Birgitta Haglund

1 2 3 22

Teatr Powszechny står stadigt – mitt i samhällsdebatten (ur nummer 1/2022)

 

 

 

 

Mein Kampf med Teatr Powszechny, som gästspelat på Dramaten, där regissören Jakub Skrzywanek gör satir av Hitlers bok. Foto: Magda Hueckel.

 

 

 

 

Högerextremister demonstrerade utanför deras teater när de spelade en föreställning som kritiserade katolska kyrkan och under deras premiär på Mein Kampf hade de säkerhetsvakter på plats. Teatr Powszechny, en av Polens största teaterinstitutioner, är ensamma om att ha iscensatt Hitlers kontroversiella bok. Birgitta Haglund har träffat regissören Jakub Skrzywanek tillsammans med biträdande teaterchefen Paweł Sztarbowski samt talat med analytikern Stefan Ingvarsson om teaterns roll i Polen.

 

 

Att skådespelare kommer ut och minglar med sin publik i en föreställnings paus orsakar sällan några höjda ögonbryn. Men under pausen i Mein Kampf – som gästspelade på Dramaten i december – höjs det på både ett och två ögonbryn när skådespelarna plötsligt dyker upp i foajén iklädda nakendräkter med gigantiska bröst och könsorgan. De söker sig fram mellan olika sällskap, börjar mingla med publiken, flirtar med oss, blir lite närgångna, och när vi väl ska in i salongen igen så står de där med sina putande magar och stoppar upp vägen så att man får pressa sig mellan deras vadderade kroppsdräkter för att åter kunna inta sin plats.

Teatr Powszechny sällar sig till den centraleuropeiska traditionen av satir och burleskerier. De utgår från den kända nazisttermen degenererad konst och ställer, ironiskt nog, sedan den sortens estetiska uttryck på scen i Mein Kampf. Som när en skådespelare i inledningsscenen vänder sin bara ända mot publiken och så att säga låter rövhålet förmedla Hitlers text, innan han stryker med ett finger mellan skinkorna, sniffar på det och formar en mustasch ovanför överläppen.

Regissören Jakub Skrzywanek har i intervjuer förklarat att han vill ge publiken en chockterapi och inledningen av föreställningen är inte direkt subtil. Det är som om han vill säga: Låt oss gräva i denna dynga till nazistbrun text och i dessa stinkande tankar om rasrenhet. Poängen med det är att se vad det finns för kopplingar till vårt samhälle idag, förklarar Jakub Skrzywanek, som möter upp i foajén till Dramatens lilla scen, tillsammans med Teatr Powszechnys biträdande chef, Paweł Sztarbowski, innan den kvällens föreställning av Mein Kampf. Det ska också bli ett påföljande publiksamtal som Stefan Ingvarsson, analytiker vid Utrikespolitiska institutet och tidigare kulturråd vid Sveriges ambassad i Moskva, ska hålla i.

 

 

Det är många av de här viktiga frågorna kring etik och moral, hur man ska leva, vad som är rätt och fel och sant och falskt, som avhandlas i hög grad av den polska teatern. Många av samhällsdebatterna börjar på scen och sprider sig sedan vidare.

Stefan Ingvarsson

 

 

Teatr Powszechny, en av Warszawas 18 institutionsteatrar med fast ensemble, har alltid varit en plats där det är relativt högt i tak, förklarar Stefan Ingvarsson när jag ringer upp honom för en intervju – och de befinner sig i ett kluster i det polska teaterlandskapet.

– Det finns flera betydelsefulla teatrar i Warszawa och alla är lite i framkant när det gäller att utmana sin publik, till exempel vad gäller estetik och scenuttryck. Den här teatern ligger i Warszawas traditionella arbetarkvarter och är nog lite mer tillgänglig, folklig och mindre elitistisk än de andra stora teatrarna.

Teatr Powszechny var den första teater som bildades i Warszawa efter Andra världskriget. Andrej Wajda och Zygmunt Hübner har båda lett denna teater som ligger i de kvarter av Warszawa som inte förstördes under kriget, i Pragadistriktet, där de är den enda kulturinstitutionen. Under de senaste åren har denna stadsdel jobbat för att skapa en plats för öppna debatter och ett civilsamhälle vars grundstenar bygger på demokratiska processer, berättar Stefan Ingvarsson. Teatr Powszechny är väl förankrad i sina kvarter och arrangerar debatter, festivaler och workshops som riktar sig både till studenter och lärare. Teatern spelar både polska och internationella dramer såväl som klassiker och nyskrivet.

 

 

 

 

I ett samtal på Dramaten diskuterade Jakub Skrzywanek, Pawe⁄l Sztarbowski och Stefan Ingvarsson om uppsättningen av Mein Kampf och Teatr Powszechnys roll i det polska teaterlivet. Foto: Birgitta Haglund.

 

 

 

 

Paweł Sztarbowski, som leder Teatr Powszechny tillsammans med teaterchefen Paweł Łysak, förklarar att de tog över ledningen av teatern bara några månader innan maktskiftet 2015 då nationalkonservativa PiS, Lag och rättvisa, med partiordförande Jarosław Kaczyński ,vann valet. Teaterns motto är: theatre that gets in the way.

– Vi vill vara en teater som arbetar med de viktigaste politiska och sociala frågorna, säger Paweł Sztarbowski

Deras föreställning Klatwa (Förbannelsen), där Jakub Skrzywanek var regiassistent till regissören Oliver Frljić, gjorde dem kända över världen. Stefan Ingvarsson beskriver uppsättningen som »en fullständigt orädd och hänsynslös uppgörelse med katolska kyrkan som institution«. Pjäsen handlar om den katolska kyrkans makt i Polen och om pedofili inom kyrkan. Under spelperioden blev teatern hotad och utanför samlades folk i stora demonstrationer där högerextrema grupperingar ingick. Med tanke på det är det inte förvånande att de valde att sätta in säkerhetsvakter på teatern under premiären av Mein Kampf, och några föreställningar därefter.

Teaterns ledning var till att börja med skeptiska till att iscensätta Hitlers bok. De var osäkra på om denna text skulle bli för mycket för publiken, men de ändrade sig ganska snart.

– För mig var det viktigt att Jakub ville visa på den förhärskande högerpopulismen i vår samtid idag, både i Europa och USA, säger Paweł Sztarbowski.

Ett uttryck för detta är att på hundraårsdagen efter att Polen blev självständigt, 1918, marscherade högerpopulister och extremhögern tillsammans, nationalistiska symboler visades under gudstjänster i kyrkor och konserter som stödde patriotiska värderingar anordnades.

 

 

Det handlar om att skapa ett slags grotesk situation som kan bli en spegel för den vansinniga verklighet som vi lever i, att skapa en alternativ bild där man kan få syn på nya perspektiv.

Paweł Sztarbowski

 

 

Stefan Ingvarsson förklarar att teatern länge har varit en viktig arena för samhällsdiskussion i Polen såväl som i Ryssland och många andra delar av det forna östblocket – och behållit den platsen. I Polen är tv och etermedier idag hårt kontrollerade av staten, men samtidigt finns det en fri samhällsdebatt där och en stark och oberoende press, säger han.

– Det är många av de här viktiga frågorna kring etik och moral, hur man ska leva, vad som är rätt och fel och sant och falskt, som avhandlas i hög grad av den polska teatern. Många av samhällsdebatterna börjar på scen och sprider sig sedan vidare. Det här har en jättelång tradition, ända sedan studentupproret 1968 som började i och med en teateruppsättning i Warszawa. Det var också flera teateruppsättningar som spelade en stor roll i att Solidaritet växte fram.

Han menar att vissa teatrar i Polen, som Teatr Powszechny, har en fingertoppskänsla för att fånga upp de frågor som behöver luftas och exemplifierar med Jakub Skrzywaneks uppsättning Johannes Paulus dödsdag, som hade premiär i februari på Polska teatern – en föreställning om den polske påvens sista timmar i livet.

– I mina nyhetsflöden från Polen diskuteras just nu ingenting annat än den föreställningen, som visar denna ikon och numera även helgon från sin mest utsatta och sårbara sida.

Han beskriver föreställningen som en medveten avmystifiering där det sakrala tonas ner hos en person som i Polen är nästintill omöjlig att betrakta som en människa, med svagheter och brister.

 

 

Jag brukar säga att en måttstock på relevansen för ett konstuttryck är hur blandade åldrar som tar del av en konstform.

Stefan Ingvarsson

 

 

Till skillnad från i Sverige fylls teatersalongerna i Polen av en ung publik, berättar Stefan Ingvarsson.

– Jag brukar säga att en måttstock på relevansen för ett konstuttryck är hur blandade åldrar som tar del av en konstform. Om det är så att unga människor överhuvudtaget inte går på teater eller pratar om teater så är det något som inte riktigt slår an hos dem.

Många teatrar i Moskva eller Warszawa har publikmässigt en medelålder på runt trettio.

– Det kan finnas olika förklaringar till det, men det är bara att konstatera att teatern i Polen känns relevant också för de yngre, den står mitt i samhällsdebatten.

Det gäller även Mein Kampf. När jag såg föreställningen slogs jag av att boken inte enbart är full av antisemitism och rashierarkiska tankar utan även att några av Hitlers resonemang faktiskt inte var särskilt svåra att ta till sig. Detta är också något som Jakub Skrzywanek själv lyfter fram under intervjun. När han började läsa Mein Kampf tillsammans med sin dramaturg blev de förvånade eftersom de fann att vissa av Hitlers tankegångar, som när han formulerar sin starka kritik mot kommersialismen och dess följder, stundtals låg i linje med deras eget synsätt.

– I det första kapitlet som handlar om Hitlers barndom beskrivs till exempel samhällsproblem som, om du är vänsterorienterad i dina politiska åsikter, kan ha lätt att hålla med om. Det var en verklig överraskning för oss. Vi började tänka att publiken borde få höra originaltexten för många vet faktiskt inte vad som står i boken, säger Jakub Skrzywanek.

De valde att låta citat ur Hitlers bok få tala för sig själva på scen, det finns alltså ingen ramberättelse eller större kontext.

– Det var viktigt för oss att ta texten på allvar, och att sedan använda oss av teaterns verktyg för att på ett kritiskt sätt kommentera det som står i boken, fortsätter Jakub Skrzywanek och konstaterar att många efter Andra världskriget tyckte att boken skulle begravas.

– Men problemet är att både i Polen och globalt sett så finns de här idéerna i Mein Kampf fortfarande kvar. Vi har inte på allvar diskuterat varför den här texten fångade så många människor på 1920- och 1930-talet och varför Hitler lyckades få makten.

Tre år efter uppsättningens premiär tycker Jakub Skrzywanek att frågorna känns ännu mer aktuella än de gjorde 2018.

– Vi är ett mer auktoritärt land idag på det sättet att de styrande politiserar vårt rättssystem och att media censureras. Regeringen använder statens verktyg på ett auktoritärt sätt för att förändra landet.

Paweł Sztarbowski poängterar att det inte var Hitler som på egen hand uppfann det fascistiska tankegodset i sin bok, det fanns strömningar i det österrikiska samhället som Hitler fångade upp. Och Sztarbowski beskriver det som att Mein Kampf för dem blev ett slags vittnesmål om att det samhälle som boken målar upp idag har börjat normaliseras i Polen, äta sig in i vardagslivet. Vilket en av föreställningens intressantaste scener gestaltar. Där skildras en middagsbjudning där man liksom konverserar fram Hitlers text över det findukade bordet – med porslin och vinglas av pappkulisser … tills allt går över styr.

 

 

 

Mein Kampf , Teatr Powszechny, med Mamadou Góo Bâ i förgrunden. Foto: Magda Hueckel.

 

 

 

Mein Kampf har turnerat i Europa och blivit inbjuden till USA men ensemblen har inte fått möjlighet att spela på en enda teaterfestival i Polen eftersom många varit för rädda att bli sammankopplade med föreställningen, enligt Paweł Sztarbowski. Mottagandet tycks dock ha varit positivt i polska medier. I Sverige var det kanske lite mer avvaktande. Stefan Ingvarsson konstaterar att den avslutande akten inte verkade fungera lika bra på den svenska publiken som på den polska, eller i alla fall inte på de svenska kritikerna. Det är där som skådespelarna intar scenen i nakendräkter och maler på om renrasighet och kvinnans uppgift att reproducera den tyska rasen, medan det pågår ett lojt stönande och ett (fiktivt) kopulerande på scen. I Kulturradion i P1 talades det till exempel om »studentikosa provokationer«.

– Jag tror att de partierna som handlar om reproduktion och indirekt om abort och preventivmedel inte blir lika uppenbara och starka för oss i vårt samhälle som de blir i ett land som Polen med ett totalförbud för aborter, där man diskuterar inskränkningar av preventivmedel och skilsmässor och där det finns röster som talar om kvinnans plikt att föda barn, säger Stefan Ingvarsson.

Han menar att dessa scener går rakt in i kärnan av den polska samhällsdebatten och därför blir väldigt laddade – men att Teatr Powszechny samtidigt försöker att lite ta udden av dem.

– De skapar ett slags utväg, att publiken ska få skratta så att den inte blir kvävd.

Den här uppsättningen ingick i ett antifascistiskt år i Polen, under 2019 då det var åttio år sedan Andra världskriget började. De antifascistiska strömningarna är starka i det polska samhället, enligt Paweł Sztarbowski, som menar att kärnan av regeringspartiets politiska idéer »bygger på ett fascistiskt tänkesätt«, där man delar upp människor i bättre och sämre medborgare. Jakub Skrzywanek berättar att de har blivit attackerade av politiker som tillhör PiS med argument som att det inte går att påstå att regeringen är fascistisk i Polen (som de gör i föreställningen) eftersom detta land stod emot fascismen och var en av denna ideologis offer under Andra världskriget – alltså kan inte polska politiker vara fascister.

Stefan Ingvarsson vill dock precisera beskrivningen av PiS. I statsvetenskaplig bemärkelse ser han dem inte som fascister, det epitetet tycker han inte är helt träffsäkert.

– Men det man säkert kan säga är att PiS inte har några spärrar när det gäller att släppa fram, finansiera eller ge plats åt högerextremistiska tankar och ord – om de tror att de vinner väljare på det. Det har lett till att högerextremismen syns och hörs mycket mer i Polen idag än tidigare, den har vädrat morgonluft, den tar plats och har självförtroende. Makthavarna står helt passiva inför det eller så understödjer de dessa strömningar genom att vara tysta. Många inom kulturlivet har diskuterat hur de ska motarbeta det här. Ska man försöka förstå högerextremister och bjuda in dem till samtal eller ska man stänga ute dem? Samma diskussion som vi haft i Sverige.

Stefan Ingvarsson beskriver det som att den polska regeringen »i allra högsta grad har politiserat kulturen«.

– Och det är ett läge som vi också skulle kunna stå inför. Även vi har politiska krafter med betydelsefull politisk representation i vårt parlament som helt öppet säger att de skulle kunna göra liknande saker om de får kontroll över kulturdepartementet.

Han menar att vi Sverige har något att lära av hur de politiska förändringarna i Polen och Ungern har gått till.

– Det handlar om små, demokratiska, politiska beslut, små förändringar av riktlinjer och ändringar av chefer och styrelser, som görs därför att de som kontrollerar politiken tycker att konsten ska tjäna något specifikt syfte som nationen, moralen … Då är frågan, skulle en svensk kultur stå emot en sådan förändring?

 

 

Vi har inte på allvar diskuterat varför den här texten fångade så många människor på 1920- och 1930-talet och varför Hitler lyckades få makten.

Jakub Skrzywanek

 

 

Paweł Sztarbowski anser att kulturdepartementet i Polen har förstört stora institutioner som exempelvis landets nationalteatrar. Dessa styrs centralt, av regeringen.

– Förra veckan uppstod en ny situation på Nationalgalleriet Zachęta i Warszawa där regeringen bytte ut ledningen, säger han.

– Konstnärligt sett ligger den nya chefen på en låg nivå, men han stöder PiS, tillägger Jakub Skrzywanek, som beskriver sig själv som bannlyst av de nationella institutionerna och deras statliga bidrag efter att ha regisserat Mein Kampf .

Idag har han dock tagit över som konstnärlig ledare vid stadsteatern i Szczecin, berättar Stefan Ingvarsson, och öppnat starkt med föreställningen Sexuell upplysning som kritiserar bristen på just sådan i polska skolor.

Det som har räddat många av de övriga teatrarna i Polen, de som inte är nationalteatrar, från politikers klåfingrighet är den decentraliserade maktfördelningen.

– Många av de viktigaste teatrarna i Polen lyder under städerna och deras presidenter, motsvarigheten till borgmästare i andra länder, säger Stefan Ingvarsson.

Eftersom städerna oftast styrs av den demokratiska oppositionen lämnas teatrarna fria från den statliga nivåns politiska styrning. Paweł Sztarbowski betonar dock att detta inte betyder att oppositionen är väldigt öppen för »modiga, konstnärliga experiment« då det finns centrala beslut att ta hänsyn till.

– Men oppositionen stöder oss eftersom de vet att vi har ett gemensamt mål – att slåss mot regeringspartiet och växande högerpopulism, säger han.

Och Teatr Powszechnys publik verkar uppskatta det. Vid ett tillfälle kom ett mejl till teatern där det stod: »Tack så mycket för ert arbete. Tack vare er kan jag fortfarande tänka på ett sätt som om jag bodde i ett normalt demokratiskt land.«

– Vi försöker visa på alternativ till det samhälle vi har idag, teatern är ett verktyg för det. Det handlar om att skapa ett slags grotesk situation som kan bli en spegel för den vansinniga verklighet som vi lever i, att skapa en alternativ bild där man kan få syn på nya perspektiv, säger Paweł Sztarbowski.

Han tror att teater »är ett bra verktyg för kommunikation« både i samhället i stort och mellan olika gemenskaper, samhällen och kulturer.

– Det är själva grundidén med vår teater, att det går att bygga broar – både lokalt och internationellt.

Birgitta Haglund

 

Tips: Det finns en artikel om Teatr Powszechny i New York Times, publicerad 19 mars 2019, med rubriken »The Theater at the Forefront of Poland’s Culture Wars« av Alex Marshall.

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 1/2022 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826

 

 

 

 

 

 

 

 

Turteatern fördjupar samtalet om regi

 

 

 

 

 

I början av april hölls ett heldagsseminarium på Turteatern, som ställde en rad frågor kretsande kring regissörens roll i den samtida teatern. Syftet att undersöka regirollen utifrån regissörens egna perspektiv blev till en diskussion om både strukturella och konstnärliga frågor, tankar om regiutbildningen i Sverige och begreppet regikoncept.

 

De deltagande regissörerna – Mellika Melouani Melani, Linn Hilda Lamberg, Nils Poletti, Tatu Hämäläinen och Anja Suša – blev var och en intervjuade på scen av moderatorerna och arrangörerna Gustav Englund, Marie Nikazm Bakken och Olof Runsten. Regissörerna svarade sedan på frågor från publiken i samband med intervjuerna. Upplägget gav publiken en ovanligt generös möjlighet att lära känna regissörerna och deras idéer och tankar kring sitt arbete.

 

Nils Poletti, som i dag är teaterchef på Östgötateatern, berättade om sin resa genom olika roller i teaterbranschen. Han kunde beskriva många perspektiv – från att som skådespelare ha känt sig begränsad av regissörer som satt honom i snäva rollfack, till att han själv började regissera och fram till idag då han engagerar regissörer i sin roll som teaterchef.

 

Hon menade att vi i Sverige så klart kommit bort från de patriarkala strukturerna som hon upplevt som ung regissör, men att hon saknade ett samarbete och kunskapsutbyte både inom och mellan scenkonstens olika discipliner.

 

Anja Suša är professor i teaterregi på Institutionen för scenkonst på Stockholms konstnärliga högskola. Hennes erfarenheter av att utbilda sig och arbeta i Serbien gav en intressant blick på den svenska teatern och rådande idéer kring regiarbete. Hon betonade vikten av att lära ut ett hantverk på regiutbildningen för att komma åt och utveckla ett konstnärskap. Hon menade att vi i Sverige så klart kommit bort från de patriarkala strukturerna som hon upplevt som ung regissör, men att hon saknade ett samarbete och kunskapsutbyte både inom och mellan scenkonstens olika discipliner.

 

Under den avslutande diskussionen med hela regissörspanelen berördes frågor om flera brännande ämnen. Hur löser man konflikter inom en ensemble eller ett konstnärligt team? Vad är egentligen ett regikoncept? Varför är just regirollen så rannsakad?

 

Flera i publiken var studenter på olika utbildningar på SKH, eller skådespelare som särskilt intresserade sig för regi. Därför blev seminariet på många sätt en unik master class med många spännande ingångar. Efter seminariet blev det middag och barmingel där det förstås fanns tillfälle till vidare kontakter och samtal.

 

Turteaterns konstnärliga ledare Marie Nikazm Bakken menar att det uppenbarligen finns ett stort behov av den här typen av samtal.

 

– Jag hade själv erfarenhet av öppna samtal när jag var en ung scenkonstnär inom dansfältet. Då lärde jag mig mycket av seminarier och diskussioner där olika generationer, teatrar och yrkesgrupper möttes. Därför tycker vi att det också är viktigt att seminariet pågår under en hel dag. Det betyder att folk måste investera lite tid, för att ta del av programmet. Samtidigt kan man då också vara ärlig med att det är lite internt, det får bli nördigt.

 

Turteatern planerar att fortsätta med seminarierna som de kallar Forum T.

 

Sara Beer

 

 

 

 

 

De vill inte försköna livet (ur nummer 1/2022)

 

 

 

 

Stormen, Göteborgs stadsteater, i regi och bearbetning av Ossian Melin. På bilden syns Victoria Dyrstad i förgrunden och Anton Hellström, Hilda Krepper, Filip Aladdin och Adam Axelsson i bakgrunden. Foto: Ola Kjelbye

 

 

 

 

Konstkollektivet Konst AB har härjat runt i Scensverige med en rad föreställningar krönta av den visuellt hämningslösa uppsättningen av Stormen som spelades på Göteborgs stadsteater under hösten. Anna Håkansson har intervjuat dem om kulturens kommersialisering, kontroll och kopior av kopior.

 

Konst AB slog igenom med instagramkontot Olikapersoner, som 2016 även blev en teaterföreställning. Sedan dess har de skapat en hel del projekt av arten »helhetslösningar inom kultursektorn«, däribland den så kallade Totaltrilogin, bestående av de hyllade uppsättningarna Total trygghetTotal fräschhet och Total strukturalitet, som spelades på Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm och på Göteborgs stadsteater mellan 2016 och 2019.

 

Detta konstkollektiv består av Filip Aladdin, Ossian Melin och Anton Hellström. I vanliga fall medverkar hela den sammansvetsade trion i intervjuer, men när det är dags för vårt digitala möte kärvar Aladdins uppkoppling och jag får hålla till godo med Melin och Hellström.

 

Ossian Melin beskriver föreställningarna i Totaltrilogin som den fysiska manifestationen av deras vänskap:

– På så sätt blir det en kärleksakt varje gång vi jobbar med varandra. Det är som ett slags trippel-yin yang. Vi kompletterar varandra och litar på varandra.

 

 

 

Total trygghet, av Konst AB, med Ossian Melin och Anton Hellström. Foto: Joel Ighe

 

 

 

Att de nu även hunnit bli en del av Göteborgs stadsteaters ordinarie repertoar med just Stormen, pjäsen som invigde teaterhuset 1934 och återinvigde det efter ombyggnationen 2002, säger en del om hur de kommit att omhuldas av etablissemanget. En roll de knappast är bekväma med, vilket deras uppsättning – där Ossian Melin stod för regi och bearbetning och Anton Hellström medverkade som skådespelare – också tydligt signalerade. Här snålades varken med blod, datoranimerad porr eller snabbnudlar. Bara Calibans rumpkostym förtjänar sin egen C-uppsats.

 

Subventionerade teaterbrickluncher och fräscha loger är heller inte på konstkollektivets önskelista.

– När vi jobbade i Stockholm sov vi på scenen de sista veckorna innan premiär. Jag tror att det är farligt att vara alltför nyduschad när man repar, hävdar Ossian Melin. Under repetitionsperioden kan man inte tänka på hur ens partner mår eller vad man ska göra på semestern. Om det blir lika viktigt som jobbet tror jag inte att man orkar fiska upp det allvar man måste ta konst på.

 

– Vi hade ju inte gjort det om det bara vore en plåga, fortsätter Anton Hellström. Men det är heller inte så jävla gött alla gånger. Folk utifrån kanske tänker att man jobbar med sin hobby, men jag har aldrig känt igen mig i det. Så tänker man ju inte om något annat yrke.

 

Ossian Melin flikar in:

– Och man älskar det ändå. Ibland är det skönt med saker som är mer lagom viktiga, som att titta på fotboll, till exempel. Där kan jag snabbt skaka av mig frustrationen om mitt lag förlorar. Men jag får dödsångest om en scen blir dålig. Det är jordens undergång.

 

 

Här snålades varken med blod, datoranimerad porr eller snabbnudlar. Bara Calibans rumpkostym förtjänar sin egen C-uppsats.

 

 

Namnet Konst AB må låta som en ironisk blinkning till kommersialiseringen av kulturen men för konstkollektivet är det långt mer än ironi. Enligt dem samarbetar allt fler konstnärer med företag och livnär sig på förbetalda sponsoravtal. Något som också ställdes på sin spets när Konst AB i Stormen använde sig av klipp från reklamfilmer för ett brittiskt tobaksbolag som hotade med att stämma Göteborgs stadsteater om filmerna inte togs bort. Reklamfilmer som alltså gick ut på att bolaget stöttar den fria konsten och inspireras av unga, nytänkande konstnärer. 

 

– Tiden är ur led, konstaterar Ossian Melin. Det är en iskall, kalkylerande falskhet som de här företagen håller på med. Vi hävdar att om ett verk är gjort på beställning av ett företag så upphör det att vara konst. Konsten måste vara fri.

 

Det här är tankar som återkommer i deras kommande spelfilm, Vernissage hos Gud, som har premiär i februari 2023. Filmen är inte gjord för att de framöver ska få jobba som regissörer på någon Viaplay-serie, betonar Ossian Melin.

– Det är snarare en film som ska förstöra för oss – personligen och karriärmässigt. Vi vill förlora pengar på den, och vi vill bli skuldsatta. Vi önskar att ingen konstnär i Sverige någonsin mer ger sig in i ett reklamsamarbete efter denna film.  

Enligt Ossian Melin är filmen som en religiös komedi om konst och Gud, som utspelar sig inom Göteborgs konstliv.

– Vi brukar beskriva filmen som om Da Vinci-koden hade regisserats av Hasse och Tage, om de varit panka och arga. Det blir förhoppningsvis en maximalistisk, levande film som skriker om uppmärksamhet.

Konst AB har jobbat med denna film under tre års tid, samtidigt som de arbetade med Stormen.

 

 

 

Konst AB:s trio: Ossian Melin, Filip Aladdin och Anton Hellström. Foto: Joel Ighe

 

 

 

När jag såg Stormen hade jag svårt att tro att det var sant att ni tvingats till censur, trots att Ossian inledde föreställningen med att berätta det och mitt sällskap läst om det i GP. Det passade liksom lite för bra in i ert kommerskritiska universum. Kan ni se den aspekten av det som hände?

– Jag är tveksam. Hade censurerande inneburit en sämre dramaturgi hade det varit en riktig jävla förlust. Nu blev det som tur var någonting vi kunde göra något av, säger Anton Hellström.

Även Ossian Melin poängterar att de fick ändra föreställningens komposition en hel del:

– Det var en väldig kontrollförlust. Men det var nog samtidigt en bra övning i just att våga släppa kontrollen.

 

Kontroll är annars centralt för trion. Inför arbetet på Stadsteatern förhandlade de sig till att få styra hela budgeten själva istället för att exempelvis låta verkstäderna bygga scenografin.

 

– Vi har ju en estetik som baseras på att vi är glada, ambitiösa amatörer. Vi vill ha det hemmagjort, menar Ossian Melin.

 

 

Vi hävdar att om ett verk är gjort på beställning av ett företag så upphör det att vara konst. Konsten måste vara fri.

Ossian Melin

 

 

Utöver tidigare bekantskaper som Adam Axelsson samarbetade de i Stormen med helt nya aktörer i form av skådespelaren Victoria Dyrstad och dansaren Hilda Krepper. Att förklara kollektivets arbetssätt för dem var, enligt Anton Hellström, den största utmaningen i arbetet med uppsättningen.

Ossian Melin håller med:

– Vi hade inte samma språk. Jag och Anton har ju tjugo år av gemensamma referenser. Dessutom har ju Victoria, som professionell skådespelare, ett helt annat språk för vad hon gör. Att det ens fanns ett särskilt datum för mask- och kostymprovning kändes för oss helt främmande. Vår deadline är snarare tio minuter innan premiär. Och det är förstås jättejobbigt för andra skådespelare.

 

De bästa idéerna menar de dyker upp när de minst anar det. Därför brukar de också involvera skådespelarna i byggandet av scenografin.

– Då får de inte chansen att bete sig som proffsskådespelare som lärt sig lite text för att sedan gå och ta en fräsch dusch och byta till nytvättade kläder. Vi lever föreställningen tillsammans. Då vågar man också stå även för en dålig eller obegriplig scen.

 

Sedan hör det till saken att Victoria Dyrstad också är Filip Aladdins fru och Hilda Krepper såg de till att bli kompis med väldigt snabbt.

– Vi är dåliga på att ha professionella arbetsrelationer eftersom vi är så himla vana vid att arbeta med vänner, förklarar Ossian Melin. Vi vill inte bli för proffsiga. Jag tror att det skrämmer oss.

 

 

Ingenting övrigt i livet har en begriplig dramaturgi. Därmed blir det också ärligare att göra det obegripligt.

Anton Hellström

 

 

Jag tror att det är Filip Aladdin som sagt att ni förmodligen har sämst magstöd i Sverige. Jag tänkte på det när jag såg föreställningen, att Victorias magstöd var i en klass för sig. Hur förhöll ni er till era olika bakgrunder?

 

– Folk är det de är, konstaterar Ossian Melin. Hilda är ju dansare så hon trodde inte att hon skulle ha några repliker, vilket hon förstås fick. Vi gav henne heller ingen regi, utöver att tala högre. Vi undviker alla former av psykologisk realism. Det är något som funkar betydligt bättre i film. Jag har aldrig sett en scen i en teaterföreställning som jag trott på i hela mitt liv.

 

För Konst AB är det centrala att utnyttja det unika med scenkonst där kroppar på scen är grunden. Begriplighet är inte relevant.

 

– Ingenting övrigt i livet har en begriplig dramaturgi, menar Anton Hellström. Därmed blir det också ärligare att göra det obegripligt. Vi är inte intresserade av att försköna livet.

 

Ossian Melin håller med:

– Livet är fånigt och taffligt. Även i sina mest dramatiska stunder, som exempelvis när mitt barn föddes, behövde jag göra något banalt som att klia mig på näsan eller gå och kissa. Det dåliga och bra ligger så nära varandra.

 

 

 

tormen, Göteborgs stadsteater, med Anton Hellström, Hilda Krepper, Filip Aladdin och Adam Axelsson. Foto: Ola Kjelbye

 

 

 

Utöver att andra aktörer än de själva var involverade i uppsättningen av Stormen medverkade en rad kända profiler från arenor med mindre kulturellt kapital, allt från sportikoner som fotbollsspelaren Anders Svensson till mediamoguler som Bert Karlsson. Konst AB-trion inspireras av hur överenskommelsen mellan publik och scen ser ut i allt från sportevenemang och rockkonserter till trollerishower med Joe Labero.

 

– Jag tror att det är viktigt att inte gå på för mycket teater när man ska göra teater, säger Ossian Melin. Då blir det gärna som när jag gick på förberedande konstskola där många av de unga konstnärerna ville göra konst som såg ut som konst. Det kan aldrig bli bra. Då blir det en kopia av en kopia och till slut blir det bara mediokert. 

 

Målsättningen är att ta bort rätt och fel-tänket. Även pjäsen Stormen tjänade mest som en språngbräda för dem att komma in i arbetet. Enligt Anton Hellström och Ossian Melin hade utgångspunkten lika gärna kunnat bestå av en tavla eller en bra låt. För dem gör det ingen skillnad om de utgår från en klassisk pjäs som Stormen eller en kultstämplad bok- och tv-serie som Åshöjdens BK, som de gjorde i arbetet med Total fräschhet.

 

I relation till publiken handlar kommunikationen snarare om att få dem att hänga med »med magen« än genom logik.

 

– Vi vill aktivera publiken, konstaterar Ossian Melin. Göra det fysiskt. I Totaltrilogin arbetade vi med plötsliga temperaturskillnader med hjälp av kolsyrekanoner som vi sköt på publiken. Det ska inte bara vara en trevlig kväll. Då är det bättre att det vi skapar blir en vattendelare där vissa faktiskt hatar det vi gör.

 

Anna Håkansson

 

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 1/2022 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826

 

 

 

 

 

Osten, Gedeon och Ohlin

Osten, Gedeon och Ohlin

Årets första nummer av Teatertidningen har ett tema kring Suzanne Osten och hennes stora inflytande på svensk teater. Vi har samlat några Suzanne Osten-konnässörer – Simon Norrthon, Tiina Rosenberg och Gustav Deinoff (samt en separat intervju med Hilda Hellwig) – i ett rundabordssamtal för att samtala om hennes värv. Vidare publicerar vi ett utdrag ur Suzanne Ostens självbiografi samt en recension av boken.

Kompositören, dramatikern och regissören Erik Gedeon belyser, ofta på ett humoristiskt vis, existentiella och etiska frågor i sina uppsättningar. Vi har samtalat med honom om bland annat vår fria vilja.

Dirk Gindt, professor i teatervetenskap, skriver om Giron Sámi Teáhters verksamhet och argumenterar för varför denna teater borde bli en nationalscen.

I regidagboken berättar Jens Ohlin om arbetet med uppsättningen (Macbeth) på Dramaten, en pjäs som han skrivit tillsammans med skådespelaren Hannes Meidal, och om sitt motstånd inför att skriva om sina regimetoder.

Vi har intervjuat konstkollektivet Konst AB, senast aktuella med sin uppsättning av Stormen på Göteborgs stadsteater, om bland annat kulturens kommersialisering.

Vi skriver om en av Polens största institutionsteatrar, Teatr Powszechny, som gästspelade på Dramaten med

 

Illustration: Adam Herlitz

 

 

 

Mein Kampf och har talat med analytikern Stefan Ingvarsson om polsk teater.

Carolina Frände, regissör och doktorand i företagsekonomi, avslutar sin serie med krönikor och berättar denna gång om etnografiska metoder, vardagens koreografier och om återvändandet till en gammal brottsplats. Medan poeten Gabriel Itkes-Sznap i sin teaterkrönika dyker ner i författaren Witold Gombrowicz estetiska värld.

Numrets pjäs är Gasljus: Malmö av Henrik Bromander, serietecknare, författare och dramatiker, där han skildrar hur en parrelation långsamt förändras och blir alltmer lik en sekt.

 

 

Osten och hopp (ur nummer 1/2022)

 

 

Foto: Lena Blomqvist

 

 

»För vissa människor är denna dag den sista.« Det kunde gälla vilken dag som helst, men nu kommer orden från Ukrainas premiärminister Zelenskyj. Han syftar på de ukrainare som kommer dö medan de försvarar sin rätt till ett fritt land, då han via länk håller sitt omtalade brandtal inför EU-parlamentet. När jag börjar skriva på den här ledaren har Rysslands krig mot Ukraina pågått under sju dygn. Än så länge står Ukraina emot. Det har varit en vecka där världen plötsligt ställts inför hot om kärnvapenkrig. På radion talar de om krisberedskap och att MSB:s hemsida inte går att nå på grund av alla besökare som vill leta upp sitt närmaste skyddsrum. Under kommande natt tar Ryssland kontroll över Europas största kärnkraftverk, beläget i Ukraina. Tillvaron känns just nu oroande och overklig och att här presentera ett nytt nummer av Teatertidningen känns kanske aningen … futtigt. Går världen att känna igen när detta nummer når dig?

 

Nåväl, här hittar du ett tema kring en teatergigant som inte går att komma runt när det gäller svensk scenkonst, såväl för barn som vuxna – Suzanne Osten. Personligen var I lusthuset en av mina första riktigt omtumlande teaterupplevelser. Kanske har du någon egen Osten-favorit? Vi publicerar ett utdrag ur hennes självbiografi, en recension av boken och inte minst ett samtal med Simon Norrthon, Gustav Deinoff, Tiina Rosenberg samt Hilda Hellwig (i en separat intervju) om Ostens betydelse och arbetsmetoder. De lyfter bland annat fram att hennes föreställningar i grunden förmedlar något hoppingivande.

 

Teatr Powszechny, en av Warszawas största teatrar, har gjort sig känd för att spela vass och provokativ politisk teater. En av deras tidigare uppsättningar fick högerpopulister att samlas utanför teaterbyggnaden i protest, teatern blev hotad. I vintras gästspelade de på Dramaten med sin iscensättning av Hitlers Mein Kampf – apropå despoter som startar krig – och jag träffade då regissören och biträdande teaterchefen. De talade om hotet mot demokratin, om växande nationalism, men ingen av oss trodde väl då att mängder av människor några månader senare skulle komma flyende över den polska gränsen, från grannlandet. Kanske är det i tider som dessa som vi verkligen behöver teater, ja, all form av kultur, för att samlas, få perspektiv och just hopp.

 

Birgitta Haglund

 

 

 

 

 

1 2 3 22
ANNONSER
ANNONSER
Beställ digitala lösnummer

Nu kan du beställa en korttidsprenumeration av Teatertidningen, där du får tillgång till vårt senaste nummer och hela vårt digitala arkiv. Då får du cirka en månad på dig att läsa numret. Det kostar 50 kronor. Beställningen gör du via vårt prenumerationsformulär. Gå till ”prenumerera” (ovan) och klicka dig vidare.

Månadens citat

»Kanske är min ›regimetod‹ att vara tvärsäker på hur jag vill ha det – att från första repsekund försöka få skådespelarna att utföra allt precis som jag drömt det. Just därför att det är omöjligt och dumt. Men om jag inte starkt påstår något, får jag inga starka svar – varken från mig själv eller medarbetare. Jag måste tömma ut min första idé in absurdum.«

Jens Ohlin

Folkoperan