Nyheter
Skådespeleri i blickpunkten
Det här dubbelnumret har temat skådespeleri. Tio skådespelare ur olika generationer kommer till tals om sitt yrke och möjligheterna att utöva det – i artiklar de skrivit själva, i samtal och i intervjuer.
Staffan Göthe, skådespelare, dramatiker och numer även hedersdoktor, har bearbetat den föreläsning han höll när han promoverades vid Luleå Tekniska universitet. Han startar med Tintomara och avslutar med damen på Nordpilen, för att illustrera vad skådespeleri handlar om, enligt honom.
Skådespelaren Sofia Rönnegård skriver om hur det att sätta ord på sitt yrke i tre längre essäer som hon skrivit tidigare, har fått henne att börja reflektera på ett nytt sätt kring skådespeleri. Hon väver in utdrag ur alla tre essäerna i sin artikel.
Numret innehåller även två samtal. I det ena av dem möter Anna Hedelius skådespelarna Alexandra Zetterberg Ehn och Amanda Jansson, som diskuterar hur livet på teatern har förändrats under senare år. I det andra träffar Sara Beer skådespelarna Sten Ljunggren och Marika Lindström för att tala om hantverket i deras yrke.
Sara Beer har även intervjuat fyra yngre skådespelare – Alexandro Soltani, Karolina Mindell Kidanu, Nina Dahn och Joel Adrian Valois – som ganska nyligen lämnade sina teaterhögskoleutbildningar och har tagit sig ut i yrkeslivet.
Fotografen Roger Stenberg har gett ut en fotobok där han skildrar sina tjugo år på Dramaten. Vi publicerar några av dessa bilder, där bland annat några kända skådespelare porträtteras, tillsammans med en intervju.
|
Foto: Roger Stenberg
Dramatikern Jon Fosse brukar vara sparsam med intervjuer, men Svante Aulis Löwenborg har lyckats få ett samtal med honom, där han bland annat talar om skådespeleri. Aulis Löwenborg har även intervjuat den ungerska regissören Ildikó Gáspár om den maktkamp som pågår inom teatern i Ungern. Vidare rapporterar Rikard Hoogland, sin vana trogen, från årets Theatertreffen.
I vår scenkonststafett skriver ljusdesignern Ellen Ruge om hur Maria Gebers kostymer i operan Turandot (Finlands nationalopera och Malmö opera) samspelade med scenografi och ljus, medan Maria Geber lyfter fram patineraren och färgaren Ing-Britt Sundins betydelse för det visuella uttrycket i Gösta Berlings saga på Kulturhuset Stadsteatern.
I numrets pjäs Gå sin väg skildrar författaren och dramatikern Helena von Zweigbergk hur svårt det kan vara att ta de slutgiltiga stegen och släppa taget om människor som betytt mycket för en. Att gå vidare.
|
Att hitta vägar framåt
Vårt senaste nummer innehåller flera internationella utblickar. I Ungern är läget för den fria scenkonsten, för dem som inte är lojala med Orbáns regering, väldigt kringskuret. Det finner teaterkritikern Svante Aulis Löwenborg när han besöker festivalen Dunapart i Budapest och där talar med tre som är verksamma inom ungerskt teaterliv. Men det finns ungerska teaterarbetare som trots sin prekära situation försöker visa på vägar framåt och få hoppet om en ljusare framtid att spira hos publiken.
Regissören Bobo Lundén har besökt New York för att ta reda på om uppsättningarna på Broadway idag på något sätt belyser vår mörka tid där kriserna tycks avlösa varandra och där polariseringen breder ut sig. Medan regissören Hilda Hellwig i sin artikel skriver om varför hon älskar Ibsens pjäser och berättar om hur hon tog sig an uppdraget att iscensätta Gengångare i en helt annan kultur än den skandinaviska – på ön Aruba i Karibien. Frilansskribenten och skådespelaren Amelie Kiyomi Marmenlind har i sin tur varit i Tokyo och deltagit i en workshop i no-teater. Hon introducerar oss i vad som kännetecknar Japans äldsta teaterform.
Att bygga upp en ny konstnärlig verksamhet i storstadens periferi, utan någon finansiering i ryggen, är en utmaning. Birgitta Haglund tog pendeln till Gnesta och scenkonsthuset Salong Central, för att intervjua scenkonstnären Magdi Beky Winnerstam och skådespelaren och regissören Dag Andersson om deras gemensamma satsning att bygga upp denna verksamhet och hur de hittar framkomliga vägar.
|
Sara Beer har träffat Linda Zachrison, konstnärlig ledare för Göteborgs stadsteater, för att tala om hennes visioner för den teatern – att bryta upp institutionens väggar och öppna upp för samarbeten – och om hennes bakgrund. Och teaterkritikern Anna Hedelius gör en trendspaning i detta nummer och upptäcker att badkar idag har blivit legio på våra scener. Vad står allt detta bandande för?
I vår scenkonststafett skriver skådespelaren Emelie Garbers om hur scenografen Anna Heymowskas kostymer har påverkat hennes eget rollarbete, medan Heymowska beskriver hur ljusdesignern Eller Ruges skulpterande med ljuset kan bli som en medspelare på scen.
Numrets pjäs Heavy as the heart av dramatikern, skådespelaren och regissören Josefin Ankarberg är en personlig monolog om kvinnors utsatthet, om »grismän« och övergrepp, till tonerna av heavy metal.
|
Allt för affärerna
Norrköping/Linköping
Östgötateatern kommenterar den kulturpolitiska orkan som blåst in över Östergötland, med sin produktion Superkontoret – en kommunal förvaltningsrevy. På detta kontor går kommunen och tillväxten hand i hand.
Tillsammans med ensemblen har Östgötateaterns chef Nils Poletti skrivit revyn, och även regisserat. Han förklarar i ett pressmeddelande att på Superkontoret »finns inget armlängds avstånd och här hörs varje medborgares röst, och alla förslag från den kommunala förslagslådan tas på största allvar!«
.
|
Denna syrliga samhällssatir (som redan haft premiär) spelas i Norrköping till och med den 23 mars och får premiär i Linköping den 20 april.
|
Dramatikerresidens
Sverige
Riksteatern barn och unga och Centrum för barnkulturforskning utlyser för första gången ett dramatikerresidens som äger rum under hösten 2024. Riksteatern söker pjäser för den yngre publiken. Målet är att utveckla nya former av dramatik och att utbyta erfarenhet och kunskap mellan dramatiker, forskare och studenter. Residenset innebär att man som dramatiker får en kontorsplats vid CBK, konstnärlig och akademisk handledning samt en arvoderad grovmanusbeställning |
från Riksteatern barn och unga. Ansökan ska vara inne senast den 31 mars.
|
Teater i väglöst land
Följ med till Grönlands Nationalteater och deras uppsättning Homo Sapienne, som i vid bemärkelse handlar om ett land som länge varit och fortfarande är en koloni. Teatern startade för 13 år sedan. I tre artiklar belyser Birgitta Johansson denna teaters arbete för att försöka hjälpa till att läka de sår som grönländarna bär på, utifrån sin koloniala historia.
Isabel Cruz Liljegren, som tog initiativet till manifestationen Tre Tysta minuter, skriver i en debattartikel om vad som händer med scenkonsten och dess utövare när det ekonomiska läget är konstant pressat – det blir tyst.
Är scenografins status i landet på väg att sjunka? Annika Bromberg och Anna Ardelius ser tecken på det. I sin debattartikel frågar de sig varför Stockholms konstnärliga högskolas studenter i scenografi inte fick möjlighet att delta i årets Prague Quadrennial – den stora mötesplatsen för scenografer.
Margareta Sörenson tar oss med till starten av Scenkonstbiennalen, för trettio år sedan, och kritikerjuryns arbete genom åren. Hon menar att biennalen kan vara en bra måttstock när det gäller tillståndet för både scenkonsten och kritiken.
Psykologen Alva Kättström har gjort en studie om skådespeleri. Vad händer med en skådespelare som lånar sin kropp och sin röst åt en fiktiv karaktär och kväll efter kväll genomlever ett annat livsöde? Johan Holmberg samtalar med henne.
Dramatikern Marianne Goldman berättar i Birgitta Haglunds intervju att hon inte ser sig som en judisk dramatiker. Men hon låter det judiska träda fram i många av
.
|
sina pjäser, där hon vill visa på det allmängiltiga i de judiska familjer hon skildrar. Sex av pjäserna är nu utgivna i antologin Nätter med familjen Cohen. Regissören Bobo Lundén har skrivit regidagbok om sin uppsättning av Jernbanan på Västerbottensteatern, där Sara Lidmans epos har blivit sjusjungande musikteater.
I vår scenkonststafett tar sig dramatikern David Wiberg an skådespelaren Maia Hansson Bergqvists tonsäkra tolkningar, i det här fallet som 17-åriga Hanna i Ambulans på Dramaten. Hansson Bergqvist lyfter i sin tur fram skådespelaren Emelie Garbers och hennes gestaltning i Unga Klaras Tröstar jag dig nu? som inspirerat henne.
Numrets pjäs är Vampyrer av dramatikern och dramaturgen Manda Stenström. I den skildrar hon ungdomars rädsla för att en sexuell upplevelse ska gå fel. Med hjälp av vampyren som metafor ställer Stenström lust och begär mot en oro att tappa kontrollen.
|