Birgitta Haglund

1 2 3 26

Skådespeleri i blickpunkten

 

 

 

Det här dubbelnumret har temat skådespeleri. Tio skådespelare ur olika generationer kommer till tals om sitt yrke och möjligheterna att utöva det – i artiklar de skrivit själva, i samtal och i intervjuer.

 

Staffan Göthe, skådespelare, dramatiker och numer även hedersdoktor, har bearbetat den föreläsning han höll när han promoverades vid Luleå Tekniska universitet. Han startar med Tintomara och avslutar med damen på Nordpilen, för att illustrera vad skådespeleri handlar om, enligt honom. 

 

Skådespelaren Sofia Rönnegård skriver om hur det att sätta ord på sitt yrke i tre längre essäer som hon skrivit tidigare, har fått henne att börja reflektera på ett nytt sätt kring skådespeleri. Hon väver in utdrag ur alla tre essäerna i sin artikel.

 

Numret innehåller även två samtal. I det ena av dem möter Anna Hedelius skådespelarna Alexandra Zetterberg Ehn och Amanda Jansson, som diskuterar hur livet på teatern har förändrats under senare år. I det andra träffar Sara Beer skådespelarna Sten Ljunggren och Marika Lindström för att tala om hantverket i deras yrke.

 

Sara Beer har även intervjuat fyra yngre skådespelare – Alexandro Soltani, Karolina Mindell Kidanu, Nina Dahn och Joel Adrian Valois – som ganska nyligen lämnade sina teaterhögskoleutbildningar och har tagit sig ut i yrkeslivet.

 

Fotografen Roger Stenberg har gett ut en fotobok där han skildrar sina tjugo år på Dramaten. Vi publicerar några av dessa bilder, där bland annat några kända skådespelare porträtteras, tillsammans med en intervju.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Foto: Roger Stenberg

 

 

Dramatikern Jon Fosse brukar vara sparsam med intervjuer, men Svante Aulis Löwenborg har lyckats få ett samtal med honom, där han bland annat talar om skådespeleri. Aulis Löwenborg har även intervjuat den ungerska regissören Ildikó Gáspár om den maktkamp som pågår inom teatern i Ungern. Vidare rapporterar Rikard Hoogland, sin vana trogen, från årets Theatertreffen.

 

I vår scenkonststafett skriver ljusdesignern Ellen Ruge om hur Maria Gebers kostymer i operan Turandot (Finlands nationalopera och Malmö opera) samspelade med scenografi och ljus, medan Maria Geber lyfter fram patineraren och färgaren Ing-Britt Sundins betydelse för det visuella uttrycket i Gösta Berlings saga på Kulturhuset Stadsteatern.

 

I numrets pjäs Gå sin väg skildrar författaren och dramatikern Helena von Zweigbergk hur svårt det kan vara att ta de slutgiltiga stegen och släppa taget om människor som betytt mycket för en. Att gå vidare.

 

 

 

Att hitta vägar framåt

 

 

Vårt senaste nummer innehåller flera internationella utblickar. I Ungern är läget för den fria scenkonsten, för dem som inte är lojala med Orbáns regering, väldigt kringskuret. Det finner teaterkritikern Svante Aulis Löwenborg när han besöker festivalen Dunapart i Budapest och där talar med tre som är verksamma inom ungerskt teaterliv. Men det finns ungerska teaterarbetare som trots sin prekära situation försöker visa på vägar framåt och få hoppet om en ljusare framtid att spira hos publiken.

 

Regissören Bobo Lundén har besökt New York för att ta reda på om uppsättningarna på Broadway idag på något sätt belyser vår mörka tid där kriserna tycks avlösa varandra och där polariseringen breder ut sig. Medan regissören Hilda Hellwig i sin artikel skriver om varför hon älskar Ibsens pjäser och berättar om hur hon tog sig an uppdraget att iscensätta Gengångare i en helt annan kultur än den skandinaviska – på ön Aruba i Karibien. Frilansskribenten och skådespelaren Amelie Kiyomi Marmenlind har i sin tur varit i Tokyo och deltagit i en workshop i no-teater. Hon introducerar oss i vad som kännetecknar Japans äldsta teaterform.

 

Att bygga upp en ny konstnärlig verksamhet i storstadens periferi, utan någon finansiering i ryggen, är en utmaning. Birgitta Haglund tog pendeln till Gnesta och scenkonsthuset Salong Central, för att intervjua scenkonstnären Magdi Beky Winnerstam och skådespelaren och regissören Dag Andersson om deras gemensamma satsning att bygga upp denna verksamhet och hur de hittar framkomliga vägar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sara Beer har träffat Linda Zachrison, konstnärlig ledare för Göteborgs stadsteater, för att tala om hennes visioner för den teatern – att bryta upp institutionens väggar och öppna upp för samarbeten – och om hennes bakgrund. Och teaterkritikern Anna Hedelius gör en trendspaning i detta nummer och upptäcker att badkar idag har blivit legio på våra scener. Vad står allt detta bandande för?

 

I vår scenkonststafett skriver skådespelaren Emelie Garbers om hur scenografen Anna Heymowskas kostymer har påverkat hennes eget rollarbete, medan Heymowska beskriver hur ljusdesignern Eller Ruges skulpterande med ljuset kan bli som en medspelare på scen.

 

Numrets pjäs Heavy as the heart av dramatikern, skådespelaren och regissören Josefin Ankarberg är en personlig monolog om kvinnors utsatthet, om »grismän« och övergrepp, till tonerna av heavy metal.

 

 

 

 

 

Genmäle från Stockholms konstnärliga högskola

 

 

I nummer 5/2023 publicerade vi en debattartikel av scenograferna Anna Ardelius och Annika Bromberg, som lyfter frågan hur det kommer sig att scenografistudenterna på Stockholms konstnärliga högskola inte fick möjlighet att förra året delta i den för scenografer stora internationella samlingspunkten: festivalen Prague Quadrennial. Här svarar Gunilla Pettersson Thafvelin, ämneschef för scenkonst på SKH, på den artikeln. Vi publicerar samtidigt Anna Ardelius och Annika Brombergs slutreplik.

 

 

»Vilken roll ska scenografin spela i framtiden?« är rubriken på en artikel från Teatertidningen, nummer 5/2023, där Annika Bromberg och Anna Ardelius beskriver sitt arbete kring hållbarhet och sin presentation på Prague Quadrennial 2023. Det här är viktiga frågor för alla oss som är verksamma inom fältet och roligt att se att fler väljer att lyfta arbetet med klimat och hållbarhet. Däremot dras väl långtgående slutsatser kring scenografins framtid och den utbildning som bedrivs inom ett tre-årigt scenkonstprogram på en konstnärlig högskola enbart utifrån att det detta år inte var möjligt för våra studenter att delta i PQ.

 

Undervisning på Stockholms konstnärliga högskola, som på alla högskolor och universitet, är en välplanerad verksamhet och en verksamhet som kontinuerligt också underkastas utvärderingar och granskningar av externa sakkunniga och Universitetskanslerämbetet för att säkerställa en utbildning av hög kvalitet. Det gäller alla utbildningar vi ger, scenografiutbildningen är inget undantag. För utbildningen ansvarar lektorer som anställts efter extern sakkunnigprövning och bedömning utifrån SKH:s anställningskriterier för lektorer, det vill säga: konstnärlig skicklighet, breda och djupa kunskaper inom sitt ämnesområde och pedagogisk skicklighet, samt förmågan att utveckla och genomföra utbildning av hög kvalitet på olika nivåer.  

 

Klimat och hållbarhet är angelägna frågor också för konstnärliga verksamheter, därför har det under många år varit en viktig del av vår undervisning. Hållbarhet och reflektion kring klimat är exempelvis inskrivet som lärandemål i alla kursplaner på scenkonstprogrammet och är examinerande. Forskning kring klimat i relation till vårt fält har bedrivits på SKH sedan många år av såväl doktorander som seniora forskare. Detta är mycket viktigt men långt ifrån det enda vi gör för att utbilda framtidens scenkonstnärer till ett starkt konstnärligt och engagerat yrkesliv.

 

Som nämnts ovan är SKH en välplanerad verksamhet med de konsekvenser det för med sig. Ambitionen är att vi ändå ska försöka vara så flexibla som möjligt. Därför diskuterades deltagandet för studenter på PQ trots att önskemålet om resa kom väldigt sent och underlag för beslut uteblev, kunskapen om PQ:s fyraårscykel till trots. En direkt felaktighet i artikeln är påståendet att rektor »inte ens övervägt att studenterna skulle få möjlighet att delta«, något som är helt taget ur luften. Beslut som dessa ligger inte på rektorsnivå utan oftast på lektorsnivå. Ansvaret för planering om deltagande låg denna gång inte på lektor för scenografi utan på en annan lärare.

Om jag som ansvarig chef för studenternas arbetsmiljö och utbildning ska kunna verka för studentdeltagande måste förutsättningarna vara rimliga. I det här fallet skulle det krävas att studenterna förberedde utställningsmaterial parallellt med annan stor kurs och att detta skulle kunna presenteras som ett skolprojekt från SKH. Dessutom låg nu perioden för när PQ pågick utanför terminstid med de komplikationer det innebär, inte minst för studenterna. Den tid som behövdes för att kunna ge rimliga förutsättningar för studentdeltagande detta år fanns inte. Det är tråkigt men som tur är står och faller inte våra utbildningar med dessa två veckor. Och i avsaknad av underlag för genomförande fattade jag som ämneschef beslutet att deltagande inte var möjligt denna gång.

 

Gunilla Pettersson Thafvelin

 

 

 

Slutreplik:

 

Vi är tacksamma för ett uttömmande svar från ämneschefen Gunilla Pettersson Thafvelin angående vår artikel i Teatertidningen.

Vårt huvudsyfte med artikeln var att visa på vikten av att svenska scenkonstnärer får möjlighet att möta branschen i en internationell kontext och då både som studenter och professionellt där Prague Quadrennial är en unik möjlighet.

Vår fråga är: vilka konsekvenser får det om studenterna fråntas en sådan chans till möte med den internationella scenkonstbranschen som PQ erbjuder? Om scenograf- och kostymdesignutbildningen ska fortsätta att vara relevant och ge studenterna den stimulans som behövs för att de ska nå internationell klass så behöver Stockholms konstnärliga högskola satsa på just internationella möten och det här är det absolut största evenemanget för just scenografer och kostymdesigner.

Vår kritik av SKH:s frånvaro på PQ handlade först och främst om att studenterna behöver få möta scenkonst i en internationell kontext.

Hållbarhet var vårt andra spår i artikeln och om SKH infört hållbarhet på alla olika studienivåer så är vi de första att applådera detta. Men desto viktigare är det då att studenterna får både berika andra och själva bli influerade av andra länders hållbarhetsarbete, som Storbritannien som infört en strukturerad användning av Theatre Green Book. 

Vi anser att hållbarhet är en global utmaning och vi måste samarbeta internationellt för att snabbt komma framåt.


Den »direkta felaktigheten« som ämneschefen skriver om i sitt svar är direkt taget ur ett mejl den 12 juni 2023, där hon skriver: »Tror inte att ett deltagande på PQ har varit något som vår rektor har haft tid till eller övervägt.« Övriga citat är också direkt hämtat ur mejlet.

Vi har inte tagit något ur luften, utan bara reagerat på det som ämneschefen svarade på vår fråga om varför studenterna inte var på plats i Prag.

Vi hoppas att vår artikel om att skapa möjligheter för scenkonstnärer att mötas internationellt – och denna dialog om studenternas möjlighet att få möta branschen internationellt redan under sin utbildning – bidrar till att nästa omgång av PQ har en stark svensk medverkan både av studenter och etablerade konstnärer!

 

Anna Ardelius och Annika Bromberg

 

 

Anna Ardelius och Annika Brombergs debattartikel finns att läsa här: https://teatertidningen.se/?p=3252

 

 

 

 

 

 

 

Allt för affärerna

 

 

Norrköping/Linköping

 

 

Östgötateatern kommenterar den kulturpolitiska orkan som blåst in över Östergötland, med sin produktion Superkontoret – en kommunal förvaltningsrevy. På detta kontor går kommunen och tillväxten hand i hand.

 

Tillsammans med ensemblen har Östgötateaterns chef Nils Poletti skrivit revyn, och även regisserat. Han förklarar i ett pressmeddelande att på Superkontoret »finns inget armlängds avstånd och här hörs varje medborgares röst, och alla förslag från den kommunala förslagslådan tas på största allvar!«

 

 

.

 

 

 

 

Foto: Sara Pärlefalk

 

 

Denna syrliga samhällssatir (som redan haft premiär) spelas i Norrköping till och med den 23 mars och får premiär i Linköping den 20 april.

 

 

 

 

 

 

 

 

Dramatikerresidens

 

Sverige

 

Riksteatern barn och unga och Centrum för barnkulturforskning utlyser för första gången ett dramatikerresidens som äger rum under hösten 2024. Riksteatern söker pjäser för den yngre publiken. Målet är att utveckla nya former av dramatik och att utbyta erfarenhet och kunskap mellan dramatiker, forskare och studenter.

Residenset innebär att man som dramatiker får en kontorsplats vid CBK, konstnärlig och akademisk handledning samt en arvoderad grovmanusbeställning 

 

Foto: Sara P Borgström

 

 

från Riksteatern barn och unga.

Ansökan ska vara inne senast den 31 mars.

 

 

 

 

 

 

1 2 3 26
ANNONSER
ANNONSER
Löpande prenumeration

 

Det finns nu möjlighet att välja en löpande prenumeration, där kostnaden dras varje månad. Du betalar bara en krona första månaden, sedan tjugofem kronor per månad. Och du kan avsluta din prenumeration när du vill. Beställningen gör du via vårt prenumerationsformulär. Välj ”Löpande prenumeration” och sedan ”Återkommande kortbetalning”:

Nätverkstan Kulturtidskrifter (premium.se)

Månadens citat

»Självklart ska vi stå upp för och försvara den fria konsten och kulturen, men till vilket pris? Och vem är det som får betala?«

 

Isabel Cruz Liljegren

 

Folkoperan