I årets sista nummer lyfter vi fram kulturpolitiken – försöker blicka framåt, vara visionära.

David Karlssons skriver om armlängds avstånd, ger en tillbakablick på hur politiker genom åren har förhållit sig till detta begrepp och resonerar kring det pågående kulturkriget. Rikard Hoogland ger därtill en kort kulturpolitisk kommentar där han varnar för att kulturdepartementet kan komma att införa ett ökat »marknadstänk«.

Torbjörn Elensky och Vesna Prekopic skriver varsin artikel om hur deras kulturpolitiska visioner ser ut och om vad som gör teatern relevant, vad vi ska ha scenkonst till.

I vår enkät kontaktade Sara Beer tolv personer som fått resonera kring vilken som är den största utmaningen för scenkonstens del i ljuset av det kulturpolitiska läget efter valet. Liksom vad som är viktigt för kulturpolitiken att fokusera på för att scenkonsten ska kunna fortsätta utvecklas. I svaren ingår bland annat ett antal tips och råd till både kulturpolitiker och teaterarbetare.

Dennis Sandin har startat en frigrupp i Uppsala, Kompani Ad Hoc. Sigrid Herrault har intervjuat honom om varför han i flera sceniska verk vill undersöka historiebilden av Sverige och nationsbegreppet.

Isabel Cruz Liljegren har sett två föreställningar som tar avstamp i Nordic noir-genren – Sviten och Nordic crime och funderar kring vad dessa verk tillför teatergenren.

Under sommarens fringefestival i Edinburgh spelade den brittiska gruppen Silent Faces Theatre sin föreställning Godot är en kvinna – en pjäs som endast får spelas av män. Anna Hedelius intervjuar dem.

Erik Augustin Palm skriver om scenversionen av Spirited Away och intervjuar uppsättningens regissör John Caird samt dess dockdesigner Toby Olié om hur de förvandlade denna Oscars-belönade animerade film till hänförande teater.

I vår scenkonststafett har turen nu kommit till Nosslo Grebnellaw Aniluap som valde att skriva om ett verk av Vincent Almgren, som i sin tur sänder stafettpinnen vidare.

Anna Pettersson skriver regidagbok om sin uppsättning av Ett dockhem på Dramaten, ett arbete där skådespelarna bland annat använde skam som en metod för att ta sig an Ibsens pjäs.

Kötta, av dramatikern Alma Lindé, är numrets pjäs som handlar om en ung kvinna som har som målsättning att bli starkast i världen och kämpar för att komma någonstans här i livet.

I det här numret publicerar vi ett samtal av Helena Autio-Meloni med fyra ryska scenkonstnärer, som idag befinner sig i Helsingfors, om det rådande världsläget, skillnaden mellan teaterlivet i Ryssland och Finland och det stigma i att vara rysk som idag har växt fram.

Vi gör också nedslag i några scenkonstfestivaler. Birgitta Johansson har besökt Edinburgh International Festival och fastnade för två skotska uppsättningar – Medea och Burn. Båda har fått henne att se nya sidor hos två gestalter som hon trodde sig känna. Medan Anna Hedelius tar med läsaren till Edinburgh Festival Fringe och berättar om bredden hos de föreställningar som fyllde hennes intensiva dagar där. Birgitta Haglund har varit i Harstad och tagit del av Festspillene i Nord-Norge där hon såg två föreställningar som bands samman av klimatkatastrof, postapokalyps-stämning och countrymusik – och intervjuade regissörerna bakom verken: Philippe Quesne och Kelly Copper.

Yael Feiler vrider och vänder i sin artikel på begreppet representation och berättar om hur en laddad gest – att knyta en knytblus på scen – skapade sprickor under ett repetitionsarbete. Hon undersöker hur detta ska tolkas och vad det fick för konsekvenser.

Sandra Grehn fördjupar sig i funkisestetik och hur den kan utveckla scenkonsten. Hon har intervjuat skådespelaren Christine Bylund, som medverkade i Dramatens uppsättning av Liv Död Sex Pop och scenkonstnären Ellen Spens, som ingår i Kollaborativet.

Regidagboken är denna gång skriven av Anja Suša som berättar om sitt arbete med Älskarinnorna på Uppsala stadsteater och diskuterar vad representation egentligen ska fylla för syfte på scen.

I numrets pjäs, Min pappas ögon, lyfter Rebecka Cardoso trosfrågor samt en längtan efter att hitta sin kärna och bli accepterad för den man är.

Sommarens dubbelnummer har ett tema kring att misslyckas, något som vi alla räds men som ofta är nödvändigt i kreativa processer – att försöka, misslyckas och försöka på nytt … för att lyckas.

Anna Hedelius har samlat tre regissörer till ett rundabordssamtal – Frida Röhl, Mellika Melouani Melani och Pontus Stenshäll – för att belysa deras tankar kring såväl konstnärliga som ekonomiska misslyckanden och vad ett misslyckande egentligen är.

Karin Helander gör i sin essä en historisk exposé kring numrets tema och skriver om hur komik på scen ofta växer fram ur våra misslyckanden och tillkortakommanden.

Vart har ambitionerna tagit vägen när det gäller landets kulturpolitik? Det frågar sig Rikard Hoogland som fördjupar sig i misslyckanden inom kulturpolitiken. Medan David Wiberg i sin teaterkrönika berättar om hur han ofta använt sig av misslyckanden i sitt skapande. Vidare har Sara Beer i vår enkät frågat fem personer, med olika funktioner inom scenkonsten, om vilket som är deras bästa värsta misslyckande.

Sara Beer har även skrivit en artikel om monologen som form och varför den inte klassas lika högt som dialogen. Till sin hjälp har hon Stefan Marling och Magnus Lindman. Vi publicerar även ett utdrag ur Magnus Lindmans monolog Bang.

Vart är den nyskrivna dramatiken på väg och vad behövs för att utveckla och hitta nya former för nyskriven dramatik? 

Isabel Cruz Liljegren har intervjuat några personer inom scenkonsten för att undersöka detta: Saga Gärde, Balsam Karam, Mattias Andersson, Kristina Ros, Sofia Freden och Mikael Wranell.

Numrets regidagbok är skriven av Nora Nilsson som berättar om regiarbetet med en omfattande och maxad produktion, Mr Burns – en postelektrisk pjäs på Göteborgs stadsteater.

Rikard Hoogland rapporterar från årets Theatertreffen som inte riktigt tagit sig ur pandemiskuggan än. Och Sigrid Herrault intervjuar den ukrainska dramatikern Neda Nezhdana om situationen för teatern i Ukraina medan Birgitta Haglund samtalar med regissören János Szász och registudenten Klaudia Gardenö om läget för teatern i Ungern och om Szász uppsättning av Natthärbärget på Dramaten.

Numrets pjäs är Penelope av Py Huss-Wallin och Nils Granberg, som väcker frågan vilka uppoffringar Penelope har fått göra under sin långa väntan på Odysseus återkomst.