Vi bär hennes fackla

Suzanne Osten under Dramatens höstsamling den 18 augusti 2015, där hon presenterade sin uppsättning av David Grossmans ”Fallen ur tiden”. Foto: Wikimedia Commons/Frankie Fouganthin

Dramatikern och regissören Karin Parrot-Jonzon är en av många som i starten av sin bana fångats upp av Suzanne Osten och getts en plattform för att sedan kunna ta steget vidare in i teatervärlden. Här skriver hon några minnesord om vår nyligen avlidna teatergigant.

»Du får 24 timmar på dig att komma upp med en scenlösning. Klarar du det får du ta över regin!«. Hon sitter med benen upp på en stol bredvid skrivbordet. På en annan stol sitter hennes nära kollega och samarbetspartner, Per Lysander. Det är 1976 och jag har fått tillåtelse av henne att arbeta som regiassistent i en teaterproduktion på Klarateatern (som låg i ett annex till Kulturhuset), Emilia, Emilia, efter Reidar Jönssons populära bok, i en dramatisering av författaren själv. 

Kanske visste Suzanne vad hon gjorde när hon gav mig uppdraget. Det visade sig efter hand att det inte fanns några konstruktiva lösningar på hur manuset, som spände över ett helt kvinnoliv, skulle iscensättas. Scenerna gick från ett decennium till ett annat på ett ögonblick. Skådespelarna fick inga svar av regissören Ove Wall på sina kritiska och undrande frågor, fler och fler hoppade av, och när en eventuell inställelse av projektet kom på tal kallades jag in till chefsrummet.

Som i en film. Där satt de, rummet var säkert rökigt och belamrat av högar med manus och böcker. Jag var 27 år, hade misslyckats med att komma in på Dramatiska institutet, men var fast besluten att bli regissör i alla fall. Suzanne visste, efter att ha talat med skådespelarna varav några blivit mina vänner, att jag hade en lösning på gång. Så – jag fick 24 timmar på mig, sedan skulle jag presentera idén på Klarateaterns stora scen. Med blädderblock och filtpenna som det var på den tiden. I salongen: tio skådespelare med kritiska, trötta blickar. Men det gick vägen och föreställningen blev en liten framgång till slut.

Mitt första professionella regijobb. Och därefter kunde jag kalla mig regissör. Tack vare henne!

Denna dynamo, detta blixtrande intellekt, denna nyfikenhet utan slut på de stora livsfrågorna, denna extravaganta spännande kvinna, som gjord för den Stora Världen. Och ändå var det vi här på denna lilla plätt i världen som fick sola oss i hennes glans.

Men jag minns också Suzanne under en svårare period i hennes liv. Jag hade fått möjligheten att gå en exklusiv europeisk filmmanuskurs under Göteborgs filmfestival i början på 1990-talet. Där visades som läromaterial hennes film Tala! Det är så mörkt. Reaktionerna från de europeiska deltagarna var uteslutande negativa, till och med obehagligt aggressiva: Hur kunde man låta en nazist få gå i psykoterapi och därmed bli »förstådd«, kanske till och med förlåten. Allt i filmen var urdåligt dessutom, menade de. Stämningen efter visningen var skrämmande. Jag minns hur Suzanne och Niklas Rådström, som skrivit manuset, nästan fick fly därifrån. När jag talade med henne efteråt förstod jag att hon var djupt förtvivlad. Under samma period hade hon dessutom fått avslag på ett nytt filmprojekt.  

Men Suzanne Osten reste sig alltid, efter personliga eller yrkesmässiga motgångar. Hon blev en förebild för många av oss, även vad gällde denna outtröttliga kamplust. Som hon säger i SVT:s program K Special, där hon har porträtterats: »Jag tycker att jag har något att säga världen. Och jag gör det på detta sätt, genom teatern.«

I detta kan jag känna igen mig. På mitt lilla vis. Bredvid Suzanne var vi många som bleknade. Hon blev en gigant. Tomrummet efter henne är djupt, en krater, just nu som ett svart hål. Men ljuset kommer, vi är många som fått möta henne och vi bär hennes fackla.

Tack Suzanne!

Karin Parrot-Jonzon