Angélica Liddell – själslig pornografi och teologisk kärlek

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Spanska dramatikern, regissören och skådespelaren Angélica Liddell gjorde ett outplånligt intryck på Isabel Cruz Liljegren, när hon gästspelade med Liebestod på Dramaten. Detta år var Liddell hedersgäst under Avignonfestivalen och öppnade festivalen med Dämon – El funeral de Bergman. Cruz Liljegren var där och försökte få till en intervju med Liddell vars konstnärskap kretsar kring frågor om gott och ont, liv och död.

 

Angélica, det här är egentligen ett kärleksbrev till dig, en halvfantasi, en önskan.

 

Jag är i Avignon. Det är teaterfestival, juni 2024. I ett gotiskt kapell på en uppbyggd scen sitter en svartklädd liten medelålders kvinna vid ett bord, omgiven av vitklädda katolska präster. Det är svettigt och fullsatt i gradängen. Edith Piaf far genom huvudet. Kvinnan på scenen bär röda glasögon och talar fängslande på spanska om vikten av tystnad. Sedan följer den franska översättningen. Hon talar om teatern som tid, tiden som död och helt oväntat tystnar hon. Det är inte en performance utan ett konstnärssamtal men hela rummet håller andan i ett plötsligt ögonblick av konst, eller andlighet. Efter en stund som känns som en kortare evighet bryter hon tystnaden.

– Nu är ni döda.

 

Kvinnan är fenomenet Angélica Liddell och situationen blir som en gestaltning av flera återkommande teman i hennes konstnärskap: gott och ont, mysticism, liv och död. Hur beskriver man bäst en konstnär om inte genom hennes konst? Och hur beskriver man bäst konst om inte genom sin egen subjektiva blick?

 

Jag är på Dramaten, lite av en slump, i sista minuten för att se en föreställning på mitt modersmål, spanska. Det är september 2023 och jag är uttråkad. Inte för att svensk teater är dålig, men för att det är något som saknas, jag känner inte igen mig. Nu sitter jag långt fram. Jag sitter alltid långt fram, suktande efter kontakt, eller, själslig identifikation. När Angélica Liddell kommer in på Stora scen tänker man inte på att hon är liten utan på hur hon fyller salongen, på samma sätt som hon senare ska fylla det gigantiska Palais des Papes (Påvepalatset) i Avignon. Energin vibrerar i luften från hennes röst och kropp. Hon är den galna kvinnan, den spanska eldiga hysterikan med känslorna utanpå, den passionerade älskarinnan. Hon är den missförstådda intellektuella misantropen, den avantgardistiska teaterns enfant terrible, en superstjärna, och jag har aldrig känt mig så sedd. I det här verket, Liebestod, gestaltar hon den själsliga smärtan i att leva i ett samhälle som vänt ryggen till andlighet och existentialism. Hennes konstverk är ett försvar för det spirituella, ett förkroppsligande av konstens mysticism, som bygger en bro mellan vilsna själars begär.

 

Du är besatt av en kannibal.

 

Det är någon gång mitt emellan Liebestod och Avignon. Jag har beställt hem hennes böcker på Amazon, läser dem på spanska, hör hennes intensiva röst eka inom mig, som en besvärjelse. Det är autofiktion, eller inte. Hennes verk bygger på dikotomier, de är fulla av paradoxer, av nyanser. I Trilogía del infinito, som är en samling av texter, skriver hon ett kärleksbrev till den japanske mördaren och kannibalen Issei Sagawa. Det är ett suktande efter kontakt, eller själslig identifikation, med mörkret inuti. George Bataille skulle kalla det för »den onda litteraturen«. Den vi behöver, också. »Man måste gå genom mörkret för att nå ljuset«, säger Angélica under konstnärssamtalet i Avignon.

 

Jag är besatt av dig. Av samma anledning.

 

Tillbaka till sommaren 2024. Jag är i Avignon för att träffa Angélica Liddell och intervjua henne för Teatertidningen. När jag kommer hit får jag veta att hon inte vill träffa någon journalist. Jag känner mig kränkt av att bli avfärdad som journalist. Jag känner mig missförstådd.

 

Jag är också poet.

 

Men nu sitter jag och samlar mod i ett gotiskt kapell för att efter samtalets slut gå upp på scenen. För att få möta henne. Jag vet inte om hon kommer att vilja det, men min längtan är starkare än min respekt för hennes integritet.

 

Förlåt, och inte förlåt.

 

 

 

Hur beskriver man bäst en konstnär om inte genom hennes konst? Och hur beskriver man bäst konst om inte genom sin egen subjektiva blick?

 

 

 

Angélica är här som hedersgäst för att skapa öppningsverket för Avignonfestivalen på den makalösa, mytomspunna spelplatsen Palais de Papes. Ett verk som tar avstamp i hennes relation till Ingmar Bergman, som hon också är besatt av. Dämon – El funeral de Bergman, (Bergmans begravning), är ett samarbete med Dramaten och kommer efter en Europaturné tillbaka till Stockholm, där repetitionerna började. Tre skådespelare från Dramaten medverkar. Jag tänker att jag definitivt ska presentera mig som svensk så kanske jag kan plocka någon poäng på att vara landsman med Bergman. Jag tar sats och trasslar mig fram till scenen under den stående ovationen, efter samtalet. Och plötsligt står vi ansikte mot ansikte. Jag har för höga platåskor så jag får dålig hållning. Jag pratar, hon lyssnar, det känns som om jag snart kommer att bli bortforslad av någon ordningsvakt så jag försöker fatta mig kort.

 

Isabel, Teatertidningen, el periódico de teatro más importante de Suecia. De säger att jag inte kan träffa dig.

– Jag gör bara mejlintervjuer, svarar hon.

 

Kommer du svara om jag skriver?

– Om du mejlar kommer jag att svara. Por su puesto.

Hon känns blyg, snäll, hon ler mot mig. Jag är inte rädd för henne, situationen känns inte längre hotfull. Jag tar upp min mobil och frågar:

 

Får jag ta en bild på oss?

– No, foto no, hon ler vänligt.

 

En autograf i min anteckningsbok?

 

Jag har inte med mig någon av hennes böcker till samtalet. Tyvärr ligger de kvar på hotellrummet. Hon tar emot mitt lilla gula häfte med texten »Fête Fiesta Surprise Sorpresa Amour Amor« och skriver sitt namn.

 

Gracias, por todo, avslutar jag.

 

Och så går jag därifrån.

 

Du skriver som om du vore död, jag skriver som om du vore här. Som om det hade hänt.

 

– Un momento, säger Angélica plötsligt.

Jag hejdar mig, nickar, väntar. Hon pratar med några.

– Nu när du är här, har du möjlighet nu? frågar hon sedan.

 

Sí, sí claro.

– Här?

 

Por su puesto.

 

Angélicas assistenter, eller Konstens lakejer som de svenska skådespelarna kallar dem (eftersom de gör allt för Angélica och hennes konst), stänger dörrarna och jag blir ensam med henne och lakejerna. Vi sätter oss. Lakejerna ser stressade ut, synar mig som om jag vore en potentiell mördare.

 

Jag är en potentiell mördare. Jag också.

 

 

 

 

 

 

Angélica är lugn. Jag bläddrar i mina telefonanteckningar, hör min svenska brytning när jag pratar spanska. Hon lyssnar uppmärksamt.

 

Du har skrivit att du skriver som om du vore död. Hur gör man det?

– Det är inte ett självändamål utan ett sätt att frigöra sig. När man tänker på döden, på det som väntar, blir allt av relativ betydelse, man frigör sig från onödiga känslor och behåller det väsentliga, svarar hon.

 

Hon är självklar, välformulerad. Det känns som om hon har färdiga svar på alla frågor hon får. Men ändå känns hon genuin, ärlig. Jag ställer en ny fråga och när jag formulerar den högt hör jag redan hennes svar i mitt huvud. Jag känner mig bortgjord på förhand.

 

Vad tänker du om den litterära debatten om autofiktionens eventuellt underordnade ställning inom litteraturen? Skriver du själv autofiktion?

– Debatten om autofiktion intresserar mig inte. Det viktiga är poesin, skönheten, känslorna den framkallar.

 

Debatten om autofiktion intresserar inte mig heller.

 

Jag vill prata om Sverige. Jag vill diskutera kulturkrocken jag upplever mellan hennes mycket spanska, religiösa uttryck och det svenska sekulära samhället. Jag försöker prata om behovet av andlighet inom scenkonsten men lyckas inte förklara. Jag vill diskutera teatern som kyrka. Hon svarar:

– Min kropp är min kyrka.

 

Jag känner att få svenskar inom teatern relaterar till frågor om religion och Gud. Vad är din uppfattning, efter att ha arbetat med svenska skådespelare?

– Jag har bett Dramatenskådespelarna om saker, beskrivit vad jag önskar av dem på scen, och de har gjort det. De utgör en symbol i mitt verk Dämon. Jag vet inte vad de tänker om religion eller om Gud. Det som intresserar mig är vad de gör på scen, och det gör de perfekt.

 

Det är svårt att formulera vad jag är ute efter, jag försöker igen.

 

Ditt tidigare verk Liebestod påverkade mig djupt, kanske till viss del på grund av att jag för första gången såg den spanska kulturen skildrad på mitt modersmål men i mitt hemland Sverige, där jag är född. Vilka kommentarer har du fått av svenskar om verket?

– Tja, jag har fått väldigt varma och vänliga ord, men sanningen är att när föreställningen är slut går jag till mitt hotell och pratar knappt med någon. Jag gillar inte när man pratar om mina verk.

 

Vad har varit mest konstnärligt utmanande i dina svenska samarbeten?

– Allt har varit lätt. Svenskarna är mycket kärleksfulla, och de har gjort allt väldigt enkelt. Det har varit ett nöje.

 

 

 

 

 

 

Lakejerna ser jagade ut igen, tittar i en laptop. Jag vet inte hur mycket tid jag kommer att få. Jag förstår att min upplevelse av Angélicas konst är personlig och kontextbaserad, våra konstnärskap tar avstamp i olika kulturer. Hon i den spanska, med katolicismen och de patriarkala värderingarna, och jag i den svenska, med den politiska korrektheten och skepticismen gentemot det andliga. Hon kommer inte att kunna förstå den kulturkrock som kanske egentligen mest ägt rum inom mig, i mötet mellan mina egna olika kulturer. Egentligen vill jag bjuda henne på ett glas vin och prata i lugn och ro mellan fyra ögon om djupt personliga saker som man inte får fråga om, om man är journalist. Fast det är jag ju inte.

 

Hur var det innan du blev superstjärna? Kände du dig någonsin som ett missförstått geni eller en ensam galning?

– Jag är ingen superstjärna. Inom teatern finns inga superstjärnor. Man överlever bara genom disciplin. Jag börjar arbeta redan från det att jag går upp på morgonen. Jag tänker varken på framgång eller på misslyckande när jag står inför att skapa ett verk. Jag vill bara befria mina demoner genom poesin. Jag har alltid kämpat för att bli förstådd. Att vara missförstådd är skit.

 

Du kommer alltid att missförstå mig.

 

Hon parafraserar ofta Bergman, men även andra (främst manliga) konstnärer, både i intervjuer och i sina verk. I en scen i Dämon friar hon till Bergman på hans dödsbädd. Jag vill prata om feminism, tror jag, eller så vill jag bara bli sedd.

 

Du verkar vara lite besatt av vissa män. Har du någonsin varit besatt av en kvinna?

– Det enda jag är besatt av är det mänskligt fundamentala, kärleken, skönheten och döden.

Hon ler snällt. Jag ler dumt tillbaka.

 

Du har också skrivit att den högst stående existensen vore att vara både kriminell och konstnär? Varför?

– Brottets och konstens natur är densamma, det är en missanpassning till samhället. Konst är en form av brott.

 

Bara jag vet, att vi båda är brottslingar.

 

Borde man sluta hata människor eller är det ett bra konstnärligt bränsle?

– Som Marguerite Duras säger, hatet hjälper oss att uthärda.

 

 

 

 

 

 

Efter premiären av Dämon stormade det runt Angélica då en kritiker stämt henne för att, i en prolog till föreställningen, ha nämnt hans namn i samband med en på palatsfonden projicerad kavalkad av tidigare sågningar som denna konstnär fått. Detta startade en debatt om konstnärlig frihet som Angélica följde upp redan i andra visningen av showen, den jag var på. Där höll hon ett extrainsatt tal om att hon just genom sitt verk agerar till försvar för både kritikers och konstnärers yttrandefrihet. När jag pratar med de svenska skådespelarna i ensemblen om händelsen är de mycket imponerade över hennes mod, och de hade ingen aning om att hon skulle genomföra aktionen förrän de hörde det live, backstage.

 

Känner du dig modig? Eller känner du dig rädd?

– Jag är en person med många rädslor. Allt skrämmer mig. Framför allt människor. Att leva skrämmer mig.

 

Hur överlever man som sårbar i konstvärlden och i den verkliga världen?

– Med stor svårighet.

 

Jag vet precis.

 

Och det märks att hon kämpar, med livet. Jag förstår att hon identifierar sig med Bergman, ännu mer efter att ha sett Dämon där hon talar rakt ur själen. Ensamheten, dödsångesten, spökena, hon kallar det för själens pornografi, det man inte pratar om på middagsbjudningar. Det är en offerrit, i religiös bemärkelse, som flera av hennes tidigare verk. Hon offrar sig gång på gång för konsten. Det kostar på. Hon har varit verksam längre än jag levt.

 

Jag har hört av dina svenska skådespelare att Dämon är ditt sista verk. Är det sant? Och om det är så, varför?

– Dämon är den andra delen i en trilogi dedikerad döden. Jag har åtminstone ett verk kvar att sätta upp.
I programbladet till föreställningen berättar Angélica om hur hennes rädsla för döden i det här skedet av hennes liv blivit outhärdlig. Hon är livrädd för ålderdomen, för kroppens och sinnets förfall. »Kärlek betyder ingenting för mig längre«, säger hon. »Förutom kärlek bortom kärlek: filosofisk eller teologisk kärlek.«

 

Min kärlek till dig är teologisk.

 

Träffade du någonsin kannibalen Sagawa? Försökte du på riktigt? frågar jag.

– Jag träffade inte Sagawa, men jag försökte komma i kontakt med honom när jag arbetade i Japan. Jag lyckades inte.

Jag fick aldrig kontakt med dig.

 

Vad ska man göra med all sin olyckliga och obesvarade kärlek?

– Likt Bergman sätter jag mina demoner i arbete genom att spänna dem för stridsvagnen och låta dem dra.

Det är ett naturligt avslut. Jag vill prata om sexualiteten i hennes verk, men vet inte var jag ska börja. Vår intervju är slut. Jag eskorteras ut av lakejerna. På gatan utanför är det ljust, våldsamt ljust. Jag vill prata om ljusets våld också, om mörkrets befrielse, men tiden har redan dödat oss.

 

Jag friar till dig som spöke till spöke.

 

 

 

Man måste gå genom mörkret för att nå ljuset. 

Angélica Liddell

 

 

 

Tillbaka i Stockholm igen pratar jag med Elin Klinga, som är en av de medverkande Dramatenskådespelarna i Dämon, om hennes upplevelse. Hon beskriver verket som ett maskineri, i vilket man inte får göra fel. Vi pratar om den kvinnliga sexualiteten som gestaltas, Elin har känt ett ansvar för att beskydda de unga statisterna som uppträder nakna. Hon tror att Angélica befinner sig mitt i patriarkatet, kanske har hon ett annat perspektiv på feminism än vi i Sverige? Jag funderar på om Angélicas sexuella frigörelse i första hand handlar om att slå sig fri från sina internaliserade katolska värderingar. Elin har för övrigt bara varma ord att säga om arbetet med Angélica, som hon beskriver som blyg och mjuk, i kontrast till hennes scenpersona. Hon berättar om hur hon, inför varje föreställning, knackar på Angélicas logedörr och går in och sätter sig på hennes golv. Bara sitter där, i tystnad. Efter föreställningen ger hon Angélica en kram. Alla behöver en kram.

 

En kram från dig skulle aldrig vara nog.

 

Jag säger att det är vackert men att jag blir avundsjuk. Elin vill förstå varför.

– Varför vill du att Angélica ska se dig?

Jag har inget bra svar.

 

Det handlar om själens pornografi.

 

Isabel Cruz Liljegren

 

 

 

Intervjun med Angélica Liddell ägde rum via mejl. Det fysiska mötet med konstnären är sprunget ur Isabel Cruz Liljegrens fantasi. Svaren på frågorna är dock autentiska, i översättning av Cruz Liljegren, de kom till hennes mejl i ett bifogat worddokument titulerat »Suecia«. De var skrivna i rött.
Produktionen Dämon – El funeral de Bergman är framtagen för Avignonfestivalen 2024, i ett samarbete med bland annat Dramaten. Angélica Liddells uppsättning turnerar i Europa efter premiären i Avignon, och kommer gästspela på Dramaten under hösten 2025.

 

Artikeln är publicerad i nummer 4–5/2024, som finns att beställa här: Köp våra tidigare nummer – 09/- | Teatertidningen