Agnus Dei: pjäs av Amar Jašarević

Vi publicerar här Amar Jašarević pjäs Agnus Dei som ingick i teaterkonserten Deus ex Drama, med idé och koncept av Irma Schultz och Isabel Cruz Liljegren. Den framfördes i Hagakyrkan under Bokmässan i Göteborg och innehöll scener ur sex olika dramatikers verk, inklusive Agnus Dei, och med en ramberättelse av Isabel Cruz Liljegren. Pjäsen har även spelats denna sensommar i Studio Västberga, där den hade urpremiär, då som ett allomslutande scenkonstverk i regi av av Jennifer Löfgren.

Amar Jašarević.

AGNUS  DEI

Tio minuter tidigare kliver jag av tunnelbanan.

Nio minuter tidigare går jag ut på torget.

Åtta minuter tidigare klär jag av mig och går naken ut i fontänen.

Ett dygn senare skrivs klagosångerna, blödigt drypande, ristade i blod. De använder de svåra adjektiven: bestialiskt, ursinnigt, tragiskt. De säger framförallt att det är en gränslös tragedi, ja en sådan av bibliska proportioner, de trodde att evolutionen hade utplånat den här typen av grymhet, ja att det moderna samhället gjort det gammalmodigt. Frågorna förökar sig, det ena ivrigt brinnande frågetecknet frammanar det andra, de blir och fler och fler tills de svarslösa frågorna överskuggar händelsen.

Vad tog det åt alla på torget?                  
Deltog alla eller tittade några bara på?
Är de i så fall inte lika skyldiga?
Varför ringde ingen polisen?                  
Hade jag provocerat dem?
Hade jag burit olämpliga kläder?
Hade jag sagt något till dem? 
Handlade det om min hårfärg?
Min dialekt? Min skostorlek?
Varför gjorde jag inte motstånd?

Sex minuter tidigare står jag still i det ankelhöga vattnet, alldeles blank i huvudet och fullständigt hopplös. Det är min lyckligaste stund i livet.

Fem minuter tidigare börjar de samlas runt mig, vissa av dem har precis gått av tunnelbanan och är på väg till jobbet, andra har matat duvorna från parkbänkarna – alla dras till lukten av hägrande frälsning.

Fyra minuter tidigare sträcker jag ut mina bara armar och ler mot dem. En 48-årig skattejurist som heter Kevin slänger den första stenen, och han är inte fri från synd. Det går hål på min hud och de tror att jag blöder, men det är en synvilla. Blodet är inte mitt, jag har bara fått låna det. Jag lånar det på samma sätt som barn lånar mjölktänder och kretsloppet lånar koldioxid: mina kläder tillhör inte min kropp, mina tankar tillhör inte mitt jag och mitt blod tillhör inte min aorta.

En vecka senare är de fast beslutna att bota skavet med förståelse, de tror att svaren leder till försoning, att det räcker med att bevittna och dokumentera, på tryggt avstånd förfasas och fördöma. De tror att upprättelse och ansvarsutkrävande är synonymt, de tror att straff och skadestånd är som en rörlig valuta, att någon annans lidande kan växlas in för ett liv. I sitt räknande av sår och helhjärtade fördömande, i sin iver att avgöra vem som är skyldig, hur och varför, missar de det viktiga. De ställer fel frågor, de borde fråga sig hur man ska lösa svälten och segregationen och marknadsskolan och skogsskövlingen och köttindustrin och flygskammen och inflationen och pedofilerna och darknet och konspirationsteorierna och de multiresistenta bakterierna och den skenande skärmtiden och det faktum att barn dödar andra barn? Hur ska man lösa könsgapet och de sjunkande födelsetalen och hyrläkarna och att mässlingen inte längre är utrotad? Hur ska man lösa att Loket inte längre leder Bingolotto och Anna Kinbergs Batras jäv, hur ska man lösa att folk inte längre litar på SVT och att ingen vill gå till kyrkan på söndagar? Hur ska man lösa allmänhetens konstförakt och att gemene man hellre tittar på true crime än Rapport trots att bägge är fulla av ond bråd död?

De vägrar ställa de rätta frågorna och missar därför att:
Det inte är en fråga om brott, det är nödvändighet.
Det inte är en fråga om vansinne, det är utilitarism.
Det inte är en fråga om mord, det är skuldsanering.

Tre minuter tidigare borrar en medelålders alkoholist som heter Jenny fast sina naglar i mitt lår. De går av och blir ett med mig. Jag härbärgerar henne nu; jag bär hennes söndervittrade relation till sin dotter, jag bär hennes havererade äktenskap, jag bär hennes brutna löften och tårar och ensamhet och skam.

Två minuter tidigare ger min kropp vika och jag ramlar framstupa. Bengt, en 78-årig som sedan länge sålt av guldklockan han fått för lång och trogen tjänst, använder bägge sina seniga händer när han trycker ner mitt ansikte under vattenytan; han matar mig med sitt livslånga förakt, hyckleri och hat. Hans ögon tindrar när bubblorna en efter en lämnar min mun – varje bubbla skänker honom en obeskrivlig frid.

En månad senare ger de upp: trots tidskrävande rapporter, ihärdigt journalistiskt arbete och allmänhetens påtagliga frustration saknas fortfarande de grundläggande svaren i en pusseldeckare. Det är helt enkelt lättare att förbränna frågorna och låtsas som om askan är likvärdig svaren.

En minut tidigare slår, sparkar, biter och pissar ett dussintal människor på mig. Jag ligger raklång och känner hur varje kollision är en urladdning, det är som om blixten slår ner i dem, det är som om de ömsar skinn och föds på nytt. En del av dem föregår händelserna och börjar dricka av det blodiga vattnet, äta av det sargade köttet – de vet att frälsningen gömmer sig i pulpan, man måste våga gräva för att nå den.

Ett år senare är jag raderad, det allmännas medvetande är i ärlighetens namn inte särskilt rymligt och vissa tragedier är inte menade att bevaras för de efterlevande, de ska stoppas undan och gömmas och glömmas, annars är det omöjligt för historien att återupprepa sig själv.

Jag är nu, och nu är slutet.

Mina lungor är inte fyllda med vatten, jag är uppfylld av dem.

Min kropp är inte sliten i stycken, jag är uppfylld av dem.

Jag är inte trasig, blödande, tom jag är uppfylld av dem.

En intensiv värme hälsar mig välkommen, det som finns kvar av mitt innanmäte vibrerar. När illvilja dör kvider den, jag håller den varsamt i handen och viskar att allt kommer bli bra.

Det sista jag ser är hur de stannar upp, hur de griper tag i varandras händer, hur de ställer sig i runt mig och med unison stämma mässar:

Agnus Dei, qui tollis peccata mundi, dona nobis pacem.

Jag sluter ögonen och blir ett med mörkret.

Den ursprungliga texten var formaterad på ett annat sätt (med olika indrag och pauser), en formatering som inte fungerar här på hemsidan. För att göra texten läsvänligare är denna formatering därför borttagen.