden. I salongen: tio sk\u00e5despelare med kritiska, tr\u00f6tta blickar. Men det gick v\u00e4gen och f\u00f6rest\u00e4llningen blev en liten framg\u00e5ng till slut.<\/p>\n
Mitt f\u00f6rsta professionella regijobb. Och d\u00e4refter kunde jag kalla mig regiss\u00f6r. Tack vare henne!<\/p>\n
Denna dynamo, detta blixtrande intellekt, denna nyfikenhet utan slut p\u00e5 de stora livsfr\u00e5gorna, denna extravaganta sp\u00e4nnande kvinna, som gjord f\u00f6r den Stora V\u00e4rlden. Och \u00e4nd\u00e5 var det vi h\u00e4r p\u00e5 denna lilla pl\u00e4tt i v\u00e4rlden som fick sola oss i hennes glans.<\/p>\n
Men jag minns ocks\u00e5 Suzanne under en sv\u00e5rare period i hennes liv. Jag hade f\u00e5tt m\u00f6jligheten att g\u00e5 en exklusiv europeisk filmmanuskurs under G\u00f6teborgs filmfestival i b\u00f6rjan p\u00e5 1990-talet. D\u00e4r visades som l\u00e4romaterial hennes film Tala! Det \u00e4r s\u00e5 m\u00f6rkt. Reaktionerna fr\u00e5n de europeiska deltagarna var uteslutande negativa, till och med obehagligt aggressiva: Hur kunde man l\u00e5ta en nazist f\u00e5 g\u00e5 i psykoterapi och d\u00e4rmed bli \u00bbf\u00f6rst\u00e5dd\u00ab, kanske till och med f\u00f6rl\u00e5ten. Allt i filmen var urd\u00e5ligt dessutom, menade de. St\u00e4mningen efter visningen var skr\u00e4mmande. Jag minns hur Suzanne och Niklas R\u00e5dstr\u00f6m, som skrivit manuset, n\u00e4stan fick fly d\u00e4rifr\u00e5n. N\u00e4r jag talade med henne efter\u00e5t f\u00f6rstod jag att hon var djupt f\u00f6rtvivlad. Under samma period hade hon dessutom f\u00e5tt avslag p\u00e5 ett nytt filmprojekt.\u00a0\u00a0<\/p>\n
Men Suzanne Osten reste sig alltid, efter personliga eller yrkesm\u00e4ssiga motg\u00e5ngar. Hon blev en f\u00f6rebild f\u00f6r m\u00e5nga av oss, \u00e4ven vad g\u00e4llde denna outtr\u00f6ttliga kamplust. Som hon s\u00e4ger i SVT:s program K Special, d\u00e4r hon har portr\u00e4tterats: \u00bbJag tycker att jag har n\u00e5got att s\u00e4ga v\u00e4rlden. Och jag g\u00f6r det p\u00e5 detta s\u00e4tt, genom teatern.\u00ab<\/p>\n
I detta kan jag k\u00e4nna igen mig. P\u00e5 mitt lilla vis. Bredvid Suzanne var vi m\u00e5nga som bleknade. Hon blev en gigant. Tomrummet efter henne \u00e4r djupt, en krater, just nu som ett svart h\u00e5l. Men ljuset kommer, vi \u00e4r m\u00e5nga som f\u00e5tt m\u00f6ta henne och vi b\u00e4r hennes fackla.<\/p>\n
Tack Suzanne!<\/p>\n