Birgitta Haglund
Befinner vi oss i en backlash?
|
För tio, femton år sedan debatterades bristen på jämställdhet inom Teatersverige livligt. I det här numret av Teatertidningen dyker vi ner i ett tema kring just jämställdhet och frågar oss var vi står idag. Anna Hedelius håller i ett rundabordssamtal med Jenny Andreasson, Ann Petrén, Liv Elf Karlén och Felicia Ohly. De dryftar allt från vilka erfarenheter de tog med sig från projekt som Modärna kvinnor och Spetsprojektet, till vad metoo har betytt för arbetsmiljön på teatrarna.
Det är tydligt att på teatrarnas största scener dominerar de manliga regissörerna under säsongen 2022/2023. Det visar vår undersökning där vi har tittat på hur könsfördelningen ser ut på olika scener, när det gäller dramatiker och regissörer. Sara Beer har intervjuat några teaterchefer på våra största institutionsteatrar för att fråga dem om resultatet av undersökningen.
Mikaela Blomqvist ifrågasätter å sin sida, i sin teaterkrönika, betydelsen av representation. Spelar det någon roll ifall det är män eller kvinnor som står som upphovspersoner till det som spelas på våra scener?
Birgitta Haglund tittar närmare på vad som har hänt efter metoo när det gäller arbetet med att motverka sexuella trakasserier och tystnadskulturer på våra teatrar. Scen & Film och Svensk Scenkonst driver ett gemensamt projekt kring detta och Paula Lejonkula, som varit projektledare, berättar om hur läget ser ut idag.
Vidare intervjuar Vesna Prekopic
.
|
kulturministerns statssekreterare, Karin Svanborg-Sjövall, och får bland annat veta att effektivitet är en ledstjärna i regeringens kommande kulturpolitik.
Hur är det att få sin teater sönderbombad och tvingas evakuera sin ensemble? Det vet tre ukrainska regissörer som Sofia Nyblom har intervjuat och som berättar hur deras teater har rest sig ur askan.
Sara Cronberg skriver i sin regidagbok om arbetet med sin uppsättning av En midsommarnattsdröm, som nyligen invigde nyrenoverade Hipp i Malmö. Och i vår scenkonststafett skriver Mille Bostedt om ett verk av Afrang Nordlöf Malekian, Keeping up with the Iranians, som sänder pinnen vidare till Ruhani Islam i föreställningen Jakten på heterovaccinet.
Numrets pjäs är Dagmar, av Rebecca Örtman, där metoo-rörelsen ekar i bakgrunden då hon förflyttar Dagmar, Arvids bedragna fru i Hjalmar Söderbergs roman Den allvarsamma leken, till nutid och gör Dagmar till huvudperson.
|
Är politiken för närgången?
|
I årets sista nummer lyfter vi fram kulturpolitiken – försöker blicka framåt, vara visionära.
David Karlssons skriver om armlängds avstånd, ger en tillbakablick på hur politiker genom åren har förhållit sig till detta begrepp och resonerar kring det pågående kulturkriget. Rikard Hoogland ger därtill en kort kulturpolitisk kommentar där han varnar för att kulturdepartementet kan komma att införa ett ökat »marknadstänk«.
Torbjörn Elensky och Vesna Prekopic skriver varsin artikel om hur deras kulturpolitiska visioner ser ut och om vad som gör teatern relevant, vad vi ska ha scenkonst till.
I vår enkät kontaktade Sara Beer tolv personer som fått resonera kring vilken som är den största utmaningen för scenkonstens del i ljuset av det kulturpolitiska läget efter valet. Liksom vad som är viktigt för kulturpolitiken att fokusera på för att scenkonsten ska kunna fortsätta utvecklas. I svaren ingår bland annat ett antal tips och råd till både kulturpolitiker och teaterarbetare.
Dennis Sandin har startat en frigrupp i Uppsala, Kompani Ad Hoc. Sigrid Herrault har intervjuat honom om varför han i flera sceniska verk vill undersöka historiebilden av Sverige och nationsbegreppet.
Isabel Cruz Liljegren har sett två föreställningar som tar avstamp i Nordic noir-genren – Sviten och Nordic crime och funderar kring vad dessa verk tillför teatergenren.
|
Under sommarens fringefestival i Edinburgh spelade den brittiska gruppen Silent Faces Theatre sin föreställning Godot är en kvinna – en pjäs som endast får spelas av män. Anna Hedelius intervjuar dem.
Erik Augustin Palm skriver om scenversionen av Spirited Away och intervjuar uppsättningens regissör John Caird samt dess dockdesigner Toby Olié om hur de förvandlade denna Oscars-belönade animerade film till hänförande teater.
I vår scenkonststafett har turen nu kommit till Nosslo Grebnellaw Aniluap som valde att skriva om ett verk av Vincent Almgren, som i sin tur sänder stafettpinnen vidare.
Anna Pettersson skriver regidagbok om sin uppsättning av Ett dockhem på Dramaten, ett arbete där skådespelarna bland annat använde skam som en metod för att ta sig an Ibsens pjäs.
Kötta, av dramatikern Alma Lindé, är numrets pjäs som handlar om en ung kvinna som har som målsättning att bli starkast i världen och kämpar för att komma någonstans här i livet.
|
Nordic noir intar scenen
”Sviten”, Intiman, med Niklas Engdal och Peshang Rad (i förgrunden). Foto: Carl Thorborg
Dramatikern Isabel Cruz Liljegren har sett två uppsättningar i höst som båda tar avstamp i den populära genren Nordic noir: Sviten på Intiman och Nordic crime på Dramaten. Hon frågar sig ifall det handlar om publikfrieri eller om dessa uppsättningar kan bidra med något till teatern som konstform.
Genren Nordic noir, eller Scandinavian noir, kännetecknas av kriminalhistorier som ofta utspelar sig i karga, vardagsgrå miljöer där allt verkar lugnt på ytan. Som kontrast ställs detta mot mörka, dolda krafter i samhället, i form av mord, kvinnovåld och rasism.
Henning Mankell har kallats för genrens fader och dess framgång har tillskrivits den distinkta stilen: realistiskt, enkelt och exakt, befriat från onödiga ord och metaforer. I höst har vi sett succégenren ta sig in även på våra teaterscener. Är det ett billigt sätt att försöka locka ny publik eller kan genren också bidra med något till vår konstform? Teaterkritikerna har haft delade åsikter om detta.
Intimans uppsättning av Sviten utnyttjar inte helt, varken i regi eller manus, det specifika med just teaterformen: att det sitter en levande publik i rummet.
När jag kommer till Intiman råder biokänsla – man kan fota sig framför en backdrop med texten »Sviten«, det säljs snacks och många tar med sig en dricka in i salongen. Pjäsen – med manus av Denise Rudberg och Mikaela Bley, i regi av Lisa Ohlin – är uppbyggd som ett polisförhör med åtta misstänkta karaktärer. De var alla på plats i en hyrd hotellsvit samma kväll som en ung tjej mördades där. Scenbilden är avskalad: en blackbox med en projektionsduk i fonden där ordlösa, dramatiserade snuttar visas som filmer i vilka publiken får veta vad det var som verkligen hände under kvällen. För övrigt byggs historien ut genom att förhörsledaren pusslar ihop de olika vittnesmålen där handlingen drivs framåt av berättande textmassor. Det är ett mellanting mellan radiodrama, Instagram-stories och berättarteater. I pausen uppmanas publiken att interagera på Instagram, utan att det fyller något egentligt syfte. Roligast publikinteraktion sker spontant när en av de misstänkta karaktärerna försäger sig, råkar veta mer än han borde: »Vad var det för typ av sladd hon ströps med?« Polisen svarar: »Jag sa aldrig att det var en sladd«. Delar av publiken drar hastigt efter andan och ropar instämmande: »Det sa han aldrig!«
Här tas det tillvara på den slitna polisens ambivalenta antihjälte-egenskaper, vilket öppnar för den intressanta filosofiska frågan: Hur kan vi skapa godhet i en ond värld?
Intimans uppsättning av Sviten utnyttjar inte helt, varken i regi eller manus, det specifika med just teaterformen: att det sitter en levande publik i rummet. Kanske försöker de göra detta med hjälp av Instagram-momentet? Det är inte tydligt varför den här berättelsen i den här formen ska visas på en scen istället för på tv, eller lyssnas till i radio (ursprungligen är också Sviten framtagen som ett ljuddrama i poddformat för Sveriges Radio, P3 Serie) Jag hade önskat mer dramatik i rummet, mer iscensatt spänning mellan karaktärerna och generellt ett mer fysiskt gestaltande. På Dramaten får jag mer av det jag söker.
”Nordic crime”, Dramaten, med emanja Stojanović, Krister Henriksson, Rebecka Hemse och Lena Endre. Foto: Sören Vilks
Här består scenografin av en upphöjd, utkristalliserad version av Nordic noirs karaktäristiska egenskaper. Ett stiliserat poliskontor med smakfullt utplacerade symboliska föremål som med sina små nummerbrickor för tankarna till bevismaterial. I denna föreställning spelas det tv-poliser (Martin Beck, Kurt Wallander, Johan Falk med flera) vars realistiska uttryck i form av svordomar och mimik görs till en komisk effekt. Nordic crime – med manus och regi av Mattias Andersson – börjar precis som Sviten texttungt, med polisernas dramatiserade läsningar av dokumentära förhörsprotokoll och domstolsbeslut, hämtade ur verkligheten. Efter hand börjar dock en intrig växa fram bland poliserna i rummet. Berättelsen vidgas och slår sig loss från den begränsande genren, för att bli scenkonst med starka metaforer och teatermagi. Här tas det tillvara på den slitna polisens ambivalenta antihjälte-egenskaper, vilket öppnar för den intressanta filosofiska frågan: Hur kan vi skapa godhet i en ond värld?
Generellt sett kan man säga att dessa två olika scenkonstverk inte är lika fåordiga som deras förlagor inom film- och tv-genren, att de grådaskiga och vardagliga miljöerna blir svårgestaltade och att den textdrivna dramatiken får ta större plats när bilderna inte är i fokus. Dessutom visas här inga mordoffer på scen i form av nakna och blodiga kvinnokroppar.
Isabel Cruz Liljegren
Ytterligare en föreställning i samma genre spelas under hösten och vintern 2022: Var är Olle? på Kulturhuset Stadsteatern, ett true crime-baserat drama av Amanda Glans och Andreas Kundler.
Ryska teaterarbetare på flykt
|
I det här numret publicerar vi ett samtal av Helena Autio-Meloni med fyra ryska scenkonstnärer, som idag befinner sig i Helsingfors, om det rådande världsläget, skillnaden mellan teaterlivet i Ryssland och Finland och det stigma i att vara rysk som idag har växt fram.
Vi gör också nedslag i några scenkonstfestivaler. Birgitta Johansson har besökt Edinburgh International Festival och fastnade för två skotska uppsättningar – Medea och Burn. Båda har fått henne att se nya sidor hos två gestalter som hon trodde sig känna. Medan Anna Hedelius tar med läsaren till Edinburgh Festival Fringe och berättar om bredden hos de föreställningar som fyllde hennes intensiva dagar där. Birgitta Haglund har varit i Harstad och tagit del av Festspillene i Nord-Norge där hon såg två föreställningar som bands samman av klimatkatastrof, postapokalyps-stämning och countrymusik – och intervjuade regissörerna bakom verken: Philippe Quesne och Kelly Copper.
Yael Feiler vrider och vänder i sin artikel på begreppet representation och berättar om hur en laddad gest – att knyta en knytblus på scen – skapade sprickor under ett repetitionsarbete. Hon undersöker hur detta ska tolkas och vad det fick för konsekvenser.
|
Sandra Grehn fördjupar sig i funkisestetik och hur den kan utveckla scenkonsten. Hon har intervjuat skådespelaren Christine Bylund, som medverkade i Dramatens uppsättning av Liv Död Sex Pop och scenkonstnären Ellen Spens, som ingår i Kollaborativet.
Regidagboken är denna gång skriven av Anja Suša som berättar om sitt arbete med Älskarinnorna på Uppsala stadsteater och diskuterar vad representation egentligen ska fylla för syfte på scen.
I numrets pjäs, Min pappas ögon, lyfter Rebecka Cardoso trosfrågor samt en längtan efter att hitta sin kärna och bli accepterad för den man är.
|
Moneybrother gästar Västanå
Sunne
Västanå Teater avslutar sitt jubileumsår, där de firat att de fyllt femtio, med en färgstark julkonsert i berättarladan i Rottneros – med tillhörande julmiddag i pausen. Ljus, glädje och överraskningar utlovas. Ingen kväll kommer vara den andra lik. Enligt Magnus Stinnerbom, kompositör och musikansvarig på Västanå Teater, är ledorden för denna kväll »nyfikenhet, äkthet och kärlek«, stämningar som bandet ska skapa tillsammans med gästartisten Anders »Moneybrother« Wendin. Hans medverkan bådar för att det kommer bjudas på patos, hög energi och stark utlevelse under konserten, som kommer innehålla både jul- och teatermusik och spelas 1–18 december.
