Frida Röhl recenserar avhandling av Carina Reich

(OM COTEUREN) – Regifunktion i omvandling genom samskapande processer
Carina Reich
Stockholms konstnärliga högskola, avdelningen för performativa praktiker, Stockholm 2024, 222 SID

Det är i barndomen Carina Reich landar i slutet av sin avhandling. Och i Gullaskruv hos sin morbror Charles, i barndomsbilder som kommer tillbaka till henne som »oredigerade stumfilmer«, i berättelsen om hennes mormor som auktionerades bort i ett glömt Sverige, hur andra släktingar blev luffare som kanske var följeslagare med Harry Martinsson. Även om hon försöker utgå från en reflekterande forskarposition återkommer hon till sitt ursprung. Hennes personliga rötter går som en tunn röd tråd i periferin av hennes avhandling, vilket ger berättelsen om samskapad scenkonst en viktig dimension. Att vara ett konstnärligt subjekt tillsammans med andra.

Carina Reich är en av de stora namnen inom den scenkonst som närmat sig performancekonsten i Sverige. Tillsammans med Bogdan Szyber har de som duon Reich+Szyber gjort många omtalade verk både i Sverige och internationellt. Nu har Carina Reich skrivit en avhandling på Stockholms konstnärliga högskola som fått titeln (Om Coteuren) – Regifunktion i omvandling genom samskapande processer. Ordet coteur står för en »regifunktion som kombinerar en biografiskt grundad regiposition med öppenheten i samskapande processer och som omformas i och med plats, medarbetare och sammanhang och ur detta sammanhang skapar originalverk«.

Det handlar om att få med alla röster och alla kompetenser i skapandet. Processer där berättelsen ska skapas istället för att tolkas. »Processen som helhet är verket« skriver hon i sin inledning.

Efter sin utbildning på mimlinjen i Stockholm kastas hon ut på en totalt underfinansierad marknad. Av nöd börjar hon och andra jämnåriga att skapa egna projekt. En period som hon återkommer ofta till där de gör egna föreställningar och happenings på Galleri BarBar och andra ställen. Jag får bilden av en konstnärlig gemenskap som efter gruppteatern på 1970-talet söker sig nya uttryck, i dekonstruktion, i blandningen av populärkultur och filosofi, där konst och teater och musik som uttryck är likvärdiga varandra, där uttrycket är allt och yrket eller konstformens bevarande intet. Det inger en känsla av frihet att läsa om den här perioden, en tid av konstnärligt mod och ett prövande som gett henne och många av hennes jämnåriga kraft och möjlighet att utvecklas som konstnärer. Gissningsvis så har de inte alltid formulerat sina processer utan föreställningarna har fått tala för sig själva. I denna avhandling försöker Reich formulera processerna bakom den så kallade samskapade scenkonsten och sin egen roll i dessa.

När hennes berättelser efter några kapitel befrias från universitetets språk och form får jag kontakt med ett konstnärskap som gör mig nyfiken. Att dessa ramar kring den konstnärliga forskningen fungerar som en stängd ridå istället för en öppen arena ska inte recenseras här, men jag efterlyser den diskussionen.

Carina Reichs forskning består av fem iscensättningar, reflekterande texter och dokumentationer av processkrivande, fyra manus, videos och fotografier. Hon genomför också fyra expositioner, ett slags konstnärligt gestaltade seminarier. Utöver frågeställningen kring regifunktionen utforskar hon en »iscensatt frånvaro«.

Hon citerar Peter Brook i sin prolog: »A live performance is an event for that moment in time, for that audience in that place – and it’s gone. Gone without a trace.« Utifrån den tanken gör hon verket And it’s gone – det försvunna ögonblickets arkiv som visades på scenkonstmuseet i Stockholm. En utställning som tolkar det omöjliga i att bevara scenkonst. Men ändå ser jag hennes föreställningar för mitt inre när jag läser om dem. Många av dem är väldigt starka. Jag fastnar för Sandra Medinas dans i verket Unknown Pleasures. För hennes berättelse om att hon inte har så många egna rörelser. Egentligen har hon bara kommit på en enda, allt annat är bara lånat. I en annan scen står Carina Reich och hennes kumpan Bogdan Szyber med masker och diggar takten. I en senare föreställning ute på den småländska landsbygden kommer han igen, hennes nära följeslagare Bogdan Szyber, som isbjörn på ett Folkets Hus-möte. Men den här avhandlingen handlar inte om deras samarbete, den handlar om hennes egen mångåriga praktik som iscensättare av samskapade verk.

Synen på scenkonst, på det kollektiva skapandet, behöver breddas om vi vill vara med på den internationella arenan.

När hon som barn är ute på en orientering fantiserar hon om en flicka som sjunker genom sankmarken, fantasin blir till verklighet och hon utbrister att det är någon som skriker, orienteringen avbryts och det börjar sökas efter ett barn på mossen. Men ingen saknas. Flickan på mossen finns inte i verkligheten, men i glappen mellan fiktion och verklighet finns hon. Som vuxen konstnärlig forskare gör Reich tvärtom, hon plockar bort en del ur verkligheten. I en av de fyra expositionerna framför hon The Temptations låt Just my imagination men utan leadsinger, det är bara körsången som hörs.

Frånvaron synliggör inte bara det som gömmer sig i skuggorna, frånvaron synliggör också det som är frånvarande. Ett intressant konstnärligt grepp som för tankarna till Brecht och den ryska idén inom litteraturen kring främmandegöring.
I en sekvens beskriver hon hur hon lyssnar på en deltagares berättelse, men intresserar sig mer för deltagarens rörelser och uttryck än själva berättelsen. I hennes blick blir berättandet själva berättelsen.

Carina Reich frågor känns autentiska. Hon beskriver även misslyckanden, svårigheter med att skapa tillsammans, att kommunicera, att kompromissa men ändå fortsätta att vara ett konstnärligt subjekt, en avsändare. Hon beskriver avsaknaden av samtalsform för att mötas när det uppstår kollegiala konfrontationer. Hon vänder sig till den sokratiska dialogen och Bengt Molanders beskrivning av den: »I den sokratiska dialogen gäller det inte i första hand att försvara ens egna åsikter och kritisera vad andra människor tror. Det väsentliga är att komma till klarhet om sig själv, sina tankar, sin kunskap, okunskap och så vidare tillsammans med andra och då också komma till klarhet om andra. Det är en ömsesidig upplysnings- och reningsprocess, samtidigt som en förståelsegemenskap befästs.«

Konstnärliga processer är ett utmärkt forskningsunderlag i en tid där ekonomiska intressen och slimmade organisationer ska härbärgera även den scenkonst som gör anspråk på intuitivt och kollektivt skapande, som låter slutmålet vara rörligt, som ser resan som en lika stor del av verket. Institutioner där tid är pengar, där fast anställda yrkesprofessioner ska sättas i rörelse, där politiker har ställt krav på publika eller innehållsliga resultat. Det »auteurskap« som Reich utforskar kan skapa stor konflikt med dagens institutioners processkartor. Men för en innovativ svensk scenkonst behövs detta samtal. Synen på scenkonst, på det kollektiva skapandet, behöver breddas om vi vill vara med på den internationella arenan.

Carina Reich skriver att hon sväljer skammen av jag-centrering och börjar söka utifrån en personlig erfarenhet av frånvaro. Jag tror att det är det som gör hennes avhandling sann, i kontaktytan mellan gruppen och individen, mellan den personliga livserfarenheten och kompromisserna som krävs i ett kollektivt skapande, mellan rötterna i den småländska landsbygden och Stockholms avantgardescen på 1980-talet – det är där frågeställningen om det sceniska samskapandet bränns.

Och trots att det är Carina Reich som har skapat dramaturgin i sin performance på Folkets Hus i Gullaskruv där ortsbefolkningen medverkar är det i det mötet hon uppstår för mig. Det är så hon söker skapa en möjlig konstnärlig utsiktspost, med både sin egen berättelse och i samskapandet med befolkningen. And it’s not all gone without a trace. Även om scenkonsten bara går att uppleva i nuet fortsätter berättelsen, genom Carina Reichs avhandling, genom den samskapade scenkonst som ännu inte finns. Jag ser fram emot den.

Frida Röhl

Recensionen är publicerad i nummer 4–5/2024, som finns att beställa här: Köp våra tidigare nummer – 09/- | Teatertidningen