Artiklar

1 2 3 7

En objuden gäst i teatersalongerna (ur nummer 1/2021)

 

Tre Systrar. Västerbottensteatern

Västerbottensteaterns Tre systrar, i regi och manusbearbetning av Camilla Persson. Här med Natalja och Andrej i Tjechovs pjäs.  Foto: Patrick Degerman

 

 

Att regissörer använder improvisationsövningar under repetitioner är inget nytt, eller att de väver in kortare avsnitt i sina föreställningar där skådespelarna tillåts improvisera. Samtidigt behandlas improvisationsteatern styvmoderligt av den övriga teatern. Dramatikern Sara Beer skriver här om improns förtjänster och svårigheter, och samtalar med tre regissörer som alla arbetar med denna teaterform

 

För några år sedan berättade en kompis att hon och hennes väninnor hade sett Liv Strömquist tänker på dig på Dramaten fyra gånger. Det som lockade var bland annat scenen när ensemblen improviserar fram allt mer överdrivna kärleksförklaringar. »Det blir ju annorlunda i varje föreställning!« sa min kompis glatt!

 

Det kan verka konstigt att det är så sällsynt att improvisationsteater tar sig in på våra teaterscener, särskilt på våra större institutionsteatrar. Bjuder teatern på impro är det på separata mindre scener och utanför den vanliga repertoaren, till exempel på Västmanlands teater i Västerås eller på Skuggteatern i Umeå. Det finns även flera etablerade improvisationsteatrar som spelar helt improviserade föreställningar. I Stockholm finns idag fyra fasta scener – Stockholms improvisationsteater, Improvisation & co, Improvisationsstudion och PIK (Presens improkällare). I Göteborg finns två fasta scener – Improverket och Gbg impro. Dessutom finns det flera verksamma grupper som producerar och spelar föreställningar runt om i landet. I Göteborg hålls en årlig festival, Improfest, med inbjudna internationella gäster. Trots detta lever improvisationsteatern som en genre utanför den etablerade, offentligt finansierade, teatern.

Improvisation är idag ett begrepp som innefattar tekniker som används som både pedagogiska och utforskande metoder i konstnärliga processer – och som ett eget konstnärligt uttryck, en egen genre: improvisationsteater. Historiskt hittar man improvisationsteaterns rötter i den romerska atellan-farsen som blev populär för drygt 2000 år sedan. På medeltiden spelade kringresande gycklare improviserade narrspel runt om i Europa. Ur dessa tidiga former av improvisationsteater utvecklades commedia dell´arte. Denna populära och slitstarka genre är inte helt spontan utan tvärtom bunden av bestämda regler. Replikerna improviseras fram efter ett scenario, och man utgår från standardmotiv, typer och roller som återkommer och varieras.

Att skådespelare och regissörer under en repetitionsperiod improviserar för att hitta karaktärer, situationer och relationer är en relativt vanlig praktik inom svensk teater. Improvisation har funnits med på teaterutbildningar i Sverige sedan 1960-talet och redan på 1940-talet fick elever på Dramatens elevskola göra korta improvisationer, eller så kallade etyder, i Stanislavskijs anda.

Under 1960- och 1970-talen var improvisationsteatern starkt förknippad med de framväxande frigrupperna. Gruppteatern, som ofta arbetade med politiska och aktuella teman i samhället, använde improvisationen både för att skapa sina föreställningar och åstadkomma publikkontakt.

Suzanne Osten introducerade en av den moderna improvisationsteaterns förgrundsgestalter, Keith Johnston, och hans bok Impro (från 1979) för sin ensemble på Unga Klara.

 

1 Dystopia, Palle, Lotta, Elin Foto Martin Hellström

Välkommen till Dystopia, en helt improviserad föreställning med Improvisationsstudion, i regi av Martin Geijer. På bilden syns Palle Söderberg, Lotta Malmhester och Elin Almén. Foto: Martin Hellström

 

Under några år på 1980-talet spelades teatersport på Stockholms stadsteater. Teatersport är fortfarande ett populärt format inom improvisationsteatern som Johnstone skapade, inspirerad av sportvärldens tävlingsmoment och publikinteraktion. Flera skådespelare från olika teatrar i Sverige deltog, ofta ledda av skådespelaren Helge Skoog, i tävlingar i improvisationsteater för fullsatta salonger på Klarascenen. Tävlingarna sändes även i Sveriges Television under ett par säsonger på bästa sändningstid.

 

Men när Johnstone bjöds in till Stockholms stadsteater 1986 för att sätta upp Måsen skar det sig med skådespelarna. Johnstone mötte skådespelare som var vana vid fasta scenerier och manusteater, och det innebar en katastrof.

 

Karin Helander har skrivit en hel del om improvisationsteater, bland annat i Det skall åska och blixtra kring vår teater – Stockholms Stadsteater 1960-2010 som hon skrev tillsammans med Leif Zern. I intervjuer med flera skådespelare beskrivs hur befriande improvisationsteatern var för många. Men för de skådespelare som ville gå vidare med improvisationsteater tycks det ha blivit svårare. Enligt Karin Helander blev skådespelare avrådda att hålla på med improvisationsteater för att improvisatörer »inte kunde vara innerliga«. Därför tycks improvisationsteaterföreställningar bara ha blivit en fluga på Stockholms stadsteater under några år, även om improvisation påverkade teaterns arbetsmetoder och skapade en viss skådespelarstil.

 

Här finns kanske en början till en förklaring till varför improvisationsteatern ofta hamnar i ett dilemma. Med betoningen på det spontana, att skådespelarna skapar situationer och hela berättelser, karaktärer och relationer tillsammans i stunden, sker också häpnadsväckande skillnader i kvalitet. Om jag som teaterpublik kan tycka att det inte finns något mer plågsamt än dålig teater, så kan det lätt trumfas över med dålig improvisationsteater. Med samma resonemang tycker jag att det inte finns något mer inspirerande, rörande, livgivande och underhållande än riktigt bra teater – och därmed kan pendeln också slå över och trumfa med en riktigt bra improvisationsteaterföreställning. Närvaron, känslan för berättande och relationer och kontakten med publiken är oöverträffad. Några exempel på detta är Parmiddag på Improvisation & co som varje kväll skapade en ny pjäs som kanske Neil Simon eller Yasmina Reza skulle ha kunnat skriva. Föreställningen Kära Selma på Stockholms improvisationsteater utforskade nationalskaldens värmländska litterära teman. I »Välkommen till Dystopia« på Improvisationsstudion utgick andra akten från det så kallade Harold-formatet. Med suggestivt episodiska berättelser utmanade föreställningen en manusbaserad scenkonst i samma stil som exempelvis Mary Page Marlowe av Tracy Letts, som har spelats på Dramaten.

 

Därför är det märkligt att många scenkonstnärer verkligen avskyr improvisationsteater. De tycker att det är läskigt, att det ofta blir skitdåligt. Och att improvisationsteatern kräver ett engagemang av publiken kan provocera och utmana scenkonstnärens status.

 

Samtidigt är teaterns kris ständigt närvarande. Även den lojala och ofta alltför homogena publiken överger scenkonsten. Det här vill jag ibland skylla på hierarkier och snobbism, protektionism, hyckleri och otydliga men hårda kvalitetskrav. Teatervärlden liknar då en sträng och påpassad akademi, som sällan spelar på konstnärlig spänst men som ilsket bevakar sitt revir. Kvalitet och yrkesskicklighet bland improvisatörer bedöms annorlunda jämfört med skådespelare som ägnar sig åt textteater eller »vanlig teater«. Jag undrar ibland om improvisationsteatern inte är som den där jobbiga släktingen som man inte gärna bjuder på middag men som man hör av sig till när man behöver en njure.

 

Baba Yaga på ung scen öst_foto Markus Gårder_2

Baba Yaga, Ung scen/öst, med manus av Nils Poletti och Manda Stenström och i regi av Nils Poletti. På bilden syns Anja Rajić, Krister Kern, Michal Axel Piotrowski, Maurits Elvingsson, Martha Rasmussen Lubiana, Mari-Helen Hyvärinen och Viktor Björkberg. Foto: Markus Gårder

 

Därmed ser vi ibland att improvisationsteatern smyger sig in på olika sätt, även i vårt segregerade teaterlandskap. Helt improviserade föreställningar kanske lyser med sin frånvaro, men på senare år har det återigen funnits flera exempel på publik- och kritikersuccéer då institutionernas scener använt improvisationsteater. Jag mejlar med tre regissörer som alla framgångsrikt skapat föreställningar där improvisationsteater är viktiga ingredienser. De får svara på frågor om varför de använder improvisation i sina föreställningar, vad som fungerar bra eller dåligt och vad som händer med publikkontakten.

 

Regissören ska inte få som den vill, utan få det den inte visste att den kunde få.

Nils Poletti

 

Nils Poletti, skådespelare, regissör och numera teaterchef på Östgötateatern, lät sin ensemble improvisera utifrån sina fasta roller i föreställningen Baba Yaga (premiär på Ung scen/öst 2016).

- Jag använder improvisationsteater därför att det är ett effektivt och roligt verktyg och för att jag är bra på det. Både som skådespelare och som regissör. Det kan vara i repetitioner, men även i färdig föreställning.

 

Han menar att improvisation under repetitioner ger alla en möjlighet att bidra till scenens lösning eller tolkning och att regissören blir en funktion som implementerar och speglar skådespelarnas tolkningar.

- Improvisation öppnar samtalet och breddar möjligheterna för arbetet och berikar resultatet. Regissören ska inte få som den vill, utan få det den inte visste att den kunde få. I en färdig föreställning kan delar eller scener improviseras inom vissa ramar och skapar då en känsla av ett nu. I en färdig föreställning kan improvisation vara hållpunkter då skådespelarna måste vara uppriktigt närvarande, vilket också kan gå fel och därmed finns det en reell risk att misslyckas, vilket för oss som publik är mer spännande att följa än den vanliga koreografiska scenerisituationen.

 

Han är samtidigt medveten om att inte alla skådespelare älskar dessa »andningshål« och då kan en improviserad scen, att faktiskt vara närvarande med sin publik och uppleva eller utföra ett riskmoment inför publik, vara skrämmande.

- Men jag älskar det och de flesta jag jobbar med också, skriver han. 

 

När improvisationerna blir som bäst uppstår en helt galen känsla i scen och salong, en känsla av att vad som helst kan hända, att det kreativa skapandet sker i stunden. 

Camilla Persson

 

Camilla Persson är en av Sveriges skickligaste och mest erfarna improvisatörer som idag driver teatergruppen Dotterbolaget, de gör clown- och maskteater. Hon regisserade clownföreställningen av Tjechovs Tre systrar, producerad av Västerbottensteatern (premiär 2020).

- I Tre systrar använde vi improvisationer mer än improvisationsteater. Vi använder improvisationerna på ett annat sätt när vi kombinerar clownteknik och improvisation än vad man vanligtvis ser inom improvisationsteater. Istället för att vara snabba försöker vi bygga upp det långsammare så att publiken är med på var associationerna kommer ifrån, skriver hon.

 

Hon beskriver också de partier i föreställningen där clownerna improviserar. I början av pjäsen vill en av systrarna, Irina (som spelas av Niklas Larsson Lirell), börja arbeta. Hon funderar på olika arbeten och frågar till slut en person i publiken vad den jobbar med.

- En av mina favoriter var damen som jobbade med att kopiera papper och hur Irina fantiserade om hur underbart det skulle vara att få kopiera papper och kanske hålslå och till och med få sätta in dem i pärm. I en senare scen mellan Irina och Masja (som spelas av Vilgot Paulsen) hade Niklas/Irina i uppgift att beklaga sig över att deras svägerska är otrogen. Niklas valde själv hur Irina skulle beklaga sig. Det blev en mängd fantastiska och fantasifulla metaforer för att ha sex, oftast kopplades temat för metaforerna tillbaka på det förslag som Irina tidigare fått av publiken (alltså exempelvis kopieringen). När Skellefteås mest välkända hockeyspelare satt i publiken, blev det till exempel en sexmetafor hämtad från hockeyvärlden.

 

Camilla Persson framhåller också att ensemblen jobbade med icke-verbala, det vill säga fysiska, improvisationer som de byggde vidare på tillsammans. Clownerna hade också till uppgift att om det blev helt fel, inte dölja felen utan avslöja dem.

- Men improvisationerna skedde ändå med rollens karaktär i bakhuvudet – vad som än hände använde skådespelaren improvisationen för att förstärka rollen, även om improvisationen så att säga spräckte illusionen. Skådespelarna fick ganska stränga förhållningsregler om att bara improvisera där vi bestämt det i förväg, eller om det var nödvändigt på grund av misstag eller när det uppstår oväntade situationer. Detta för att inte föreställningen skulle flyta ut …

 

Även om hon tycker att föreställningen överlag fungerade jättebra menar hon att det finns flera risker med att improvisera, om skådespelarna till exempel går på människor i publiken så att de känner sig obekväma eller om skådespelarna bara går halvvägs så att det är lägre energi när improvisationen är slut – att man spräcker hål på en situation så att den laddas ur.

Men det blir så mycket bättre när publiken blir direkt tilltalad. I vår clownform jobbar vi dessutom med att alltid ha ögonkontakt med någon i publiken. När improvisationerna blir som bäst uppstår en helt galen känsla i scen och salong, en känsla av att vad som helst kan hända, att det kreativa skapandet sker i stunden. 

 

Om man strävar efter ett större mått av medskapande är impro bra.

Ada Berger

 

Ada Berger är regissör och konstnärlig ledare för Unga Dramaten. De föreställningar som hon skapat tillsammans med serieskaparen Liv Strömquist är på många sätt unika i sin långlivade popularitet. Det beror förstås delvis på en korsbefruktning mellan olika konstnärliga uttryck, men också på att Ada Berger medvetet inkorporerat improvisationsteater i sina uppsättningar.

- Jag använder improvisationsteater av många anledningar. En av dem är att jag är intresserad av att komma i kontakt med skådespelarnas egen inre värld; deras erfarenheter, associationer, tankar, humor. När man improviserar måste man dela med sig på ett ännu tydligare sätt, upplever jag. Om man strävar efter ett större mått av medskapande är impro bra, skriver hon.

 

Hon menar att det ofta går snabbare att erövra materialet med hjälp av improvisationer. Man kan få »spelfart« redan första gången man repeterar en scen, och på så vis förstå en situation, karaktär och tematik omedelbart. Med den förståelsen är det lättare att lägga till den faktiska texten, om det är den man avser använda.

- Men risken finns ibland att man hamnar i ett suddigt läge, där ingenting blir riktigt distinkt eller tajt. Om man fastnar i ett improläge för länge och på fel sätt kan det hindra föreställningen. Under en repetitionsperiod kan vecka efter vecka med impro göra att man aldrig fixerar, bestämmer, eller kan finslipa och fördjupa. Om varje version skiljer sig från den föregående blir upprepningstekniken inte så välutvecklad. 

 

Hon menar också att publikkontakten påverkas eftersom själva teatersituationen alltid är laddad och skör – vad som helst kan hända.

- Ett improvisatoriskt fönster, det vill säga en möjlighet för skådespelarna att säga något oväntat eller kommentera något i rummet, förstärker den nerven.

 

Idag växer improvisationsteatern lite i skymundan och har ännu inte lyckats bli en mer integrerad del av Teatersverige. Men det finns kanske ett litet hopp om att den alltmer kan få kliva in i den offentligt finansierade teatervärmen även som konstform och inte bara som en teknik.

 

Liv Strömquist tänker på sig själv av Ada Berger

Liv Strömquist tänker på sig själv, Dramaten, med manus av Liv Strömquist och Ada Berger och i regi av Ada Berger. På bilden syns Eric Stern, Per Svensson, Ana Gil de Melo Nascimento och Sanna Sundqvist. Foto: Sören Vilks

 

Som slutord citerar jag en av Sveriges mest uppskattade improvisatörer och skådespelare, Eric Stern. Han har varit med i båda Ada Bergers Liv Strömquist-föreställningar och skrev så här i Bloggen om improvisationsteater om sitt arbete på scen:

»När vi i föreställningen börjar improvisera händer stora saker i rummet. Från att scen och salong har varit överens om någon slags linjär dramaturgi med tydlig framåtrörelse, sätts allting ur spel. Det är som att anspänning och avslappning äger rum på samma gång. Avslappning för att vi kan glömma de stora penslarna i berättandet en stund och anspänning för att alla fattar att ingen vet! Helt plötsligt delar en massa människor erfarenheten att vara osäker på vilka vändningar och karaktärer som ska materialiseras. Däri ligger improns styrka. Den synliggör, chockar, suggererar, påverkar och påverkas i realtid, och den är ypperlig som synliggörande av normer och stereotyper /…/ Improvisationsteatern kommer alltid vara mitt fundament. Den genomsyrar hur jag tar mig an en roll, hur jag förhåller mig till de andra på scenen, hur jag hanterar en oväntad situation i ett inrepeterat stycke, hur jag och publiken kan kommunicera, hur jag kan uppnå en så genuin, och samtidigt medveten, spontanitet som möjligt i ett stycke som helt ospontant är nedskrivet i ett manus. Improvisation som start, improvisation som mål.«

 

Sara Beer

 

Tips:

Tre systrar finns att se på Västerbottensteaterns VBT Play.

Liv Strömquist tänker på dig finns att se på Dramaten Play.

Teatersport finns att se på Youtube. Sök på »teatersport SVT« för att till exempel hitta finalen 1985 i teatersport på Stockholms stadsteater, med lag från olika teatrar runt om i landet.

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 1/2021 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826

 

 

 

 

När världen vidgar sig (ur nummer 5/2020)

 

Till Kärlekens Antarktis av Nina Jeppsson, Sara Stridsberg

Nina Jeppsson i Till kärlekens Antarktis, som hade urpremiär på Dramaten 2020, där hon framför allt undersökte vår längtan att fortsätta kämpa kontra vår längtan att ge upp. Foto: Sören Vilks

 

 

Skådespelaren och regissören Nina Jeppsson bygger upp egna världar i sina scenkonstverk där text, bild och musik samverkar. I höstas tog hon steget in på Dramaten, med sin fria tolkning av romanen Kärlekens Antarktis. Birgitta Haglund har träffat henne för ett samtal om konstnärligt motstånd och mod, om inre driv och aktivt lyssnande.

 

Nina Jeppsson rymmer ett slags högladdning, en kraftfull, nästan obetvinglig energi på scen. Hon är intressant att följa. Själv förklarar hon det som att hon alltid försöker vara aktiv i nuet. 

– Jag tror det blir spännande att titta på skådespelare som faktiskt har en riktig uppgift på scen, något som man koncentrerar sig på, på riktigt.

Det är så hon arbetar.

– Det handlar både om att kunna vara koncentrerad på den där uppgiften och den bana som man ska ta sig igenom, och samtidigt vara öppen för det som händer runtomkring.

Hon inte bara spelar, hon skriver och regisserar också, driver projekt på egen hand och har uppenbarligen ett starkt driv. Det hon har lärt sig av arbetet med de här egna scenkonstverken är bland annat att hon har tillit till sig själv. Och det märks i hennes verk och gestaltningar.

I tidigare intervjuer har hon talat om att hon på olika sätt söker motstånd i skapandet och på scen. Och i den föreställning av Till kärlekens Antarktis som jag ser på Dramaten i september, där vi möts efteråt för intervju i Målarsalens foajé, dyker det där motståndet upp redan i första scenen. Till Billy Idols White Whedding dansar hon loss, kickar runt med armar och ben, med en djurhud dragen över huvudet – ett slags pälsmössa. Plötsligt blir delar av scenen mörk. Det är något mankemang med ljuset. Teknikern hittar inte problemet. Minuterna går. Precis när Nina Jeppsson bestämt sig för att besöka en toalett tänds åter lamporna …

– Jag fick jag vad jag bad om, konstaterar hon, med ett snett skratt.

– Efter en sådan där händelse, när det blivit en konstig paus, är det som att publiken är ännu mer med. Det är situationer som alla människor kan känna igen sig i, när något går fel.

Speciellt när Nina Jeppsson står ensam på scen, i sina monologer, försöker hon få till det där motståndet genom att hela tiden byta riktningar. Hon jobbar med både skådespelar- och performancetekniker.

– Det jag kallar performance-försök representerar ingenting annat och gestaltar inga särskilda känslor. Det handlar inte om att lyckas eller misslyckas med att kommunicera en redan färdig idé, utan om att låta publiken vara med om ett uppriktigt undersökande i nuet, med oviss utgång.

Hon exemplifierar med en scen ur Till kärlekens Antarktis – som är en fri tolkning av Sara Stridsbergs roman, därav det adderade ordet »till« – där hon sjunger en Nick Cave-låt som handlar om sorg och död, och hela tiden ligger på gränsen till att rösten ska spricka.

– Jag behöver kunna osäkra mig själv för att aktivera rummet mellan mig och publiken, det rum där själva konstupplevelsens kärna ligger.

Hon beskriver det som en oviss punkt, ett slags rörelse, en vibration mellan två olika riktningar.

– Den vibrationen håller mig ständigt sysselsatt. Den är omöjlig att fånga i sig, men den kan uppstå om jag lyckas finta bort min kontroll och självmedvetenhet. För mig är denna rörelse en transformation, det är magi och ömsesidighet. 

 

Nina_Jeppsson_57 Independence Day, foto Per Kristiansen

Nina Jeppsson i Independence Day, som hade urpremiär på Turteatern 2017, där hon undersökte sin egen fascination inför berättelser om hämnd. Foto: Per Kristiansen

 

Till kärlekens Antarktis innehåller filmer och projektioner där publiken ibland får blicka in i rymden. Det känns lite som att flyta runt och titta ner på jordelivet. Så talar också berättarjaget i Sara Stridsbergs roman från andra sidan, de dödas.

Boken kretsar kring ett styckmord, där tankarna går till Catrine da Costa-fallet. Den våldtagna och sedan mördade kvinnan är en ung prostituerad som har en partner och två barn. När boken inleds är hon redan död. Allt är redan försent. Romanen är rätt mörk, men Nina Jeppsson har velat lyfta in en strimma av hopp – en känsla av att det finns någon där som möter kvinnan.

– Hela scenrummet framstår nästan som det här tillståndet mellan liv och död, att det är där föreställningen utspelar sig, i någon slags väntan.

Det finns ingenstans att ta vägen för kvinnan, där hon kan undkomma sin gärningsman.

– För mig handlar romanen om att ge upp, men med någon slags acceptans.

I boken accepterar kvinnan det faktum att hon kommer bli mördad.

– Det både fascinerade mig och gjorde mig irriterad. Jag förstod att det är den här tematiken som jag ska undersöka och göra ett verk kring – den här pendlingen mellan kamp och vila. Ska man kämpa och hålla sig fast vid det som är det viktiga, eller ska man släppa och acceptera?

Den pendlingen syns också i Nina Jeppssons fysiskt präglade gestaltning där hennes kropp växlar mellan anspänning och vila. I slutet återkommer till exempel låten White Whedding, men då är hon stilla, hänger dubbelvikt, liksom livlös över en gunga som pendlar sakta fram och tillbaka över scen.

Accepterande sägs i föreställningen vara ett stadium där sorgen upphör.

– Det är ett tillstånd där inget är viktigt eller betyder något för en. Då finns det heller inget som man kan förlora. Och då finns det ingen sorg. Men är det eftersträvansvärt?

Det låter lite tråkigt. Det är väl för övrigt en buddhistisk tankegång …?

– Ja, i en scen kommer jag in som cowboy och säger att det verkar som att Buddha var rädd för att sörja … Kanske är det bättre att lära sig att vara i känslorna istället, även om de är tunga.

Nina Jeppsson har även vävt in andra texter i sitt verk. I en scen där hon är förvandlad till en hybrid av skalbagge och nunna förmedlar hon en text av Freud, om lustprincipen, medan hon mödosamt rullar en stor, bajsbrun boll kors och tvärs över golvet. Denna text handlar om just vår vilja att fortsätta kämpa, att försöka, kontra vår vilja att ge upp.

En annan inspirationskälla till föreställningen har varit Wim Wenders film Himmel över Berlin – med de två änglarna som står utanför och blickar ner på världen. Den ena ängeln vill in i jordelivet och därmed bli dödlig.

– Och det är en motsatt rörelse till hon i romanen som vill ut och sväva ovanför.

– Det finns en fantastisk replik i filmen: »Att äntligen få ana, istället för att veta.« Vi kämpar så mycket med att kartlägga vår tillvaro, men egentligen är det bara när man inte har kunskap om allt som man kan tro på någonting, och hoppas. Tro bygger på att man inte vet.

 

Det var många som antydde att det inte går att hålla på med experimentell performance i Jordbro. Det gick skitbra. Så länge som det man gör på scen är på riktigt, så funkar kommunikationen.

 

Något som driver Nina Jeppsson i skapandet är det hon inte riktigt förstår, en gåta som hon vill titta närmare på. I föreställningen Independence Day, som spelades på Orionteatern, undersökte hon sin egen fascination för Aileen Wuornors – en amerikansk seriemördare, kring 1990, som attackerade vita, medelålders män i Florida. Och som det har gjorts många berättelser om, bland annat filmer.

– Jag såg henne som någon slags förebild – en hämnande, lesbisk hora som slår tillbaka mot de män som hon menar har våldtagit henne. Men samtidigt började jag känna att min fascination för henne var lite skev. Jag blev misstänksam mot den. Så den föreställningen handlar egentligen om att jag ville undersöka mitt eget begär efter de här hemska hämndberättelserna. Och försöka närma mig henne på något annat sätt än att ringa in henne och förklara henne. Det var mitt försök att befria henne.

 

08 På spaning,_pressbild_foto_jose_figueroa_orionteatern

Nina Jeppsson i På spaning efter den tid som flytt, som hade urpremiär på Orionteatern 2019, ett verk som handlar mycket om tomhet och avstånd. Foto: José Figueroa

 

I Nina Jeppssons hyllade monolog På spaning efter den tid som flytt, efter Marcel Prousts 4000-sidiga romanbygge som hon och Maja Salomonsson kokade ner till knappt tre timmars teater, kretsade det mycket kring tomrum.

– Proust skriver något om att man har så länge varit på jakt efter verkligheten att man plötsligt upptäcker att den här tomheten man står i, var precis det man sökte. Det jag fick med mig från läsningen var inte alla de här oändliga detaljerna som romanen innehåller utan något om avstånd, både till sig själv och till andra. En atmosfär av tomhet.

Vilket passade utmärkt i Orionteaterns gigantiska scenrum, en gammal industrilokal med högt i tak.

– Jag blev så liten i det där stora scenrummet, med det där storslagna jätteprojektet som hans text är, där han försöker beskriva allt. Det blev nästan komiskt.

Hon tycker att monologformen i sig möjliggör att skapa mångbottnade scenporträtt – att en enda kropp får ha många olika viljor, utsagor, idéer och känslor. Det förmedlar en bild av vad vi människor kan vara som känns äkta för henne.

– Kroppen blir som en liten modell för hela rummet och rummet blir som en stor kropp. Kroppen och rummet är egentligen samma sak. Föreställningen har på det sättet två nivåer, dels den i kroppen och dels den i rummet och tiden.

Hon menar att detta knyter ihop det hon alltid är i färd med att undersöka – dramaturgi och skådespeleri. Att se hur verkets specifika värld vecklar ut sig under skapandeprocessen, vilken form och komposition det ska få.

– Det beror helt på själva grundfrågeställningen. Alla verk har sin egen dramaturgi.

Hur hittar du dramaturgin?

– När jag väl har hittat gåtan jag vill undersöka, då börjar jag lyssna efter vad runtomkring mig som kommunicerar något om detta – i musik, film eller böcker jag läst. Jag upplever det lite som att material kommer till mig. Som när jag upptäckte Youtubeklippen som finns med i Till kärlekens Antarktis, med de olika kvinnorna som alla har varit nära döden.

Dessa kvinnor berättar om saliga upplevelser av kärlek och ljus, hur de känt frid när de svävat mellan liv och död.

Under sin skådespelarutbildning på Teaterhögskolan startade Nina Jeppsson en tvärkonstnärlig performancegrupp, tillsammans med en klasskompis. I gruppen ingick bildkonstnärer, musiker och dansare. Och de är fortfarande aktiva.

– Vi började utforska varandras hantverk och började undersöka de här »nu-experimenten« med publiken.

Gruppen startade för runt åtta år sedan en teater i Jordbro – med det inte helt blygsamma namnet Jordbro stadsteater.

– Kommunen i Haninge sa att det finns ingen stadsteater här, det finns inget organisationsnummer. Nej, men det finns publik, vi spelar här, det finns föreställningar …

Att spela för publik som inte har för vana att gå på teater har lärt henne väldigt mycket.

– Det har gett mig mod, tror jag. Den största lärdomen var nog att ens egna fördomar om den här publiken inte stämmer. Det var många som antydde att det inte går att hålla på med experimentell performance i Jordbro. Det gick skitbra. Så länge som det man gör på scen är på riktigt, så funkar kommunikationen.

 

Jag tror på att förmedla upplevelser med fler element än bara intellektet eller tanken och orden. Då går det också att skapa sanningar och världar där olika element säger emot varandra, i samma nu.

 

En viktig komponent i Nina Jeppssons arbetsprocesser är hennes täta samarbete med tonsättaren Kent Olofsson. Det här är deras tredje produktion. Deras motto när de jobbar är: att öppna sig för världen istället för att konsumera världen. De har hittat en tillit där de vågar förhålla sig öppna i skapandet och stanna kvar i knepiga lägen där de inte riktigt vet hur de ska lösa en scen.

– Den här föreställningen innehåller ganska mycket tomhet och väntan. Och det är klart att det är lätt att känna i dessa lägen att nu borde vi gå vidare, annars kanske det blir tråkigt. Men det är något i den där väntan som behövs.

Hon vill kliva förbi konventioner, hur man »borde« göra och komma åt något annat.

– För mig visar sig världen mer mystisk, vindlande och lustfylld i de här skaparprocesserna, än annars. Världen vidgar sig. Det känns som att jag och mina kollegor, framför allt Kent, är på upptäcktsresa tillsammans.

– I de här verken som vi har skapat är ljudet, musiken och video lika starka berättarkomponenter som texten. Det handlar inte om att understödja texten.

Försöker man få tag på texten eller följa den, om man vill förstå, så kan det bli svårt. Det är knepigt att närma sig verken med hjälp av intellektet.

– Det är precis det. Jag tror på att förmedla upplevelser med fler element än bara intellektet eller tanken och orden. Då går det också att skapa sanningar och världar där olika element säger emot varandra, i samma nu. Det uppstår sprickor och hål i berättelsen som förmedlar något som man kanske inte kan uttrycka i ord. Det är därför jag gör ett scenkonstverk, för att komma åt det.

 

Till Kärlekens Antarktis av Nina Jeppsson, Sara Stridsberg

Nina Jeppsson i Till kärlekens Antarktis, som hade urpremiär på Dramaten 2020. Foto: Sören Vilks

 

Avslutningsvis börjar hon tala om Martin Buber och hans bok Jag och du, som handlar om vår pendling mellan en du-relation till världen och en det-relation.

– Ibland har vi de här starka upplevelserna av möten och närvaro, där gränsen mellan en själv och världen nästan suddas ut.

Men de upplevelserna är så intensiva att man sedan måste övergå till det-relationen där det handlar om att ordna tillvaron, förstå, katalogisera. Det är inte bara mötet med Gud eller en annan människa som kan öppna du-relationen, utan även ett konstverk, menar Büber.

– Han talar om något som jag tycker att den här föreställningen slutar i: att det är först när man ger upp som något nytt kan möta en. Det är först när man släpper taget och kapitulerar som man träder i relation på riktigt.

Något liknande upplever hon i skapandeprocessen, att hon måste kapitulera inför verkets värld.

Låta verket ta över?

– Ja, leda mig i skapandet, för då kan den där nya världen som just det här verket ska ha visa sig. Då kan jag vara öppen för vad det här verket vill bli.

Birgitta Haglund

 

 

Faktaruta:

Nina Jeppsson är skådespelare och regissör, utbildad på skådespelarprogrammet, Stockholms dramatiska högskola (numer Stockholms konstnärliga högskola).

Hon har framför allt gjort sig omtalad för sina monologer där hon ofta både skriver, regisserar och spelar: Att öva på våldtäkt (Folkteatern Göteborg, 2013), Independence Day (Turteatern, 2017) På spaning efter den tid som flytt (Orionteatern, 2019) och Till kärlekens Antarktis (Dramaten, 2020).

På spaning efter den tid som flytt är planerad att spelas på Orionteatern till och med den 20 december 2020, med reservation för eventuella ändringar.

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 5/2020 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826

 

 

 

 

 

»Vi pratar hela tiden för att hindra varandra att säga något väsentligt.«

 

Lars_Norén_2012-10-24_(cropped) wikimedia common Lina Ikse

 

Foto: Wikimedia Commons/Lina Ikse

 

 

Lars Norén var en sann humanist. Han tog alltid ställning för den osynliggjorda människan. Det menar kritikern och kulturskribenten Björn Gustavsson som här minns en av våra mest hyllade dramatiker, och några ögonblick från alla Norénuppsättningar som han har sett.

 

Aldrig har jag på en svensk teater mött så extremt starka och ihållande ovationer (applåderna pågick minst en kvart) som efter ridåfallet på Dramatens lilla scen 1983 där jag just sett Lars Noréns Natten är dagens mor; briljant regisserad av Göran Graffman och med hisnande ensemblespel (en kvartett med fyra stämmor) av Ingvar Kjellson, Margaretha Byström, Örjan Ramberg och Per Mattsson.

 Och jag minns hur den överhettade stämningen fortsatte ute i foajén; i garderobsköerna pratade folk med varandra precis som i pjäsen … Det fanns en upprymdhet i luften, ett bubblande rus; som om vi alla genomgått en katharsis efter nedstigningen i det familjehelvete som med djärva snitt nyss blottats där på scenen.

 Som om all denna svärta gjort publiken gott! Som om all smärta och ångest i ett sceniskt reningsbad förvandlats till något upplyftande! (Den paradoxala känslan fick mig att minnas hur uppsluppet det kunde bli på gamla tiders begravningskalas: hur dödsallvaret vid kistnedsänkningen efter en överdådig middag förbyttes i stimmig förbrödring.)

Alla Norénpjäser jag sett har efterlämnat en paradoxal känsla av ljus, lätthet, hopp … Detta oavsett om det handlat om fem timmar långa Östermalmsmiddagar eller nakna fängelseskildringar. Vadan denna förvandling av mörker till ljus? Lars Norén demaskerade sina personer; steg ner i dem och frilade underliggande låsningar och mönster. Fasader föll. Livslögner sprack …

Ingen annan dramatik vid sidan av Bergmans, Tjechovs, Schnitzlers och Albees har för mig varit så viktig och satt så djupa avtryck. Dessutom glittrar genom Noréns dramatik en sprudlande, svart humor – något som ju finns också hos Tjechov – dock aldrig hos Bergman.

Att Ingmar Bergman uppskattade Lars Norén är tydligt. När jag 1985 såg genrepet av den fem timmar långa Nattvarden på Dramaten hörde jag Ingmar Bergman, som satt intill mig, i pausen säga till sitt sällskap: »Helvete, fy fan vad bra det här var!«

I Noréns helaftonslånga familjedramer – där samtiden passerade revy som i en blandning av skrattspegel och helvetesinteriör – skildrades livet bakom burgna Östermalmsfasader. Det var champagne, skärseld, krossade glas.

Därefter mentalsjukhus, fängelser; marginaliserade människor som redan från början funnits i Noréns pjäser, men som efterhand allt mer hamnade i fokus.

Från 2000-talet har Lars Noréns dramatik mer och mer cirklat kring en allt tydligare dödsmedvetenhet, samtidigt som den stiliserats, lösts upp i experimentartad dramatik – ungefär som Strindberg med sitt drömspel.

Särskilt utmärkande för Noréns dramatik: en musikaliskt medveten replikföring; konversationer som förbyts i bitskt sanningssägande – ett slags psykisk avklädning. Och all denna ambivalens: längtan efter närhet, behov av distans … Därtill alla samtidsreferenser: aids, Tjernobyl, utförsäljningar av statliga verk, Maastricht, Estonia …

Lars Norén var en sann humanist, tog alltid ställning för den lilla människan, den hårt prövade eller nästintill osynliggjorda människan. Hänsynslöst demaskerar han framgångsrika karriärister vilkas liv fastnat i tomma poser. I en intervju sa han: »Jag har alltid känt mig under, utanför, som en underdog, och att jag inte tillhör etablissemanget.«

Sofia Jupither, som på senare år regisserat flera av Noréns verk, sa häromdagen: »Just ömheten för människan är hans särdrag och på det sättet är han en sann humanist. Han är på ett sätt hänsynslös i sin blick på mänskligheten men så varm i sitt sätt att teckna porträtt. Han förstår varje människa och förstår att skilja på människan och handlingen.«

 

Jag har alltid känt mig under, utanför, som en underdog, och att jag inte tillhör etablissemanget.

Lars Norén

 

Genom åren har jag nog sett de flesta Norénuppsättningar i landet. Här några av mina starkaste minnen: Christian Tomners iscensättning av Stillheten (1988) med bland annat Jan Malmsjö och Marie Göranzon; här återkommer familjen i genombrottspjäsen Natten är dagens mor – men med ett större mått av resignation. Eller med författarens ord: »De kommer inte vidare, de är för evigt bundna vid varandra. Lösgör de sig, så kommer de att dö.« (En insikt som påminner om de ambivalenta »blixtlåsrelationer« som Norén genomgående framställer.)

I Vilstolen (Stockholms stadsteater 1991) klingar de alltmer elaborerade språkspelen i en miljö präglad av Mies van der Rohe-stolar, Armanikostymer och Gucci-skor – men efterhand obönhörligt punkterad av en dramatiker vars människokännedom firade allt större triumfer. I familjedramat Sommar (Dramaten 1992), med bland annat Gunnel Lindblom och Jan Blomberg, möter vi åter människor som försjunker i skenproblem för att slippa ta itu med de djupare problemen; med sådant som smärtar.

Tiden är vårt hem, som utspelas på Österlen, var tjechovskt vemodig – men några år senare kom helt nya saker: Kliniken – som demaskerar svensk mentalvård, med tvära kast mellan apati och desperation. Som i de flesta Noréntexter: kaos är granne med gud. I Så enkel är kärleken (med urpremiär på Vasateatern, 1997) möter vi ett äktenskapsinferno som direkt bygger på Albees Vem är rädd för Virginia Woolf. Och i Och ge oss skuggorna bygger Norén vidare på O’Neills Lång dags färd mot natt. Uppsättningen med bland annat Max von Sydow, Margaretha Krook och Reine Brynolfsson torde vara bland det starkaste som spelats på Dramaten under de senaste femtio åren.

»Fängelsepjäserna« – besläktade med Gorkijs Natthärbärget – blottlägger välfärdssamhällets baksidesinteriörer. I Personkrets 3:1 – vilket är byråkratspråk för Stockholms utslagna – problematiserar Norén ett samhälle som kategoriserar människor i grupper. I en akt av solidaritet bjuder han oss med på en nedstigning till helvetets nedersta kretsar. Dramatenuppsättningen avslutades med att dramatikern själv läste en inspelad text. Den gick ut på hur viktigt det är att som författare ta ställning för de behövande i ett samhälle med snabbt växande klassklyftor.

Även i Skuggpojkarna (Michael Nyqvist var aldrig så bra som här!) hjälper oss Norén att få syn på sådant som många helst blundar för. Den psykoterapeut som internerna träffar innehar här samma roll som publiken: Vi kan välja mellan att fördöma – eller att försöka förstå … Är dessa mördare och pedofiler bortom räddning? Är de dömda till en evig skuggtillvaro, dessa »skuggpojkar«? Nej: i scen efter scen framkommer att deras »ondska« snarast springer ur en rigid försvarsattityd; ur känslan av hopplöshet och underläge. Jag kommer att tänka på en strof ur en Norén-dikt: »En droppe kärlek – och allt kan förlösas.«

I fängelsepjäsen 7:3 fick »riktiga interner« delta, som ett led i tron på en möjlig rehabilitering. Vissa debattörer bedrev därefter hetsjakt på dramatikern – som om han var ansvarig för att en av deltagarna flydde och sedan dödade en polis.

I Norénfilmatiseringen Detaljer, regisserad av Kristian Petri, säger bokförläggaren: »Vi pratar hela tiden för att hindra varandra att säga något väsentligt.« Uttalandet träffar en stor del av Noréns dramatik – vars allmänna betydelse för mig klarnade ytterligare när jag på 1990-talet gjorde en rad teaterresor nere på kontinenten.

Till det mest fascinerande i författarskapet hör – förutom den banbrytande, starka lyriken – De döda pjäserna (1995); 14 dittills opublicerade verk i fyra volymer – liksom de under senare år mastodontiska men fascinerande dagböckerna.

Lars Norén är död – men betydelsen av hans författarskap kommer nu bara att växa. Närmast att vänta, kanske redan i höst, är en volym med hans poesi, som sedan en tid varit under arbete.

 

Björn Gustavsson

 

 

 

 

Frände recenserar Sörensons bok (ur nummer 5/2020)

 

 

marionetteatern_459x600

 

 

 

Marionetteatern – På väg sedan 60 år

Margareta Sörenson

Stockholmia Förlag, Stockholm 2020, 160 SID

 

Sven Lindbergs åldrade ansikte, eller snarare hans huvud, svävar fritt i mörkret. Lätt bakåtlutat och med slutna ögon. Som åskådare faller jag ner mot, in i scenens svarta hål. Samtidigt ser skallen ut att på en gång sjunka och stiga, röra sig hastigt mot och sedan långsamt bort från mig. Lindbergs lösa huvudknopp är ett spelande föremål som förflyttas av något annat än hans egen kropp. Som om huvudet hänger i trådar.

 

Det är den fullkomligt absorberande illusionen jag minns. Och att upplevelsen ägde rum i den branta gradängen i Marionetteaterns lokaler på Brunnsgatan 4. Jag tror det var en pjäs av Beckett. Vilken har jag ingen aning om. Inte heller när i tiden, även om min egen tideräkning säger mig början av 1990-talet. Jag letar i verkförteckningen längst bak i Margareta Sörensons bok om Marionetteaterns 60 första år och hittar Kort dröm, mycket riktigt av Samuel Beckett, i regi och scenografi av Karl Dunér. Året var 1993. Det var inte mitt första besök på Marionetteatern (och inte mitt sista, det har ännu inte ägt rum vill jag hoppas och tro), men fortfarande är det en av mina starkaste upplevelser av vad teater kan göra, hur den kan påverka och verka. Teatern kan bokstavligen vända upp och ner på gravitationen och skaka om dina sinnen. Och kanske är just upphävandet av fysiska och kroppsliga lagar och regler ett av dockteaterns alldeles särskilda kännetecken.

 

Marionetteaterns levnadshistoria liksom poppar ut från sidorna. Vad som dock är mindre vanligt – och därför också särskilt roligt – är soffbordsböcker som går på djupet med udda konstarter och dess unika konstnärliga uttryck.

 

Med anledning av att Marionetteatern nu passerat 60 jordsnurr (eller 62 om en ska vara petnoga, första produktionen under namnet Marionetteatern gjordes 1958) har Margareta Sörenson skrivit en bok som berättar inte bara om denna märkvärdiga lilla teaterinstitution, utan också om den mycket mångfacetterade konstarten dockteater. Jag skulle vilja föreslå »soffbordsbok« (vanligare är kanske att använda det engelska begreppet coffee table book) som en möjlig benämning eller genrebestämning. Detta inte alls i någon nedsättande eller förenklande mening. Snarare vill jag alldeles särskilt lyfta fram hur boken verkligen är en fröjd för ögat. Jag tror faktiskt – har inte räknat utan baserar det helt på upplevelse – att bilder tar större utrymme i anspråk än spaltmeter text gör. Känslan är den där lyxigt påkostade »ligga framme och stila«-boken i lite större (men inte för stort, ändå behändigt) format, med läcker färgsättning och en papperskvalitet som ger fyrfärgstrycket lyster. Marionetteaterns levnadshistoria liksom poppar ut från sidorna. Vad som dock är mindre vanligt – och därför också särskilt roligt – är soffbordsböcker som går på djupet med udda konstarter och dess unika konstnärliga uttryck.

 

Men med den mångkunniga dans- och teaterkritikern Margareta Sörenson vid pennan är kombinationen av bredd och djup, med stödben i såväl folkbildningstradition som akademisk teater- och dansvetenskap, fullt möjlig.

 

Boken är indelad i fyra tematiska kapitel. Först en snabbkurs i dockteater- och Marionetteaterns historia fram till idag. Därefter handlar det om dockteatern som visuell konstform och dramatikernas relation till dockteatern. Dansens relation till dockteatern är temat för det sista kapitlet och avslutningsvis finns några korta intervjuer med konstnärer som varit och är verksamma på Marionetteatern. Sörenson zoomar in och ut, sätter ramarna för och kontextualiserar Marionetteaterns verksamhet i den svenska myllan och internationellt, fin- och populärkulturellt, såväl sidledes som bakåt i tiden. Förutom de konstnärliga sammanhangen håller hon hela tiden ett skarpt öga på samhälleliga och politiska perspektiv. Sörenson följer västerländsk dockteater från antiken, via folklig gycklartradition och marknadskultur, vidare genom 1700-talets operakonst, som självklar scen i 1800-talets borgerliga pojkrum till 1900-talets modernistiska explosion och 2000-talets formexperiment. På vägen synliggör hon konstformens pedagogiska och moraliska dimensioner. Hur Marionetteatern droppade den patriarkala stafettpinnen visar Sörenson med en omsorgsfull genomgång av nuvarande konstnärliga ledaren Helena Nilssons konstnärskap. Nilssons intellektuella hållning och feministiska medvetenhet har utvecklat och placerat Marionetteatern i samtiden. På ett generöst och komplext vis delar också Marionetteatern med sig av boksidorna så att andra utövare och sammanhang också får plats. Sörenson lyfter fram dockspelaren som en allkonstnär straxt utanför rampljuset, som ofta arbetar med föreställningar från ax till limpa – hantverk, design och skådespeleri.

 

Sörenson lyfter fram dockspelaren som en allkonstnär straxt utanför rampljuset, som ofta arbetar med föreställningar från ax till limpa – hantverk, design och skådespeleri.

 

Emellanåt lägger jag märke till att boken springer ur en annan form av berättande, den utställning Sörenson kurerade till det »riktiga« 60-årsjubileet för ett par år sedan. Bildrikedomen är, som sagt, ett gott arv. Och visserligen måste texten i ett dylikt verk vara effektiv för att rymma många infallsvinklar, men ibland blir strukturen lite väl lik utställningsformatets textskyltar. Kvar dröjer också en del upprepningar, självklara när texter ska kunna läsas i olika ordning. »Översättningen« av texten till bokmediet hade kunnat ägnas större omsorg och noggrannhet. Det stör läsningen att på samma uppslag möta två – visserligen korta, men nästan identiska – beskrivningar av den japanska dockteaterformen bunraku och ytterligare några sidor senare få ännu en påminnelse. Men den typen av omtagningar stör antagligen inte läsaren om boken läses här och där, från och till – just som en soffbordsbok ska.

 

Att dockteatern ägnat sig mycket åt att möta barn och unga betraktar Sörenson (och jag är enig) som ett bevis på konstnärlig integritet och skärpa. Bara konst med verklig höjd kan möta ung publik. Och på den höjden står Marionetteatern och blickar ut över ett landskap.

 

PS. Några av er kan kanske bara inte släppa de inledande raderna. »Men Sven Lindberg var ju en livs levande Dramatenskådespelare! Hur kan hon prata om den där Beckettföreställningen som om den var dockteater? Det var den ju inte!« Jo, det var den. Läs boken så får ni veta varför!

 

Carolina Frände

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 5/2020 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826

 

 

 

 

Även ett gudomligt nonsens är politiskt (ur nummer 4/2020)

01_NilsPoletti_FOTOKlaraG_3000px

 

Foto: Klara G

 

 

Som konstnär var Nils Poletti inte särskilt intresserad av publiken, men som teaterchef har publiken blivit hans största intresse. Sara Beer har intervjuat honom om hans bakgrund, hans teatersyn och om att vara chef för landets största länsteater.

 

Det är sällan Nils Poletti är sugen på att gå på teater. Det mesta verkar tråkigt. Han är väl en »sådan där elitist«, som vill att det ska vara lite »edgy«, säger han själv i alla fall. Teatern är feg och tråkig, menar han. Institutionerna vågar inget. Det spännande samtalet om teatern är i bästa fall konformistiskt, men oftast helt frånvarande. Han är den frustrerade »ska det bli något gjort, får man göra det själv«-killen som började regissera för att han tyckte regissörer var dumma i huvudet, som drev sina egna projekt under tiden på Teaterhögskolan i Stockholm för att han tyckte den konstnärliga utbildningen var undermålig, som glatt utropade att han skiter i publiken och sedan blev teaterchef för landets största länsteater.

 

Jag pratar första gången med Nils Poletti mitt i hans föräldraledighet och i början av covid 19-våren, i slutet av mars. Han är lite sjuk, hemma med sin elvamånaders bäbis och orolig över vad som händer på teatern. Föreställningar är inställda och uppskjutna. Det är kanske inte den bästa tiden för att göra en intervju med en teaterchef, men vi gör ett försök.

 

Nils Poletti, född 1981, är uppvuxen i Tyresö, söder om Stockholm, och började sin teaterbana på Krusbodaskolan i årskurs 2 som »älg med replik« i en skoluppsättning av barnlåten Älgarna demonstrerar. Inte lång tid efter det promenerade han med sin mamma förbi Dramaten och förklarade att där skulle han jobba. Bästa kompisens mamma, skådespelaren Marie Ahl, tog med honom till Turteatern där han fick se både barn- och vuxenteater. Det här tidiga mötet med scenkonsten och frigruppsvärlden blev uppenbarligen viktigt för hans fortsatta teatergärning. Efter högstadiet med dans och teater på schemat, teaterprogrammet på S:t Eriks gymnasium och några år av ansökningar till Teaterhögskolan, varvat med egna projekt på Unga Tur, påbörjade han sin turbulenta utbildning på Teaterhögskolan.

 

– En dålig skola är också en skola, påpekar han när han berättar om sin tid på och sin kritik mot skådespelarutbildningen på Teaterhögskolan i Stockholm, där han gick 2004-2008.

 

Utan tvekan verkar mycket av hans energi komma ifrån att ta spjärn mot konservativ teaterpraktik, konstnärlig feghet och brist på konstnärlig riktning. Upplevelserna från tiden på Teaterhögskolan har på många sätt skapat den scenkonstnär han är idag.

 

– Det var ett smörgåsbord av ingenting. Var det inne att jonglera, så skulle man ha en kurs i det. Ingen ställde frågan: Hur ska vi förändra Teatersverige? säger han.

 

Han upplevde också att han hamnade i begränsande rollfack under utbildningen. I en tid strax innan projektet »Att gestalta kön« (som han i och för sig också menar blev en fluga) beskriver han att det rådde en konservativ syn på hur man gör teater.

 

– Det jag fick göra i skolan var väldigt enformigt. Jag fick spela drivande män. Det var mitt rollfack. Den första rollen jag fick spela när jag kom ut från skolan var en lågstatusroll som bara följde med, men jag hade inga nycklar till att göra den. Jag hade alltid spelat passionerat manlig med någon sexuell undertext. Det var det jag fick lära mig på skolan under fyra år.

 

 

1 Den svenska apans 100 röda drömmar, Turteatern, med sandra Redlaff, foto Klara G

 

Foto: Klara  G

Den svenska apans 100 röda drömmar, Turteatern, där Nils Poletti stod för bearbetning och regi av Joakim Pirinens noveller. På bilden syns Sara Redlaff.

 

 

Som scenkonstnär ville Nils Poletti tidigt ta ett helhetstag om teatern och skapa sina egna sammanhang för det konstnärliga arbetet.

 

– Eftersom jag under skoltiden alltid fick spela exotisk älskare ville jag styra mer själv i mitt konstnärskap. När jag blev kallad till audition skulle jag spela gangster eller italiensk magnetisör – rasprofilerat och väldigt tråkigt. Jag ansågs bäst som skådespelare när jag var en uppumpad, svullen kuk. Jag som ville vara svag, vek och öm. Rollerna var alltid en funktion och jag var aldrig aktuell för att vara subjekt i något sammanhang. Då ville jag göra teater själv. Jag hade också som skådespelare väldigt svårt med regissörer och tyckte att de aldrig förstod vad pjäserna handlade om. Så jag började regissera i hopp om att bli en bättre skådespelare. Och visst fick jag en bättre förståelse för vad det är att vara regissör. Det är ensamt och utsatt. Skådespelare kan bli ett kollektiv, medan regissören är ensamt ansvarig. Jag lärde mig att om en regissör föreslår någonting så ska man prova det, även om man tycker att de har fel. Det utvecklade mig mycket som skådespelare. Samtidigt blev jag beroende av att styra och skapa själv, att skapa mina egna universum, mina regler. Jag började driva frigrupp för att slippa lägga mig på slaktbänken för andras metoder och organisationssätt. Jag ville inte vänta på att bli uppbjuden. Uppbjudningen är alltid villkorad.

 

Efter utbildningen blev det tio år som en av de konstnärliga ledarna på Turteatern. Poletti var under den här perioden med och skapade inflytelserika föreställningar och samarbeten som på många sätt definierade den svenska frigruppsvärlden och därmed svensk teater i stort. Tillsammans med andra teatrar som till exempel Moment:teater och Teater Galeasen satte Turteatern upp föreställningar  med ett spännande samspel mellan klassiker och nyskrivet, formexperiment och innovativt publiktilltal, som skapades både av starka regissörer och starka kollektiv.

 

 

2. RockyHorrorShow19_, Östgötateatern, med Camilo Ge Bresky_ David Sigfridsson_ Elin Skarin_ Viktor Björkberg_foto Markus Gårder 

Foto: Markus Gårder

Rocky Horror Show, Östgötateatern, med idé och koncept av RAMAJ och i regi av Nils Poletti. På bilden syns Camilo Ge Bresky, David Sigfridsson, Elin Skarin och Viktor Björkberg.

 

 

Vilka är då Nils Polettis inspiratörer och förebilder? Han tycker att det är en svår fråga eftersom även de svaren kan visa sig vara begränsande. Med det i åtanke berättar han att han tidigt mötte och blev gymnasialt förälskad i tysk teater, efter att ha sett föreställningar av regissören Frank Castorf. Men de viktigaste inspiratörerna är konstnären och regissören Tadeucz Kantor (1915-1990), en banbrytande scenkonstnär som arbetade i gränslandet mellan konst och teater, och författaren och dramatikern Witold Gombrowicz (1904-1969), känd för sina absurdistiska och politiska verk. Turteatern ägnade också ett helt spelår åt hans texter, bland annat med Vigseln (premiär 2008) och en adaption av en av hans mest kända pjäser, Ferdydurke (av Emma Boström, premiär 2009).

 

När jag frågar om det är några nu verksamma scenkonstnärer som särskilt inspirerar har han mycket lättare att svara. Han nämner direkt sin efterträdare som konstnärlig ledare på Turteatern, norska Marie Nikazm Bakken.

 

– Hennes föreställning Vikingarna på Helgeland var det bästa jag sett på svensk teater på länge. Jag beundrar henne oerhört mycket. Jag är en ganska fåfäng skådespelare som inte vill ge mig till vem som helst, men hon är en av få som jag skulle vilja jobba med. Jag vill vara med i det universum som hon är med och bygger upp. Jag önskar att jag var lika bra som hon är. En annan spännande norsk regissör är Lisa Lie. Jag känner ett väldigt släktskap med henne och jag skulle gärna vilja arbeta med henne. Hon skulle gärna få bestämma över mig.

 

Jag är nog en bra teaterchef, men jag känner mig inte så. Oftast har jag väldigt dåligt samvete, känner att jag tappar bollen, eller inte hinner.

Nils Poletti

 

Under tiden som konstnärlig ledare på Turteatern bildade Nils Poletti scenkonstnärskollektivet RAMAJ, tillsammans med kostymdesignern Lena Lindgren och ljusdesignern Markus Granqvist. De har under åren gjort tio produktioner på Turteatern, Dramaten (Carolus Rex 2014) och på Ung scen/öst (Baba Yaga 2016). De av hans egna produktioner eller konstnärliga processer som särskilt har påverkat honom är alla kopplade till samarbetet med RAMAJ, berättar han.

 

– Jag var på väg att sluta med teater. Det kändes som om teatern bara var gamla matrester som pumpas in och ut ur mikron. Jag sa att jag bara ville göra något om det var kul … Det blev Den svenska apans 100 röda drömmar (2013). Vi dramatiserade 32 av Joakim Pirinens noveller på lika många formspråk och det var avgörande att vi gjorde det med RAMAJ. Jag blev lite skadad efter den produktionen. Jag tyckte att all teater borde innehålla genrebyten.

 

Deras kanske mest omtalade och kritiskt framgångsrika produktion var Äldreomsorgen i övre Kågedalen, som hade premiär 2015 i en specialbyggd salong med bara ett 30-tal publikplatser. Föreställningen bygger på Nikanor Teratologens roman om elvaåriga Pyret och hans incestuösa relation med sin groteska och politiskt extrema morfar.

 

– Det var ekonomiskt sett katastrofalt men konstnärligt sett otroligt givande – att göra den hemska boken berörande och få publiken att tycka om morfar. Varje gång vi har tagit oss an någonting i RAMAJ så har mitt sätt att se på teatern förändrats. Dessutom har många konstnärliga upplevelser i olika processer kommit ur personliga kriser. Till exempel gjorde vi Baba Yaga efter att jag gått i analys och var sur på min terapeut för att han aldrig sa någonting. Han bara satt där och lyssnade och jag betalade en massa pengar. Pjäsen handlade om sagoväsen som gick i gruppterapi som leddes av en elak häxa.

 

Både Äldreomsorgen i övre Kågedalen och Baba Yaga blev mycket framgångsrika föreställningar och Nils Poletti vann Svenska Dagbladets Thaliapris 2016.

 

 

1 Äldreomsorgen i övre Kågedalen, Turteatern, med Hans Sandquist och Albin Grenholm, Foto Klara G

 

Foto: Klara G

Äldreomsorgen i övre Kågedalen, Turteatern, fritt efter Nikanor Teratologens roman med idé och koncept av RAMAJ och i regi av Nils Poletti. På bildens syns Hans Sandquist och Albin Grenholm.

 

 

Han tillträdde som teaterchef för Östgötateatern den 1 augusti 2018 och började då återigen arbeta tillsammans med produktionschefen Fanny Twardomanski, som tidigare varit verksamhetschef på Turteatern.

 

Hur har din roll som scenkonstnär förändrats?

– Det är negativt att jag har mindre tid till konsten. Ibland känner jag att jag är mycket bättre på konst än på att leda en teater. Varför ska jag sitta här och prata värdegrund eller ha budgetförhandlingar? Men det finns också fördelar. Som gästande regissör kom jag till en arbetsplats med min metod, mitt sätt att jobba, och så kanske man hamnar i luven på någon och det blir konflikt men så kommer man till premiär och det blir fest och kram och sedan åker man därifrån. Som teaterchef är jag kvar, med alla konflikter och dåliga stämningar. Men också med det positiva. Man kan dra lärdomar och lära känna folk bättre och förstå teatern. Varje teater är en egen organism. Jag lär känna den här organismen Östgötateatern bättre, istället för att bara gästa som regissör.

 

Idag handlar det mest om »teatercheferi« och inte så mycket om regi. Och även om Nils Poletti drabbats av många smärtsamma insikter om sina brister vad gäller planering, organisationsförmåga och budgetering, så har han länge haft en idé om att han tillsammans med Fanny Twardomanski skulle vilja applicera deras idéer på en institution.

 

Tycker du att du är en bra chef?

– Frågan är om man kan vara en bra teaterchef och en bra regissör samtidigt. När jag gjorde Rocky Horror Show kände jag att jag inte hann göra något av jobben bra. Jag hann knappt regissera. Jag hann knappt vara teaterchef. Jag har aldrig fattat hur folk kan regissera en gång per år och vara teaterchef samtidigt för en större institution. Jag har i och för sig ett femårskontrakt. Kanske kan vi skörda frukterna av den organisation vi byggt upp under det fjärde året. Men just nu handlar det om att bygga en struktur som genererar en kreativ miljö som sedan ska generera konst och en utveckling. Jag är nog en bra teaterchef, men jag känner mig inte så. Oftast har jag väldigt dåligt samvete, känner att jag tappar bollen, eller inte hinner.

 

Men går det egentligen att vara en bra teaterchef? Den ekvationen försöker han hela tiden komma underfund med. Jobbet handlar mycket om att hålla sig till avtal, följa processer och skapa värdegrund.

 

– Jag är inte bara ansvarig för teatern utan också repertoaren. Att inom institutionen våga ta risker är svårt. Det är klart att jag vill att det ska komma publik, annars blir styrelsen ledsen på mig och så får jag kanske inte behålla mitt jobb. Samtidigt har man som en skattefinansierad institution ett ansvar för att ta risker. På Turteatern måste vi lyckas, annars fick vi inte lön i december. Det var begränsande men också en ingång. Om vi däremot ska ta vårt ansvar att utveckla scenkonsten på en institution måste vi ta oss an saker som vi inte riktigt vet hur de blir. Det är ganska få institutionschefer som vågar driva den idén. Det finns en benägenhet att … kanske inte att bli bekväm, men att bli rädd. Och den rädslan slåss jag också med. Och nu förlorar vi jättemycket pengar med coronan och publiktappet. Som konstnär var jag inte så intresserad av publiken. Jag har sagt att »jag skiter i publiken« och andra töntiga saker. Men som teaterchef är det mitt största intresse.

 

Den här problematiken finns förstås inom teatern generellt. Det är många teaterchefer och konstnärliga ledare som brottas med motsättningen mellan konstnärlig utveckling, publiksiffror och, inte minst, personalansvar.

 

Hur ser du på ansvaret när det gäller det kollektiva samarbetet?

– Det är en dubbel kärlek. Det är min passion, men också min mardröm. Men ibland glömmer man bort att teater är teater och inte kirurgi. Jag tycker inte om kontroll, men jag tycker om att skapa ramar där kreativitet kan växa. Många regissörer verkar tro att kontroll är garanti för kvalitet, men det är precis tvärtom. Det är samma när man är teaterchef. Jag vill inte kolla personalens närvarolista. Men när man kommer till landets största länsteater så har inte alla valt att vara där och inte valt varandra. Det är ett jobb. Och det vore naivt av mig att ha samma inställning till jobbet som jag hade på Turteatern, som var mitt liv. Jag ska komma ihåg att jag ska tjäna teaterns anställda och teaterns publik och påminna mig om att det är därför jag gör det här. Och jag tror att den organisation som jag och Fanny vill skapa kommer att generera bra konst. Det är det ljuset jag håller mig i.

Det pågår en diskussion om teaterkonstens plats i samhället och kulturen. Tycker du, med tanke på det, att svensk teater kan vara relevant idag?

– Jag menar att det inte är vår uppgift att vara relevanta. Det är kul om vi kan vara det någon gång men konst kan också vara absurt, meningslöst, gudomligt nonsens. Det är vår uppgift – att erbjuda andra universum, andra möjligheter, utan att säga att det ska vara på det ena eller andra sättet. Konsten kan vara instrumentell, men den kan också bara vara estetiskt vacker. Det är en kulturgärning i sig. Det ligger en fara i att tänka att bara för att vi går mot blåbruna tider, så måste vi göra politisk teater. All konst är politisk – den bygger på våra politiska kroppar, på vilka vi är och vad vi tänker, vad vi varit med om. Även ett gudomligt nonsens är ett politiskt ställningstagande, att hitta det poetiska i det groteska och våldsamma, att leta mening och skönhet i det överdådigt teatrala spektaklet.

 

En dålig skola är också en skola.

Nils Poletti

 

Nästan fem månader senare talas vi vid igen. Efter en svårmanövrerad vår och sommar har Östgötateatern satt igång sin verksamhet med repetitioner inför höstens premiärer. Man planerar att öppna teatern och spela föreställningar inom ramen för de rådande begränsningarna på max 50 publikplatser.

 

– Med publikbegränsningar förlorar vi biljettintäkter och säkert en hel del abonnenter, men vi får driva vår verksamhet. Under våren lyckades vi med en digital satsning som fick mycket uppmärksamhet. Östgötateatern befann sig i stenåldern när det gällde vår digitala plattform för den konstnärliga repertoaren. Men det bubblade av kreativitet när skådespelare och tekniker tillsammans skapade projekt som nådde ut till publiken. Vi fick en digital repertoar under våren och sommaren, men nu ska det bli kul att öppna teatern igen.

 

Till hösten planeras två större föreställningar. Nils Poletti återvänder till Gombrowitz med Yvonne, prinsessa av Burgund, i regi av Nora Nilsson. Come from Away, en kanadensisk musikal om den lilla staden Gander i Newfoundland som tog emot omdirigerade flygpassagerare efter 11 september, har Nordenpremiär. Han menar att båda produktionerna ligger i tiden.

 

– Come from away handlar mycket om människans inneboende behov av att hjälpa till i en katastrof. Yvonne, prinsessa av Burgund handlar om vad som händer om någon inte går med på sociala konventioner och beter sig som man ska. Pjäsen handlar om de demoner som finns under ytan på vårt civiliserade västerländska samhälle som gör att de som inte assimileras måste tryckas ned och förintas. Det finns en aktualitet i verken, med både ljus och mörker.

 

Till våren kommer både samtida och klassiska verk med gästande regissörer. Jussi Sorjanen, konstnärlig ledare för Teater Viirus i Helsingfors, gör regidebut i Sverige med Expedition kyla av Leea och Klaus Klemola. Marie Nikazm Bakken regisserar Peer Gynt, med flera unga skådespelare i ensemblen.

 

– De har en helt annan Ibsen-tradition i Norge än här. Det kommer att bli en experimentell och tokig föreställning.

 

Nils Poletti verkar ha koll på sin konstnärliga riktning och det känns hoppfullt att prata med honom inför ett nytt spelår på Östgötateatern.

 

Sara Beer

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 4/2020 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826

 

 

 

 

 

1 2 3 7
ANNONSER
ANNONSER
Beställ digitala lösnummer
Nu kan du beställa en korttidsprenumeration av Teatertidningen, där du får tillgång till vårt senaste nummer och hela vårt digitala arkiv. Då får du cirka en månad på dig att läsa numret. Det kostar 50 kronor. Beställningen gör du via vårt prenumerationsformulär. Gå till "prenumerera" (ovan) och klicka dig vidare.
Månadens citat

»Egentligen är jag en person som gillar när saker ställs in. Även sådant som jag tycker ska bli roligt att göra. Jag älskar liksom att slippa. Det är som att det skapas lite luft när redan planerade saker ställs in. Men nu har det blivit lite för mycket inställt. Även för min smak.«

Gunilla Heilborn

Folkoperan