Senaste numret

»Carolus Rex«, Kakan och Zanjani

I Teatertidningens senaste nummer inleder vi en serie intervjuer med färska teaterchefer. Först ut är Måns Lagerlöf, ny chef för Riksteatern. Han vill vitalisera Riksteaterns publikrelation och ser ingen motsättning mellan det publika och det konstnärliga.

Koreografer arbetar med text i sina föreställningar och teatrar anlitar koreografer som regissörer. Vad innebär detta för de två respektive konstformerna och för publiken? Det har vi undersökt.

Hur påverkas ett lands kulturliv när ekonomin är i fritt fall? Vi finner att den grekiska scenkonsten frodas, men det bygger på en vilja till ideella insatser hos de inblandade.

Nina Zanjani liknar skådespeleri vid problemlösning. I vår intervju säger Zanjani att hon är en »doer« som tycker om motstånd.

Vi undersöker hur regissörerna bakom tre av uppsättningarna som visades under BIBU resonerar kring att idag skildra unga mäns våndor på scen.

Vilka tar över stafettpinnen efter Carin Mannheimer? Och hur ser det arv ut som hon lämnar efter sig? Vi blickar bakåt i ett försök att ringa in samtidens politiska scenkonst.

Dramatikerstudion ville främja svensk dramatik. Vi berättar om deras betydelsefulla arbete under 40- och 50-talet och om Brita von Horn, som var med och grundade denna teater.

I numrets krönika efterfrågar konstnären, programledaren och skribenten Kakan Hermansson en större mångfald av berättelser, och att fler röster ska få komma till tals, inom scenkonsten.

Slutligen publicerar vi pjäsen »Carolus Rex«, av regissören och dramatikern Nils Poletti, som med utgångspunkt i Karl XII:s liv belyser dagsaktuella frågor kring växande nationalism.

 

ANNONSER
Folkoperan
Månadens citat:
»Jag kan tycka att en traditionell uppsättning av till exempel en pjäsklassiker kan vara djupt frånstötande, där allt stått stilla sedan den skrevs, spelstil, val, rollsättning och total avsaknad av någon som helst politisk reflektion. Eller det groteska i när en tillsynes politisk uppsättning bara säger det mest uppenbara och det som alla i publiken redan tycker, det vill säga smeker katten medhårs. Där ingen störning/ambivalens eller motbild får existera, där jag återigen ska känna med offret och hata förövaren, tycka dumma är dumma och goda är goda, det står mig upp i halsen.« Nils Poletti