(OM COTEUREN) – Regifunktion i omvandling genom samskapande processer
Carina Reich
Stockholms konstnärliga högskola, avdelningen för performativa praktiker, Stockholm 2024, 222 SID

Det är i barndomen Carina Reich landar i slutet av sin avhandling. Och i Gullaskruv hos sin morbror Charles, i barndomsbilder som kommer tillbaka till henne som »oredigerade stumfilmer«, i berättelsen om hennes mormor som auktionerades bort i ett glömt Sverige, hur andra släktingar blev luffare som kanske var följeslagare med Harry Martinsson. Även om hon försöker utgå från en reflekterande forskarposition återkommer hon till sitt ursprung. Hennes personliga rötter går som en tunn röd tråd i periferin av hennes avhandling, vilket ger berättelsen om samskapad scenkonst en viktig dimension. Att vara ett konstnärligt subjekt tillsammans med andra.

Carina Reich är en av de stora namnen inom den scenkonst som närmat sig performancekonsten i Sverige. Tillsammans med Bogdan Szyber har de som duon Reich+Szyber gjort många omtalade verk både i Sverige och internationellt. Nu har Carina Reich skrivit en avhandling på Stockholms konstnärliga högskola som fått titeln (Om Coteuren) – Regifunktion i omvandling genom samskapande processer. Ordet coteur står för en »regifunktion som kombinerar en biografiskt grundad regiposition med öppenheten i samskapande processer och som omformas i och med plats, medarbetare och sammanhang och ur detta sammanhang skapar originalverk«.

Det handlar om att få med alla röster och alla kompetenser i skapandet. Processer där berättelsen ska skapas istället för att tolkas. »Processen som helhet är verket« skriver hon i sin inledning.

Efter sin utbildning på mimlinjen i Stockholm kastas hon ut på en totalt underfinansierad marknad. Av nöd börjar hon och andra jämnåriga att skapa egna projekt. En period som hon återkommer ofta till där de gör egna föreställningar och happenings på Galleri BarBar och andra ställen. Jag får bilden av en konstnärlig gemenskap som efter gruppteatern på 1970-talet söker sig nya uttryck, i dekonstruktion, i blandningen av populärkultur och filosofi, där konst och teater och musik som uttryck är likvärdiga varandra, där uttrycket är allt och yrket eller konstformens bevarande intet. Det inger en känsla av frihet att läsa om den här perioden, en tid av konstnärligt mod och ett prövande som gett henne och många av hennes jämnåriga kraft och möjlighet att utvecklas som konstnärer. Gissningsvis så har de inte alltid formulerat sina processer utan föreställningarna har fått tala för sig själva. I denna avhandling försöker Reich formulera processerna bakom den så kallade samskapade scenkonsten och sin egen roll i dessa.

När hennes berättelser efter några kapitel befrias från universitetets språk och form får jag kontakt med ett konstnärskap som gör mig nyfiken. Att dessa ramar kring den konstnärliga forskningen fungerar som en stängd ridå istället för en öppen arena ska inte recenseras här, men jag efterlyser den diskussionen.

Carina Reichs forskning består av fem iscensättningar, reflekterande texter och dokumentationer av processkrivande, fyra manus, videos och fotografier. Hon genomför också fyra expositioner, ett slags konstnärligt gestaltade seminarier. Utöver frågeställningen kring regifunktionen utforskar hon en »iscensatt frånvaro«.

Hon citerar Peter Brook i sin prolog: »A live performance is an event for that moment in time, for that audience in that place – and it’s gone. Gone without a trace.« Utifrån den tanken gör hon verket And it’s gone – det försvunna ögonblickets arkiv som visades på scenkonstmuseet i Stockholm. En utställning som tolkar det omöjliga i att bevara scenkonst. Men ändå ser jag hennes föreställningar för mitt inre när jag läser om dem. Många av dem är väldigt starka. Jag fastnar för Sandra Medinas dans i verket Unknown Pleasures. För hennes berättelse om att hon inte har så många egna rörelser. Egentligen har hon bara kommit på en enda, allt annat är bara lånat. I en annan scen står Carina Reich och hennes kumpan Bogdan Szyber med masker och diggar takten. I en senare föreställning ute på den småländska landsbygden kommer han igen, hennes nära följeslagare Bogdan Szyber, som isbjörn på ett Folkets Hus-möte. Men den här avhandlingen handlar inte om deras samarbete, den handlar om hennes egen mångåriga praktik som iscensättare av samskapade verk.

Synen på scenkonst, på det kollektiva skapandet, behöver breddas om vi vill vara med på den internationella arenan.

När hon som barn är ute på en orientering fantiserar hon om en flicka som sjunker genom sankmarken, fantasin blir till verklighet och hon utbrister att det är någon som skriker, orienteringen avbryts och det börjar sökas efter ett barn på mossen. Men ingen saknas. Flickan på mossen finns inte i verkligheten, men i glappen mellan fiktion och verklighet finns hon. Som vuxen konstnärlig forskare gör Reich tvärtom, hon plockar bort en del ur verkligheten. I en av de fyra expositionerna framför hon The Temptations låt Just my imagination men utan leadsinger, det är bara körsången som hörs.

Frånvaron synliggör inte bara det som gömmer sig i skuggorna, frånvaron synliggör också det som är frånvarande. Ett intressant konstnärligt grepp som för tankarna till Brecht och den ryska idén inom litteraturen kring främmandegöring.
I en sekvens beskriver hon hur hon lyssnar på en deltagares berättelse, men intresserar sig mer för deltagarens rörelser och uttryck än själva berättelsen. I hennes blick blir berättandet själva berättelsen.

Carina Reich frågor känns autentiska. Hon beskriver även misslyckanden, svårigheter med att skapa tillsammans, att kommunicera, att kompromissa men ändå fortsätta att vara ett konstnärligt subjekt, en avsändare. Hon beskriver avsaknaden av samtalsform för att mötas när det uppstår kollegiala konfrontationer. Hon vänder sig till den sokratiska dialogen och Bengt Molanders beskrivning av den: »I den sokratiska dialogen gäller det inte i första hand att försvara ens egna åsikter och kritisera vad andra människor tror. Det väsentliga är att komma till klarhet om sig själv, sina tankar, sin kunskap, okunskap och så vidare tillsammans med andra och då också komma till klarhet om andra. Det är en ömsesidig upplysnings- och reningsprocess, samtidigt som en förståelsegemenskap befästs.«

Konstnärliga processer är ett utmärkt forskningsunderlag i en tid där ekonomiska intressen och slimmade organisationer ska härbärgera även den scenkonst som gör anspråk på intuitivt och kollektivt skapande, som låter slutmålet vara rörligt, som ser resan som en lika stor del av verket. Institutioner där tid är pengar, där fast anställda yrkesprofessioner ska sättas i rörelse, där politiker har ställt krav på publika eller innehållsliga resultat. Det »auteurskap« som Reich utforskar kan skapa stor konflikt med dagens institutioners processkartor. Men för en innovativ svensk scenkonst behövs detta samtal. Synen på scenkonst, på det kollektiva skapandet, behöver breddas om vi vill vara med på den internationella arenan.

Carina Reich skriver att hon sväljer skammen av jag-centrering och börjar söka utifrån en personlig erfarenhet av frånvaro. Jag tror att det är det som gör hennes avhandling sann, i kontaktytan mellan gruppen och individen, mellan den personliga livserfarenheten och kompromisserna som krävs i ett kollektivt skapande, mellan rötterna i den småländska landsbygden och Stockholms avantgardescen på 1980-talet – det är där frågeställningen om det sceniska samskapandet bränns.

Och trots att det är Carina Reich som har skapat dramaturgin i sin performance på Folkets Hus i Gullaskruv där ortsbefolkningen medverkar är det i det mötet hon uppstår för mig. Det är så hon söker skapa en möjlig konstnärlig utsiktspost, med både sin egen berättelse och i samskapandet med befolkningen. And it’s not all gone without a trace. Även om scenkonsten bara går att uppleva i nuet fortsätter berättelsen, genom Carina Reichs avhandling, genom den samskapade scenkonst som ännu inte finns. Jag ser fram emot den.

Frida Röhl

Recensionen är publicerad i nummer 4–5/2024, som finns att beställa här: Köp våra tidigare nummer – 09/- | Teatertidningen

Bogdan Szyber utför i sin performance ”Fool’s Errand: An Alchemical Sonata”, på Konträr, en ritual där han åkallar alkemisternas magiska experiment. Foto: Anders Thessing

Vad gör man när ens avhandling inom konstnärlig forskning mot alla odds blir underkänd? Man skapar, likt konstnären Bogdan Szyber, ett performanceverk som utgår från avhandlingen och framför det på Konträrs scen i Stockholm. Här skriver kulturjournalisten Hedvig Weibull om hur Szyber i Fool’s Errand: An Alchemical Sonata lyfter erfarenheten av att bli förödmjukad offentligt, liksom sorgen över att inte lyckas med sina föresatser.

»The owls are not what they seem.« Minns ni den repliken, från tv-serien Twin Peaks? Det är the log lady, en märklig kvinna som bär omkring på ett vedträ i famnen som om det vore ett husdjur, som erbjuder publiken den här ledtråden. Eller är det kanske ett hotfullt omen? Vill hon att vi ska tvivla på våra sinnen, på det vi hör och ser i serien? Eller vill hon rikta vår misstänksamhet mot den kategori som vi till vardags kallar »ugglor«?

I en suggestiv och märklig ritual som åkallar alkemisternas magiska experiment återvände Bogdan Szyber till sin avhandling Fauxthentication: Art Academia and Authorship (or the site-specifics of the Academic Artist) våren 2024. Då hade det gått nästan fyra år sedan den på ett uppseendeväckande sätt blev underkänd i sista sekunden av en extern jury som final på hans disputation, vilket lämnade många stora frågor efter sig. Hur kunde juryn ha en så diametralt annan uppfattning om forskningen jämfört med opponenten och handledaren? Och vad var det egentligen i forskningen som juryn motsatte sig?

I performanceverket Fool’s Errand: An Alchemical Sonata behandlar Szyber den fysiska artefakten från avhandlingsarbetet, boken, som en ingrediens med magiska krafter. Szyber placerar den ovanpå en timglasformad flaska, tänder eld på den och låter flagorna falla ner i flaskan. Askan blandar han sedan till en målarfärg och med stor precision målar han sedan konturen av en pipa på en pizzadeg och signerar målningen, innan han sätter tänderna i den. Det smular. Mycket. Smulorna faller prasslande till golvet.

Att måla konturen av en pipa är ingen oskyldig historia. Bogdan Szyber ekar Renée Magrittes ikoniska målning Bildernas bedrägeri där Magritte målat en brun pipa liksom texten Ceci n’est pas une pipe, ”det här är ingen pipa”, under.

»Jaså är det inte?« undrar betraktaren kanske. Vad är det då?

Surrealisten Magritte understryker hur vi människor allt som oftast vill fylla i, förstå och kategorisera våra sinnesintryck. En pipa är en pipa och en ros är en ros. Men en målad pipa är inte vad den verkar vara. Den är förstås – som material betraktad – enbart ett stycke underlag och färg.

Bogdan Szybers hänvisning till Magritte ger oss två ledtrådar in i Fool’s Errand. Mitt på scen placerar han vår mänskliga svarsförmåga. Vår förmåga att gå i dialog, att tolka och fylla i tecken, falla varandra i talet, skapa förståelse och fördjupa samtal på sätt som vi tror är ömsesidiga. (Kan det ha varit så han upplevde arbetet med sin avhandling fram till disputationens brutala final?)

Men i målningen av pipan finns också kravet på publiken att bortse från det inlärda. Ja, du ser vad det föreställer, men dina sinnen bedrar dig alltid på minst ett plan.

Och som för att bevisa det, äter Bogdan Szyber sedan upp sin pipmålade pizza.
Det är skrämmande när man inte längre kan lita på de kategorier som ens sinnen är vana vid att röra sig i. Och det är likaledes skrämmande när man inte kan lita på att sinnet uppfattar kategorierna som beständiga. Det kan ge samma känsla av oberäknelighet som en tv-serie som Twin Peaks gör.

Kanske var det så det kändes att arbeta intensivt med ett ambitiöst konstnärligt forskningsarbete under många år, bara för att i sista stund se allt man strävat efter pulvriseras, ja, tuggas sönder, av främmande människor inför en handlingsoförmögen publik, i direktsändning.

Friheten att utforska kommer till priset av förlusten av trygghet.

I Fool’s Errand darrar Bogdan Szyber inte på manschetten. Han tar kraft från de fyra elementen, ett i taget (dammsugaren symboliserar luften, elden är påtaglig, badkarsvattnet blött och av den brända askan blir det jord). Och han gör upp med sin egen avhandling. Med betryggande kroppskontroll förkroppsligar han både erfarenheten av att bli förödmjukad offentligt, och sorgen över att inte lyckas med det man föresatt sig. Det är fint när Szyber bjuder publiken på sådant som närmast liknar ett practical joke. Som när han noggrant och försiktigt sätter sig på en klassisk kontorsstol med pizzan i handen och precis ska hugga in, men får avbryta. För stolen sjunker neråt med ett ordentligt ryck och studsar till. Som om stolen i sig säger: »Du trodde att du sjunkit lågt, men du ska allt få sjunka ännu lägre.«

Fool’s Errand förkroppsligar många av de frågor som bra performancekonst ställer på sin spets. Vad händer när vi inte längre använder oss av våra invanda och välkända parametrar för att mäta kvalitet? I scenkonst, eller konst i stort? Vilka berättelser och erfarenheter uppenbarar sig då? Och hur ska den som arbetar med performance stå ut med att sakna fasta punkter i form av färdiga kriterier, yttre garanter (som akademiska titlar) mot vilket arbetet kan mätas? Friheten att utforska kommer till priset av förlusten av trygghet.

Samtidigt hävdar Fool’s Errand en annan viktig ståndpunkt, att en prövande kontakt mellancmänniskor är ett möjligt alternativ till att hävda dominans eller att gå i konflikt. Istället för att diskutera vem som har rätt att bedöma ett verk, eller tvärsäkert uttala sig om ett verk, kan kontakten mellan aktören, musikern, ljussättaren, publiken och kritikern vara öppen. Vara associativ och prövande där alla parter kan vilja se bortom det inlärda.

Hur lyckas då Bodgan Szyber förmedla den öppenheten? Framför allt genom att vara så generös med sig själv och bjuda på att underhålla publiken och driva med all den längtan som lett honom till den här punkten, till det här verket. I slutet av föreställningen genomför Szyber, som är en skolad dansare med perfekt gehör på scen, en udda och obekväm pardans med en uppblåst grinande docka. Det är en scen som väcker ömhet framför övertygelse och som talar till publikens sympati snarare än vår förmåga att sortera in dansen i en färdig kategori.

Innan Bogdan Szyber sätter tänderna i en pizza har han målat konturerna av en pipa på pizzadegen – ett motiv som för tankarna till Renée Magritte. Foto: Anders Thessing

Genom att återvända till sin avhandling adresserar Szyber också centrala frågor om dramaturgi. Hur kan scenkonstnären utforma en vändpunkt? I en teaterföreställning är vändpunkterna ofta metodiskt placerade för att överraska, kanske skrämma eller förtjusa publiken för att leda publiken genom en rad känslor, ofta fram till en sensmoral eller kanske en försoning. Inom performance kan vändpunkterna helt lysa med sin frånvaro. Stämningen kan vara förtätad utan att resultera i någon klimax.

Och vad säger de olika formerna av scenkonst om livet? Kan du i det liv du lever någonsin ana en vändpunkt innan den kommer? Kan begäret, efter att lyckas med en disputation, eller glänsa på en scen, eller nå fram till en annan människa, någonsin ta slut? Och hur hanterar du en förödmjukelse eller ett nederlag?

Fool’s Errand hävdar hungern som drivkraft i livet; i föreställningen tar den sig ett konkret uttryck i form av den med aska målade pizzan. Men pizzan representerar också hungern efter återupprättelse, och hungern efter att få underhålla trots att man kanske inte fått sin drömroll. De tidiga alkemisterna längtade efter guld, och fick tåla nederlag på nederlag. Precis som de, behöver den som vågar arbeta med performance, eller som ser performanceverk som en del av vår levda verklighet, vara beredd på nederlag. Bogdan Szyber strävade nog inte efter att skapa guld av sin avhandling, utan efter en version av »de vises sten« i verket Fool’s Errand. Att hitta ett helande och livgivande elixir; drömmen om att kunna läka. Men precis som för alkemisterna finns den största belöningen kanske i det att inte kunna beräkna vart någonting är på väg.

Hedvig Weibull

Tips:
I K Special, SVT, visas den 6 december en film om Bogdan Szyber. Programmet finns tillgängligt på SVT Play från den 1 december 2024.