Alkemi långt bortom beräkningar
Vad gör man när ens avhandling inom konstnärlig forskning mot alla odds blir underkänd? Man skapar, likt konstnären Bogdan Szyber, ett performanceverk som utgår från avhandlingen och framför det på Konträrs scen i Stockholm. Här skriver kulturjournalisten Hedvig Weibull om hur Szyber i Fool’s Errand: An Alchemical Sonata lyfter erfarenheten av att bli förödmjukad offentligt, liksom sorgen över att inte lyckas med sina föresatser.
»The owls are not what they seem.« Minns ni den repliken, från tv-serien Twin Peaks? Det är the log lady, en märklig kvinna som bär omkring på ett vedträ i famnen som om det vore ett husdjur, som erbjuder publiken den här ledtråden. Eller är det kanske ett hotfullt omen? Vill hon att vi ska tvivla på våra sinnen, på det vi hör och ser i serien? Eller vill hon rikta vår misstänksamhet mot den kategori som vi till vardags kallar »ugglor«?
I en suggestiv och märklig ritual som åkallar alkemisternas magiska experiment återvände Bogdan Szyber till sin avhandling Fauxthentication: Art Academia and Authorship (or the site-specifics of the Academic Artist) våren 2024. Då hade det gått nästan fyra år sedan den på ett uppseendeväckande sätt blev underkänd i sista sekunden av en extern jury som final på hans disputation, vilket lämnade många stora frågor efter sig. Hur kunde juryn ha en så diametralt annan uppfattning om forskningen jämfört med opponenten och handledaren? Och vad var det egentligen i forskningen som juryn motsatte sig?
I performanceverket Fool’s Errand: An Alchemical Sonata behandlar Szyber den fysiska artefakten från avhandlingsarbetet, boken, som en ingrediens med magiska krafter. Szyber placerar den ovanpå en timglasformad flaska, tänder eld på den och låter flagorna falla ner i flaskan. Askan blandar han sedan till en målarfärg och med stor precision målar han sedan konturen av en pipa på en pizzadeg och signerar målningen, innan han sätter tänderna i den. Det smular. Mycket. Smulorna faller prasslande till golvet.
Att måla konturen av en pipa är ingen oskyldig historia. Bogdan Szyber ekar Renée Magrittes ikoniska målning Bildernas bedrägeri där Magritte målat en brun pipa liksom texten Ceci n’est pas une pipe, ”det här är ingen pipa”, under.
»Jaså är det inte?« undrar betraktaren kanske. Vad är det då?
Surrealisten Magritte understryker hur vi människor allt som oftast vill fylla i, förstå och kategorisera våra sinnesintryck. En pipa är en pipa och en ros är en ros. Men en målad pipa är inte vad den verkar vara. Den är förstås – som material betraktad – enbart ett stycke underlag och färg.
Bogdan Szybers hänvisning till Magritte ger oss två ledtrådar in i Fool’s Errand. Mitt på scen placerar han vår mänskliga svarsförmåga. Vår förmåga att gå i dialog, att tolka och fylla i tecken, falla varandra i talet, skapa förståelse och fördjupa samtal på sätt som vi tror är ömsesidiga. (Kan det ha varit så han upplevde arbetet med sin avhandling fram till disputationens brutala final?)
Men i målningen av pipan finns också kravet på publiken att bortse från det inlärda. Ja, du ser vad det föreställer, men dina sinnen bedrar dig alltid på minst ett plan.
Och som för att bevisa det, äter Bogdan Szyber sedan upp sin pipmålade pizza.
Det är skrämmande när man inte längre kan lita på de kategorier som ens sinnen är vana vid att röra sig i. Och det är likaledes skrämmande när man inte kan lita på att sinnet uppfattar kategorierna som beständiga. Det kan ge samma känsla av oberäknelighet som en tv-serie som Twin Peaks gör.
Kanske var det så det kändes att arbeta intensivt med ett ambitiöst konstnärligt forskningsarbete under många år, bara för att i sista stund se allt man strävat efter pulvriseras, ja, tuggas sönder, av främmande människor inför en handlingsoförmögen publik, i direktsändning.
Friheten att utforska kommer till priset av förlusten av trygghet.
I Fool’s Errand darrar Bogdan Szyber inte på manschetten. Han tar kraft från de fyra elementen, ett i taget (dammsugaren symboliserar luften, elden är påtaglig, badkarsvattnet blött och av den brända askan blir det jord). Och han gör upp med sin egen avhandling. Med betryggande kroppskontroll förkroppsligar han både erfarenheten av att bli förödmjukad offentligt, och sorgen över att inte lyckas med det man föresatt sig. Det är fint när Szyber bjuder publiken på sådant som närmast liknar ett practical joke. Som när han noggrant och försiktigt sätter sig på en klassisk kontorsstol med pizzan i handen och precis ska hugga in, men får avbryta. För stolen sjunker neråt med ett ordentligt ryck och studsar till. Som om stolen i sig säger: »Du trodde att du sjunkit lågt, men du ska allt få sjunka ännu lägre.«
Fool’s Errand förkroppsligar många av de frågor som bra performancekonst ställer på sin spets. Vad händer när vi inte längre använder oss av våra invanda och välkända parametrar för att mäta kvalitet? I scenkonst, eller konst i stort? Vilka berättelser och erfarenheter uppenbarar sig då? Och hur ska den som arbetar med performance stå ut med att sakna fasta punkter i form av färdiga kriterier, yttre garanter (som akademiska titlar) mot vilket arbetet kan mätas? Friheten att utforska kommer till priset av förlusten av trygghet.
Samtidigt hävdar Fool’s Errand en annan viktig ståndpunkt, att en prövande kontakt mellancmänniskor är ett möjligt alternativ till att hävda dominans eller att gå i konflikt. Istället för att diskutera vem som har rätt att bedöma ett verk, eller tvärsäkert uttala sig om ett verk, kan kontakten mellan aktören, musikern, ljussättaren, publiken och kritikern vara öppen. Vara associativ och prövande där alla parter kan vilja se bortom det inlärda.
Hur lyckas då Bodgan Szyber förmedla den öppenheten? Framför allt genom att vara så generös med sig själv och bjuda på att underhålla publiken och driva med all den längtan som lett honom till den här punkten, till det här verket. I slutet av föreställningen genomför Szyber, som är en skolad dansare med perfekt gehör på scen, en udda och obekväm pardans med en uppblåst grinande docka. Det är en scen som väcker ömhet framför övertygelse och som talar till publikens sympati snarare än vår förmåga att sortera in dansen i en färdig kategori.
Genom att återvända till sin avhandling adresserar Szyber också centrala frågor om dramaturgi. Hur kan scenkonstnären utforma en vändpunkt? I en teaterföreställning är vändpunkterna ofta metodiskt placerade för att överraska, kanske skrämma eller förtjusa publiken för att leda publiken genom en rad känslor, ofta fram till en sensmoral eller kanske en försoning. Inom performance kan vändpunkterna helt lysa med sin frånvaro. Stämningen kan vara förtätad utan att resultera i någon klimax.
Och vad säger de olika formerna av scenkonst om livet? Kan du i det liv du lever någonsin ana en vändpunkt innan den kommer? Kan begäret, efter att lyckas med en disputation, eller glänsa på en scen, eller nå fram till en annan människa, någonsin ta slut? Och hur hanterar du en förödmjukelse eller ett nederlag?
Fool’s Errand hävdar hungern som drivkraft i livet; i föreställningen tar den sig ett konkret uttryck i form av den med aska målade pizzan. Men pizzan representerar också hungern efter återupprättelse, och hungern efter att få underhålla trots att man kanske inte fått sin drömroll. De tidiga alkemisterna längtade efter guld, och fick tåla nederlag på nederlag. Precis som de, behöver den som vågar arbeta med performance, eller som ser performanceverk som en del av vår levda verklighet, vara beredd på nederlag. Bogdan Szyber strävade nog inte efter att skapa guld av sin avhandling, utan efter en version av »de vises sten« i verket Fool’s Errand. Att hitta ett helande och livgivande elixir; drömmen om att kunna läka. Men precis som för alkemisterna finns den största belöningen kanske i det att inte kunna beräkna vart någonting är på väg.
Hedvig Weibull
Tips:
I K Special, SVT, visas den 6 december en film om Bogdan Szyber. Programmet finns tillgängligt på SVT Play från den 1 december 2024.