Artiklar

1 2 3 6

Även ett gudomligt nonsens är politiskt (ur nummer 4/2020)

01_NilsPoletti_FOTOKlaraG_3000px

 

Foto: Klara G

 

 

Som konstnär var Nils Poletti inte särskilt intresserad av publiken, men som teaterchef har publiken blivit hans största intresse. Sara Beer har intervjuat honom om hans bakgrund, hans teatersyn och om att vara chef för landets största länsteater.

 

Det är sällan Nils Poletti är sugen på att gå på teater. Det mesta verkar tråkigt. Han är väl en »sådan där elitist«, som vill att det ska vara lite »edgy«, säger han själv i alla fall. Teatern är feg och tråkig, menar han. Institutionerna vågar inget. Det spännande samtalet om teatern är i bästa fall konformistiskt, men oftast helt frånvarande. Han är den frustrerade »ska det bli något gjort, får man göra det själv«-killen som började regissera för att han tyckte regissörer var dumma i huvudet, som drev sina egna projekt under tiden på Teaterhögskolan i Stockholm för att han tyckte den konstnärliga utbildningen var undermålig, som glatt utropade att han skiter i publiken och sedan blev teaterchef för landets största länsteater.

 

Jag pratar första gången med Nils Poletti mitt i hans föräldraledighet och i början av covid 19-våren, i slutet av mars. Han är lite sjuk, hemma med sin elvamånaders bäbis och orolig över vad som händer på teatern. Föreställningar är inställda och uppskjutna. Det är kanske inte den bästa tiden för att göra en intervju med en teaterchef, men vi gör ett försök.

 

Nils Poletti, född 1981, är uppvuxen i Tyresö, söder om Stockholm, och började sin teaterbana på Krusbodaskolan i årskurs 2 som »älg med replik« i en skoluppsättning av barnlåten Älgarna demonstrerar. Inte lång tid efter det promenerade han med sin mamma förbi Dramaten och förklarade att där skulle han jobba. Bästa kompisens mamma, skådespelaren Marie Ahl, tog med honom till Turteatern där han fick se både barn- och vuxenteater. Det här tidiga mötet med scenkonsten och frigruppsvärlden blev uppenbarligen viktigt för hans fortsatta teatergärning. Efter högstadiet med dans och teater på schemat, teaterprogrammet på S:t Eriks gymnasium och några år av ansökningar till Teaterhögskolan, varvat med egna projekt på Unga Tur, påbörjade han sin turbulenta utbildning på Teaterhögskolan.

 

– En dålig skola är också en skola, påpekar han när han berättar om sin tid på och sin kritik mot skådespelarutbildningen på Teaterhögskolan i Stockholm, där han gick 2004-2008.

 

Utan tvekan verkar mycket av hans energi komma ifrån att ta spjärn mot konservativ teaterpraktik, konstnärlig feghet och brist på konstnärlig riktning. Upplevelserna från tiden på Teaterhögskolan har på många sätt skapat den scenkonstnär han är idag.

 

– Det var ett smörgåsbord av ingenting. Var det inne att jonglera, så skulle man ha en kurs i det. Ingen ställde frågan: Hur ska vi förändra Teatersverige? säger han.

 

Han upplevde också att han hamnade i begränsande rollfack under utbildningen. I en tid strax innan projektet »Att gestalta kön« (som han i och för sig också menar blev en fluga) beskriver han att det rådde en konservativ syn på hur man gör teater.

 

– Det jag fick göra i skolan var väldigt enformigt. Jag fick spela drivande män. Det var mitt rollfack. Den första rollen jag fick spela när jag kom ut från skolan var en lågstatusroll som bara följde med, men jag hade inga nycklar till att göra den. Jag hade alltid spelat passionerat manlig med någon sexuell undertext. Det var det jag fick lära mig på skolan under fyra år.

 

 

1 Den svenska apans 100 röda drömmar, Turteatern, med sandra Redlaff, foto Klara G

 

Foto: Klara  G

Den svenska apans 100 röda drömmar, Turteatern, där Nils Poletti stod för bearbetning och regi av Joakim Pirinens noveller. På bilden syns Sara Redlaff.

 

 

Som scenkonstnär ville Nils Poletti tidigt ta ett helhetstag om teatern och skapa sina egna sammanhang för det konstnärliga arbetet.

 

– Eftersom jag under skoltiden alltid fick spela exotisk älskare ville jag styra mer själv i mitt konstnärskap. När jag blev kallad till audition skulle jag spela gangster eller italiensk magnetisör – rasprofilerat och väldigt tråkigt. Jag ansågs bäst som skådespelare när jag var en uppumpad, svullen kuk. Jag som ville vara svag, vek och öm. Rollerna var alltid en funktion och jag var aldrig aktuell för att vara subjekt i något sammanhang. Då ville jag göra teater själv. Jag hade också som skådespelare väldigt svårt med regissörer och tyckte att de aldrig förstod vad pjäserna handlade om. Så jag började regissera i hopp om att bli en bättre skådespelare. Och visst fick jag en bättre förståelse för vad det är att vara regissör. Det är ensamt och utsatt. Skådespelare kan bli ett kollektiv, medan regissören är ensamt ansvarig. Jag lärde mig att om en regissör föreslår någonting så ska man prova det, även om man tycker att de har fel. Det utvecklade mig mycket som skådespelare. Samtidigt blev jag beroende av att styra och skapa själv, att skapa mina egna universum, mina regler. Jag började driva frigrupp för att slippa lägga mig på slaktbänken för andras metoder och organisationssätt. Jag ville inte vänta på att bli uppbjuden. Uppbjudningen är alltid villkorad.

 

Efter utbildningen blev det tio år som en av de konstnärliga ledarna på Turteatern. Poletti var under den här perioden med och skapade inflytelserika föreställningar och samarbeten som på många sätt definierade den svenska frigruppsvärlden och därmed svensk teater i stort. Tillsammans med andra teatrar som till exempel Moment:teater och Teater Galeasen satte Turteatern upp föreställningar  med ett spännande samspel mellan klassiker och nyskrivet, formexperiment och innovativt publiktilltal, som skapades både av starka regissörer och starka kollektiv.

 

 

2. RockyHorrorShow19_, Östgötateatern, med Camilo Ge Bresky_ David Sigfridsson_ Elin Skarin_ Viktor Björkberg_foto Markus Gårder 

Foto: Markus Gårder

Rocky Horror Show, Östgötateatern, med idé och koncept av RAMAJ och i regi av Nils Poletti. På bilden syns Camilo Ge Bresky, David Sigfridsson, Elin Skarin och Viktor Björkberg.

 

 

Vilka är då Nils Polettis inspiratörer och förebilder? Han tycker att det är en svår fråga eftersom även de svaren kan visa sig vara begränsande. Med det i åtanke berättar han att han tidigt mötte och blev gymnasialt förälskad i tysk teater, efter att ha sett föreställningar av regissören Frank Castorf. Men de viktigaste inspiratörerna är konstnären och regissören Tadeucz Kantor (1915-1990), en banbrytande scenkonstnär som arbetade i gränslandet mellan konst och teater, och författaren och dramatikern Witold Gombrowicz (1904-1969), känd för sina absurdistiska och politiska verk. Turteatern ägnade också ett helt spelår åt hans texter, bland annat med Vigseln (premiär 2008) och en adaption av en av hans mest kända pjäser, Ferdydurke (av Emma Boström, premiär 2009).

 

När jag frågar om det är några nu verksamma scenkonstnärer som särskilt inspirerar har han mycket lättare att svara. Han nämner direkt sin efterträdare som konstnärlig ledare på Turteatern, norska Marie Nikazm Bakken.

 

– Hennes föreställning Vikingarna på Helgeland var det bästa jag sett på svensk teater på länge. Jag beundrar henne oerhört mycket. Jag är en ganska fåfäng skådespelare som inte vill ge mig till vem som helst, men hon är en av få som jag skulle vilja jobba med. Jag vill vara med i det universum som hon är med och bygger upp. Jag önskar att jag var lika bra som hon är. En annan spännande norsk regissör är Lisa Lie. Jag känner ett väldigt släktskap med henne och jag skulle gärna vilja arbeta med henne. Hon skulle gärna få bestämma över mig.

 

Jag är nog en bra teaterchef, men jag känner mig inte så. Oftast har jag väldigt dåligt samvete, känner att jag tappar bollen, eller inte hinner.

Nils Poletti

 

Under tiden som konstnärlig ledare på Turteatern bildade Nils Poletti scenkonstnärskollektivet RAMAJ, tillsammans med kostymdesignern Lena Lindgren och ljusdesignern Markus Granqvist. De har under åren gjort tio produktioner på Turteatern, Dramaten (Carolus Rex 2014) och på Ung scen/öst (Baba Yaga 2016). De av hans egna produktioner eller konstnärliga processer som särskilt har påverkat honom är alla kopplade till samarbetet med RAMAJ, berättar han.

 

– Jag var på väg att sluta med teater. Det kändes som om teatern bara var gamla matrester som pumpas in och ut ur mikron. Jag sa att jag bara ville göra något om det var kul … Det blev Den svenska apans 100 röda drömmar (2013). Vi dramatiserade 32 av Joakim Pirinens noveller på lika många formspråk och det var avgörande att vi gjorde det med RAMAJ. Jag blev lite skadad efter den produktionen. Jag tyckte att all teater borde innehålla genrebyten.

 

Deras kanske mest omtalade och kritiskt framgångsrika produktion var Äldreomsorgen i övre Kågedalen, som hade premiär 2015 i en specialbyggd salong med bara ett 30-tal publikplatser. Föreställningen bygger på Nikanor Teratologens roman om elvaåriga Pyret och hans incestuösa relation med sin groteska och politiskt extrema morfar.

 

– Det var ekonomiskt sett katastrofalt men konstnärligt sett otroligt givande – att göra den hemska boken berörande och få publiken att tycka om morfar. Varje gång vi har tagit oss an någonting i RAMAJ så har mitt sätt att se på teatern förändrats. Dessutom har många konstnärliga upplevelser i olika processer kommit ur personliga kriser. Till exempel gjorde vi Baba Yaga efter att jag gått i analys och var sur på min terapeut för att han aldrig sa någonting. Han bara satt där och lyssnade och jag betalade en massa pengar. Pjäsen handlade om sagoväsen som gick i gruppterapi som leddes av en elak häxa.

 

Både Äldreomsorgen i övre Kågedalen och Baba Yaga blev mycket framgångsrika föreställningar och Nils Poletti vann Svenska Dagbladets Thaliapris 2016.

 

 

1 Äldreomsorgen i övre Kågedalen, Turteatern, med Hans Sandquist och Albin Grenholm, Foto Klara G

 

Foto: Klara G

Äldreomsorgen i övre Kågedalen, Turteatern, fritt efter Nikanor Teratologens roman med idé och koncept av RAMAJ och i regi av Nils Poletti. På bildens syns Hans Sandquist och Albin Grenholm.

 

 

Han tillträdde som teaterchef för Östgötateatern den 1 augusti 2018 och började då återigen arbeta tillsammans med produktionschefen Fanny Twardomanski, som tidigare varit verksamhetschef på Turteatern.

 

Hur har din roll som scenkonstnär förändrats?

– Det är negativt att jag har mindre tid till konsten. Ibland känner jag att jag är mycket bättre på konst än på att leda en teater. Varför ska jag sitta här och prata värdegrund eller ha budgetförhandlingar? Men det finns också fördelar. Som gästande regissör kom jag till en arbetsplats med min metod, mitt sätt att jobba, och så kanske man hamnar i luven på någon och det blir konflikt men så kommer man till premiär och det blir fest och kram och sedan åker man därifrån. Som teaterchef är jag kvar, med alla konflikter och dåliga stämningar. Men också med det positiva. Man kan dra lärdomar och lära känna folk bättre och förstå teatern. Varje teater är en egen organism. Jag lär känna den här organismen Östgötateatern bättre, istället för att bara gästa som regissör.

 

Idag handlar det mest om »teatercheferi« och inte så mycket om regi. Och även om Nils Poletti drabbats av många smärtsamma insikter om sina brister vad gäller planering, organisationsförmåga och budgetering, så har han länge haft en idé om att han tillsammans med Fanny Twardomanski skulle vilja applicera deras idéer på en institution.

 

Tycker du att du är en bra chef?

– Frågan är om man kan vara en bra teaterchef och en bra regissör samtidigt. När jag gjorde Rocky Horror Show kände jag att jag inte hann göra något av jobben bra. Jag hann knappt regissera. Jag hann knappt vara teaterchef. Jag har aldrig fattat hur folk kan regissera en gång per år och vara teaterchef samtidigt för en större institution. Jag har i och för sig ett femårskontrakt. Kanske kan vi skörda frukterna av den organisation vi byggt upp under det fjärde året. Men just nu handlar det om att bygga en struktur som genererar en kreativ miljö som sedan ska generera konst och en utveckling. Jag är nog en bra teaterchef, men jag känner mig inte så. Oftast har jag väldigt dåligt samvete, känner att jag tappar bollen, eller inte hinner.

 

Men går det egentligen att vara en bra teaterchef? Den ekvationen försöker han hela tiden komma underfund med. Jobbet handlar mycket om att hålla sig till avtal, följa processer och skapa värdegrund.

 

– Jag är inte bara ansvarig för teatern utan också repertoaren. Att inom institutionen våga ta risker är svårt. Det är klart att jag vill att det ska komma publik, annars blir styrelsen ledsen på mig och så får jag kanske inte behålla mitt jobb. Samtidigt har man som en skattefinansierad institution ett ansvar för att ta risker. På Turteatern måste vi lyckas, annars fick vi inte lön i december. Det var begränsande men också en ingång. Om vi däremot ska ta vårt ansvar att utveckla scenkonsten på en institution måste vi ta oss an saker som vi inte riktigt vet hur de blir. Det är ganska få institutionschefer som vågar driva den idén. Det finns en benägenhet att … kanske inte att bli bekväm, men att bli rädd. Och den rädslan slåss jag också med. Och nu förlorar vi jättemycket pengar med coronan och publiktappet. Som konstnär var jag inte så intresserad av publiken. Jag har sagt att »jag skiter i publiken« och andra töntiga saker. Men som teaterchef är det mitt största intresse.

 

Den här problematiken finns förstås inom teatern generellt. Det är många teaterchefer och konstnärliga ledare som brottas med motsättningen mellan konstnärlig utveckling, publiksiffror och, inte minst, personalansvar.

 

Hur ser du på ansvaret när det gäller det kollektiva samarbetet?

– Det är en dubbel kärlek. Det är min passion, men också min mardröm. Men ibland glömmer man bort att teater är teater och inte kirurgi. Jag tycker inte om kontroll, men jag tycker om att skapa ramar där kreativitet kan växa. Många regissörer verkar tro att kontroll är garanti för kvalitet, men det är precis tvärtom. Det är samma när man är teaterchef. Jag vill inte kolla personalens närvarolista. Men när man kommer till landets största länsteater så har inte alla valt att vara där och inte valt varandra. Det är ett jobb. Och det vore naivt av mig att ha samma inställning till jobbet som jag hade på Turteatern, som var mitt liv. Jag ska komma ihåg att jag ska tjäna teaterns anställda och teaterns publik och påminna mig om att det är därför jag gör det här. Och jag tror att den organisation som jag och Fanny vill skapa kommer att generera bra konst. Det är det ljuset jag håller mig i.

Det pågår en diskussion om teaterkonstens plats i samhället och kulturen. Tycker du, med tanke på det, att svensk teater kan vara relevant idag?

– Jag menar att det inte är vår uppgift att vara relevanta. Det är kul om vi kan vara det någon gång men konst kan också vara absurt, meningslöst, gudomligt nonsens. Det är vår uppgift – att erbjuda andra universum, andra möjligheter, utan att säga att det ska vara på det ena eller andra sättet. Konsten kan vara instrumentell, men den kan också bara vara estetiskt vacker. Det är en kulturgärning i sig. Det ligger en fara i att tänka att bara för att vi går mot blåbruna tider, så måste vi göra politisk teater. All konst är politisk – den bygger på våra politiska kroppar, på vilka vi är och vad vi tänker, vad vi varit med om. Även ett gudomligt nonsens är ett politiskt ställningstagande, att hitta det poetiska i det groteska och våldsamma, att leta mening och skönhet i det överdådigt teatrala spektaklet.

 

En dålig skola är också en skola.

Nils Poletti

 

Nästan fem månader senare talas vi vid igen. Efter en svårmanövrerad vår och sommar har Östgötateatern satt igång sin verksamhet med repetitioner inför höstens premiärer. Man planerar att öppna teatern och spela föreställningar inom ramen för de rådande begränsningarna på max 50 publikplatser.

 

– Med publikbegränsningar förlorar vi biljettintäkter och säkert en hel del abonnenter, men vi får driva vår verksamhet. Under våren lyckades vi med en digital satsning som fick mycket uppmärksamhet. Östgötateatern befann sig i stenåldern när det gällde vår digitala plattform för den konstnärliga repertoaren. Men det bubblade av kreativitet när skådespelare och tekniker tillsammans skapade projekt som nådde ut till publiken. Vi fick en digital repertoar under våren och sommaren, men nu ska det bli kul att öppna teatern igen.

 

Till hösten planeras två större föreställningar. Nils Poletti återvänder till Gombrowitz med Yvonne, prinsessa av Burgund, i regi av Nora Nilsson. Come from Away, en kanadensisk musikal om den lilla staden Gander i Newfoundland som tog emot omdirigerade flygpassagerare efter 11 september, har Nordenpremiär. Han menar att båda produktionerna ligger i tiden.

 

– Come from away handlar mycket om människans inneboende behov av att hjälpa till i en katastrof. Yvonne, prinsessa av Burgund handlar om vad som händer om någon inte går med på sociala konventioner och beter sig som man ska. Pjäsen handlar om de demoner som finns under ytan på vårt civiliserade västerländska samhälle som gör att de som inte assimileras måste tryckas ned och förintas. Det finns en aktualitet i verken, med både ljus och mörker.

 

Till våren kommer både samtida och klassiska verk med gästande regissörer. Jussi Sorjanen, konstnärlig ledare för Teater Viirus i Helsingfors, gör regidebut i Sverige med Expedition kyla av Leea och Klaus Klemola. Marie Nikazm Bakken regisserar Peer Gynt, med flera unga skådespelare i ensemblen.

 

– De har en helt annan Ibsen-tradition i Norge än här. Det kommer att bli en experimentell och tokig föreställning.

 

Nils Poletti verkar ha koll på sin konstnärliga riktning och det känns hoppfullt att prata med honom inför ett nytt spelår på Östgötateatern.

 

Sara Beer

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 4/2020 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826

 

 

 

 

 

När konst och pedagogik krockar (ur nummer 2-3/2020)

 

 

Foto: Amelie Herbertsson

 

Drakungar, Teater 23, med manus och regi av Iben West. På bilden syns Josefin Larsson (längst fram) och Elin Rusk.

 

 

Hur mycket behöver teatern anpassa sig för att stämma in med skolans pedagogiska mål? Moa Skimutis har talat med tre teatergrupper i Skåne om när skolans resultatinriktade läroplan och teaterns uppdrag kan kollidera.

 

I skolans läroplan talas det om vikten av tydliga mål och resultat, det barnen upplever på skoltid ska gå att omsätta i användbar kunskap. Men det synsättet kan bli ett problem när man bedriver scenkonst för barn och unga, menar Leila Åkerlund, konstnärlig ledare för Teater Sagohuset i Lund.

– Ett misstag som lätt uppstår när något ska vara pedagogiskt är att man tror att det måste vara väldigt tydligt. Men i tydligheten försvinner möjligheten för olika individer att tolka på olika sätt – och det är det som är konst!

En intressant trend som hon ser är att kommuner inrättar läsombud på skolorna.

– Läsombuden går på möten på betald arbetstid och ersätts av vikarier när de är borta. Men om ett kulturombud ska gå på en av Teater Sagohusets föreställningar så sker besöket på kvällen och på obetald arbetstid.

Uppfattar du det som att skolans budskap är att läsning av litteratur är viktigare än att ta del av teater?

– Läsmålen är mer tydligt uttalade än en teaterupplevelse. Det är skolledningen och rektorerna som bestämmer över insatserna som görs i skolans värld. Jag skulle vilja kommunicera med rektorerna om detta. Når vi inte barnen i skolan så når vi inte heller vårt mål.

Det har också blivit allt vanligare att lärarna säger till Teater Sagohuset: »Vi har inga pengar, men vi kommer gärna till er på vår Skapande skola-peng.« Många lärare vittnar om att de har mycket på sitt bord, berättar Leila Åkerlund, men det handlar även om skolledningens prioriteringar.

– Vi kan i vår direktdialog med lärarna se att det finns intresse för att besöka teatern och se föreställningar. Men! Det är mycket annat som distraherar lärarna, till exempel kan det vara svårt att få ihop den personal som behövs för att gå på teater och kulturombuden har inte längre några pengar att hantera.

Ett av grundproblemen för många teatrar är att skolans värld är pressad med sina kunskapsmål, anser Leila Åkerlund, där tydlighet och nyttoperspektiv premieras.

– En god scenkonstupplevelse är ju tolkningsbar. Jag tror mycket på att erbjuda skolorna pedagogiska efterarbeten, att ge övningar och underlag för diskussioner.

Teater Sagohuset påbörjade i mitten av april deras repetitioner av Insektsorkestern – i regi av Anders Blentare, som även skrivit manus – med utomhuspremiär i slutet av maj.

– Vi skulle egentligen ha turnerat med föreställningen Pojken och Stjärnan av Barbro Lindgren, i regi av Pelle Öhlund, under mars och april. Men den har blivit inställd och framflyttad på grund av corona.

 

 

Leila Åkerlund, foto Christer Järeslätt

 

Foto: Christer Järeslätt

 

En god scenkonstupplevelse är ju tolkningsbar. Jag tror mycket på att erbjuda skolorna pedagogiska efterarbeten, att ge övningar och underlag för diskussioner.

Leila Åkerlund

 

På Teater 23, i centrala Malmö, jobbar kommunikatören och turnéläggaren Mario Castro Sepulveda. Teater 23 får verksamhetsbidrag på statlig, regional och kommunal nivå, det vill säga från Statens kulturråd, Region Skåne och Malmö stad.

– Vi är en gammal anrik frigrupp i Malmö och det är vi ytterst medvetna om. Vi marknadsför oss mot vuxenvärlden, men kärnan i vår verksamhet är för en ung publik.

Mario Castro Sepulveda berättar att det finns många gatekeepers mellan teatern och deras målgrupp, såsom lärare, föräldrar och kultursekreterare.

– Vi har inga dramapedagoger på teatern och därför har vi inte så många samarbeten med Skapande skola heller.

När det handlar om den pedagogiska aspekten samarbetar Teater 23 ofta med Teater Reagera, en interaktiv teatergrupp som jobbar med Forumteater.

– Deras pedagoger kommer till repetitionerna och pratar med målgruppen. Plus att de under resans gång jobbar nära mig och regissören.

På Teater 23 är det viktigt att föreställningarna står för sig själva. Mario Castro Sepulveda anser att det finns ett enormt värde i att unga möter professionell kultur när det gäller skådespeleri, ljussättning, ljud, scenografi och musik.
Under våren spelades Drakungar på teatern, en fantasyberättelse som handlar om kampen mellan två smådrakar och upplevelsen att få ett småsyskon.

– Vi är konstnärer. Vi är inte pedagoger eller dramapedagoger. Men vi är väl medvetna om vad som finns i skolans värld, som mobbing och att barn far illa. Kulturintresserade barn kan ju bli framtidens kulturarbetare inom scenkonst.

Hur lätt är det att sälja in föreställningar till skolorna?

– Jag säljer sällan direkt till skolor, istället jobbar vi hårt för att hamna på utbudsdagar. Vi går direkt på de regionala riksteaterföreningarna, olika regionförbund och kulturförvaltningen där kultursamordnare och kultursekreterare sitter. På så sätt får vi komma med i en kulturkatalog eller på en utbudsdag.

Utbudsdagar vänder sig till arrangörer som arbetar med kultur för barn och unga och där scenkonstnärer erbjuder sina tjänster för att utveckla kulturutbudet i sina regioner.

2011 började kultursamverkansmodellen införas i landet. Den innebär att varje region får en samlad summa statliga medel att fördela till regional kulturverksamhet i respektive region, en fördelning som regeringen tidigare skötte. Modellen har av regeringen beskrivits som en av de största kulturpolitiska reformerna någonsin.

Hur har samverkansmodellen påverkat er?

– Vi får en större möjlighet att bidra med vår expertis och erfarenhet när det gäller de olika samverkansprocesserna. Vi blir inbjudna av Region Skåne till att göra medskick till den regionala kulturplanen, vi får chans att ingå i nätverk bestående av oss skånska kulturaktörer och vi får en större möjlighet till olika former av bidrag och stöd.

Men det är stora skillnader från kommun till kommun. Ett problem som Mario Castro Sepulveda ser är att alla kommuner inte har ett Folkets hus eller ett kommunhus med scen – det saknas spelplatser.

– Dock kan vi skapa ett magiskt teaterrum i en gympasal. Bara för att något är stort och häftigt är det inte likställt med konstnärlig kvalitet. Vissa pjäser behöver bara en person, ett klassrum, en ryggsäck – och det blir magi.

 

 

2 Pojken och stjärnan, Teater Sagohuset, med Åsa Hörling och Åsa Ahlander, foto Jan Vesala

 

Foto: Jan Vesala

 

Pojken och stjärnan, Teater Sagohuset, Barbro Lindgrens bok i dramatisering och regi av Pelle Öhlund. På bilden syns Åsa Hörling och Åsa Ahlander.

 

2019 fick Region Skåne, som enda region i landet, minskat statligt stöd. Det var en direkt följdeffekt av att det nya borgerliga regionstyret sparade in 17 miljoner kronor på kulturnämnden – en åtgärd som hade stor inverkan på teatergrupperna i Skåne (läs mer om detta i nummer 2-3/2019 av Teatertidningen). Men under loppet av några dagar samlades cirka 40 organisationer inom det fria skånska kulturlivet och hundratals scenkonstnärer på kulturhuset Inkonst i Malmö, för att göra motstånd mot beslutet eftersom det hotade överlevnaden för regionens frigrupper.

– Vi protesterade och skrev debattartiklar. Det är alltid lätt att spara in på kultur utifrån ett vinstperspektiv, säger Mario Castro Sepulveda.

Resultatet blev att Region Skåne till slut återinförde, från och med 1 januari 2020, de sökbara utvecklingsbidragen för det fria kulturlivet i regionen.

– Jag hoppas att politikerna förstod att det faktiskt inte var så lätt att ta bort pengar. Vi behöver mångfalden. Ju mer scenkonst för barn och unga, desto bättre.

Hur ser ni på det konstnärliga arbetet kopplat till barnteater?

- Vi är mycket bättre på den yngre publiken än den äldre. Vi vet vilka uttryck som funkar och inte funkar och att det vi skildrar kan ligga nära den unga publikens egna liv. Om vi inte tar hänsyn till detta riskerar vi att föreställningen klingar falskt. En klass upphör inte bara för att föreställningen börjar, skoldagen och det sociala samspelet pågår samtidigt som vår föreställning spelas.

Tillbaka till Sagohusets Leila Åkerlund. Hon berättar att hon vid kollationeringar ofta lyfter fram ett citat av Lennart Helsing: »All pedagogisk konst är dålig konst. Men all god konst är pedagogisk.«

– Jag brukar använda det citatet när vi både har konstnärer och pedagoger i ensemblen och vi ska prata om hur vi ska jobba.

Nu när Skapande skola-pengarna blivit mer villkorade, så att den konst som eleverna får ta del av måste ingå i en pedagogisk verksamhet – har det skapat några problem?

– Det finns utmaningar i det och en lösning som vi ser är att anställa en pedagog till Teater Sagohuset. Jag har svårt att se hur det ska gå till annars. Efterfrågan på Teater Sagohusets pedagogik ökar för varje år.

Men ska inte teater vara teater? Vad händer med den konstnärliga verksamheten när man hela tiden måste se till nyttoperspektivet?

– Jag tror att man som teater måste göra ett val. Nyttoperspektivet kan vara ett positivt problem där teatrar tar ställning till hur de vill jobba pedagogiskt och inte bara lägga arbetsbördan på de enskilda konstnärerna. Det handlar om att hitta en hållbar och väl fungerande strategi.

Leila Åkerlund poängterar att Sagohusets uppdrag är att nå ut till barn och unga, medan skolan ska föra barnens talan och se till att barnen kommer till teatern.

– Samtidigt ska vi inte vattna ur vår konstnärlighet. Att försöka hålla den högsta konstnärliga kvaliteten och samtidigt fuska med den pedagogiska kvaliteten är något som jag tycker är oerhört förmätet.

Att hitta bryggan mellan skolans värld och teatrarna är av stor vikt, anser Teater Sagohusets konstnärliga ledare och påpekar att just det är något som Backa Teater i Göteborg och Unga Klara i Stockholm ägnar sig åt.

– Båda teatergrupperna har en person anställd som hela tiden tänker utifrån skolans värld. På deras hemsidor finns bra utformat lärarmaterial kopplat till specifika föreställningar.

Något sådant arbete existerar ännu inte i Skåne, berättar hon, det finns helt enkelt inte de resurserna i det fria kulturlivet.

– Men det är det vi kämpar för! Vi vill ju inte göra massa scenkonst som ingen kommer och ser.

 

 

2 Farligt, Banditsagor, med Sanne Ahlqvist Boltes längst fram, Oskar Stenström och Ronja Svedmark, foto Alexander Tenghamn

 

Foto: Alexander Tenghamn

 

Farligt, Banditsagor, med manus av Alexandra Loonin. På bilden syns Sanne Ahlqvist Boltes (längst fram), Oskar Stenström och Ronja Svedmark.

 

Oskar Stenström är skådespelare och verksamhetsledare på Banditsagor i Malmö. Under våren har gruppen spelat föreställningen Farligt för högstadiet, ett thrillerartat tonårsdrama som utspelar sig i en skolbuss. Publiken får sätta på sig hörlurar och skådespelarna använder mikrofoner, på så sätt skapas en nästan filmisk upplevelse. Banditsagor har jobbat med ljudet som kollega sedan 2015.

– Jag måste förhålla mig till ljudet på samma sätt som jag förhåller mig till mina motspelare, säger Oskar Stenström.

Han tycker att det är en osäker tid just nu inom kulturpolitiken, med mycket nedskärningar. Han menar att det är en missvisande bild, när folk pratar om att det satsas på kulturpolitik.

– Tittar du på det i ett helhetsperspektiv går det stadigt neråt, bidragen blir mindre och färre. Det påverkar branschen, från arrangör till aktör till publik. Det är många som är oroliga. För det tar lång tid att bygga upp kultur och det går fort att rasera kulturlivet.

Själv tycker han att Banditsagor har en bra regional spridning och att de i sina produktioner når många barn och unga. Gruppen får, precis som Teater 23, stöd från alla tre instanser – Malmö stad, Statens kulturråd och nyligen ett årligt långsiktigt stöd från Region Skåne.

Men om han blickar framåt några år så känner både han och gruppen sig enormt oroliga inför nästa val.

– Om det till exempel skulle bli en ny koalition mellan Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna känner vi att kulturpolitiken inte är det som kommer premieras, att det är något som man kommer satsa på i ännu mindre skala än nu. Vi är oroliga för vad som ska hända i branschen, och det handlar inte bara om oss utan om alla våra kollegor också.

 

Det är många som är oroliga. För det tar lång tid att bygga upp kultur och det går fort att rasera kulturlivet.

Oskar Stenström

 

Något annat som har oroat Banditsagor och alla andra teatergrupper under våren är coronapandemin, som bröt ut under skrivandets gång av den här artikeln. Det har självklart också påverkat de här tre gruppernas verksamhet.

Eftersom Banditsagor har stöd från Kulturrådet till Skapande skola-projekt, och från kommunen, räknar de med att i de fall där skolorna avbokar föreställningar kan de ändå fakturera. En av teaterns uppsättningar har blivit utvald till årets Bibu (nationell scenkonstbiennal för barn och unga), som nu har ställts in likt många andra festivaler.

– Det är vi otroligt ledsna över. Att få medverka med en juryutvald produktion hade betytt mycket för oss som aktör inom fältet, säger gruppens producent Karin Frankenstein.

Leila Åkerlund berättar att Teater Sagohusets arrangörer i dagsläget har avbokat föreställningar motsvarande cirka 400 000 kronor, under mars och april.

– Som det ser ut nu klarar vi oss utan alltför stora inskränkningar på personal under våren och sommaren. Men det kommer att se betydligt värre ut i höst, om inte allt återgår till det normala snart.

När denna artikel skrivs, i mitten av april, har Teater 23 ännu inte behövt ställa in några föreställningar för förskolebarn, det vill säga på sin egen scen i Malmö.

– Så länge som vi har bokade föreställningar och en frisk ensemble fortsätter vi att spela. Vi har kontinuerlig kontakt med kulturförvaltningen kring detta. Men när det gäller våra turnéföreställningar har hela vårsäsongen tyvärr blivit inställd. I största möjliga mån försöker vi att flytta vårens föreställningar till hösten, säger Mario Castro Sepulveda.

 

 Mario Castro Sepulveda, foto Amelie Herbertsson

 

Foto: Amelie Herbertsson

 

Bara för att något är stort och häftigt är det inte likställt med konstnärlig kvalitet. Vissa pjäser behöver bara en person, ett klassrum, en ryggsäck – och det blir magi. 

Mario Castro Sepulveda

 

Banditsagor har under flera år spelat för förskolan och har inarbetade kanaler där. Farligt är deras första föreställning för högstadiet. De fick höra från flera håll att det är en svår målgrupp.

– Att spela för högstadiet är något annat än att spela för yngre barn. Det är så mycket runt omkring som tar uppmärksamhet i den åldern och då krävs det att det finns eldsjälar på skolorna. Det är många vikarier och utarbetade människor i skolan, men det är en del av ett större problem, säger Oskar Stenström.

Anledningen till att Banditsagor kan göra exklusiva föreställningar med endast 30 platser i en buss är deras förhållandevis stora ekonomiska stöd.

– Annars skulle detta aldrig gå.

Oskar Stenström tycker tendensen att kulturen har krav på sig att den ska kunna användas pedagogiskt i skolan är fel och menar att all bra kultur är just pedagogisk.

– Har du mycket kultur i skolan får du på köpet bättre betyg i kärnämnena, som matte, svenska och engelska. Det är inget att diskutera. Ge barnen mer kultur så får de bättre betyg. Punkt.

 

Moa Skimutis

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 2-3/2020 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826

 

 

 

 

Den sista föreställningen (ur nummer 2-3/2020)

 

 

RolandSchimmelpfennig ©js 2500px (kopia), foto Johan Sjövall

 

Foto: Johan Sjövall

 

 

 

 

Vad händer när teatrarna stänger och konstnärer liksom publik blir hänvisade till sig själva? Den tyske dramatikern Roland Schimmelpfennig reflekterar kring detta, i en artikel som tidigare har publicerats i Süddeutsche Zeitung.

 

En ensam man står på teaterscenen. Scenen är tom. I fonden, på scenhusets högt murade bakvägg, lyser en skylt över en brandsäker metalldörr: »Nödutgång« – men dörren är stängd och låst. Några scenografidelar står lutade till vänster mot fondväggen, kanske var det Romeo och Julia som spelades här igår. Eller Den sönderslagna krukan eller någon annan pjäs, kanske en av mina till och med, för fram till nu är det så jag har försörjt mig: genom att mina pjäser spelas.

 

Från arbetsbryggorna till höger och vänster högt ovanför scenen hänger otaliga strålkastare. Numrerade lingångar går på höger och vänster sida upp till teaterns tak, till den så kallade »tågvinden«, och därifrån kan stora fonder hissas ner: Just på den här scenen var tills alldeles nyss allt möjligt, rummet här kunde förvandlas till ett hedlandskap i Skottland som i Macbeth eller till Fausts studerkammare eller till en abstrakt vit kub som föreställer världen, på den här scenens tiljor var allt, allt möjligt, eftersom hela världen är en scen, som Shakespeare säger – men det enda ljus som fortfarande brinner är nu bara ett par lysrör, det så kallade arbetsljuset. Kanske är det till och med så att det enda ljus som nu lyser på scenen, liksom i salongen, är den dunkla nödutgångsskylten.

 

Den ensamme mannen på scenen är i 50-årsåldern. Mannen svettas lätt och har samtidigt frossa, mannens gester är fladdriga, nervösa, mannen kan inte stå till, och går fram och tillbaks, och drar samtidigt hela tiden händerna genom det svettiga håret. Mannen hostar lätt, han försöker hålla tillbaks hostan, men irritationen i halsen släpper inte, den ensamme mannen på scenen skulle gärna dricka lite vatten, han går fram till scenkanten och riktar sig ut mot salongen: »Finns det nån«, tänker mannen säga, »finns det nån som har lite vatten« – men så drabbas mannen av en hostattack igen, han försöker i sista stund hålla en hand för munnen, men hostattacken är så våldsam, hostan sliter nästan sönder honom, och samtidigt måste mannen dessutom nysa. Han omväxlande hostar och nyser, mannen på scenen tappar helt kontrollen över sig själv.

 

Så fort mannen försöker säga något, måste han nysa eller hosta, och publiken skrattar mer och mer.

 

Det här skulle kunna utvecklas till ett stort komiskt nummer. Några av publiken i salongen förstår att allt det här bara är ett makabert, fullständigt överdrivet spel. En skräckföreställning om droppsmitta, som på den berömda Le Théâtre du Grand Guignol. Spridda skratt. Spridda gapskratt från publiken.

 

Så fort mannen försöker säga något, måste han nysa eller hosta, och publiken skrattar mer och mer.

 

»Det här är ju otroligt smaklöst, därute dör människor – och därute riskerar folk livet för att rädda oss!«, ropar nu en åskådare på rad sju, reser sig, lämnar salongen och slår igen dörren efter sig. Men resten av publiken i den till sista plats utsålda teatern skrattar bara mer och mer, skrattar befriat, nästan hysteriskt, många skrattar till och med så de gråter – så hade det i alla fall kunnat vara.

 

Men så är det inte, för det finns överhuvudtaget ingen publik där. Salongen är människotom. Teatrarna är stängda, i Tyskland och Europa, kanske snart i hela världen. Pandemi.

 

Men om det hade funnits publik som skulle ha kunnat sitta på parketten, då skulle mannen i 50-årsåldern på scenen ändå säga:

 

»Jag är rädd. Jag befinner mig i fritt fall. Och jag är rädd för kraschen. Jag är så rädd att jag knappt kan formulera det i ord«, och med de orden skulle det bli tyst i den fullsatta teatern, som i verkligheten är utdöd. Ingen skrattar längre.

 

»Jag befinner mig i fritt fall«, säger mannen som plötsligt står i skenet från en enda strålkastare, som en ståupp-komiker, »vi befinner oss alla i fritt fall«. När han kommit hit i texten sträcker han ut armarna, som om han skulle falla från himlen – eller mannen skulle kanske göra det om den här teaterkvällen verkligen kunde äga rum, men det kan den inte längre. »Ingen vet vad som kommer att hända«, säger mannen i strålkastarljuset. »Jag har inga inkomster längre. Allt faller ihop. Om jag inte får nån hjälp kan jag klara mig i 90 dar, och vad händer sen? Och vad händer överhuvudtaget? Vad händer om hela stan stängs? Vad händer om det blir utegångsförbud? Naturligtvis kommer det att bli utegångsförbud. Vad händer med oss? Och vad ska vi leva på?«

 

Alla föreställningar på repertoaren ställs in. Ridån som skiljer salongens realitet från scenens magi förblir nere. Och samtidigt gäller en enda regel för teatermänniskor liksom för cirkusartister liksom för alla andra gestaltande konstnärer i världen: ridån måste gå upp, the show must go on – även om vi precis har trillat ner från linan. Den regeln är nu satt ur spel. Stillestånd. No show anymore. Varje teaterarbetares mardröm är här.

 

Denna plats, denna uråldriga institution som utgör en avgörande del av vår kulturella identitet, har vi nu, tills vidare, förlorat.

 

Alla dessa »fria« konstnärer, alla dessa oberoende människor på teatrarna, på musik- och dansscenerna, på cirkusar eller varietéer eller vad det nu kan vara, som hittills arbetat på och bakom scenen utan fastanställningar och som levt på tidsbestämda tillfälliga kontrakt och föreställningsersättningar, har över en natt förlorat sina existensvillkor och blir mycket, mycket, mycket snabbt, redan inom ett par veckor, hänvisade till statligt understöd. Hyra och försäkringar och telefon måste fortfarande betalas, för att inte tala om mat till familjen.

 

Till skillnad från i filmer eller i romaner finns det inte mycket plats för dystopier på teatern. Det utbryter sällan pandemier i pjäser, vilket det gör i filmer. Filmer har sedan länge fyllts av korkade zombies och globala virusutbrott. Varför har inte den genren nått teatern? För att teatern inte handlar om de odöda, utan om de levande, om oss, med alla våra rädslor och förhoppningar och begär. Teatern är en plats för frihet, för dialog, för möten. Teatern är, för att försöka fånga den med ett enkelt ord, kort och gott stor.

 

Denna plats, denna uråldriga institution som utgör en avgörande del av vår kulturella identitet, har vi nu, tills vidare, förlorat.

 

Teatern, som alltid verkat närmast oförstörbar, eftersom knappt någonting behövs, det behövs inget tak och ingen el, teater är i motsats till radio, tv, film och internet inget mindre än en analog dinosaurie och samtidigt paradisfågel, charmant, fräck, ouppfostrad, fåfäng, ibland uppblåst och tom, men då och då även skrämmande uppriktig och ärlig och nödvändig, very old school i sin grundläggande konstruktion, men ofta också ledande i det ständiga återuppfinnandet av det moderna.

 

Det är svårt att förvandla en teater till en strömlinjeformad verksamhet som genererar stora vinster. Teatern kan dra in pengar, men den måste också, som samhällets spegel, tillåta sig att ta risker, annars förfaller den. Teatern behöver skyddas, och alla som skapat teater behöver skyddas, annars landar vårt samhälle i entertainment-öknen, och det är just den öknen covid-19 nu skickar ut oss i.

 

Viruset tar makten, och den nya maktens regler innebär ett slut på det liv vi känner i vårt land. Viruset skickar hem oss. Till ensamheten, om inte direkt i karantän. Från och med nu råder samlingsförbud.

 

Alla scrollar på sina telefoner, och alla väntar på de första symptomen: halsont och feber.

 

Slut med fotboll. Fotbollsklubbarna stängs, varför gjordes inte det för flera veckor sedan? Kurvan med smittade stiger. Världsviruskrisen konkurrerar ut alla andra ämnen. Nyss pratade vi om klimatkatastrofen och den våldsamma högerextremismen i detta land. Nyss handlade det om massakern i Hanau.

 

Alla är rädda, några mer, andra mindre, många beter sig trotsigt och ironiskt, hos andra handlar det just nu om inget mindre än liv och död.

 

Och alla står plötsligt inför det helt personliga: Vad händer om. Vad händer om det blir tomt i affärerna, nej, nej, nej, ingen orsak till oro, försörjningssituationen är oförändrad, baslivsmedelsförsörjningen är säkrad till hundra procent. Fläsk och potatis finns och kommer alltid att finnas, så kanske det är, ja, men: Hyllorna i affären var ganska tomma nyss. Den enda produkt som ingen vill ha, ens under en viruskris, är en sorts korta äggnudlar.

 

Alla föreställningar på repertoaren ställs in. Ridån som skiljer salongens realitet från scenens magi förblir nere.

 

Fattigdomsskräck är absolut inget ovanligt bland fria teaterarbetare. Alla gör upp nödplaner för den stund när reserverna tagit slut. Frilansare och egna företagare får ingen arbetslöshetsersättning. Alla frågar sig: Vad händer när kontot är tomt?

 

Teatrarna är stängda.

 

De som kan ska stanna hemma. »Stängt« står det på dörrarna till bion om hörnet. Världen förvandlas till en arkipelag av ensamhet. Viruset skickar ut oss alla i streamingtjänsternas entertainment-öken. Överallt framför allt män med vapen. Ben Affleck och Mark Wahlberg skjuter sönder eller räddar världen samtidigt, Jean-Luc Picard är lite trevligare, men han var redan trevlig, en »troglodyt« skär upp Kurt Russells mage med en kniv gjord av ben och kör en glödande het flaska rätt in i hans lever. Vi behöver vara försiktiga, mycket till och med.

 

Helt tyst i den fullsatta salongen. Men ibland hörs en dämpad hostning.

 

»Tack«, säger mannen till publiken, i skenet av den enda strålkastaren, »tack för allt. Det har varit trevligt att ha er här. Jag hoppas vi ses snart igen. Ta hand om er.«

 

Och så hörs det en rasande, trotsig, modingivande, livshyllande, solidarisk, stark applåd, men inte för mannen på scenen, utan för teatern och dess publik. Eller: Då skulle det höras en rasande, trotsig, livshyllande applåd, men i den i verkligheten människotomma teatern är det tyst. Och det kommer att vara tyst där länge till. Den förtvivlade mannen står på en spökteater. Ingen är där. Inte ens han själv.

 

 

Roland Schimmelpfenig

 

Översättning av Magnus Lindman

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 2-3/2020 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826

Representationens kris (ur nummer 1/2020)

 

 

 

Bertolt Brecht

 

Foto: Wikimedia Commons, Jörg Kolbe

 

 

 

Identitet och representation debatteras livligt idag – både i samhället i stort och på våra teatrar. I höstas kom Kent Sjöström, docent vid Teaterhögskolan i Malmö, ut med sin essäsamling Rökarens blick – skådespelarens Brecht, där han bland annat diskuterar dessa ämnen ur ett brechtianskt perspektiv.

 

Varje rollbesättare av en pjäs, oftast en regissör eller en teaterchef, ställs idag inför dilemman där olika syn på representation står på spel. Vem ska spela vilken roll? Diskussionen har alltid varit laddad, och att rollbesättas är för skådespelare ett handfast besked om var man befinner sig i sin karriär och vilken yttre blick som finns på den egna identiteten och förmågan, samt även på ens marknadsvärde. Också i den mest triviala rollbesättning – och rollbesättningar kan vara mer eller mindre intressanta, mer eller mindre tankeväckande och mer eller mindre triviala – avslöjas en räcka värderingar. Representation, så som vi ser den på teaterscenen, bär på en kunskapssyn, men också på en uppfattning om vad som konstituerar en social situation. Det handlar om vilken kunskap, erfarenhet eller identitet som anses kunna träda in i fiktionen och gestalta en berättelse.

 

I varje diskussion om teaterns arbetsmetoder och skådespeleri finns underliggande – men ofta oformulerade – sociologiska, filosofiska och psykologiska antaganden om vad som konstituerar ett jag. Här finns också värderingar och grundantaganden om hur skådespelarens erfarenhet och kunskap samspelar med rollens perspektiv, samt etiska överväganden. Diskussionen är inte begränsad till regissörers och andra rollsättares domäner, eller till den traditionella teaterns rollframställningar. Den uppstår alltmer ofta också i samband med ett breddat scenkonstbegrepp och vid de flesta tillfällen där ett narrativ av något slag ska presenteras.

 

Ser man till den intensiva diskussion om representation som förs idag är det ändå förvånansvärt ofta teaterpubliken möter en traditionell eller oreflekterad rollbesättning. En skådespelare rollbesätts i linje med sitt utseende, sin ålder och allmänna apparition – ofta stereotypt och med en tänkt personlighetstyp som bas. Andra förhållningssätt finns i den samtida tradition som ibland benämns som postdramatisk, där rollfigurerna kan vara upplösta, eller varje roll framburen av flera olika skådespelarröster. Den enskilda rollens psykologi är inte ett bärande element i denna tradition, utan rollen är reducerad till funktion: den är vad den gör i ögonblicket. Ytterligare flera möjligheter i samtida scenkonst är att skådespelaren framträder som sig själv och tar funktionen att kommentera världen, en klassisk text eller sina egna upplevelser. Det traditionella rolltagandet, vare sig det gäller 1900-talets realistiska tradition eller avantgardeteatern, har blivit alltmer ifrågasatt genom en mängd grepp, bland annat genom att karaktärens död har deklarerats, eller genom en dramaturgi som inte bygger på namngivna roller som bärs fram av skriven dialog.

 

Skådespelarens sätt att förhålla sig till rolltagandet har sedan millennieskiftet alltså vidgats radikalt. Här finns en omförhandling om vad en skådespelare är, gör eller representerar, och kanske rentav en uppluckring mellan dokumentär och fiktion. Men synen på vad varje skådespelare bör eller kan representera, i kraft av sin identitet, har samtidigt problematiserats alltmer.

 

I linje med dessa krav tvekar idag många skådespelare inför att gestalta roller som anses mindre priviligierade än dem själva, men ofta med ett anmärkningsvärt undantag: klass.

 

Under senare tid har speciellt en aspekt i skådespelarens rolltagande uppmärksammats: kan eller bör en skådespelare av en viss identitet – detta kan innebära bland annat sexuell läggning, etnicitet, funktion eller klass – spela en roll av en annan identitet? Här finns en maktaspekt, och en term som ofta används är privilegier. De kritiska debatter som uppstått har genomgående handlat om hur grupper som anses falla utanför samhälls- eller majoritetsnormen har gestaltats, och av vem. I diskussionen har hävdats att roller som invandrare, flyktingar, rasifierade, sexuella minoriteter, överviktiga eller funktionsvarierade bör vara representerade av skådespelare från den egna gruppen. I linje med dessa krav tvekar idag många skådespelare inför att gestalta roller som anses mindre priviligierade än dem själva, men ofta med ett anmärkningsvärt undantag: klass. Ett grundantagande är att den egna identiteten eller den egna gruppens erfarenheter av utsatthet är en nödvändig förståelsegrund för rollgestaltningen. Här finns också en diskussion om kulturell appropriering, där gester, dialekter eller klädsel inte bör brukas av någon i besittning av andra privilegier. Ur denna aspekt ses det alltså som ett värde att avståndet mellan roll och skådespelare är så litet som möjligt. Skådespeleri är enligt detta resonemang jag-uttryckande, och man ska inte ikläda sig en alltför främmande klädnad, eller med Jagos ord till Othello: »Man ska vara det man synes vara«. Argumenten för denna ståndpunkt, som jag vill kalla ett identitetsbaserat rolltagande, hämtar idag inspiration från bland annat post-kolonial teori och diskussioner om representation i ett demokratiskt samhälle.

 

Det finns en historisk tradition av misstroende gentemot teaterns och skådespelarens lek med fiktiva representationer. Hos Platon finner man åsikten att skådespelarens lek med identiteter hotar statens stabilitet och fortbestånd. De kristna kyrkofäderna under medeltiden, liksom de engelska puritanerna under 1600-talet, menade att människan inte kan ikläda sig en annan roll än den Gud givit en. Filosofen Jean-Jacques Rousseau var på filosofiska grunder misstänksam mot människan som framträder som någon annan än den hon är. Istället för teater förespråkade Rousseau den folkliga festen: där kan människan framstå i sin sanna och ideala skepnad – som sig själv. Också idag hörs åsikten att man ska vara det man synes vara och inte ikläda sig andras identiteter, men självklart baserad på andra argument än i ovanstående historiska exempel. Men det är ändå ett förvånande möte mellan delar av den samtida teaterns diskussion om representation och en historisk kritik av skådespelarens rolltagande. Det är inte bara i samhället i stort som representationens kris diskuteras, utan diskussionen är lika intensiv och angelägen inom scenkonsten.

 

Sommaren 1945 hade Bertolt Brechts pjäs Tredje rikets fruktan och elände premiär i New York på Theatre of All Nations. Pjäsen, som skildrar den framväxande nazismen i 1930-talets Tyskland, skrevs 1938 i samarbete med Margareta Steffin, under exilen i danska Svendborg. Brecht, som befunnit sig i USA sedan 1942, såg till att ha inflytande över rollbesättningen och uppsättningen, även om han inte själv regisserade den. Den afro-amerikanske skådespelaren Maurice Ellis spelade berättaren, som i uppsättningen tillika var nazistsoldat, och i föreställningen gör han en white-face, han har alltså vitsminkat sitt ansikte. Just detta sätt att markera rolltagandet, med distans och teatral lekfullhet, väckte kritikernas undran och irritation; en kritiker frågade sig varför Ellis, för att spela arier, hade vitkalkat panna och kinder och lämnat resten av sin mörka hy synlig. Också i andra roller användes teatralt tydliga tecken för att visa på det tillfälliga i gestaltningen: en arbetare sminkades helt enkelt med att kinderna sotades med bränd kork, en domare utmärktes genom att ha markerat buskiga ögonbryn, och så vidare. De amerikanska kritikernas avståndstagande från Brechts experimentella och provocerande hållning kan ses mot bakgrund av den starka position Method Acting-traditionen, med sin inriktning på psykologisk trovärdighet och emotionellt sanningssökande, alltmer hade fått under amerikanskt 1940-tal.

 

När Brecht intervjuas om produktionen och rollbesättningen i vänstertidningen The People’s Voice framhåller han att en afro-amerikansk skådespelare kan spela vilka roller som helst, det är talangen som räknas. Brecht beklagar den amerikanska konventionalismen och anser att frågan om vilka roller svarta ska spela är idiotisk; de kan spela i allt från Shakespeare till Ibsen och O´Neill: »Om han spelar Hamlet, låt honom vara en dansk prins, om det är Ibsen, låt det vara en tolkning av en norrman, och om det är O´Neill, låt honom vara amerikan.« Men detta ska inte uppfattas som att Brecht förfäktade åsikten att alla skådespelare kan spela allt, att rollbesättningen skulle präglas av en karnevalistisk yra – tvärtom. Brecht framhåller genomgående kravet på skådespelarnas kunskap som grund för en viss rollbesättning. Hans ståndpunkt om scenisk representation var vid denna tid och på denna plats minst sagt provocerande, men den bars troligen inte fram av ett rättvisepatos. Styrande för Brechts inställning var snarare hans strävan efter att skådespelarens gestaltning ska präglas av distans och skapa förvåning.

 

 

rokarens-blick-omslag OMSLAGSBILD TILL BOKEN SOM KENT HAR SKRIVIT SOM ÄVEN ÄR RECENSERAD I DETTA NUMMER

 

 

Som bekant syftar Brechts teaterestetik till att skådespelarens gestaltning ska skapa en kritisk blick, men också en road förvåning. Om skådespelaren syftar till att framställa den sceniska situationen som främmande eller överraskande, påverkar det naturligtvis vem som spelar vilken roll, alltså frågan om representation och presentation av rollen. I Brechts fall avger skådespelaren en kunskapsbaserad rapport, hämtad från dennes iakttagelser av världen, inte ett personligt färgat vittnesmål grundat i den privata erfarenheten. Vad Brecht framför allt efterfrågar i framställningen av rollfiguren är förmågan att gestalta motsättningar. Dessa motsättningar är i Brechts estetik och dramatik inte främst psykologiska, utan sprungna ur samhälleliga förhållanden.

 

Brechts betoning av avståndet mellan rollen och skådespelaren syftar till att tydligare se rollen både som samhällelig konstruktion och estetiskt montage. Det lekfulla rolltagandet, till skillnad från det jag-uttryckande, är för Brecht en väsentlig del av teaterestetiken. När Brecht vill visa att teatern är ett konstnärligt demonstrationsmaterial och en fiktiv spelsituation att granska kritiskt, innebär det också ett erkännande av det lekfulla rolltagandet. I leken är man inte i första hand en karaktär, utan en funktion, och deltagaren kan blixtsnabbt växla mellan att jaga och vara den jagade. Skådespelarens lekande förhållningssätt är grundat i att reagera på förändringar i den sceniska situationen, inom de ramar eller regler som den dramatiska fiktionen etablerat. Dessa ramar är naturligtvis beroende av rollfigurernas erfarenheter och förhållningssätt. I lekens lätthet och snabba rollbyten är inte det enskilda jaget den främsta agenten, men detta innebär inte att det personliga engagemanget försvagas. Reglerna för leken är grundade i en dramatisk situation, inte i skådespelarens personlighet.

 

Överhuvudtaget är Brechts ointresse för rollkaraktärers psykologi påtagligt. Det är situationen, fabeln och de samhälleliga motsättningarna som är det centrala i teaterföreställningen – teatern är handling. Den feministiska teaterforskaren Elin Diamond menar att teater är den kulturyttring som tydligast berör identitetsfrågor, vilket är tydligast i den realistiska traditionen. Hon lyfter i sin diskussion om identitetspolitik fram hur den har drag av essentialism, och menar att teatern till sitt väsen är förknippat med handlande, och inte enbart varande: »teatern bildar en skärningspunkt mellan ontologi (vem man är) och handling (vad man gör)«. Två synsätt som är framträdande i samtida kulturdiskussion kommer här på rak kollisionskurs i skådespelarens praktik: ett identitetspolitiskt projekt, ibland påstått essentialistiskt i sin syn på människan, och en postmodern konstruktivistisk och performativ syn på människans sociala tillblivelse, där identiteten skapas genom ens handlingsmönster. Synen på representation kan med stöd av bland andra Diamonds resonemang omprövas radikalt: från att vara grundad i en karaktär, till att vara grundad i en situation – vad teatern gestaltar är situationer, inte karaktärer.

 

Vad som står på spel för varje skådespelare är hanteringen av det egna jaget, dess synlighet och bärkraftighet i mötet med rollen, men också dess föränderlighet och i slutänden synen på ens identitet. Tilltron till jaget som en biologiskt stabil och sociologiskt bestående enhet har devalverats kraftigt under 1900-talet, med början i Sigmund Freuds konstaterande att jaget inte är herre i sitt eget hus. Ens identitet behöver idag inte ses som en definierad bärare av vissa egenskaper, utan den kan med hjälp av olika filosofiska eller sociologiska skolbildningar ses som performativ, och alltså omprövas och dekonstrueras. Att se på jaget som upplöst, frånvarande eller konstruerat kan vara en spännande filosofisk ståndpunkt, men det löser inte skådespelarens arbetsfrågor. Skådespelaren är på scen och måste där ge sig själv legitimitet att handla. Skådespelaren använder sitt eget jag som gestaltande material och det är närmast att se som ett axiom. Men det är inte detsamma som att det är skådespelarens jag som i första hand presenteras på scenen. Gestaltningens kvalitet beror på var skådespelaren i detta undersökande arbete lägger sitt fokus och vilken hållning hon intar till sitt eget jag. När skådespelaren specifikt betonar sitt eget jag eller sin identitet som främsta instrument och verktyg, innebär det ett specifikt kunskapsperspektiv.

 

Vad som står på spel för varje skådespelare är hanteringen av det egna jaget, dess synlighet och bärkraftighet i mötet med rollen, men också dess föränderlighet och i slutänden synen på ens identitet.

 

En återkommande inställning – ofta i samklang med Stanislavskijs det magiska om – är att skådespelaren letar efter paralleller i sitt eget liv, hon söker i sina egna erfarenheter efter händelser som på något vis motsvarar dem som rollen genomlevt, efter händelser som gett upphov till liknande handlingar, dilemman eller känslor. Det är ett synsätt som också dominerar den allmänna meningen om vad skådespeleri är, men detta synsätt har mött kritik, framförallt från Bertolt Brecht. Han förutsätter ett aktivt jag hos skådespelaren, alltså en synlig skådespelare, men som för den skull inte är jag-uttryckande. Här finns en avgörande skillnad gentemot Stanislavskijs synsätt, där en mer symbiotisk relation mellan rollfigur och jag eftersträvas.

 

Brechts hållning till skådespelarens rolltagande kan man välja att se som alltför förankrat i en annan tids praktik och därför inaktuellt – hos Brecht finner man få direkta formuleringar om hur olika delar av samhället eller individer bör representeras på scen. Men hans krav på skådespelarens kunskap gör honom aktuell, främst kraven på samhällelig kunskap och förståelsen av sociala och politiska relationer. Denna kunskap är inte per automatik given genom någons identitet, utan grundad i en förmåga att observera och kritiskt gestalta. Personlig erfarenhet innebär alltså inte kunskap som automatiskt bär frukt inom teatern, Brecht krävde mer av sina skådespelare.  

 

I delar av den samtida teatern och på konstscenen överhuvudtaget framträder jaget idag tydligare än på länge: ett aktivistiskt och politiskt jag, vars ideologi är förankrad i den egna sociala positionen och identiteten. Relationen till det egna jaget och problemet med att överskrida den egna personligheten, att så att säga vara ombud för någon annan, har fått allt större uppmärksamhet. Om man ser tillbaka på 1900-talets modernism bars den bland annat fram av en syn på kroppen som något som kunde befrias. Tidstypiskt var att den franske filosofen Jean Baudrillard på 1970-talet hävdade att kroppen hade blivit ett frälsningsobjekt. Det moderna samhällets och andra auktoriteters förtryck var också ett förtryck av kroppen – strävan efter kroppslig frihet blev en del av teaterns retorik och speciellt då inom skådespelarutbildningen. Men strävan efter en autonom, autentisk eller befriad kropp framstår idag som en alltmer problematisk tanke – istället framträder den situerade, ideologiska och politiska kroppen på våra scener.

 

Skådespelaren kan vara hänvisad till att representera blott och bart sig själv och sina egna personliga erfarenheter, allt grundat i ett essentialistiskt synsätt, där det autentiska jaget är garantin för den sceniska undersökningen. Den andra motpolen implicerar en skådespelare som i sina kunskapsprocesser antar den engagerade lekens förhållningssätt till såväl det främmande som till det välkända. Den senare hållningen ser jag som mest fruktbar för en emancipatorisk teater som kan undersöka dynamiska sociala relationer och som har en icke-essentialistisk syn på roll och människa. Mötet mellan rollen och skådespelaren syftar inte till en sammansmältning av två essenser, utan till en öppet redovisad diskussion mellan två olika historiska perspektiv: rollens och skådespelarens.

 

Kent Sjöström

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 1/2020 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826

 

 

 

 

 

Bokrecension (ur nummer 1/2020)

rokarens-blick-omslag

 

 

 

 

Rökarens blick – Skådespelarens Brecht

Kent Sjöström

Spleen Nordic, Stockholm 2019, 129 SID

 

 

Uppväxt i det ohämmat bilbolmande 70-talet har jag aldrig riktigt fattat grejen med rökning. Inte ens ett festbloss har jag på riktigt uppskattat. Med ett självmedvetet och stadigt knipande om en filterpinne jag hoppats snabbt ska bli fimp, helst utan min aktiva medverkan, har den sociala och utåtriktade dimensionen av rökning gått mig helt förbi. Därför gör titeln för denna bok mig verkligt tveksam. Rökarens blick. Förutom min barndoms (av gula Blend orsakade) åksjuka associerar jag rökning till absurda fri- och rättighetsanspråk, manliga genier och poserande hållning. Det vill säga uteslutande sådant jag har riktigt svårt för även i teatersammanhang. Det är först i tredje essän – Skakad och berörd – som bokens titel får sin förklaring. Den är en variation på Brechts uttryck »en teater för rökare«; en metafor för den avspända hållningen hos den ideala teaterbesökaren. Men då har jag för länge sedan släppt mina dåliga erfarenheter och är helt med på att rökarens blick är densamma som den engagerade idrottspublikens eller expertkommentatorns; kritisk, njutningsfull och intresserat iakttagande, med hela sin uppmärksamhet riktad mot något annat än sig själv.

Kent Sjöström, docent vid Teaterhögskolan i Malmö, blev 2007 den förste i Sverige att avlägga konstnärlig doktorsexamen i teater. Rökarens blick – skådespelarens Brecht är skriven i kontexten av Sjöströms nuvarande forskning. Här ligger Brecht överst i verktygslådan och används för att noggrant syna den samtida svenska scenkonsten i dess ideologiska och teoretiska sömmar. Det är en tunn bok med fem essäer, alla ungefär lika långa. I varje essä ringar Sjöström in ett fenomen eller ett värderingskluster som han iakttagit i yrkesutövandet hos, eller i samtalet, skådespelare emellan. I uppriktig brechtiansk anda omfattar hans observationer alltid även publikens relation till teaterkonsten, i dåtid och nutid. Sjöström rör sig flyhänt och bildat fram och tillbaka i den västerländska skådespelartraditionen, så som vi känner den från senare delen av 1800-talets borgerliga teater, fram till idag. Dessutom gör han några korta avstickare till antiken och 1700-talet för att berätta om olika sätt att se på teaterns potential som farlig samhällsomstörtare. Han kastar sig ut direkt, i tematiken identitet och representation. Vad är det som ska gestaltas på en scen? Situation, menar Sjöström med Brecht, och förhåller sig därmed kritisk till det starka subjektets plats på samtidens scener. Näst på tur är den senkapitalistiska skådespelarkroppen. Den ska både befrias och disciplineras för att maximera sitt värde. Under rubriken Skakad och berörd ifrågasätter Sjöström att den i samtiden så högt värderade, subjektiva upplevelsen – »berördheten«- skulle ha något som helst med kvalitet i konsten att göra. Emotionalismen, känslotilltron, menar Sjöström, är en ideologi som frodas i tider när vi saknar värdebaserad politik. Han anser att berördheten är en antiintellektuell, passiviserande och livsfarlig hållning. Fjärde kapitlet är en kritisk reflektion över Stanislavskij-traditionens jag-uttryckande, mystifierande och publikfrånvända rolltagande. Skådespelaren bör ha en lekande ansats och vara transparent med att på scenen råder fiktionen. De avgörande kvaliteterna i yrket är kunskapstörst och en stor nyfikenhet på allt utanför det egna jaget och teatern. Sjöström föreslår här ett alternativ till Stanislavskijs »det magiska om«; vad kräver situationen, som vi definierar den, för kunskaper och handlingar av mig?

 

Han vill göra mig till den där insatte idrottskommentatorn, till en brechtiansk läsare som gör egna associationer, protesterar, håller med, nyanserar, står i.

 

I den sista texten skriver Sjöström inte om metoo-rörelsen och #tystnadtagning. Och samtidigt gör han just det när han visar hur samtidens autenticitetssug kräver att det ska kosta att nå sina drömmar. Om det så är ens integritet eller ens kropp som är valutan, tänker jag och läser hur en kulturman i det tidiga 1900-talet kallar en ung kvinna med teaterdrömmar för »Varelsen«. Inget i Rökarens blick hindrar någon utan tidigare teatervetande från att läsa den. Texten är tillgängligt skriven. Trots det tänker jag att det är en bok för de verksamma. Jag skulle till och med vilja kalla det en självhjälpsbok, en scenkonstarbetares guide till nya sätt att ställa frågor i en dimmig samtid där teatern som vanligt krisar. Sjöström träffar i varje avsnitt mitt i något av de dilemman teatern i nuet tampas med. Men han går bortom de uppenbara och direkta frågor som ofta får instrumentella svar när de plockas upp i debatten. Snarare än detaljen intresserar han sig för den underliggande och övergripande strukturen. Därmed inte sagt att sexuella trakasserier, minskande publikintresse och otrygga arbetsvillkor är små frågor av mindre betydelse. Men Sjöström vill ge oss teaterspecialister en ram för hur vi kan förstå våra vardagliga arbetsmiljöproblem och trängda ekonomiska villkor i relation till tradition, tidsanda och nutida värderingar – våra egna och andras. Insikten kommer till mig först nu, i skrivande reflektion, att det inte bara är i relation till varje tema Sjöström prövar Brechts grundsatser. Han har samma strävan i tilltalet till läsaren. Han vill göra mig till den där insatte idrottskommentatorn, till en brechtiansk läsare som gör egna associationer, protesterar, håller med, nyanserar, står i. Och visst skärps min kritiska blick, visst vässas min tanke och visst framstår min bekanta arbetsmiljö som något på nytt intressant och spännande, främmande när jag läser Rökarens blick. Gör det alla ni andra också, så kan vi sedan gå till brechtiansk handling i samlad tropp.  

 

Carolina Frände

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 1/2020 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826

 

 

1 2 3 6
Beställ digitala lösnummer
Nu kan du beställa en korttidsprenumeration av Teatertidningen, där du får tillgång till vårt senaste nummer och hela vårt digitala arkiv. Då får du cirka en månad på dig att läsa numret. Det kostar 50 kronor. Beställningen gör du via vårt prenumerationsformulär. Gå till "prenumerera" (ovan) och klicka dig vidare.
Månadens citat

»Jag är verkligen inte emot nya former, är en varm förespråkare för bredd och spets. Men ta för fan inte bort teaterkonsten. Det är en människosyn i det här som jag inte står ut med.«

Pia Gradvall

Folkoperan