Detta är inte »politisk teater« (ur nummer 1/2016)

Arbete 1 Våld & pedagogik

 Foto: Alexander Tenghamn

Bild från arbetet med »Våld och pedagogik«, som Henrik Bromander och John Hanse båda har skrivit manus till och regisserat. På bilden syns Sanne Ahlqvist Boltes, Oskar Stenström, Olof Mårtensson och Sofia Snahr.

 

 

Dramatikern Henrik Bromander och regissören John Hanse ifrågasätter i sin debattartikel, utifrån arbetet med scenkonstverket »Våld och pedagogik«, begreppet politisk teater. De efterfrågar scenkonstnärer som vågar vara obekväma och granska grunden de själva står på.

 

Våld är ett laddat ämne, på vissa sätt tabu. Politiskt våld, det vill säga att genom mer eller mindre våldsamma metoder framtvinga förändring eller försvara framsteg, är ännu mer laddat i en tid då demokratin både tas för given och upplevs vara hotad. Att säga att man vill undersöka det politiska våldet utan att på förväg ta ställning för eller emot kan upplevas som provocerande, men det är den väg vi har valt i arbetet med scenkonstverket »Våld och pedagogik«.

När Bertolt Brecht satte upp sin pjäs »Åtgärden« 1930 skapade den rabalder. Av liberala kritiker sågs den som ett fundamentalistiskt försvarstal för blodiga utrensningar, och socialistiska kritiker rynkade på näsan åt Brechts uppriktighet, att han sa för mycket om det revolutionära våldets praktikaliteter. Pjäsen går i korthet ut på att fyra agitatorer från Moskva ställs till svars för sina handlingar under sina försök att sprida revolutionen i Kina. Under dessa strävanden har agitatorerna dödat en av sina egna, Den unge kamraten. Pjäsen är ett återberättande av ett antal incidenter där Den unge kamraten låter hjärtat snarare än hjärnan styra, där han gör vad som i stunden verkar vara rätt men rent strategiskt är helt fel och sumpar chanserna till en revolutionär förändring. Till slut ser agitatorerna inget annat alternativ än att skjuta Den unge kamraten och kasta honom i en kalkgrop, vilket han ger sitt medgivande till efter att ha blivit övertalad om sitt »felaktiga« agerande.

»Åtgärden« är ett så kallat lärostycke, ett bland flera som Brecht skrev med tanken att de som framför dem ska lära sig genom att delta. Ursprungligen skrevs det som ett körverk för de stora och livaktiga socialistiska arbetarkörer som existerade i Tyskland på 20- och 30-talet. Under 70-talet återupptäcktes lärostyckena och kom att användas som ett slags rollspel med konfliktlösning som mål. I Sverige är nog den mest kända uppsättningen av »Åtgärden« Teater Tribunalens från år 2000. Då arrangerades också, vid ett tillfälle, ett påföljande seminarium på teatern mellan bland annat moderaten Gunnar Hökmark och DDR:s förre spionchef Marcus Wolf.

»Åtgärden« är i sig en väldigt tät och drabbande text som bjuder på många tolkningsmöjligheter. På sätt och vis bland det intressantaste som skrivits om politiskt våld, samtidigt som den återskapande formen, närmast som en brottsplatsrekonstruktion, inbjuder till stora möjligheter och experiment.

 

Attackerade demonstranter

När vi för några år sedan arbetade med att göra scenkonst av den fascistiska ideologin i form av »Smålands mörker« (Regionteatern Blekinge Kronoberg, 2014) föddes idén att även undersöka den autonoma vänstern, med »Åtgärden« som utgångspunkt, vilket så småningom mynnade ut i föreställningen »Våld och pedagogik«. Den autonoma eller utomparlamentariska vänstern är en politisk rörelse som är märkligt frånvarande från svensk litteratur, med få undantag som Salka Sandéns »Deltagänget« (Vertigo, 2007). Delvis beror detta på den slutenhet och det säkerhetstänk som präglar vänsterns grupperingar och gör det svårt för utomstående att få insyn. Vi själva har dock på olika sätt bakgrunder inom aktivistkretsar och kunde via kontakter knyta de nödvändiga band som krävdes för att påbörja ett omfattande researcharbete.

Vi valde att ta fasta på Brechts tankar kring lärostyckena där publiken/deltagarna lär sig genom att handla. Vår tanke var att publiken tillsammans med fyra skådespelare återskapar ett antal händelser, för att sedan kunna ta ställning till en större helhet. I en scen deltar publiken i en demonstration mot rasism som plötsligt blir attackerad av nazister. De kastar stenar gjorda av skumgummi på publiken, som av skådespelarna uppmanas att försvara sig och kasta tillbaka stenarna. Scenen är talande för vårt arbete. Här har publikens val ingen avgörande roll för händelseförloppet, publiken ska bara hjälpa till med att visa hur något ägde rum, i det här fallet demonstranter som försvarade sig mot ett angrepp tills polis kom till platsen. Den enskilde deltagaren kan välja att testa att kasta en sten eller avstå, handlandet har ingen påverkan på det större förloppet. Det är inte valfriheten som är viktig, utan den kroppsliga erfarenheten av att försvara sig mot fascister. Vi vill inte bjuda publiken på falsk interaktivitet utan är från första början tydliga med att det handlar om ett gemensamt återskapande. Vi är kritiska till hur publiken i vissa föreställningar erbjuds att göra aktiva val som påverkar det stora förloppet och hur pjäsmakarna därmed påstår att det är så verkligheten fungerar. Det bygger på en individualistisk människosyn där var och en anses vara herre över sitt eget öde, vilket vi tycker visar på en ignorans för såväl klassamhället som sexistiska och rasistiska strukturer.

Under vårt förarbete har vi genomfört ett antal provföreställningar. Publiken har bestått av människor med blandade erfarenheter, dels har personer från den utomparlamentariska vänstern deltagit, dels publik utan gatupolitisk erfarenhet. Under diskussionerna efteråt fick vi många intressanta reaktioner, allt från de som tyckt det var obehagligt till en i publiken som känt att det var så kul att kasta skumgummistenarna att hen inte ville sluta. En aktivist beskrev det som »att delta i en kravall i slow motion« medan ett par husockupanter från Warszawa, med erfarenheter av våldsamma nazister, uppskattade känslan av kontroll, att det var en slags lekfull terapi.

 

 

Genom att säga att man som scenkonstnär skapar politisk teater görs en falsk distinktion gentemot resten, vissa frias från ansvar samtidigt som man positionerar sig själv. 

 

 

Föränderlig pjäs

I höstas fördjupade vi vårt arbete under ett seminarium kring Brechts lärostycken i samtida form. Närvarande på seminariet i Varberg var Kent Sjöström, forskare och rörelselärare på Teaterhögskolan i Malmö, Michael Wehren, doktorand i Brechts lärostycken vid universitetet i Leipzig, Ebba Petrén, scenkonstnär och medlem i scenkonstkollektivet Nyxxx samt skådespelaren Ester Claesson, som deltagit i en uppsättning av »Åtgärden« och som spelade en av aktivisterna i vår provföreställning.

Michael Wehren pratade om den experimentella karaktär som »Åtgärden« har, om hur föreställningen inte var färdig vid urpremiären utan sågs som ett test. Vid senare uppsättningar under 30-talet arbetade Brecht om texten och den existerar idag i flera versioner där ingen ses som den definitiva, snarare finns idag »Åtgärden« som en intertextualitet mellan de olika versionerna. Att inte se pjäsen som en färdig produkt utan något som kan förändras i mötet med publiken och i de påföljande diskussionerna är något vi vill ta med oss i vårt arbete med »Våld och pedagogik«.

Vi pratade också om olika lager av undervisning i »Åtgärden«. Visst är det en föreställning som vill undervisa sin publik om det korrekta marxistiska agerandet, men det är också en pjäs som handlar om undervisning, där de fyra agitatorerna försöker lära Den unge kamraten att agera »rätt«, vilket han ständigt misslyckas med. Därmed handlar pjäsen också om att inte lära sig. Vi diskuterade vidare skillnaden mellan att undervisa och att lära ut, och hur Brecht på sin tid verkade i en historisk och politisk position där han trodde sig kunna ge sin publik svar på hur samhället skulle förändras, medan vi idag, med allt som hänt sedan 30-talet, enbart kan ställa frågor. Vår pedagogik blir därför av naturliga skäl mer utforskande och prövande än Brechts. Vi vill varken fördöma eller omfamna, vi vill med konstens hjälp undersöka potentiellt farliga situationer i ett tryggt rum, situationer där vi själva saknar svar.

Skådespelaren Ester Claesson beskrev under seminariet sina erfarenheter från provföreställningen. Skillnaden från annat skådespeleri var att man här mer fungerade som en guide eller kanske regissör av publiken. Skådespelarna utförde handlingarna ihop med publiken, en publik som i vissa fall var mer »experter« än skådespelarna i sådant som att stå i kedja och frita kamrater som gripits av polisen. Ester menade att det vanligtvis är svårt att få publiken att agera i pjäser med interaktivitet, men här var det snarare svårt att få dem att sluta. En annan intressant notering Ester gjorde var att de i publiken som fick agera nazister spelade över, genom gester och minspel distanserade de sig medvetet genom »dåligt skådespeleri« från den roll de tilldelats. Detta skedde inte när de deltog i andra scener, som återskapandet av en socialistisk demonstration.

 

Inåtvänt gruppbygge

Under arbetet har vi diskuterat det som av vissa beskrivits som en trend av politisk teater på svenska scener. Först och främst vänder vi oss mot termen »politisk teater«. Antingen är all teater politisk eller så är ingen teater politisk. Genom att säga att man som scenkonstnär skapar politisk teater görs en falsk distinktion gentemot resten, vissa frias från ansvar samtidigt som man positionerar sig själv. Vi menar att det inte går att göra teater utan att vara en del av samhällsstrukturerna. Även ett underhållande men harmlöst revystycke är politiskt då det blir ett indirekt uppmanande till ett bevarande av status quo eller ett upphävande av detsamma.

Vidare är det ett allvarligt problem att de pjäser som kallar sig för »politiska« oftast predikar för de redan frälsta genom det tilltal som används och vilka grupper föreställningen når ut till. Det blir till ett bekräftande av de egna åsikterna, en uppmuntran som kanske kan vara värdefull för en intern krets men som aldrig kommer leda till reell förändring trots att det är detta som basuneras ut. Kanske borde man vara öppen med att det snarare handlar om inåtvänd teambuilding. Inget fel i det, och något som vi själva då och då sysslar med, men om det finns en ärlighet och transparens blir det lättare att se resultatet eller bristen på resultat.

Vi ser på teater och annan konst som en verktygslåda som möjliggör ett undersökande och isärmonterande av samtiden, som debattartiklar eller vetenskapliga texter saknar. Genom att gestalta fiktiva situationer och låta folk stiga in i denna fiktivitet skapas nya erfarenheter. Kanske, men bara kanske, kan dessa erfarenheter sedan användas i faktiskt politiskt arbete. Men för att dessa verktyg ska fungera måste vi våga vara obekväma, våga ifrågasätta den grund vi själva står på. Mycket av den »politiska teatern« pekar ut olika företeelser som är dåliga i samhället. Upphovspersonerna säger sig vara mot dessa företeelser, och indirekt påstår man sig vara bättre själv. Det är en extremt bekväm och ofarlig position att inta. Istället tycker vi att man borde ta tillvara på teaterrummet som en plats där vi kan blotta våra egna svagheter och visa på fiendens styrkor. Helt enkelt vara ärlig med den allvarliga situation vi står inför vad gäller den växande fascismen både på hemmaplan och ute i Europa.

De föreställningar vi sett som kommenterat politiskt våld har haft ett utifrånperspektiv på politiska rörelser som dramatikerna verkar ha liten eller ingen förståelse för. Vi arbetar tvärtom. Vårt material bygger på intervjuer med aktivister och under processen fortsätter vi diskutera med personer med vitt skilda erfarenheter av politisk kamp. Vi vill inte erbjuda kulturkonsumenter en kittlande inblick i en hemlig värld, vi vill bidra till ett pågående samtal om strategier och drömmar. Vår föreställning blir på så sätt en del av en pågående kamp.

Vi hoppas att vi med vår artikel och vår föreställning kan bidra till att höja ribban inom de delar av Teatersverige som anser sig syssla med samhällskritik, och förhoppningsvis spräcka hål på några ballonger.

 

Henrik Bromander och John Hanse

 

 

Fakta: »Våld och pedagogik« hade premiär den 23 mars på Inkonst i Malmö och kommer sedan turnera i landet samt till Tyskland och Storbritannien. För turnéplan, se www.valdochpedagogik.se.

 

Tips: I nummer 2/2016 av Teatertidningen återkommer John Hanse för att medverka i en större artikel kring hur scenkonst för barn och unga skildrar och tacklar främlingsfientlighet och rasism. Hur bemöts de här tendenserna från teaterns sida? John Hanse kommer berätta om sina erfarenheter från uppsättningen »Smålands mörker«, som nämns i denna artikel.

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 1/2016 av Teatertidningen, som går att beställa här: http://teatertidningen.se/?page_id=826

 

 

Annonser
Annonser
Månadens citat

»Demokratins fiender tar kultur på blodigt allvar. För dem är politik inte budgetförhandlingar och skattedebatter utan ›kulturkamp‹«.

Per Svensson

Folkoperan