Birgitta Haglund
Teatern som kyrka
|
I det här dubbelnumret fördjupar vi oss i temat teater och tro, vad det finns för likheter mellan teatern och kyrkan, och för skillnader.
Vi inleder numret med att historikern och författaren Bo Eriksson visar på hur religionen och teatern har följts åt genom årtusendena, att de ibland har varit bundsförvanter och ibland fiender.
Sofia Rönnegård samtalar med Lotti Törnros om varför hon som skådespelare nu har valt att utbilda sig till präst och om vad som förenar dessa två yrken.
Hur kan kyrkan erbjuda alternativa scenrum för teater och vad kan dessa scenrum addera till publikupplevelsen? Sara Beer intervjuar Irma Schultz som leder verksamheten i Benhuset, Katarina församling, och Ludvig Lindelöf som driver Kulturkyrkan, Annedals församling.
Marie Starck har samlat Dritëro Kasapi, konstnärlig ledare för Riksteatern, Isabel Cruz-Liljegren, dramatiker och regissör samt Lena Sjöstrand, präst som arbetat med kyrkospel, för att under ett rundabordssamtal försöka ringa in hur religion och tro skildras på svenska teaterscener idag. Medan Birgitta Haglund träffat religionshistorikern David Thurfjell och teatervetaren Christina Svens, i ett rundabordssamtal om vad kyrkan och teatern kan fylla för behov i dagens samhälle.
Birgitta Haglund skriver även om projektet Point of You där man genom deltagarbaserad teater försöker stärka det demokratiska samtalet, få publiken att lyssna på varandra. Helena Hammarskiöld, initiativtagare och processledare samt regissörerna Tomas Rajnai och Jörgen Dahlqvist berättar om projektet och den forskning som är kopplad till det.
I Norge satsas det på att få fram nyskriven dramatik för scenen. Svante Aulis Löwenborg inviger oss i detta genom att samtala med Ingrid Werne
|
Foto: Ola Myrin, Historiska museet, SHM
Nilsen, dramaturg vid Det Norske Teatret, Idun Vik, konstnärlig ledare för Cornerstone och Camara Lundestad Joof, konstnärlig ledare för Dramatikkens Hus.
Natacha López har intervjuat Giles Foreman som driver egna skådespelarutbildningar i London och Paris. Foreman vill förvalta det kunskapsarv som de lärare han själv undervisats av har förmedlat, bland annat svenske Yat Malmgren som utvecklade YAT-tekniken.
Populistiska slovakiska kulturpolitiker har under det senaste året avskedat en lång rad kulturchefer. Lucia Cajchanova har besökt Bratislava för att ta tempen på teatern i Slovakien och undersöka vad som spelas på landets scener. Medan Christina Wahldén har varit i Australien och tagit del av några föreställningar. Bland det mest intressanta man kan se där är uppsättningar om urbefolkningens erfarenheter och olika migrantberättelser.
Numret pjäs är Communion av Lars Norén. Vi har den här gången intervjuat uppsättningens regissör Eva Dahlman, om hur hon tagit sig an denna pjäs där Norén utforskar den mänskliga gemenskapen, och ensamheten.
|
Agnus Dei: pjäs av Amar Jašarević
Vi publicerar här Amar Jašarević pjäs Agnus Dei som ingick i teaterkonserten Deus ex Drama, med idé och koncept av Irma Schultz och Isabel Cruz Liljegren. Den framfördes i Hagakyrkan under Bokmässan i Göteborg och innehöll scener ur sex olika dramatikers verk, inklusive Agnus Dei, och med en ramberättelse av Isabel Cruz Liljegren. Pjäsen har även spelats denna sensommar i Studio Västberga, där den hade urpremiär, då som ett allomslutande scenkonstverk i regi av av Jennifer Löfgren.
Amar Jašarević.
AGNUS DEI
Tio minuter tidigare kliver jag av tunnelbanan.
Nio minuter tidigare går jag ut på torget.
Åtta minuter tidigare klär jag av mig och går naken ut i fontänen.
Ett dygn senare skrivs klagosångerna, blödigt drypande, ristade i blod. De använder de svåra adjektiven: bestialiskt, ursinnigt, tragiskt. De säger framförallt att det är en gränslös tragedi, ja en sådan av bibliska proportioner, de trodde att evolutionen hade utplånat den här typen av grymhet, ja att det moderna samhället gjort det gammalmodigt. Frågorna förökar sig, det ena ivrigt brinnande frågetecknet frammanar det andra, de blir och fler och fler tills de svarslösa frågorna överskuggar händelsen.
Vad tog det åt alla på torget?
Deltog alla eller tittade några bara på?
Är de i så fall inte lika skyldiga?
Varför ringde ingen polisen?
Hade jag provocerat dem?
Hade jag burit olämpliga kläder?
Hade jag sagt något till dem?
Handlade det om min hårfärg?
Min dialekt? Min skostorlek?
Varför gjorde jag inte motstånd?
Sex minuter tidigare står jag still i det ankelhöga vattnet, alldeles blank i huvudet och fullständigt hopplös. Det är min lyckligaste stund i livet.
Fem minuter tidigare börjar de samlas runt mig, vissa av dem har precis gått av tunnelbanan och är på väg till jobbet, andra har matat duvorna från parkbänkarna – alla dras till lukten av hägrande frälsning.
Fyra minuter tidigare sträcker jag ut mina bara armar och ler mot dem. En 48-årig skattejurist som heter Kevin slänger den första stenen, och han är inte fri från synd. Det går hål på min hud och de tror att jag blöder, men det är en synvilla. Blodet är inte mitt, jag har bara fått låna det. Jag lånar det på samma sätt som barn lånar mjölktänder och kretsloppet lånar koldioxid: mina kläder tillhör inte min kropp, mina tankar tillhör inte mitt jag och mitt blod tillhör inte min aorta.
En vecka senare är de fast beslutna att bota skavet med förståelse, de tror att svaren leder till försoning, att det räcker med att bevittna och dokumentera, på tryggt avstånd förfasas och fördöma. De tror att upprättelse och ansvarsutkrävande är synonymt, de tror att straff och skadestånd är som en rörlig valuta, att någon annans lidande kan växlas in för ett liv. I sitt räknande av sår och helhjärtade fördömande, i sin iver att avgöra vem som är skyldig, hur och varför, missar de det viktiga. De ställer fel frågor, de borde fråga sig hur man ska lösa svälten och segregationen och marknadsskolan och skogsskövlingen och köttindustrin och flygskammen och inflationen och pedofilerna och darknet och konspirationsteorierna och de multiresistenta bakterierna och den skenande skärmtiden och det faktum att barn dödar andra barn? Hur ska man lösa könsgapet och de sjunkande födelsetalen och hyrläkarna och att mässlingen inte längre är utrotad? Hur ska man lösa att Loket inte längre leder Bingolotto och Anna Kinbergs Batras jäv, hur ska man lösa att folk inte längre litar på SVT och att ingen vill gå till kyrkan på söndagar? Hur ska man lösa allmänhetens konstförakt och att gemene man hellre tittar på true crime än Rapport trots att bägge är fulla av ond bråd död?
De vägrar ställa de rätta frågorna och missar därför att:
Det inte är en fråga om brott, det är nödvändighet.
Det inte är en fråga om vansinne, det är utilitarism.
Det inte är en fråga om mord, det är skuldsanering.
Tre minuter tidigare borrar en medelålders alkoholist som heter Jenny fast sina naglar i mitt lår. De går av och blir ett med mig. Jag härbärgerar henne nu; jag bär hennes söndervittrade relation till sin dotter, jag bär hennes havererade äktenskap, jag bär hennes brutna löften och tårar och ensamhet och skam.
Två minuter tidigare ger min kropp vika och jag ramlar framstupa. Bengt, en 78-årig som sedan länge sålt av guldklockan han fått för lång och trogen tjänst, använder bägge sina seniga händer när han trycker ner mitt ansikte under vattenytan; han matar mig med sitt livslånga förakt, hyckleri och hat. Hans ögon tindrar när bubblorna en efter en lämnar min mun – varje bubbla skänker honom en obeskrivlig frid.
En månad senare ger de upp: trots tidskrävande rapporter, ihärdigt journalistiskt arbete och allmänhetens påtagliga frustration saknas fortfarande de grundläggande svaren i en pusseldeckare. Det är helt enkelt lättare att förbränna frågorna och låtsas som om askan är likvärdig svaren.
En minut tidigare slår, sparkar, biter och pissar ett dussintal människor på mig. Jag ligger raklång och känner hur varje kollision är en urladdning, det är som om blixten slår ner i dem, det är som om de ömsar skinn och föds på nytt. En del av dem föregår händelserna och börjar dricka av det blodiga vattnet, äta av det sargade köttet – de vet att frälsningen gömmer sig i pulpan, man måste våga gräva för att nå den.
Ett år senare är jag raderad, det allmännas medvetande är i ärlighetens namn inte särskilt rymligt och vissa tragedier är inte menade att bevaras för de efterlevande, de ska stoppas undan och gömmas och glömmas, annars är det omöjligt för historien att återupprepa sig själv.
Jag är nu, och nu är slutet.
Mina lungor är inte fyllda med vatten, jag är uppfylld av dem.
Min kropp är inte sliten i stycken, jag är uppfylld av dem.
Jag är inte trasig, blödande, tom jag är uppfylld av dem.
En intensiv värme hälsar mig välkommen, det som finns kvar av mitt innanmäte vibrerar. När illvilja dör kvider den, jag håller den varsamt i handen och viskar att allt kommer bli bra.
Det sista jag ser är hur de stannar upp, hur de griper tag i varandras händer, hur de ställer sig i runt mig och med unison stämma mässar:
Agnus Dei, qui tollis peccata mundi, dona nobis pacem.
Jag sluter ögonen och blir ett med mörkret.
Den ursprungliga texten var formaterad på ett annat sätt (med olika indrag och pauser), en formatering som inte fungerar här på hemsidan. För att göra texten läsvänligare är denna formatering därför borttagen.
En djurflock på flykt – som manar till förändring
Foto: The Walk Productions/Ant Strack
The Herds med The Walk Productions startar sin vandring i Kongo-Kinshasa och rör sig sedan norrut, genom Afrika och Europa innan denna djurflock når arktiska områden i Norge.
Kan en vandring med en stor flock djurdockor från Kongo-Kinshasa ända till Nordnorge, med många stopp längs vägen där det kommer framföras gatuteater och skapas olika samarbeten, få folk att bli mer känslomässigt engagerade i en av de största utmaningar som vår värld står inför – klimatförändringarna? Det hoppas regissören Amir Nizar Zuabi. Birgitta Haglund har träffat honom för att få veta mer om The Herds med The Walk Productions, som kommer inta olika städer denna sommar – även i Sverige.
The Walk Productions beskriver på sin hemsida projektet The Herds som en mix av offentlig konst och klimatarbete »i en aldrig tidigare skådad skala« där de dramatiserar klimatkrisen och vill visa på den kraft som kan uppstå när människor arbetar tillsammans för att kräva förändring. Det är en berättelse som kommer utvecklas och förändras längs vägen, förklarar regissören och dramatikern Amir Nizar Zuabi. Ledande konstnärer och konst- och utbildningsinstitutioner i såväl Afrika som Europa kommer här samarbeta för att skapa en stor flock med många olika sorters djur, bestående av dockor i djurens naturliga storlek, vars 20 000 kilometer långa vandring startar i april, i Kongo. Sedan ska djuren, som är på flykt undan klimatförändringarna, ta sig ända upp till Hammerfest i Nordnorge, till Arktis. De beräknas vara framme i augusti. Under juli passerar de Sverige. Hjorden kommer växa till sig under vandringen och de djur som ingår kommer förändras i takt med hur den naturliga faunan skiftar längs vägen.
Amir Nizar Zuabi hoppas att projektet, där folk kommer kunna möta dessa djurdockor när de kommer vandrandes eller rusandes längs olika stadsgator, kan skapa en nyfikenhet på, och ett emotionellt band till naturen som vi idag har mist. I och med att vi har tappat kontakten med naturen så har vi också förlorat viktig kunskap om vad det är att vara människa och avlägsnat oss från det som är vårt ursprung, menar han.
– Jag tror att vi i västvärlden är väldigt bortkopplade från naturen idag och det startade, historiskt sett, när vårt vetenskapliga, rationella tänkande blev en slags religion i väst. Allting mäts vetenskapligt och vetenskap är bra, men vårt medvetande och tänkande består inte enbart av fakta.
Amir Nizar Zuabi har regisserat på välkända teaterhus världen över, som Teatro Colosseo i Rom, Opera Vlaanderen i Antwerpen samt Royal Shakespeare Company och Young Vic Theatre i London. Denna vårvinter är han Sverigeaktuell som regissör för Riksteaterns uppsättning av Kusinerna, som är en mer traditionell form av teater än The Walk Productions projekt. Detta kompani är stationerat i London och leds av producenterna David Lan och Tracey Seaward, med Amir Nizar Zuabi som konstnärlig ledare. Teamet satte 2021 upp en liknande typ av »vandringsteater«, Little Amal, där en 3,5 meter hög docka fick representera en nioårig flicka som var på flykt genom Europa, från sitt hemland Syrien. Två miljoner människor i 18 länder mötte upp med Amal på hennes väg (då är inte alla de som följde projektet online inkluderade). Amir Nizar Zuabis förhoppning är att The Herds ska kunna bli lika stort och nå lika många.
Kommer det här lösa klimatfrågan? Nej, men jag anser att vi som berättare och konstnärer har ansvaret att vara vattendropparna som urholkar stenen.
Amir Nizar Zuabi
Foto: The Walk Productions/Ant Strack
– Vi vandrade med Amal från Syrien hela vägen till Manchester, genom 65 städer. Och i varje stad skapade vi stora, publika utomhusevenemang. Vi ville engagera oss i flyktingsituationen och sätta ljuset på den genom den här flickan.
Little Amal-projektet var startpunkten för den här typen av »vandringsteater« med The Walk Productions. Det var också under denna vandring som Amir Nizar Zuabi fick idén till The Herds. Han säger att han länge försökt leva klimatvänligt, han är bland annat vegetarian och är mån om att ta sitt ansvar. Men samtidigt har han känt någon form av distans till hela klimatfrågan.
– När jag mötte alla dessa klimatflyktingar och klimatimmigranter som tvingats lämna sina hemländer beroende på olika klimatförändringar, blev det tydligt för mig att vårt nästa projekt skulle handla om klimatet. Jag insåg gradvis att vi i The Walk Productions måste börja prata mer om klimatet som grupp, närma oss den frågan rent konstnärligt.
Denna insikt stärktes när de under sin vandring med Amal nådde klimattoppmötet COP26 i Glasgow. Amir Nizar Zuabi blev besviken på hur skralt det konstnärliga utbudet i anslutning till mötet faktiskt var.
– Det kändes som en vetenskapsmässa. Och jag försökte förstå varför jag inte var mer intresserad av eller engagerad i klimatet än jag var. Jag saknade under klimattoppmötet att kunna få en känslomässig koppling till, eller upplevelse av, klimatfrågor och insåg att jag ville försöka skapa något sådant för andras del. Något som kan förklara de här frågorna men inte genom att tala till vårt rationella tänkande – alla vet att det här händer, vilka effekter det får, hur det påverkar oss. Vi vet allt det där men vi blockerar oss och det gör vi för att den kunskapen går via vårt intellekt, våra tankar. Det är mycket svårare att blockera eller förtränga det som är känslomässigt. Det var där idén till The Herds startade.
En djurflock som rusar genom stadsgator är inte detsamma som siffror kring biologisk mångfald, det är en visuell upplevelse som din kropp kommer reagera på. Det är teater.
Amis Nizar Zuabi
Att klimatdebatten, enligt honom, oftast sätter ett vetenskapligt förhållningssätt framför ett mer emotionellt menar han är ett misstag.
– Vi tror att om vi bara informerar människor på ett rationellt sätt så kommer de att bry sig. Men vi bryr oss inte av rationella skäl.
Du menar att forskarna som arbetar med det här enbart talar om fakta?
– Ja, och det ska de, för de är vetenskapsmän. De är väldigt viktiga, jag menar inte att de gör något fel, men jag tror inte vetenskap är tillräckligt för att motivera oss människor att börja agera och försöka förändra situationen. Det här är också något som forskarna själva säger, att det behövs andra perspektiv på den här berättelsen om klimatförändringarna än 1,5-gradersmålet och våra koldioxidutsläpp. En djurflock som rusar genom stadsgator är inte detsamma som siffror kring biologisk mångfald, det är en visuell upplevelse som din kropp kommer reagera på. Det är teater.
Foto: David Levene
I Little Amal som var The Walk Productions första produktion flydde dockan Amal, som representerade en nioårig flicka, från sitt hemland Syrien genom Europa, till Manchester. Hon mötte en mängd människor under de publika events som skapades längs vägen.
Amir Nizar Zuabi säger att han är väldigt glad över att som regissör ha fått uppleva den här typen av annorlunda sätt att driva teaterprojekt på.
– När du vandrar genom offentliga rum med en berättelse som många människor involverar sig i så uppstår det en väldigt intressant energi. Och det är en energi som jag har saknat på våra teatrar.
Vad för sorts energi?
– Det är något med att framträda på gatorna som gör att maktbalansen hamnar upp och ner och det stärker dialogen mellan skådespelare och publik.
Han berättar att de åskådare som sökte sig till deras events under vandringen med Amal många gånger blev väldigt känslosamma:
– Den typen av engagemang och dialog kan i bästa fall uppstå även i en teatersalong men där handlar det ofta mer om en envägskommunikation där vi sitter passiva som publik och förväntas bli kultiverade.
Samtidigt säger han att han på sätt och vis älskar den intimitet som kan skapas i en teatersalong.
– Det finns något väldigt rörande i möjligheten att ta en grupp människor i den mörka salongen med på en resa, det är fantastiskt. Men det finns också något speciellt med den teater som återvänder till gatorna. Bland oss syrier ses ofta gatorna som mindre intressanta att spela på, jämfört med teaterhusen. Fast våra gator och torg är de enda verkligt demokratiska, offentliga platser som vi har.
Inte minst för att det är gratis att ta del av gatuteater. Till och med när Little Amal intog American Museum of Natural History i New York (Amal har besökt både USA och Chile sedan sin vandring genom Europa) såg de till att det var fritt inträde. Självklart kommer The Herds också vara gratis, betonar Amir Nizar Zuabi.
The Walk Productions samarbetar i detta projekt med dockkompaniet Ukwanda Puppets & Design Art Collective, i Kapstaden. Dessa tillverkar dockorna, alla av hållbara material, till den flock som startar vandringen.
– Tanken är sedan att arbetet med att bygga dockor ska vandra vidare till andra länder.
Foto: The Walk Productions, photography/David Levene
Det är dockkompaniet Ukwanda Puppets & Design Art Collective, i Kapstaden, som tillverkar djuren till den flock i The Herds som startar sin vandring i Kongo. Längs vägen kommer sedan nya djurdockor byggas av olika konst- och utbildningsinstitutioner, alla i hållbara material.
Foto: The Walk Productions, photography/David Levene
Nya djurdockor kommer tillverkas längs vägen, i de olika städer som The Herds passerar. Det blir ett slags utbildningsverksamhet som är en viktig beståndsdel i projektet.
– Vi sänder dem vi samarbetar med digitala beskrivningar av hur djuren ska byggas så att konstnärer och studenter på de olika konst- och utbildningsinstitutionerna som är involverade i detta sedan kan göra det arbetet. När vi väl når Nordnorge kommer hjorden innehålla mellan 80 och 100 djur.
En annan viktig del av projektet handlar om konstnärliga samarbeten med olika aktörer som är delaktiga i att skapa The Herds alla offentliga events, eller föreställningar, exempelvis teatergruppen La Fura dels Baus i Barcelona och koreografen Wayne McGregor i London. I Sverige är Parkteatern och Riksteatern involverade.
– Det kommer bli en form av teater som är väldigt flytande, som plötsligt kan uppstå på en plats och sedan lika hastigt försvinna. Den övergripande berättelsen handlar om vad som händer när naturen möter våra städer och oss människor. Det handlar om vilka vi är, hur vi reagerar och vad vi gör när det gäller klimatet och naturen.
Det är tänkt att bli runt två till tre events i varje stad, totalt runt sjuttio under hela vandringen.
– Vart och ett av dem är helt unikt och förankrat i det lokala samhället, men en sak som de har gemensamt är att den här hjorden av vilda djur kommer krocka med vår kultur och vår civilisation, ibland blir det en krock lika stark som en störtflod. Som när djuren kommer rusande nerför någon stadsgata.
Det kapitalistiska systemet har förstört den här världen och lärt oss att om du vinner så förlorar jag, men i själva verket är det så att om du vinner så vinner jag också.
Amir Nizar Zuabi
I varje stad som The Herds passerar kommer de även utveckla samarbeten med olika klimatorganisationer (FN:s miljöprogram UNEP är ett exempel) och andra typer av nätverk och rörelser. Tanken är att bygga breda allianser.
– De här samarbetena som vi skapar, över geografiska gränser och mellan kulturer, det är den enda möjlighet vi har när det kommer till klimatet – att få till fler globala samarbeten. Och då tycker jag det är viktigt att dessa sker utifrån en rättviseaspekt så att de rika länderna, som med sin livsföring har förorenat vår jord, inte dumpar problemen på den globala södern, så som de brukar, utan att de tar sitt ansvar.
Foto: The Walk Productions/Mark Lyons
Här besöker dockan Amal Cincinatti i USA, där The Walk Productions också turnerat med Little Amal.
Amir Nizar Zuabi beskriver den här typen av globala samarbeten för att förbättra läget på vår jord som en win-win-situation.
– Det kapitalistiska systemet har förstört den här världen och lärt oss att om du vinner så förlorar jag, men i själva verket är det så att om du vinner så vinner jag också. Det krävs en förändring i synen på de här frågorna, ett stort kulturskifte.
Tror du att The Herds kommer kunna skapa förändring?
– Kommer det här lösa klimatfrågan? Nej, men jag anser att vi som berättare och konstnärer har ansvaret att vara vattendropparna som urholkar stenen. Om vi alla pratar om det här ämnet så kan vi på sikt få till en förändring.
Han tror alltså att konst kan påverka utvecklingen, men det räcker inte med enstaka konstverk.
Vi är i och med den här produktionen del av något större, en rörelse där vi alla vill förändra synsättet att den som är mest framgångsrik i ett modernt västerländskt samhälle är den som har möjlighet att köpa flest saker. Men vi blir inte lyckligare av att konsumera. Vår konsumism kommer praktiskt taget ta död på nästa generation.
Birgitta Haglund
Fakta:
The Herds med The Walk Productions börjar sin vandring i Kongo, i april, och når Nordnorge i augusti. De passerar Sverige under juli och kommer stanna till i Malmö vecka 24 och Stockholm vecka 25. Totalt involverar projektet runt 250 dockspelare och när de når Nordnorge beräknas hjorden bestå av 80–100 djur. Läs mer om projektet på theherds.org.
Amir Nizar Zuabi är en prisbelönt palestinsk regissör och dramatiker, numer stationerad i London. Han är grundare till och konstnärlig ledare för teaterkompaniet Shibur Hur i Palestina och konstnärlig ledare för The Walk Productions. När det gäller Sverige hade hans pjäs Ravinen världspremiär på Örebro Teater 2020 och turnerade därefter med Riksteatern. Han har regisserat Oh my Sweet Land som framfördes i somras under Göteborgs dans- och teaterfestival (se nummer 4–5 av Teatertidningen). I februari var det premiär på pjäsen Kusinerna, på Riksteatern, som han regisserat.
Det finns ett Ted-talk på nätet med Amir Nizar Zuabi, »The Herds, a Vast Act of Theater to Spark Climate Action«, där han talar om detta projekt (sök på Ted-talk och The Herds).
Artikeln är publicerad i nummer 1/202, som finns att beställa här: Köp våra tidigare nummer – 09/- | Teatertidningen
Vart är dramatiken på väg?
|
Det här dubbelnumret har vi vikt till temat dramatik, sett från olika håll: dramatikernas, dramaturgernas, konstnärliga ledarnas, skådespelarnas … Våra svenska scener fylls ofta av dramatiseringar av böcker och filmer, men hur ser läget ut för den nyskrivna dramatiken?
Henrietta Hultén har frågat dramaturgerna Emma Meyer Dunér, Anton Elmgren och Jani Lohikari om hur deras teatrar förhåller sig till spontant insända manus och pjäsidéer. Vad för typ av pjäser tar sig igenom nålsögat och blir uppsatta? Hultén har även intervjuat Anders Duus, lektor i dramatiskt skrivande på Stockholms konstnärliga högskola, om hur arbetsmarknaden ser ut för nyutexaminerade dramatiker och dramaturger.
Anna Hedelius har i sin tur intervjuat de konstnärliga ledarna Mattias Andersson, Sophia Artin, Petra Brylander, Rikard Lekander och Linda Zachrison, om vilken plats nyskrivna texter ges på deras teatrar. Hedelius har även samtalat med skådespelarna Annika Hallin och Johan Holmberg samt dramaturgen och dramatikern Jacob Hirdwall om hur det skiljer sig för skådespelare att gestalta dramatiseringar av romaner och filmer jämfört med pjäser som är skrivna direkt för scenen.
Vad kännetecknar egentligen bra dramatik? Det har Isabel Cruz Liljegren och hennes dramatikerkollegor Jörgen Dahlqvist, Ellen Knutas, Åsa Lindholm och Sinna Virtanen försökt sätta ord på genom att välja ett kort utdrag ur varsin svensk pjäs och utifrån dessa visa på hur dramatik med verkshöjd är skriven.
Hur ser dramatikers arbetsvillkor ut och vad brottas de med i sin skrivvardag? Sigrid Herrault har intervjuat Camilla Blomqvist, Johanna Emanuelsson, Gustav Tegby och Dag Thelander om detta. Herrault har även intervjuat den amerikanska dramatikern och scenkonstnären Raquel Almazan om hur dramatiker och deras arbetsförhållanden påverkas av Trumps kulturpolitik i dagens USA.
|
Foto: Ola Kjelbye
Polisteatern är en liten scen i Stockholm som är inriktad på gestaltade läsningar av pjäser. Birgitta Haglund har träffat Nina Bennet Crafoord som driver teatern. Haglund har även intervjuat Emma Behrendtz som är ansvarig för den digitala pjäsbanken DramaDirekt där både branschfolk och allmänheten kan botanisera bland 1400 pjäser.
Vidare har Svante Aulis Löwenborg samtalat med fackförbundet Scen & Films ordförande Simon Norrthon om kulturpolitik och hur teatrars ekonomier blivit alltmer ansträngda när den svenska regeringen prioriterat att satsa på försvaret och att motverka kriminaliteten.
Rikard Hoogland, docent i teatervetenskap, rapporterar från årets Theatertreffen i Berlin, en stad vars kulturliv kommer krympa framöver på grund av kraftiga nedskärningar i kulturstödet.
I numrets pjäs Teorier om människan visar dramatikern Bereket Hailemariam på språkets tillkortakommanden och väcker frågan hur vi ska kunna höra varandra när vi alla bär på våra egna inre skrik.
|
Vår tids största utmaning
|
Årets första nummer av Teatertidningen har huvudtemat hållbarhet och ett minitema kring triggerpunkter.
Den kontroversiella operan Sancta har
|
Omslag: Adam Herlitz
väckt starka protester i Tyskland, detta trots att teatrar där den spelats i förväg har gått ut med triggervarningar till publiken. Anna Hedelius har intervjuat dirigenten Marit Strindlund om ett verk som fått människor att svimma i salongerna.
Tiina Rosenberg skriver om Linda Wallgrens uppsättning av Angels in America på Suomen Kansallisteatteri i Helsingfors och hur Tony Kushners pjäs från tidigt 1990-tal har starka kopplingar till vår nutid.
|
