Artiklar

1 2 3 7

Han koncentrerade tiden – och lyfte in samtiden (ur nummer 2-3/2021)

Foto: Wikimedia Commons/Lina Ikse

 

 

Ända sedan 1980-talet har teaterkritikern Björn Gustavsson följt Lars Norén och hans teaterarbete. I denna essä ringar Gustavsson in det som var kärnan i Noréns dramatik och via dagböckerna även Noréns tankar om teater.

 

Lars Noréns 1980-talsdramer – ofta fem timmar långa djupdykningar i komplicerade par- och familjerelationer – minns jag som så starka, betvingande upplevelser att all annan teater här i landet bleknade och med ens framstod som trist konventionell.

 

Efter en rad ändlösa familjeinteriörer där pratet flödade lika ohämmat som alkoholen (champagne, skärseld, krossade glas) kom pjäser som fokuserade på de utstötta, vare sig de fanns på mentalvårdskliniker eller fängelser; bräckliga individer som redan från början funnits i de tidiga pjäserna men som efterhand i ökad utsträckning hamnade i fokus. Mot slutet blev pjäserna stiliserade; alltmer glesa, existentiellt laddade.

 

Lars Noréns yrkesverksamhet beskriver en intressant utvecklingskurva: i unga år lyriker och romanförfattare; därefter enbart pjäsförfattare; och mot slutet i allt högre grad regissör. Länge lämnade Norén ifrån sig en text och deltog därefter inte i det praktiska teaterarbetet. Men från 1990-talet har han i allt högre utsträckning arbetat som regissör, såväl med andras som med egna texter. Han var angelägen om att hitta textens »exakta ton« och, som han sa, skådespelarnas »exakta rörelser«. Som regissör följde han minutiöst framväxten av varje scen; inledningsvis förutsättningslöst och med en påfallande öppen attityd till processen, för att efterhand försöka finna optimala lösningar: »Varje pjäs skapar sin egen form.«

 

Lars Noréns dramatik har satt djupa avtryck inte bara i det svenska utan faktiskt i hela det europeiska teaterlandskapet. Till allt det han bidragit med hör förmågan att tränga djupt ner i människors predikament; att blotta den smärta, de sår och de brister som torde vara igenkännbara för flertalet. Hans dramatik lodade djupt just genom sitt sanningssökande. Lars Norén intresserade sig för hur människor egentligen mår, oavsett vad de säger och ägnar sig åt. Som dramatiker sökte han den inre människan, den hon egentligen var och hur hon egentligen tänkte, längst innanför alla försvarsmurar.

 

Dessutom var han genuint intresserad av vad som formar oss som individer, inte minst upplevelser i barndomen – men också av hur tidsandan och det kringliggande samhället, själva miljön, påverkar oss.

 

Det dröjde ett stycke in på 1980-talet innan Lars Noréns dramatik började publiceras – och länge därefter fanns endast få titlar att tillgå. Det var därför en stor händelse när Bonniers 1995 utgav fyra originalpocketvolymer, De döda pjäserna, bestående av sammanlagt 14 pjäser, skrivna 1989 till 1994 och många av dem ännu inte iscensatta.

 

Flertalet pjäsgestalter i dessa fyra volymer (på sammanlagt 1 300 sidor) lider brist på självtillit och kärlek. De lever aktiva liv men tycks samtidigt ha förlorat kontakten till ett pulserande inre. Inom sig härbärgerar de ett stort tomrum, en smärta de desperat väjer för, i hopp om att slippa känna den. Det må vara att de reser kors och tvärs i världen, tittar ner i Etnas glödande krater från business class på en mils höjd, landar i Milano och köper italienska märkesskor och Armanikostymer och att de heller inte gärna missar den aktuella utställningen på Pradomuseet i Madrid – men lyckliga är de inte.

 

Många av gestalterna i De döda pjäserna tillhör en solid, intellektuell medelklass. Yrkestitlar som diktare, läkare, regissör, journalist och skådespelare dominerar. Som korrektiv medverkar i nästan varje pjäs en alkohol- eller narkotikamissbrukare; dessa betraktar de »välbeställdas« liv utifrån en total outsiderposition (eller inspärrade på psykiatrisk klinik). Just denna spänning mellan anpassning och utanförskap återkommer i flertalet verk.

 

Schopenhauer skrev: »Livet i sin helhet är en tragedi, men i sina detaljer ett lustspel.« Något av detta kunde gälla även för Lars Noréns dramatik, där svart humor och ett återkommande paradoxmakeri skärper knivsudden mellan tragedi och komedi: »Gråter du?«, »Nej, det är bara tårarna som rinner.« Mitt i all svada blottas dock en hunger efter något större, efter något mer äkta och på djupet drabbande.

 

Under ytan framstår många av Lars Noréns pjäspersoner som väldigt vilsna. De lever i en tillvaro som de har svårt att finna sig tillrätta i. Det är som att de befinner sig på ständig flykt – och utan att riktigt ha klart för sig vad de söker.

 

 

Vill vi leva i ett land där man till slut inte får, inte vågar och till slut inte förmår berätta om komplicerade och svåra ämnen?

Lars Norén

 

 

 

En enastående möjlighet att fördjupa sig i Lars Noréns estetik och tankar om teater erbjuder hans dagböcker, som med tiden kommit att omfatta många tusen sidor. Den första volymen omspänner tiden mellan år 2000 och 2005. Den sist utgivna täcker perioden 2015 till 2019.

 

Det finns i dessa enorma textmassor ord som är särskilt frekventa: »stilla«, »intensivt«, »underbart«, »fruktansvärt« … Det är inte en slump att motsatspar ofta dominerar i Lars Noréns skrivande; just ambivalens är ett återkommande fenomen i nästan allt han skrivit (notera en tidig pjästitel: En fruktansvärd lycka).

 

Allt noteras i dagböckerna: telefonsamtal, klockslag, väderlek, matinköp, tankar, känslor, hur hans skådespelare klarar eller inte klarar sina uppgifter, hur skrivandet fortlöper – och kärleken … Ju mer han granskar sig själv, desto mer upptäcker han … Genom att skriva om sig själv lär han känna sig själv: »Boken är jag. Jag är boken.« Han studerar det egna jaget med en iver påminnande om Michel de Montaignes i dennes berömda Essäer (frånsett det faktum att Norén emellanåt kan uttrycka leda inför både sig själv och tillvaron i stort; han framstår som ofantligt mycket mer hudlös och förbehållslös än de flesta som gett sig in i liknande projekt).

 

Det handlar – som så ofta hos Norén – om längtan efter autenticitet: »De sista åren måste jag ägna åt självrannsakan och sanning, en sanning så nära sanningen som det är möjligt för en människa att komma. /…/ Risken är att jag inte blir älskad, men det är det värt.« (En liknande längtan efter barskrapad uppriktighet återkommer i såväl Sylvia Plaths som Gombrowicz dagböcker.)

Längtan efter kärlek återkommer också – liksom rädslan för den, eftersom kärlek destabiliserar högt värderade vardagsrutiner (Noréns ambivalens inför kärleksförhållanden kan påminna om Anton Tjechovs).

 

Lars Norén skriver i en klargörande passus att han delar Botho Strauss kulturpessimism och avsky för vulgarisering och urholkning av kulturen: »Jag upplever inte att det är en kritik från höger. Tvärtom. Det är vänstern som blir förrådd, förråder sig själv om den släpper kontakten med bildningen, som det tog den sådana oerhörda strider för att ernå.«

 

Han återkommer ofta till sitt behov av självständighet, att han för en »ständig men mycket intuitiv kamp« för att förbli fri. Att han skriver, tänker och ser »underifrån«: »Det är min läggning. Det grundades tidigt. Före skolan. Jag var helt ensam. Så ensam att det syns på skolfotografierna som om jag har en ljus aura runtomkring mig.«

 

Samtidigt betonar han vikten av ett skrivande som inte blir instrumentellt, utan tvärtom hela tiden kan få överraska, inte minst författaren själv. Han vill skriva om saker han ännu inte vet, låta skrivprocessen leda honom in i »andra rum«. Samtidigt understryker han skrivandets terapeutiska funktion: »Skrivandet är det som håller samman mig. Det är mitt hem och min själ, men jag vill att det ska vara ett annat hem, en annan själ, som jag inte kände tidigare. Om inte skrivandet kan åstadkomma det, vet jag inte vad det ska tjäna till.«

 

Även betydelsen av att få vara kontroversiell framhävs. Exempelvis skriver han om det omdebatterade projektet 7:3 (där även fängelseinterner deltog): »Vill vi leva i ett land där man till slut inte får, inte vågar och till slut inte förmår berätta om komplicerade och svåra ämnen?«

 

 

Varför återvände Norén till en och samma familj? Troligen för att han tidigt insett hur fundamental familjen är för vår individuella utveckling; här grundläggs mönster, bindningar och konflikter som många av oss väl aldrig blir fria ifrån.

 

 

Ytterst få teaterföreställningar har så djupt gripit mig som Dramatenuppsättningen under tidigt 1980-tal av Natten är dagens mor. Det gällde även publiken i stort: jag minns den extremt laddade, nästan extatiska stämningen i foajén efteråt. Göran Graffmans insiktsfulla iscensättning banade väg för ett verkligt genombrott för Norén – och dessutom med en skådespelarkvartett som spelade med hisnande närvaro: Ingvar Kjellson, Margaretha Byström, Örjan Ramberg och Per Mattsson.

 

De kommande decennierna såg jag nästan allt av Norén. Ännu en typisk »familjepjäs« var exempelvis Stillheten, som Christian Tomner 1988 satte upp på Dramaten. Här återvände Norén en tredje gång till den familj han tidigare skildrat i Natten är dagens mor (1982) och Kaos är granne med gud (1983). Christian Tomner visade sig här vara en sublim och lyhörd uttolkare av Noréns manuskript – oftast så omfångsrika att hans textmassor kraftigt måste reduceras för att få ett hanterbart, sceniskt format. I långsamma, dröjande scener penslade han fram en tjechovsk, underbar sensommaratmosfär – och Jan Malmsjö och Marie Göranzon fungerade som nervigt centrum för samtalen. Varför återvände Norén till en och samma familj? Troligen för att han tidigt insett hur fundamental familjen är för vår individuella utveckling; här grundläggs mönster, bindningar och konflikter som många av oss väl aldrig blir fria ifrån.

 

En milstolpe bland 1990-talspjäserna var Björn Melanders vidunderliga iscensättning av Och ge oss skuggorna (Dramaten 1991) – som ägde rum 35 år efter världspremiären på Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt på samma scen. Noréns pjäs utgör ett slags fortsättning på O’Neills berömda familjedrama. Men Norén låter alltsammans utspelas en generation senare: yngste sonen i Lång dags färd mot natt, O’Neills alter ego, har här närmat sig slutet på sin livsfärd. Han har fått sitt Nobelpris, han är uppburen av en hel värld – men hans inre är fyllt av dödsångest och konstnärligt tvivel. Än en gång hos Norén står familjen i centrum. Här friläggs ett komplex av starka, mångförgrenade och komplicerade bindningar, där hat tvinnas kring kärlek, trygghetsbehov kring flyktbegär. Pjäsens Eugene beskriver familjen som »de fyra pelarna i ett tempel: vi kan inte bli fria utan att krossas«.

 

Max von Sydow var mycket övertygande som den inåtvände, av sjukdom märkte diktaren, som därtill börjat betvivla värdet av det han skrivit. Han lever i ett symbiotiskt, intensivt hatkärleksförhållande med Charlotta, hans tredje fru – magnifikt gestaltad av Margaretha Krook. Makarnas förhållande är ömsom ett inferno, där de är varandras ohyggliga fångvaktare, ömsom en grönskande asyl av flödande kärlek och ändlös tillgivenhet. Nu på sin ålders höst betraktar denne O’Neill det mesta av teatervärlden som ett genomkommersialiserat träsk, med pjäser präglade av kompromisser. En dramatiker, säger han bittert, gör klokt i att hålla sig undan teatern. »De stjäl ditt liv, ditt hjärtas tonfall, de plundrar dig på dina innersta farhågor och fantasier och använder dem som mode. När man har arbetat i åratal på nånting som har kraften och andligheten hos ett mirakel förvandlar de det till ett trick. Ingenting är heligt.« Tvivlet på den övriga dramatik han skapat fräter sönder honom inifrån. Frånsett den ospelade Lång dags färd mot natt betraktar han sina pjäser som lögnartade.

 

Charlotta hånar maken för dennes kompromisslösa inställning och låter påskina att enligt den allmänna meningen är han nu lika passé som höga kragar och klockhattar … Charlottas kritik inbegriper samtidigt en hel del av den kritik som i Sverige hade riktats mot Noréns pjäser: »Folk hinner gå och äta middag innan dina monologer är slut. /…/ Folk vill hellre skratta än gråta. De tycker det är mycket mer spännande att få se nån få ett slag på käften än att se nån bli slagen av nån sorts jävla insikt …«

 

Noréns steg bort från Östermalmsvåningarna illustrerades tydligt i en pjäs som den banbrytande Personkrets 3:1 (1998). »Personkrets 3:1« är myndighetsspråk för Stockholms »utslagna« – narkomaner, prostituerade, uteliggare, psykiskt sjuka. Här polemiseras mot ett samhälle som på detta sätt kategoriserar och kodifierar vissa grupper. I en akt av solidaritet med de marginaliserade bjuder Norén här i sin egenregisserade pjäs in till en nedstigning till välfärdssamhällets dolda regioner. I ett inferno färgat av en astronomisk hemlöshet sjunger han för de dömda – med ett humanistiskt patos som faktiskt minner om Lars Ahlins. Pjäsen är därtill släkt med Gorkijs Natthärbärget, O’Neills Se, iskarlen kommer och Sartres Stängda dörrar. Lars Norén skriver teaterhistoria med sin sex och en halv timma långa uppsättning, där smärtan och förvirringen hos dessa gestalter, själva händelselösheten, bildar botten för det som växer fram. Spelet präglas av en så utlämnande och skarpt utmejslad gestaltningskonst att begreppet naturalism härmed återtar den stilbrytande effekt det en gång hade. Dessa källarmänniskors utarmade umgängesform har fångats med utomordentlig känslighet. Emellanåt väller det fram en värme som antyder dessa människors magnifika reservoarer. Men som deras liv nu gestaltar sig har de kapslat in sina resurser som under permafrost. Urban rap-musik varvas med sakral renässnasmusik och Mozarts Requiem. Plötsligt hörs Gloria Gaynors I will survive – och alla börjar dansa … Lars Norén läser själv – inspelat på band – »författarens« roll. Hårda anklagelser mot bland annat Lars Löfgren och massmedier (»kadaver som lever på kadaver«) tryfferar monologens huvudinnehåll: vikten av att som författare ta ställning i ett samhälle där skillnaden mellan klasser och människor snabbt vidgas.

 

 

De sista åren måste jag ägna åt självrannsakan och sanning, en sanning så nära sanningen som det är möjligt för en människa att komma.

Lars Norén 

 

 

Efter den oförsonliga kritiken mot fängelsepjäsen 7:3 (2009) – där somliga kritiker drev en hetsjakt som fick det att framstå som om Lars Norén personligen skulle vara ansvarig för att Malexandermorden alls ägde rum – förlades en rad urpremiärer till andra scener än Dramaten. Ett bra exempel på den mer reduktionistiska teater som dominerade Lars Noréns sista decennier är pjäsen November (2001), som först iscensattes på Det norske teatret i Oslo. Pjäsen handlar om fyra människor – två män och två kvinnor – som möts i ett slags gränstillvaro alldeles efter döden. De försöker minnas sina liv och försona sig med det förflutna, samtidigt som de rekonstruerar sina inbördes relationer: »Vad hette jag?«; »Var vi gifta?«; »Är du min far?« – »kva« och »kvifor« ljuder i var och varannan mening i detta fragmentariska, staccatoartade drama, där personerna efterhand dock vaskar fram mer och mer av självkännedom och försoning med livet. Mellan glimtvisa erinringar blåser dock en stark glömska, och mycket förblir dolt … En omtumlande, säregen teaterupplevelse, där drömspelsartad suggestion växlar med ett reducerat, nästan abstrakt scenspråk. I en scen ses de fyra gestalterna inbegripna i en oavbruten brottningskamp – det är nästan som Gustav Vigelands berömda monolit; den skyhöga skulpturen med sammanlänkade människor i ett slags fåfäng strävan uppåt. I de inledande scenerna är det tvära kast mellan starkt ljus och blackouts. Finns överhuvudtaget dessa människor? Ja, vad är verkligt, vad är dröm? Frågorna aktualiseras i en underfundig, cirka 30 sekunder lång scen där ljuset strålar över en plötsligt alldeles öde scen …

 

Lars Norén vidareutvecklade under senare år sin experimenterande, radikala estetik genom att i allt högre grad själv regissera och delta i det praktiska teaterarbetet. Dessa erfarenheter kom att betyda mycket för hans skrivande. Ett exempel är hans iscensättning av Tjechovs Måsen, för Riksteatern (2001). Här gick han till väga ungefär som Stanislavskij hundra år tidigare: skapa nya former genom att bryta mot gängse konventioner. Norén experimenterar för att hitta nya sätt att och beröra. Resultatet blev att detta klassiska stycke här framträdde i ny dager. Genom att framhäva den unge dramatikern Konstantins situation, men också genom att accentuera konflikten mellan denne rebelliske sanningssökare och den däste succéförfattaren Trigorin, ställer dessutom Norén pjäsens inneboende frågeställningar om olika teatersyn på sin spets. Lars Noréns Måsen var en meta-uppsättning som till stor del handlade om sig själv. Noréns Måsen sökte förverkliga just det som den unge dramatikern Konstantin här efterlyst (liksom tidigare Stanislavskij): »Vi måste skapa nya former – annars kan vi lika gärna vara utan teatern.« De intrikata spelen mellan olika verklighetsnivåer underströk Noréns ambition att dryfta teaterns själva arbetsprocess, liksom att undersöka nya spelsätt.

 

I många Norénpjäser vädras åsikten att teatern måste förnyas för att bli angelägen. Typiskt är vad en av personerna (själv dramatiker) säger i pjäsen Som löven i Vallombrosa (en passus som ströks i uruppförandet, tv-versionen 1995). Han ondgör sig över att behöva sitta »i samma gamla naturalistiska vardagsrum och se hur människor inbillar sig att deras problem är angelägna …« Det blir en teater »lika död som wienervalsen och operetten«, menar Norén, som istället vill hitta nya former, nya scener att skriva för. Han vill inte skriva för människor som nedsjunkna i soffor säger sina naturalistiska repliker och sedan dricker sig fulla och lever ut sina känslor: »Det är lika intressant som att titta på akvariefiskar … Jag går hellre på bio.«

 

Lars Norén var en utpräglad humanist, som alltid tog ställning för de svaga, för alla som levde i utanförskap. Mer och mer var det också tydligt att han ville skriva texter som skulle spegla vardagsliv. I sin första dagbok skrev han apropå planerna på ett nytt teaterprojekt: »Jag vill att det ska handla om vanliga människors liv, vanliga onödiga människor som är de enda som jag bryr mig om. Vårdbiträden, affärskassörskor, kommunalanställda, städerskor, städare.«

 

Var han aldrig frestad att skriva manus till en tv-serie? Eller fanns där ett motstånd mot att bli populär och stämplad som folklig och framgångsrik?

 

Det som särskilt fascinerar mig med Lars Norén var hans genuina människointresse. Men han predikade inte; han undersökte. Han var djupt upptagen av vad som formar oss som individer – men också hur själva tiden påverkar oss, formar oss. Få svenska pjäser är så starkt präglade av samtiden och det omgivande samhället som Noréns.  

 

Det finns en en air av klassisk rysk mentalitet i de ord som dramatikern i Sommar (1992) uttalar: »En författare är väl en person som andligen diagnostiserar och … ja, inte botar – det kan väl ingen begära – men som beskriver sin samtids människors själsliga och sociala tillstånd.«

 

Aldrig tidigare har jag upplevt iscensättningar så tydligt präglade av samtid. Paradoxalt nog har jag ofta upplevt nuet starkare i en Norénuppsättning än utanför salongen. Han koncentrerade tiden: inympade den i replikerna, i människorna.

 

Mot slutet var situationen den motsatta: människor strandade vid ett hav, döden som närmade sig likt kvällens mörker.

 

 

 

 

Här följer minnesbilder från några av de iscensättningar som Björn Gustavsson har sett genom decennierna, listade i kronologisk ordning:

 

1987: Endagsvarelser, i regi av Staffan Roos (Dramaten).

En metapjäs som påminner om Tjechovs Körsbärsträdgården. Rappt samtidsanknuten iscensättning där rollfiguren David är en uppburen dramatiker och kan antas ha skrivit den pjäs vi just ser. Filosofen Mareike fördjupar och breddar sin samtidskritik: »Det finns barn som måste gå med modern in i hennes sjukdom … de väljer att göra det för att inte själva gå sönder. Jag tror att hela världen gör så.«

 

1988: Stillheten, i regi av Christian Tomner (Dramaten).

Här återvänder Norén en tredje gång till den familj han skildrat i Natten är dagens mor (1982) och Kaos är granne med gud (1983). Norén har i Tomner funnit en sublim och lyhörd uttolkare, som i långsamma, dröjande scener – och med underbar sensommaratmosfär – når djupt och med drabbande gestaltning av bland annat Jan Malmsjö och Marie Göranzon. Norén visar hur fundamental familjen är för vår individuella utveckling; här grundläggs mönster, bindningar och konflikter som många av oss väl aldrig blir fria ifrån. Här sker vår tillblivelse. Pjäsen är skriven med inlevelse i vars och ens predikament. Resultatet blir sannfärdigt motsägelsefullt: som åskådare kan man förstå vars och ens dilemma, vars och ens bevekelsegrunder. De sitter fast i sig själva, hittar inte ut … (Eirik Stubös senare uppsättning [2011 på Stockholms stadsteater] gjordes helt antinaturalistiskt: ingen rekvisita och golvet täckt av manus).

 

1991: Och ge oss skuggorna, i regi av Björn Melander (Dramaten).

35 år efter världspremiären på Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt premiärvisas – på samma scen – en ny Norénpjäs som utgör ett slags fortsättning på O’Neills berömda familjedrama. Men Norén låter sin pjäs utspelas en generation senare: yngste sonen i Lång dags färd mot natt, O’Neills alter ego, har här närmat sig slutet på sin livsfärd. Han har fått sitt Nobelpris, han är uppburen av en hel värld – men hans inre är fyllt av dödsångest och konstnärligt tvivel. Max von Sydow är mycket övertygande (och därtill nästan porträttlik!) som den knutne, av sjukdom märkte diktaren, som därtill börjat betvivla värdet av det han skrivit. Han lever i ett symbiotiskt, intensivt hatkärleks-förhållande med Charlotta, hans tredje fru – magnifikt gestaltad av Margaretha Krook. Makarnas förhållande är ömsom ett inferno, där de är varandras ohyggliga fångvaktare, ömsom en grönskande asyl av flödande kärlek och ändlös tillgivenhet. Nu på sin ålders höst betraktar han det mesta av teatervärlden som ett genomkommersialiserat träsk, med pjäser präglade av kompromisser. En dramatiker, säger han bittert, gör klokt i att hålla sig undan teatern. »De stjäl ditt liv, ditt hjärtas tonfall, de plundrar dig på dina innersta farhågor och fantasier och använder dem som mode. När man har arbetat i åratal på nånting som har kraften och andligheten hos ett mirakel förvandlar de det till ett trick. Ingenting är heligt.« Tvivlet på den övriga dramatik han skapat fräter sönder honom inifrån. Frånsett den ospelade Lång dags färd mot natt betraktar han sina pjäser som lögnartade. Hustrun hånar honom för hans kompromisslösa inställning och alldeles för långa föreställningar: »Folk hinner gå och äta middag innan dina monologer är slut. /…/ Folk vill hellre skratta än gråta. De tycker det är mycket mer spännande att få se nån få ett slag på käften än att se nån bli slagen av nån sorts jävla insikt …« (Eirik Stubös senare instudering [Dramaten 2017] var också den formidabel, med suggestiva atmosfärer och magnetiserande närvaro.)

 

1991: Vilstolen, i regi av Christian Tomner (Stockholms stadsteater)

Stycket ingår som nummer två i en trilogi, inledd av Demoner och följd av Nattvarden. Vi möter de bröder som beskrivs i Natten är dagens mor och som nu blivit medelålders. I takt med alkoholintaget flagnar polityren – och spelet kan börja så att säga på allvar. Norén visar hur barndomens trauman fortlever i oss (hans intryck av Alice Miller är inte minst i denna pjäs tydliga). Erics tal om vuxenheten som »ett bräckligt skal« illustreras tydligt: vi ser den upprörde Adrian spruta munspray i ögonen på sin lillebror. Adrian är inte längre fyrtiofem år, snarare fem …

 

1992: Sommar, i regi av Karsten Woudstra (Dramaten).

En fem timmar lång inblick i familjen Winges liv. Solen skiner, en loj, litet dåsig atmosfär råder. Men allt är skenbart. Var och en av familjemedlemmarna lever i veritabla helveten, mer eller mindre tillslutna. I pjäsens början, då vi möter de fyra sittande i bredd i varsin solstol, bländade av ljus, fick jag förnimmelsen av fyra galärslavar på färd genom livet, var och en kedjad vid sin roll, fastnitad vid sin fördömelse. Allting ältas, allting går igen … Upprepningens förbannelse ligger tung över deras liv. (Modern säger att även om hon sov, skulle hon höra vad de andra satt och pratade om.)

 

1995: Tiden är vårt hem, i regi av Thomas Müller (Västmanlands länsteater).

Skymningsljuset från havet driver som slöjstråk genom trädgården. Jakobs dotter spelar Yesterday på gitarren, och stämningen är behagligt loj, nästan drömsk. Det är ytterst tjechovskt, och ytterst välspelat. Pjäsen blir ett rekviem över dessa välbeställda människors faktiska armod. De sörjer sina förlorade drömmar. De sörjer kärlek som flytt. De sörjer sin förlorade ungdom. De sitter här vid en havsstrand som vore de skeppsbrutna, kanske bortom räddning.

 

1996: Kliniken, i regi av Christian Tomner (Grupp 98/Uppsala stadsteater).

Den bild av svensk mentalvård som tonar fram i Lars Noréns nya trilogi Morire de classe är oerhört svärtad. Norén speglar ett samhälle som fatalt marginaliserar dem som hamnat utanför. Med smärtsam tydlighet växer pjäsens frågor om människors ansvar för varandra. Medan en patient i telefon förklarar sitt behov av kärlek, kommer vårdaren förbi och tvingar i henne kvällsmedicinen. Medicin istället för kärlek. Så tecknas bilden av detta vårt samhälle.

 

1997: Rumäner, i regi av Stefan Larsson (Grupp 98/Teater Galeasen).

Med skärpa och djuplodande textpejling har Stefan Larsson iscensatt detta gastkramande drama om främlingskap och hopplöshet. Teater Galeasens tidigare Noréntolkningar har varit trotsigt experimentella, medan den aktuella föreställningen iakttar en hävdvunnen naturalisms konventioner – låt vara inte i något slags 1:1-skala, utan med ett spel som tillgriper stilistiska förskjutningar och så skapar en form av magisk hyperrealism.

 

1997: Så enkel är kärleken, i regi av Christian Tomner (Vasateatern).

Så enkel är kärleken … att den är omöjlig att förstå sig på … Christian Tomner har förstärkt draget av metapjäs och låter en teatral lekfullhet accentuera styckets såväl explicita som implicita paralleller till Albees furiösa äktenskapsdrama Vem är rädd för Virginia Woolf. Vi möter Robert och Alma just i det ögonblick då de tvingas ut ur sina roller och tillbaka in i sig själva. Fiffigt nog har en teaterloge blivit spelplats. Teater och verklighet speglas i varandra, gränsen mellan förställning och äkthet viskas ut; rollspelet fortsätter även sedan ridån gått ned. (Rickard Günthers senare iscensättning [2013 på Scalateatern] hade inslag av den djärva, fysiska teater med vilken Noréns Sakrament (1987) och Orestes (1990) tidigare tolkades; här mötte dock ett mer gängse spel.)

 

1998: Personkrets 3:1, i regi av Lars Norén (Dramaten).

Personkrets 3:1 är myndighetsspråk för Stockholms »utslagna« – narkomaner, prostituerade, uteliggare, psykiskt sjuka. Här polemiseras mot ett samhälle som på detta sätt kategoriserar och kodifierar vissa grupper. I en akt av solidaritet med de marginaliserade bjuder Norén här i sin egenregisserade pjäs in till en nedstigning till välfärdssamhällets dolda regioner. I ett inferno färgat av en astronomisk hemlöshet sjunger han för de dömda – med ett humanistiskt patos som faktiskt minner om Lars Ahlins. Pjäsen är därtill släkt med Gorkijs Natthärbärget, O’Neills Se, iskarlen kommer och Sartres Stängda dörrar. Lars Norén skriver teaterhistoria med sin sex och en halv timma långa uppsättning, där smärtan och förvirringen hos dessa gestalter, själva händelselösheten, blir dominerande brytpunkt. Sina verkliga jag har de kapslat in som under permafrost. Storstadsmässig rap-musik bryter nu och då in (på mycket hög volym) – varvat med italiensk kyrkomusik och Mozarts Requiem. Plötsligt Gloria Gaynors I will survive – och alla börjar dansa… Lars Norén läser själv – inspelat på band – »författarens« roll. Hårda anklagelser mot bland annat Lars Löfgren och massmedier (»kadaver som lever på kadaver«) tryfferar monologens huvudinnehåll: vikten av att som författare ta ställning i ett samhälle där skillnaden mellan klasser och människor snabbt vidgas.

 

1999: Skuggpojkarna, i regi av Vibeke Bjelke (Dramaten).

»Jag vet inte hur jag ska säga så att ni förstår …« Pedofilen i Lars Noréns pjäs vänder sig mot publiken och försöker förklara sig … Han och de sex medfångarna i detta Hades avbryter emellanåt spelscenerna; en och en går de längst fram på scenen. Där, på en utskjutande ramp belyst av ett obevekligt starkt ljus, biktar de sin ensamhet, sin villrådighet. Skuggpojkarna utspelas på en sluten fängelseavdelning för sexualförbrytare och mördare. Den psykoterapeut som fångarna ibland träffar, innehar samma roll som publiken: Vi kan välja att försöka förstå – eller att fördöma.

Är de dömda till en evig skuggtillvaro, dessa »skuggpojkar«? Nej, i scen efter scen framkommer att deras »ondska« snarast springer ur en rigid försvarsattityd, ur känslan av hopplöshet och underläge. Jag kommer att tänka på en strof ur en Norén-dikt: »En droppe kärlek – och allt kan förlösas.« Skuggpojkarna är en föreställning som ger vår vardagsverklighet en skrämmande underbelysning; den kommenterar och sätter välfärdssamhället i relief till en utmark vi helst inte beträder. Norén hjälper oss att få syn på det vi blundar för.

 

2001: November, i regi av Lars Norén (Det norske teatret).

I Sverige hade kritiken mot Norén varit delvis oförsonlig; bland annat hävdade somliga att fängelsepjäsen 7:3 i själva verket utgjorde ett forum för nynazism. Och efter Malexandermorden bedrevs närmast hetsjakt på denne dramatiker – som vore Lars Norén ytterst ansvarig för händelseförloppet!

Här möter en omtumlande, säregen teaterupplevelse; drömspelsartad suggestion växlar med ett reducerat, nästan abstrakt scenspråk. I en scen ses de fyra gestalterna inbegripna i en oavbruten brottningskamp – det är nästan som Gustav Vigelands berömda monolit; den skyhöga skulpturen med sammanlänkade människor i ett slags fåfäng strävan uppåt. I de inledande scenerna är det tvära kast mellan starkt ljus och blackouts. Finns över huvud taget dessa människor? Ja, vad är verkligt, vad är dröm? Frågorna aktualiseras i en underfundig, cirka 30 sekunder lång scen där ljuset strålar över en plötsligt alldeles öde scen …

 

2001: Akt, i regi av Reine Brynolfsson / Kommer och försvinner, i regi av Lennart Hjulström (Riksteatern).

Två meriterade Norénskådespelare har här fått iscensätta varsin nyskriven enaktare. Johan H:son Kjellgren och Annika Hallin är båda oerhört bra i Reine Brynolfssons starka iscensättning av Akt; ett drama om makt och underkastelse (påminner om Ariel Dorfmans Döden och flickan, visad på Dramaten några år tidigare, även filmatiserad av Roman Polanski). Lennart Hjulströms iscensättning av Kommer och försvinner har något vagt och abstrakt över sig; manuset har här inte förlösts med samma kraft. Den drömspelsartade situationen minner om Beckett.

 

2001: Måsen, i regi av Lars Norén (Riksteatern).

När Lars Norén regisserar Tjechov går han till väga ungefär som Stanislavskij för hundra år sedan; genom att bryta mot gängse konventioner skapar Norén nya former – och når en överraskande djupverkan. Det nya formspråket blir aldrig utanverk, trend eller ironi: Norén experimenterar för att hitta nya sätt att och beröra. Genom att skärpa konflikten mellan den sanningssökande dramatikern Konstantin och den däste succéförfattaren Trigorin fokuserar dessutom Norén på frågor om etablissemang kontra avantgarde. Lars Noréns Måsen har blivit en uppsättning som till stor del handlar om sig själv. Metaperspektiven och de intrikata spelen mellan olika verklighetsnivåer, understryker Noréns ambition att dryfta teaterns själva arbetsprocess, undersöka nya spelsätt. Konstantin: »Vi måste skapa nya former – annars kan vi lika gärna vara utan teatern.«

 

2002: Stilla vatten, i regi av Lars Norén (Judiska teatern).

Ena stunden är pjäsens glammande middagssällskap högst samtida, högst levande; i nästa stund får man känslan av att de medverkande redan avlidit och nu träffas för att pussla samman minnesfragment och rekapitulera en jordisk tillvaro som redan tagit slut. Etienne Glasers kvicka ironier sveper som ett ensamt fyrljus över en mörk sorg, Charlotta Larsson gör kongenialt en kvinna vars tomhetskänsla förvandlat henne till stelnad stereotyp, Stefan Sauk spelar mästerligt en man vars kärlekssorg anas som en vulkanisk oberäknelighet, Bengt CW Carlsson gör en psykiater med en psykopats potentialer, Annika Hallin är som klippt och skuren att spela en neurotisk, livshungrig Norénkvinna.

 

2003: Detaljer, i regi av Eva Dahlman (Dramaten).

Noréns Detaljer (som Kristian Petri även spelade in som biofilm) är ett slags variation på temat »alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet«. Episoderna vävs ihop till en sammansatt fresk där huvudpersonernas liv möts och korsas.

 

2004: Skuggbiografier, i regi av Björn Melander (Teater Västmanland).

Vi möter familjemedlemmar sammansvetsade av lika delar kärlek och hat. Människor hänvisade till varandra men oförmögna att kommunicera. De förblir skugglika – både för sig själva och för varandra.

 

2006: Modet att döda, i regi Kia av Berglund (Teater Giljotin).

En stark tolkning av en av Noréns viktigaste pjäser från genombrottsåren. En far besöker sin vuxne son i Stockholm. Under den spända ytan pågår en maktkamp. Båda söker självständighet och värdighet; det handlar om längtan efter frihet men också om en paradoxal längtan efter närhet och sammanhang – en ambivalens som för övrigt pulserar genom Noréns hela dramatiska diktning. Glimtvis anas en möjlig försoning – som när de röker tillsammans, eller tittar på gamla fotografier.

 

2007: Fördold, i regi av Staffan Roos (Dramaten).

Lars Norén blickar in i Stockholmslägenheter, förmedlar short cuts av eländesliv mitt i välfärdssamhället. Han gör ungefär som konstnären Maja Spasova i boken Hemligheter: sätter strålkastarljuset på våra inre liv, på den tomhet många känner, trots materiell rikedom.

 

2009: Höst och vinter, i regi av Ulla Gottlieb (Fria teatern, Högdalen).

När Höst och vinter hade urpremiär 20 år tidigare var det i just Ulla Gottliebs skarpögda version. Här möter en välbeställd läkarfamilj där de vuxna döttrarna kommer på månatlig middagsbjudning. Den yngsta dotterns provokationer river upp sår – på precis samma sätt som yngste sonen Davids agerande i Natten är dagens mor. Men pjäsen slutar som den börjar: Var och en av familjemedlemmarna gaskar upp sig och återfår sina vardagliga jag – och med ens framstår allting däremellan som närmast en drömsekvens; en nattsvart fantasi.

 

2010: Skalv, i regi av Sofia Jupither (Folkteatern Göteborg).

Sällan har jag sett en så minimalistisk, Jon Fosse-aktig Norén-uppsättning som denna (på en teater där dramatikern just då var konstnärlig ledare). Familjemedlemmarnas djupt nedkörda jargong, tömd på egentlig mening, manglas fram som per automatik. Vars och ens ensamhet är astronomisk.

 

2010: Om kärlek, i regi av Sara Giese (Dramaten).

En både typisk och otypisk Norénpjäs. Typisk i sitt tema: två par i yngre medelåldern, marridna av ambivalens, frustration och oklara livsmål; otypisk i sin karga, stiliserade och språkligt nedskruvade form. Mer än någonsin är Norén granne med Fosse.

 

2013: Demoner, i regi av Hugo Hansén (Stockholms stadsteater).

Hugo Hansén svarar för en betydligt mera tidlös, existentiell iscensättning jämfört med Carsten Brandts år 1986 – som jag minns som en av 80-talets starkaste teaterupplevelser. Den gången var det Lars Green och Ewa Fröling som så utsökt gestaltade det världserfarna paret Frank och Katarina. Nu spelas det barnlösa paret av Johan Rabaeus och Marie Richardson – två dramatenskådespelare som med sin rutin gjuter tyngd i föreställningen. De äppelkindade, trivialborgerliga Thomas och Jenny påminner starkt om det yngre paret i Edvard Albees klassiker Vem är rädd för Virginia Woolf och som även de får funktion av ett slags publik till den dödsdans det äldre paret bjuder upp till (ja, Strindbergs Dödsdansen är en uppenbar association – liksom för övrigt en senare film: Roman Polanskis Bitter Moon, som rör sig inom samma sfär).

 

2016: Nattvarden, i regi av Björn Runge (Kulturhuset Stadsteatern).

Berörande uppsättning om människors oförmåga att nå varandra – men överglänser inte Christian Tomners Dramatenuppsättning 1985, med bland andra Erland Josephson och Lena Olin (jag minns Ingmar Bergmans ord i pausen: »Jävligt bra teater, förbannat bra teater«).

 

2017: Stilla liv, i regi av Lars Norén (Dramaten).

Allt tydligare driver Lars Norén sin dramatik i rent experimentell riktning. Här en tre timmar lång iscensättning där det inte uttalas en enda replik. Som ett slags retarderad balett, men utan musik.

De cirka hundra scenerna: snapshots från olika stadier på livets väg. Alltsammans utspelas i ett slags obestämt Fattigsverige, som om alltsammans samtidigt var en snabbspolning av ett jordbrukarland som inte längre finns. Må vara att uppsättningen har en sensuell kvalitet som delvis är suggestiv, och att helheten ter sig som en uppdaterad version av Strindbergs Ett drömspel – men tre timmars tysta scenerier känns inte hundraprocentigt övertygande.

 

2017: Vintermusik, i regi av Sofia Jupither (Kulturhuset Stadsteatern).

På en sydlig sandstrand, svart som aska, biktar ett antal åldrade turister sina känslor inför den förestående döden, samtidigt som de i fragmentariska minnesbilder ser tillbaka på sina liv. Det är som ett beckettskt hörspel där replikerna far som pollen genom sommarkvällen. Solen sjunker över havet, de sitter overksamma, inser att allting när som helst kommer ta slut. En gammal kvinna säger att hon aldrig hann bli ung. På scenen en mängd skådespelarveteraner (Niklas Falk, Claire Wikholm, Lars Lind, Anita Ekström, Sten Ljunggren) – jag får känslan av en hel skådespelargenerations farväl till teaterscenen.

 

Björn Gustavsson

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En objuden gäst i teatersalongerna (ur nummer 1/2021)

 

Tre Systrar. Västerbottensteatern

Västerbottensteaterns Tre systrar, i regi och manusbearbetning av Camilla Persson. Här med Natalja och Andrej i Tjechovs pjäs.  Foto: Patrick Degerman

 

 

Att regissörer använder improvisationsövningar under repetitioner är inget nytt, eller att de väver in kortare avsnitt i sina föreställningar där skådespelarna tillåts improvisera. Samtidigt behandlas improvisationsteatern styvmoderligt av den övriga teatern. Dramatikern Sara Beer skriver här om improns förtjänster och svårigheter, och samtalar med tre regissörer som alla arbetar med denna teaterform

 

För några år sedan berättade en kompis att hon och hennes väninnor hade sett Liv Strömquist tänker på dig på Dramaten fyra gånger. Det som lockade var bland annat scenen när ensemblen improviserar fram allt mer överdrivna kärleksförklaringar. »Det blir ju annorlunda i varje föreställning!« sa min kompis glatt!

 

Det kan verka konstigt att det är så sällsynt att improvisationsteater tar sig in på våra teaterscener, särskilt på våra större institutionsteatrar. Bjuder teatern på impro är det på separata mindre scener och utanför den vanliga repertoaren, till exempel på Västmanlands teater i Västerås eller på Skuggteatern i Umeå. Det finns även flera etablerade improvisationsteatrar som spelar helt improviserade föreställningar. I Stockholm finns idag fyra fasta scener – Stockholms improvisationsteater, Improvisation & co, Improvisationsstudion och PIK (Presens improkällare). I Göteborg finns två fasta scener – Improverket och Gbg impro. Dessutom finns det flera verksamma grupper som producerar och spelar föreställningar runt om i landet. I Göteborg hålls en årlig festival, Improfest, med inbjudna internationella gäster. Trots detta lever improvisationsteatern som en genre utanför den etablerade, offentligt finansierade, teatern.

Improvisation är idag ett begrepp som innefattar tekniker som används som både pedagogiska och utforskande metoder i konstnärliga processer – och som ett eget konstnärligt uttryck, en egen genre: improvisationsteater. Historiskt hittar man improvisationsteaterns rötter i den romerska atellan-farsen som blev populär för drygt 2000 år sedan. På medeltiden spelade kringresande gycklare improviserade narrspel runt om i Europa. Ur dessa tidiga former av improvisationsteater utvecklades commedia dell´arte. Denna populära och slitstarka genre är inte helt spontan utan tvärtom bunden av bestämda regler. Replikerna improviseras fram efter ett scenario, och man utgår från standardmotiv, typer och roller som återkommer och varieras.

Att skådespelare och regissörer under en repetitionsperiod improviserar för att hitta karaktärer, situationer och relationer är en relativt vanlig praktik inom svensk teater. Improvisation har funnits med på teaterutbildningar i Sverige sedan 1960-talet och redan på 1940-talet fick elever på Dramatens elevskola göra korta improvisationer, eller så kallade etyder, i Stanislavskijs anda.

Under 1960- och 1970-talen var improvisationsteatern starkt förknippad med de framväxande frigrupperna. Gruppteatern, som ofta arbetade med politiska och aktuella teman i samhället, använde improvisationen både för att skapa sina föreställningar och åstadkomma publikkontakt.

Suzanne Osten introducerade en av den moderna improvisationsteaterns förgrundsgestalter, Keith Johnston, och hans bok Impro (från 1979) för sin ensemble på Unga Klara.

 

1 Dystopia, Palle, Lotta, Elin Foto Martin Hellström

Välkommen till Dystopia, en helt improviserad föreställning med Improvisationsstudion, i regi av Martin Geijer. På bilden syns Palle Söderberg, Lotta Malmhester och Elin Almén. Foto: Martin Hellström

 

Under några år på 1980-talet spelades teatersport på Stockholms stadsteater. Teatersport är fortfarande ett populärt format inom improvisationsteatern som Johnstone skapade, inspirerad av sportvärldens tävlingsmoment och publikinteraktion. Flera skådespelare från olika teatrar i Sverige deltog, ofta ledda av skådespelaren Helge Skoog, i tävlingar i improvisationsteater för fullsatta salonger på Klarascenen. Tävlingarna sändes även i Sveriges Television under ett par säsonger på bästa sändningstid.

 

Men när Johnstone bjöds in till Stockholms stadsteater 1986 för att sätta upp Måsen skar det sig med skådespelarna. Johnstone mötte skådespelare som var vana vid fasta scenerier och manusteater, och det innebar en katastrof.

 

Karin Helander har skrivit en hel del om improvisationsteater, bland annat i Det skall åska och blixtra kring vår teater – Stockholms Stadsteater 1960-2010 som hon skrev tillsammans med Leif Zern. I intervjuer med flera skådespelare beskrivs hur befriande improvisationsteatern var för många. Men för de skådespelare som ville gå vidare med improvisationsteater tycks det ha blivit svårare. Enligt Karin Helander blev skådespelare avrådda att hålla på med improvisationsteater för att improvisatörer »inte kunde vara innerliga«. Därför tycks improvisationsteaterföreställningar bara ha blivit en fluga på Stockholms stadsteater under några år, även om improvisation påverkade teaterns arbetsmetoder och skapade en viss skådespelarstil.

 

Här finns kanske en början till en förklaring till varför improvisationsteatern ofta hamnar i ett dilemma. Med betoningen på det spontana, att skådespelarna skapar situationer och hela berättelser, karaktärer och relationer tillsammans i stunden, sker också häpnadsväckande skillnader i kvalitet. Om jag som teaterpublik kan tycka att det inte finns något mer plågsamt än dålig teater, så kan det lätt trumfas över med dålig improvisationsteater. Med samma resonemang tycker jag att det inte finns något mer inspirerande, rörande, livgivande och underhållande än riktigt bra teater – och därmed kan pendeln också slå över och trumfa med en riktigt bra improvisationsteaterföreställning. Närvaron, känslan för berättande och relationer och kontakten med publiken är oöverträffad. Några exempel på detta är Parmiddag på Improvisation & co som varje kväll skapade en ny pjäs som kanske Neil Simon eller Yasmina Reza skulle ha kunnat skriva. Föreställningen Kära Selma på Stockholms improvisationsteater utforskade nationalskaldens värmländska litterära teman. I »Välkommen till Dystopia« på Improvisationsstudion utgick andra akten från det så kallade Harold-formatet. Med suggestivt episodiska berättelser utmanade föreställningen en manusbaserad scenkonst i samma stil som exempelvis Mary Page Marlowe av Tracy Letts, som har spelats på Dramaten.

 

Därför är det märkligt att många scenkonstnärer verkligen avskyr improvisationsteater. De tycker att det är läskigt, att det ofta blir skitdåligt. Och att improvisationsteatern kräver ett engagemang av publiken kan provocera och utmana scenkonstnärens status.

 

Samtidigt är teaterns kris ständigt närvarande. Även den lojala och ofta alltför homogena publiken överger scenkonsten. Det här vill jag ibland skylla på hierarkier och snobbism, protektionism, hyckleri och otydliga men hårda kvalitetskrav. Teatervärlden liknar då en sträng och påpassad akademi, som sällan spelar på konstnärlig spänst men som ilsket bevakar sitt revir. Kvalitet och yrkesskicklighet bland improvisatörer bedöms annorlunda jämfört med skådespelare som ägnar sig åt textteater eller »vanlig teater«. Jag undrar ibland om improvisationsteatern inte är som den där jobbiga släktingen som man inte gärna bjuder på middag men som man hör av sig till när man behöver en njure.

 

Baba Yaga på ung scen öst_foto Markus Gårder_2

Baba Yaga, Ung scen/öst, med manus av Nils Poletti och Manda Stenström och i regi av Nils Poletti. På bilden syns Anja Rajić, Krister Kern, Michal Axel Piotrowski, Maurits Elvingsson, Martha Rasmussen Lubiana, Mari-Helen Hyvärinen och Viktor Björkberg. Foto: Markus Gårder

 

Därmed ser vi ibland att improvisationsteatern smyger sig in på olika sätt, även i vårt segregerade teaterlandskap. Helt improviserade föreställningar kanske lyser med sin frånvaro, men på senare år har det återigen funnits flera exempel på publik- och kritikersuccéer då institutionernas scener använt improvisationsteater. Jag mejlar med tre regissörer som alla framgångsrikt skapat föreställningar där improvisationsteater är viktiga ingredienser. De får svara på frågor om varför de använder improvisation i sina föreställningar, vad som fungerar bra eller dåligt och vad som händer med publikkontakten.

 

Regissören ska inte få som den vill, utan få det den inte visste att den kunde få.

Nils Poletti

 

Nils Poletti, skådespelare, regissör och numera teaterchef på Östgötateatern, lät sin ensemble improvisera utifrån sina fasta roller i föreställningen Baba Yaga (premiär på Ung scen/öst 2016).

- Jag använder improvisationsteater därför att det är ett effektivt och roligt verktyg och för att jag är bra på det. Både som skådespelare och som regissör. Det kan vara i repetitioner, men även i färdig föreställning.

 

Han menar att improvisation under repetitioner ger alla en möjlighet att bidra till scenens lösning eller tolkning och att regissören blir en funktion som implementerar och speglar skådespelarnas tolkningar.

- Improvisation öppnar samtalet och breddar möjligheterna för arbetet och berikar resultatet. Regissören ska inte få som den vill, utan få det den inte visste att den kunde få. I en färdig föreställning kan delar eller scener improviseras inom vissa ramar och skapar då en känsla av ett nu. I en färdig föreställning kan improvisation vara hållpunkter då skådespelarna måste vara uppriktigt närvarande, vilket också kan gå fel och därmed finns det en reell risk att misslyckas, vilket för oss som publik är mer spännande att följa än den vanliga koreografiska scenerisituationen.

 

Han är samtidigt medveten om att inte alla skådespelare älskar dessa »andningshål« och då kan en improviserad scen, att faktiskt vara närvarande med sin publik och uppleva eller utföra ett riskmoment inför publik, vara skrämmande.

- Men jag älskar det och de flesta jag jobbar med också, skriver han. 

 

När improvisationerna blir som bäst uppstår en helt galen känsla i scen och salong, en känsla av att vad som helst kan hända, att det kreativa skapandet sker i stunden. 

Camilla Persson

 

Camilla Persson är en av Sveriges skickligaste och mest erfarna improvisatörer som idag driver teatergruppen Dotterbolaget, de gör clown- och maskteater. Hon regisserade clownföreställningen av Tjechovs Tre systrar, producerad av Västerbottensteatern (premiär 2020).

- I Tre systrar använde vi improvisationer mer än improvisationsteater. Vi använder improvisationerna på ett annat sätt när vi kombinerar clownteknik och improvisation än vad man vanligtvis ser inom improvisationsteater. Istället för att vara snabba försöker vi bygga upp det långsammare så att publiken är med på var associationerna kommer ifrån, skriver hon.

 

Hon beskriver också de partier i föreställningen där clownerna improviserar. I början av pjäsen vill en av systrarna, Irina (som spelas av Niklas Larsson Lirell), börja arbeta. Hon funderar på olika arbeten och frågar till slut en person i publiken vad den jobbar med.

- En av mina favoriter var damen som jobbade med att kopiera papper och hur Irina fantiserade om hur underbart det skulle vara att få kopiera papper och kanske hålslå och till och med få sätta in dem i pärm. I en senare scen mellan Irina och Masja (som spelas av Vilgot Paulsen) hade Niklas/Irina i uppgift att beklaga sig över att deras svägerska är otrogen. Niklas valde själv hur Irina skulle beklaga sig. Det blev en mängd fantastiska och fantasifulla metaforer för att ha sex, oftast kopplades temat för metaforerna tillbaka på det förslag som Irina tidigare fått av publiken (alltså exempelvis kopieringen). När Skellefteås mest välkända hockeyspelare satt i publiken, blev det till exempel en sexmetafor hämtad från hockeyvärlden.

 

Camilla Persson framhåller också att ensemblen jobbade med icke-verbala, det vill säga fysiska, improvisationer som de byggde vidare på tillsammans. Clownerna hade också till uppgift att om det blev helt fel, inte dölja felen utan avslöja dem.

- Men improvisationerna skedde ändå med rollens karaktär i bakhuvudet – vad som än hände använde skådespelaren improvisationen för att förstärka rollen, även om improvisationen så att säga spräckte illusionen. Skådespelarna fick ganska stränga förhållningsregler om att bara improvisera där vi bestämt det i förväg, eller om det var nödvändigt på grund av misstag eller när det uppstår oväntade situationer. Detta för att inte föreställningen skulle flyta ut …

 

Även om hon tycker att föreställningen överlag fungerade jättebra menar hon att det finns flera risker med att improvisera, om skådespelarna till exempel går på människor i publiken så att de känner sig obekväma eller om skådespelarna bara går halvvägs så att det är lägre energi när improvisationen är slut – att man spräcker hål på en situation så att den laddas ur.

Men det blir så mycket bättre när publiken blir direkt tilltalad. I vår clownform jobbar vi dessutom med att alltid ha ögonkontakt med någon i publiken. När improvisationerna blir som bäst uppstår en helt galen känsla i scen och salong, en känsla av att vad som helst kan hända, att det kreativa skapandet sker i stunden. 

 

Om man strävar efter ett större mått av medskapande är impro bra.

Ada Berger

 

Ada Berger är regissör och konstnärlig ledare för Unga Dramaten. De föreställningar som hon skapat tillsammans med serieskaparen Liv Strömquist är på många sätt unika i sin långlivade popularitet. Det beror förstås delvis på en korsbefruktning mellan olika konstnärliga uttryck, men också på att Ada Berger medvetet inkorporerat improvisationsteater i sina uppsättningar.

- Jag använder improvisationsteater av många anledningar. En av dem är att jag är intresserad av att komma i kontakt med skådespelarnas egen inre värld; deras erfarenheter, associationer, tankar, humor. När man improviserar måste man dela med sig på ett ännu tydligare sätt, upplever jag. Om man strävar efter ett större mått av medskapande är impro bra, skriver hon.

 

Hon menar att det ofta går snabbare att erövra materialet med hjälp av improvisationer. Man kan få »spelfart« redan första gången man repeterar en scen, och på så vis förstå en situation, karaktär och tematik omedelbart. Med den förståelsen är det lättare att lägga till den faktiska texten, om det är den man avser använda.

- Men risken finns ibland att man hamnar i ett suddigt läge, där ingenting blir riktigt distinkt eller tajt. Om man fastnar i ett improläge för länge och på fel sätt kan det hindra föreställningen. Under en repetitionsperiod kan vecka efter vecka med impro göra att man aldrig fixerar, bestämmer, eller kan finslipa och fördjupa. Om varje version skiljer sig från den föregående blir upprepningstekniken inte så välutvecklad. 

 

Hon menar också att publikkontakten påverkas eftersom själva teatersituationen alltid är laddad och skör – vad som helst kan hända.

- Ett improvisatoriskt fönster, det vill säga en möjlighet för skådespelarna att säga något oväntat eller kommentera något i rummet, förstärker den nerven.

 

Idag växer improvisationsteatern lite i skymundan och har ännu inte lyckats bli en mer integrerad del av Teatersverige. Men det finns kanske ett litet hopp om att den alltmer kan få kliva in i den offentligt finansierade teatervärmen även som konstform och inte bara som en teknik.

 

Liv Strömquist tänker på sig själv av Ada Berger

Liv Strömquist tänker på sig själv, Dramaten, med manus av Liv Strömquist och Ada Berger och i regi av Ada Berger. På bilden syns Eric Stern, Per Svensson, Ana Gil de Melo Nascimento och Sanna Sundqvist. Foto: Sören Vilks

 

Som slutord citerar jag en av Sveriges mest uppskattade improvisatörer och skådespelare, Eric Stern. Han har varit med i båda Ada Bergers Liv Strömquist-föreställningar och skrev så här i Bloggen om improvisationsteater om sitt arbete på scen:

»När vi i föreställningen börjar improvisera händer stora saker i rummet. Från att scen och salong har varit överens om någon slags linjär dramaturgi med tydlig framåtrörelse, sätts allting ur spel. Det är som att anspänning och avslappning äger rum på samma gång. Avslappning för att vi kan glömma de stora penslarna i berättandet en stund och anspänning för att alla fattar att ingen vet! Helt plötsligt delar en massa människor erfarenheten att vara osäker på vilka vändningar och karaktärer som ska materialiseras. Däri ligger improns styrka. Den synliggör, chockar, suggererar, påverkar och påverkas i realtid, och den är ypperlig som synliggörande av normer och stereotyper /…/ Improvisationsteatern kommer alltid vara mitt fundament. Den genomsyrar hur jag tar mig an en roll, hur jag förhåller mig till de andra på scenen, hur jag hanterar en oväntad situation i ett inrepeterat stycke, hur jag och publiken kan kommunicera, hur jag kan uppnå en så genuin, och samtidigt medveten, spontanitet som möjligt i ett stycke som helt ospontant är nedskrivet i ett manus. Improvisation som start, improvisation som mål.«

 

Sara Beer

 

Tips:

Tre systrar finns att se på Västerbottensteaterns VBT Play.

Liv Strömquist tänker på dig finns att se på Dramaten Play.

Teatersport finns att se på Youtube. Sök på »teatersport SVT« för att till exempel hitta finalen 1985 i teatersport på Stockholms stadsteater, med lag från olika teatrar runt om i landet.

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 1/2021 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826

 

 

 

 

När världen vidgar sig (ur nummer 5/2020)

 

Till Kärlekens Antarktis av Nina Jeppsson, Sara Stridsberg

Nina Jeppsson i Till kärlekens Antarktis, som hade urpremiär på Dramaten 2020, där hon framför allt undersökte vår längtan att fortsätta kämpa kontra vår längtan att ge upp. Foto: Sören Vilks

 

 

Skådespelaren och regissören Nina Jeppsson bygger upp egna världar i sina scenkonstverk där text, bild och musik samverkar. I höstas tog hon steget in på Dramaten, med sin fria tolkning av romanen Kärlekens Antarktis. Birgitta Haglund har träffat henne för ett samtal om konstnärligt motstånd och mod, om inre driv och aktivt lyssnande.

 

Nina Jeppsson rymmer ett slags högladdning, en kraftfull, nästan obetvinglig energi på scen. Hon är intressant att följa. Själv förklarar hon det som att hon alltid försöker vara aktiv i nuet. 

– Jag tror det blir spännande att titta på skådespelare som faktiskt har en riktig uppgift på scen, något som man koncentrerar sig på, på riktigt.

Det är så hon arbetar.

– Det handlar både om att kunna vara koncentrerad på den där uppgiften och den bana som man ska ta sig igenom, och samtidigt vara öppen för det som händer runtomkring.

Hon inte bara spelar, hon skriver och regisserar också, driver projekt på egen hand och har uppenbarligen ett starkt driv. Det hon har lärt sig av arbetet med de här egna scenkonstverken är bland annat att hon har tillit till sig själv. Och det märks i hennes verk och gestaltningar.

I tidigare intervjuer har hon talat om att hon på olika sätt söker motstånd i skapandet och på scen. Och i den föreställning av Till kärlekens Antarktis som jag ser på Dramaten i september, där vi möts efteråt för intervju i Målarsalens foajé, dyker det där motståndet upp redan i första scenen. Till Billy Idols White Whedding dansar hon loss, kickar runt med armar och ben, med en djurhud dragen över huvudet – ett slags pälsmössa. Plötsligt blir delar av scenen mörk. Det är något mankemang med ljuset. Teknikern hittar inte problemet. Minuterna går. Precis när Nina Jeppsson bestämt sig för att besöka en toalett tänds åter lamporna …

– Jag fick jag vad jag bad om, konstaterar hon, med ett snett skratt.

– Efter en sådan där händelse, när det blivit en konstig paus, är det som att publiken är ännu mer med. Det är situationer som alla människor kan känna igen sig i, när något går fel.

Speciellt när Nina Jeppsson står ensam på scen, i sina monologer, försöker hon få till det där motståndet genom att hela tiden byta riktningar. Hon jobbar med både skådespelar- och performancetekniker.

– Det jag kallar performance-försök representerar ingenting annat och gestaltar inga särskilda känslor. Det handlar inte om att lyckas eller misslyckas med att kommunicera en redan färdig idé, utan om att låta publiken vara med om ett uppriktigt undersökande i nuet, med oviss utgång.

Hon exemplifierar med en scen ur Till kärlekens Antarktis – som är en fri tolkning av Sara Stridsbergs roman, därav det adderade ordet »till« – där hon sjunger en Nick Cave-låt som handlar om sorg och död, och hela tiden ligger på gränsen till att rösten ska spricka.

– Jag behöver kunna osäkra mig själv för att aktivera rummet mellan mig och publiken, det rum där själva konstupplevelsens kärna ligger.

Hon beskriver det som en oviss punkt, ett slags rörelse, en vibration mellan två olika riktningar.

– Den vibrationen håller mig ständigt sysselsatt. Den är omöjlig att fånga i sig, men den kan uppstå om jag lyckas finta bort min kontroll och självmedvetenhet. För mig är denna rörelse en transformation, det är magi och ömsesidighet. 

 

Nina_Jeppsson_57 Independence Day, foto Per Kristiansen

Nina Jeppsson i Independence Day, som hade urpremiär på Turteatern 2017, där hon undersökte sin egen fascination inför berättelser om hämnd. Foto: Per Kristiansen

 

Till kärlekens Antarktis innehåller filmer och projektioner där publiken ibland får blicka in i rymden. Det känns lite som att flyta runt och titta ner på jordelivet. Så talar också berättarjaget i Sara Stridsbergs roman från andra sidan, de dödas.

Boken kretsar kring ett styckmord, där tankarna går till Catrine da Costa-fallet. Den våldtagna och sedan mördade kvinnan är en ung prostituerad som har en partner och två barn. När boken inleds är hon redan död. Allt är redan försent. Romanen är rätt mörk, men Nina Jeppsson har velat lyfta in en strimma av hopp – en känsla av att det finns någon där som möter kvinnan.

– Hela scenrummet framstår nästan som det här tillståndet mellan liv och död, att det är där föreställningen utspelar sig, i någon slags väntan.

Det finns ingenstans att ta vägen för kvinnan, där hon kan undkomma sin gärningsman.

– För mig handlar romanen om att ge upp, men med någon slags acceptans.

I boken accepterar kvinnan det faktum att hon kommer bli mördad.

– Det både fascinerade mig och gjorde mig irriterad. Jag förstod att det är den här tematiken som jag ska undersöka och göra ett verk kring – den här pendlingen mellan kamp och vila. Ska man kämpa och hålla sig fast vid det som är det viktiga, eller ska man släppa och acceptera?

Den pendlingen syns också i Nina Jeppssons fysiskt präglade gestaltning där hennes kropp växlar mellan anspänning och vila. I slutet återkommer till exempel låten White Whedding, men då är hon stilla, hänger dubbelvikt, liksom livlös över en gunga som pendlar sakta fram och tillbaka över scen.

Accepterande sägs i föreställningen vara ett stadium där sorgen upphör.

– Det är ett tillstånd där inget är viktigt eller betyder något för en. Då finns det heller inget som man kan förlora. Och då finns det ingen sorg. Men är det eftersträvansvärt?

Det låter lite tråkigt. Det är väl för övrigt en buddhistisk tankegång …?

– Ja, i en scen kommer jag in som cowboy och säger att det verkar som att Buddha var rädd för att sörja … Kanske är det bättre att lära sig att vara i känslorna istället, även om de är tunga.

Nina Jeppsson har även vävt in andra texter i sitt verk. I en scen där hon är förvandlad till en hybrid av skalbagge och nunna förmedlar hon en text av Freud, om lustprincipen, medan hon mödosamt rullar en stor, bajsbrun boll kors och tvärs över golvet. Denna text handlar om just vår vilja att fortsätta kämpa, att försöka, kontra vår vilja att ge upp.

En annan inspirationskälla till föreställningen har varit Wim Wenders film Himmel över Berlin – med de två änglarna som står utanför och blickar ner på världen. Den ena ängeln vill in i jordelivet och därmed bli dödlig.

– Och det är en motsatt rörelse till hon i romanen som vill ut och sväva ovanför.

– Det finns en fantastisk replik i filmen: »Att äntligen få ana, istället för att veta.« Vi kämpar så mycket med att kartlägga vår tillvaro, men egentligen är det bara när man inte har kunskap om allt som man kan tro på någonting, och hoppas. Tro bygger på att man inte vet.

 

Det var många som antydde att det inte går att hålla på med experimentell performance i Jordbro. Det gick skitbra. Så länge som det man gör på scen är på riktigt, så funkar kommunikationen.

 

Något som driver Nina Jeppsson i skapandet är det hon inte riktigt förstår, en gåta som hon vill titta närmare på. I föreställningen Independence Day, som spelades på Orionteatern, undersökte hon sin egen fascination för Aileen Wuornors – en amerikansk seriemördare, kring 1990, som attackerade vita, medelålders män i Florida. Och som det har gjorts många berättelser om, bland annat filmer.

– Jag såg henne som någon slags förebild – en hämnande, lesbisk hora som slår tillbaka mot de män som hon menar har våldtagit henne. Men samtidigt började jag känna att min fascination för henne var lite skev. Jag blev misstänksam mot den. Så den föreställningen handlar egentligen om att jag ville undersöka mitt eget begär efter de här hemska hämndberättelserna. Och försöka närma mig henne på något annat sätt än att ringa in henne och förklara henne. Det var mitt försök att befria henne.

 

08 På spaning,_pressbild_foto_jose_figueroa_orionteatern

Nina Jeppsson i På spaning efter den tid som flytt, som hade urpremiär på Orionteatern 2019, ett verk som handlar mycket om tomhet och avstånd. Foto: José Figueroa

 

I Nina Jeppssons hyllade monolog På spaning efter den tid som flytt, efter Marcel Prousts 4000-sidiga romanbygge som hon och Maja Salomonsson kokade ner till knappt tre timmars teater, kretsade det mycket kring tomrum.

– Proust skriver något om att man har så länge varit på jakt efter verkligheten att man plötsligt upptäcker att den här tomheten man står i, var precis det man sökte. Det jag fick med mig från läsningen var inte alla de här oändliga detaljerna som romanen innehåller utan något om avstånd, både till sig själv och till andra. En atmosfär av tomhet.

Vilket passade utmärkt i Orionteaterns gigantiska scenrum, en gammal industrilokal med högt i tak.

– Jag blev så liten i det där stora scenrummet, med det där storslagna jätteprojektet som hans text är, där han försöker beskriva allt. Det blev nästan komiskt.

Hon tycker att monologformen i sig möjliggör att skapa mångbottnade scenporträtt – att en enda kropp får ha många olika viljor, utsagor, idéer och känslor. Det förmedlar en bild av vad vi människor kan vara som känns äkta för henne.

– Kroppen blir som en liten modell för hela rummet och rummet blir som en stor kropp. Kroppen och rummet är egentligen samma sak. Föreställningen har på det sättet två nivåer, dels den i kroppen och dels den i rummet och tiden.

Hon menar att detta knyter ihop det hon alltid är i färd med att undersöka – dramaturgi och skådespeleri. Att se hur verkets specifika värld vecklar ut sig under skapandeprocessen, vilken form och komposition det ska få.

– Det beror helt på själva grundfrågeställningen. Alla verk har sin egen dramaturgi.

Hur hittar du dramaturgin?

– När jag väl har hittat gåtan jag vill undersöka, då börjar jag lyssna efter vad runtomkring mig som kommunicerar något om detta – i musik, film eller böcker jag läst. Jag upplever det lite som att material kommer till mig. Som när jag upptäckte Youtubeklippen som finns med i Till kärlekens Antarktis, med de olika kvinnorna som alla har varit nära döden.

Dessa kvinnor berättar om saliga upplevelser av kärlek och ljus, hur de känt frid när de svävat mellan liv och död.

Under sin skådespelarutbildning på Teaterhögskolan startade Nina Jeppsson en tvärkonstnärlig performancegrupp, tillsammans med en klasskompis. I gruppen ingick bildkonstnärer, musiker och dansare. Och de är fortfarande aktiva.

– Vi började utforska varandras hantverk och började undersöka de här »nu-experimenten« med publiken.

Gruppen startade för runt åtta år sedan en teater i Jordbro – med det inte helt blygsamma namnet Jordbro stadsteater.

– Kommunen i Haninge sa att det finns ingen stadsteater här, det finns inget organisationsnummer. Nej, men det finns publik, vi spelar här, det finns föreställningar …

Att spela för publik som inte har för vana att gå på teater har lärt henne väldigt mycket.

– Det har gett mig mod, tror jag. Den största lärdomen var nog att ens egna fördomar om den här publiken inte stämmer. Det var många som antydde att det inte går att hålla på med experimentell performance i Jordbro. Det gick skitbra. Så länge som det man gör på scen är på riktigt, så funkar kommunikationen.

 

Jag tror på att förmedla upplevelser med fler element än bara intellektet eller tanken och orden. Då går det också att skapa sanningar och världar där olika element säger emot varandra, i samma nu.

 

En viktig komponent i Nina Jeppssons arbetsprocesser är hennes täta samarbete med tonsättaren Kent Olofsson. Det här är deras tredje produktion. Deras motto när de jobbar är: att öppna sig för världen istället för att konsumera världen. De har hittat en tillit där de vågar förhålla sig öppna i skapandet och stanna kvar i knepiga lägen där de inte riktigt vet hur de ska lösa en scen.

– Den här föreställningen innehåller ganska mycket tomhet och väntan. Och det är klart att det är lätt att känna i dessa lägen att nu borde vi gå vidare, annars kanske det blir tråkigt. Men det är något i den där väntan som behövs.

Hon vill kliva förbi konventioner, hur man »borde« göra och komma åt något annat.

– För mig visar sig världen mer mystisk, vindlande och lustfylld i de här skaparprocesserna, än annars. Världen vidgar sig. Det känns som att jag och mina kollegor, framför allt Kent, är på upptäcktsresa tillsammans.

– I de här verken som vi har skapat är ljudet, musiken och video lika starka berättarkomponenter som texten. Det handlar inte om att understödja texten.

Försöker man få tag på texten eller följa den, om man vill förstå, så kan det bli svårt. Det är knepigt att närma sig verken med hjälp av intellektet.

– Det är precis det. Jag tror på att förmedla upplevelser med fler element än bara intellektet eller tanken och orden. Då går det också att skapa sanningar och världar där olika element säger emot varandra, i samma nu. Det uppstår sprickor och hål i berättelsen som förmedlar något som man kanske inte kan uttrycka i ord. Det är därför jag gör ett scenkonstverk, för att komma åt det.

 

Till Kärlekens Antarktis av Nina Jeppsson, Sara Stridsberg

Nina Jeppsson i Till kärlekens Antarktis, som hade urpremiär på Dramaten 2020. Foto: Sören Vilks

 

Avslutningsvis börjar hon tala om Martin Buber och hans bok Jag och du, som handlar om vår pendling mellan en du-relation till världen och en det-relation.

– Ibland har vi de här starka upplevelserna av möten och närvaro, där gränsen mellan en själv och världen nästan suddas ut.

Men de upplevelserna är så intensiva att man sedan måste övergå till det-relationen där det handlar om att ordna tillvaron, förstå, katalogisera. Det är inte bara mötet med Gud eller en annan människa som kan öppna du-relationen, utan även ett konstverk, menar Büber.

– Han talar om något som jag tycker att den här föreställningen slutar i: att det är först när man ger upp som något nytt kan möta en. Det är först när man släpper taget och kapitulerar som man träder i relation på riktigt.

Något liknande upplever hon i skapandeprocessen, att hon måste kapitulera inför verkets värld.

Låta verket ta över?

– Ja, leda mig i skapandet, för då kan den där nya världen som just det här verket ska ha visa sig. Då kan jag vara öppen för vad det här verket vill bli.

Birgitta Haglund

 

 

Faktaruta:

Nina Jeppsson är skådespelare och regissör, utbildad på skådespelarprogrammet, Stockholms dramatiska högskola (numer Stockholms konstnärliga högskola).

Hon har framför allt gjort sig omtalad för sina monologer där hon ofta både skriver, regisserar och spelar: Att öva på våldtäkt (Folkteatern Göteborg, 2013), Independence Day (Turteatern, 2017) På spaning efter den tid som flytt (Orionteatern, 2019) och Till kärlekens Antarktis (Dramaten, 2020).

På spaning efter den tid som flytt är planerad att spelas på Orionteatern till och med den 20 december 2020, med reservation för eventuella ändringar.

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 5/2020 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826

 

 

 

 

 

»Vi pratar hela tiden för att hindra varandra att säga något väsentligt.«

 

Lars_Norén_2012-10-24_(cropped) wikimedia common Lina Ikse

 

Foto: Wikimedia Commons/Lina Ikse

 

 

Lars Norén var en sann humanist. Han tog alltid ställning för den osynliggjorda människan. Det menar kritikern och kulturskribenten Björn Gustavsson som här minns en av våra mest hyllade dramatiker, och några ögonblick från alla Norénuppsättningar som han har sett.

 

Aldrig har jag på en svensk teater mött så extremt starka och ihållande ovationer (applåderna pågick minst en kvart) som efter ridåfallet på Dramatens lilla scen 1983 där jag just sett Lars Noréns Natten är dagens mor; briljant regisserad av Göran Graffman och med hisnande ensemblespel (en kvartett med fyra stämmor) av Ingvar Kjellson, Margaretha Byström, Örjan Ramberg och Per Mattsson.

 Och jag minns hur den överhettade stämningen fortsatte ute i foajén; i garderobsköerna pratade folk med varandra precis som i pjäsen … Det fanns en upprymdhet i luften, ett bubblande rus; som om vi alla genomgått en katharsis efter nedstigningen i det familjehelvete som med djärva snitt nyss blottats där på scenen.

 Som om all denna svärta gjort publiken gott! Som om all smärta och ångest i ett sceniskt reningsbad förvandlats till något upplyftande! (Den paradoxala känslan fick mig att minnas hur uppsluppet det kunde bli på gamla tiders begravningskalas: hur dödsallvaret vid kistnedsänkningen efter en överdådig middag förbyttes i stimmig förbrödring.)

Alla Norénpjäser jag sett har efterlämnat en paradoxal känsla av ljus, lätthet, hopp … Detta oavsett om det handlat om fem timmar långa Östermalmsmiddagar eller nakna fängelseskildringar. Vadan denna förvandling av mörker till ljus? Lars Norén demaskerade sina personer; steg ner i dem och frilade underliggande låsningar och mönster. Fasader föll. Livslögner sprack …

Ingen annan dramatik vid sidan av Bergmans, Tjechovs, Schnitzlers och Albees har för mig varit så viktig och satt så djupa avtryck. Dessutom glittrar genom Noréns dramatik en sprudlande, svart humor – något som ju finns också hos Tjechov – dock aldrig hos Bergman.

Att Ingmar Bergman uppskattade Lars Norén är tydligt. När jag 1985 såg genrepet av den fem timmar långa Nattvarden på Dramaten hörde jag Ingmar Bergman, som satt intill mig, i pausen säga till sitt sällskap: »Helvete, fy fan vad bra det här var!«

I Noréns helaftonslånga familjedramer – där samtiden passerade revy som i en blandning av skrattspegel och helvetesinteriör – skildrades livet bakom burgna Östermalmsfasader. Det var champagne, skärseld, krossade glas.

Därefter mentalsjukhus, fängelser; marginaliserade människor som redan från början funnits i Noréns pjäser, men som efterhand allt mer hamnade i fokus.

Från 2000-talet har Lars Noréns dramatik mer och mer cirklat kring en allt tydligare dödsmedvetenhet, samtidigt som den stiliserats, lösts upp i experimentartad dramatik – ungefär som Strindberg med sitt drömspel.

Särskilt utmärkande för Noréns dramatik: en musikaliskt medveten replikföring; konversationer som förbyts i bitskt sanningssägande – ett slags psykisk avklädning. Och all denna ambivalens: längtan efter närhet, behov av distans … Därtill alla samtidsreferenser: aids, Tjernobyl, utförsäljningar av statliga verk, Maastricht, Estonia …

Lars Norén var en sann humanist, tog alltid ställning för den lilla människan, den hårt prövade eller nästintill osynliggjorda människan. Hänsynslöst demaskerar han framgångsrika karriärister vilkas liv fastnat i tomma poser. I en intervju sa han: »Jag har alltid känt mig under, utanför, som en underdog, och att jag inte tillhör etablissemanget.«

Sofia Jupither, som på senare år regisserat flera av Noréns verk, sa häromdagen: »Just ömheten för människan är hans särdrag och på det sättet är han en sann humanist. Han är på ett sätt hänsynslös i sin blick på mänskligheten men så varm i sitt sätt att teckna porträtt. Han förstår varje människa och förstår att skilja på människan och handlingen.«

 

Jag har alltid känt mig under, utanför, som en underdog, och att jag inte tillhör etablissemanget.

Lars Norén

 

Genom åren har jag nog sett de flesta Norénuppsättningar i landet. Här några av mina starkaste minnen: Christian Tomners iscensättning av Stillheten (1988) med bland annat Jan Malmsjö och Marie Göranzon; här återkommer familjen i genombrottspjäsen Natten är dagens mor – men med ett större mått av resignation. Eller med författarens ord: »De kommer inte vidare, de är för evigt bundna vid varandra. Lösgör de sig, så kommer de att dö.« (En insikt som påminner om de ambivalenta »blixtlåsrelationer« som Norén genomgående framställer.)

I Vilstolen (Stockholms stadsteater 1991) klingar de alltmer elaborerade språkspelen i en miljö präglad av Mies van der Rohe-stolar, Armanikostymer och Gucci-skor – men efterhand obönhörligt punkterad av en dramatiker vars människokännedom firade allt större triumfer. I familjedramat Sommar (Dramaten 1992), med bland annat Gunnel Lindblom och Jan Blomberg, möter vi åter människor som försjunker i skenproblem för att slippa ta itu med de djupare problemen; med sådant som smärtar.

Tiden är vårt hem, som utspelas på Österlen, var tjechovskt vemodig – men några år senare kom helt nya saker: Kliniken – som demaskerar svensk mentalvård, med tvära kast mellan apati och desperation. Som i de flesta Noréntexter: kaos är granne med gud. I Så enkel är kärleken (med urpremiär på Vasateatern, 1997) möter vi ett äktenskapsinferno som direkt bygger på Albees Vem är rädd för Virginia Woolf. Och i Och ge oss skuggorna bygger Norén vidare på O’Neills Lång dags färd mot natt. Uppsättningen med bland annat Max von Sydow, Margaretha Krook och Reine Brynolfsson torde vara bland det starkaste som spelats på Dramaten under de senaste femtio åren.

»Fängelsepjäserna« – besläktade med Gorkijs Natthärbärget – blottlägger välfärdssamhällets baksidesinteriörer. I Personkrets 3:1 – vilket är byråkratspråk för Stockholms utslagna – problematiserar Norén ett samhälle som kategoriserar människor i grupper. I en akt av solidaritet bjuder han oss med på en nedstigning till helvetets nedersta kretsar. Dramatenuppsättningen avslutades med att dramatikern själv läste en inspelad text. Den gick ut på hur viktigt det är att som författare ta ställning för de behövande i ett samhälle med snabbt växande klassklyftor.

Även i Skuggpojkarna (Michael Nyqvist var aldrig så bra som här!) hjälper oss Norén att få syn på sådant som många helst blundar för. Den psykoterapeut som internerna träffar innehar här samma roll som publiken: Vi kan välja mellan att fördöma – eller att försöka förstå … Är dessa mördare och pedofiler bortom räddning? Är de dömda till en evig skuggtillvaro, dessa »skuggpojkar«? Nej: i scen efter scen framkommer att deras »ondska« snarast springer ur en rigid försvarsattityd; ur känslan av hopplöshet och underläge. Jag kommer att tänka på en strof ur en Norén-dikt: »En droppe kärlek – och allt kan förlösas.«

I fängelsepjäsen 7:3 fick »riktiga interner« delta, som ett led i tron på en möjlig rehabilitering. Vissa debattörer bedrev därefter hetsjakt på dramatikern – som om han var ansvarig för att en av deltagarna flydde och sedan dödade en polis.

I Norénfilmatiseringen Detaljer, regisserad av Kristian Petri, säger bokförläggaren: »Vi pratar hela tiden för att hindra varandra att säga något väsentligt.« Uttalandet träffar en stor del av Noréns dramatik – vars allmänna betydelse för mig klarnade ytterligare när jag på 1990-talet gjorde en rad teaterresor nere på kontinenten.

Till det mest fascinerande i författarskapet hör – förutom den banbrytande, starka lyriken – De döda pjäserna (1995); 14 dittills opublicerade verk i fyra volymer – liksom de under senare år mastodontiska men fascinerande dagböckerna.

Lars Norén är död – men betydelsen av hans författarskap kommer nu bara att växa. Närmast att vänta, kanske redan i höst, är en volym med hans poesi, som sedan en tid varit under arbete.

 

Björn Gustavsson

 

 

 

 

Frände recenserar Sörensons bok (ur nummer 5/2020)

 

 

marionetteatern_459x600

 

 

 

Marionetteatern – På väg sedan 60 år

Margareta Sörenson

Stockholmia Förlag, Stockholm 2020, 160 SID

 

Sven Lindbergs åldrade ansikte, eller snarare hans huvud, svävar fritt i mörkret. Lätt bakåtlutat och med slutna ögon. Som åskådare faller jag ner mot, in i scenens svarta hål. Samtidigt ser skallen ut att på en gång sjunka och stiga, röra sig hastigt mot och sedan långsamt bort från mig. Lindbergs lösa huvudknopp är ett spelande föremål som förflyttas av något annat än hans egen kropp. Som om huvudet hänger i trådar.

 

Det är den fullkomligt absorberande illusionen jag minns. Och att upplevelsen ägde rum i den branta gradängen i Marionetteaterns lokaler på Brunnsgatan 4. Jag tror det var en pjäs av Beckett. Vilken har jag ingen aning om. Inte heller när i tiden, även om min egen tideräkning säger mig början av 1990-talet. Jag letar i verkförteckningen längst bak i Margareta Sörensons bok om Marionetteaterns 60 första år och hittar Kort dröm, mycket riktigt av Samuel Beckett, i regi och scenografi av Karl Dunér. Året var 1993. Det var inte mitt första besök på Marionetteatern (och inte mitt sista, det har ännu inte ägt rum vill jag hoppas och tro), men fortfarande är det en av mina starkaste upplevelser av vad teater kan göra, hur den kan påverka och verka. Teatern kan bokstavligen vända upp och ner på gravitationen och skaka om dina sinnen. Och kanske är just upphävandet av fysiska och kroppsliga lagar och regler ett av dockteaterns alldeles särskilda kännetecken.

 

Marionetteaterns levnadshistoria liksom poppar ut från sidorna. Vad som dock är mindre vanligt – och därför också särskilt roligt – är soffbordsböcker som går på djupet med udda konstarter och dess unika konstnärliga uttryck.

 

Med anledning av att Marionetteatern nu passerat 60 jordsnurr (eller 62 om en ska vara petnoga, första produktionen under namnet Marionetteatern gjordes 1958) har Margareta Sörenson skrivit en bok som berättar inte bara om denna märkvärdiga lilla teaterinstitution, utan också om den mycket mångfacetterade konstarten dockteater. Jag skulle vilja föreslå »soffbordsbok« (vanligare är kanske att använda det engelska begreppet coffee table book) som en möjlig benämning eller genrebestämning. Detta inte alls i någon nedsättande eller förenklande mening. Snarare vill jag alldeles särskilt lyfta fram hur boken verkligen är en fröjd för ögat. Jag tror faktiskt – har inte räknat utan baserar det helt på upplevelse – att bilder tar större utrymme i anspråk än spaltmeter text gör. Känslan är den där lyxigt påkostade »ligga framme och stila«-boken i lite större (men inte för stort, ändå behändigt) format, med läcker färgsättning och en papperskvalitet som ger fyrfärgstrycket lyster. Marionetteaterns levnadshistoria liksom poppar ut från sidorna. Vad som dock är mindre vanligt – och därför också särskilt roligt – är soffbordsböcker som går på djupet med udda konstarter och dess unika konstnärliga uttryck.

 

Men med den mångkunniga dans- och teaterkritikern Margareta Sörenson vid pennan är kombinationen av bredd och djup, med stödben i såväl folkbildningstradition som akademisk teater- och dansvetenskap, fullt möjlig.

 

Boken är indelad i fyra tematiska kapitel. Först en snabbkurs i dockteater- och Marionetteaterns historia fram till idag. Därefter handlar det om dockteatern som visuell konstform och dramatikernas relation till dockteatern. Dansens relation till dockteatern är temat för det sista kapitlet och avslutningsvis finns några korta intervjuer med konstnärer som varit och är verksamma på Marionetteatern. Sörenson zoomar in och ut, sätter ramarna för och kontextualiserar Marionetteaterns verksamhet i den svenska myllan och internationellt, fin- och populärkulturellt, såväl sidledes som bakåt i tiden. Förutom de konstnärliga sammanhangen håller hon hela tiden ett skarpt öga på samhälleliga och politiska perspektiv. Sörenson följer västerländsk dockteater från antiken, via folklig gycklartradition och marknadskultur, vidare genom 1700-talets operakonst, som självklar scen i 1800-talets borgerliga pojkrum till 1900-talets modernistiska explosion och 2000-talets formexperiment. På vägen synliggör hon konstformens pedagogiska och moraliska dimensioner. Hur Marionetteatern droppade den patriarkala stafettpinnen visar Sörenson med en omsorgsfull genomgång av nuvarande konstnärliga ledaren Helena Nilssons konstnärskap. Nilssons intellektuella hållning och feministiska medvetenhet har utvecklat och placerat Marionetteatern i samtiden. På ett generöst och komplext vis delar också Marionetteatern med sig av boksidorna så att andra utövare och sammanhang också får plats. Sörenson lyfter fram dockspelaren som en allkonstnär straxt utanför rampljuset, som ofta arbetar med föreställningar från ax till limpa – hantverk, design och skådespeleri.

 

Sörenson lyfter fram dockspelaren som en allkonstnär straxt utanför rampljuset, som ofta arbetar med föreställningar från ax till limpa – hantverk, design och skådespeleri.

 

Emellanåt lägger jag märke till att boken springer ur en annan form av berättande, den utställning Sörenson kurerade till det »riktiga« 60-årsjubileet för ett par år sedan. Bildrikedomen är, som sagt, ett gott arv. Och visserligen måste texten i ett dylikt verk vara effektiv för att rymma många infallsvinklar, men ibland blir strukturen lite väl lik utställningsformatets textskyltar. Kvar dröjer också en del upprepningar, självklara när texter ska kunna läsas i olika ordning. »Översättningen« av texten till bokmediet hade kunnat ägnas större omsorg och noggrannhet. Det stör läsningen att på samma uppslag möta två – visserligen korta, men nästan identiska – beskrivningar av den japanska dockteaterformen bunraku och ytterligare några sidor senare få ännu en påminnelse. Men den typen av omtagningar stör antagligen inte läsaren om boken läses här och där, från och till – just som en soffbordsbok ska.

 

Att dockteatern ägnat sig mycket åt att möta barn och unga betraktar Sörenson (och jag är enig) som ett bevis på konstnärlig integritet och skärpa. Bara konst med verklig höjd kan möta ung publik. Och på den höjden står Marionetteatern och blickar ut över ett landskap.

 

PS. Några av er kan kanske bara inte släppa de inledande raderna. »Men Sven Lindberg var ju en livs levande Dramatenskådespelare! Hur kan hon prata om den där Beckettföreställningen som om den var dockteater? Det var den ju inte!« Jo, det var den. Läs boken så får ni veta varför!

 

Carolina Frände

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 5/2020 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826

 

 

 

 

1 2 3 7
ANNONSER
ANNONSER
Beställ digitala lösnummer
Nu kan du beställa en korttidsprenumeration av Teatertidningen, där du får tillgång till vårt senaste nummer och hela vårt digitala arkiv. Då får du cirka en månad på dig att läsa numret. Det kostar 50 kronor. Beställningen gör du via vårt prenumerationsformulär. Gå till "prenumerera" (ovan) och klicka dig vidare.
Månadens citat

»Egentligen är jag en person som gillar när saker ställs in. Även sådant som jag tycker ska bli roligt att göra. Jag älskar liksom att slippa. Det är som att det skapas lite luft när redan planerade saker ställs in. Men nu har det blivit lite för mycket inställt. Även för min smak.«

Gunilla Heilborn

Folkoperan