Trump och teatern (ur nummer 4/2017)

hires_originalist_07

 

»The Originalist« har spelats i flera omgångar på Arena Stage. John Strands pjäs, som är regisserad av Molly Smith, handlar om den kontroversielle domaren i Högsta domstolen – Antonin Scalia. På bilden syns Edward Gero i rollen som Antonin Scalia.

Foto: Foto: Gary W. Sweetman/Asolo Repertory Theatre

 

 

Kultur är något som knappt finns på kartan för Donald Trumps del, men det råder ingen tvekan om att hans politik påverkar USA:s kulturliv, konstaterar Karin Henriksson. Bland annat satsar Arena Stage i Washington på en serie pjäser som alla handlar om makt.

 

Komedin hette »Paris Is Out!«. De inblandade hoppades givetvis på en succé, men den floppade och tiljorna blev utan – Donald Trump. Detta är en lustig krumelur i kanten nu när kaos och kritik runt Trump bidrar till en renässans för den politiska teatern, parallellt med att han har planer på att strypa kulturanslagen. I Trumps tillfälliga hemstad Washington skapas exempelvis megaprojektet »Power Plays« på teatern Arena Stage, som en del av protesterna mot Trumps politik. 25 nya pjäser ska skrivas och sättas upp under tio år.

Efter studierna var Donald Trump lite rådvill. Han lekte med tanken på att ge sig in i filmen och Hollywood, men fastnade istället för teatern och Broadway hemma i New York. Ett samtal med producenten David Black ledde till ett lite udda avtal dem emellan. Trump gick in som delfinansiär, mot att Black skulle dela med sig av sitt kunnande om vad som pågick bakom kulisserna.

Komedin »Paris Is Out!« hade premiär i början av 1970, på Brooks Atkinson Theatre. I programmet presenterades Trump som »investerare, fastigheter« efter upplysningen att detta var hans debut i teatersammanhang. Det blev 96 föreställningar innan »Paris Is Out!« lades ner.

Både Black och Trump förlorade pengarna de satsat.

David Black mindes att Trump »hade näsa för showbusiness och gillade att sätta sitt namn på något som inte inbegrep fastigheter« i ett samtal med New York Times strax efter det att Trump tillträtt. »Och vem vet, han kanske skulle ha stannat inom teatern om pjäsen blivit en succé«, fortsatte Black.

 

Att kalla Trump en kulturfiende är att ta i. Kultur existerar nämligen knappast för honom.

 

Då var då. Och nu är nu. Bortsett från att Donald Trump sägs ha funderat på en musikal om sig själv finns det inget belägg för att han följt teatervärlden. Att kalla Trump en kulturfiende är att ta i. Kultur existerar nämligen knappast för honom. Men under de dryga två år som gått sedan Donald Trump trädde fram på allvar i politiken har han påverkat utbudet på teaterscener över hela USA. Den senaste dramatikern som berättade att han håller på att skriva en pjäs om Trump är Tony Kushner. Ett par, om än mindre lustiga krumelurer, finns om Kushners numera klassiska aidsdrama »Angels in America«. Det var ett generalangrepp på en av Trumps republikanska föregångare, Ronald Reagan, som var iskall inför aidsepidemin, samt att Trumps råskinn till advokat, Roy Cohn, var förebild till en av rollfigurerna. I en djupintervju med sajten Daily Beast ordar Kushner om Trumps lögner och mentala tillstånd – och hur det kunde komma sig att en så grotesk och galen person fick så mycket makt. Kushner tar tid på sig när han skriver och vill inte ge några utfästelser om när pjäsen blir klar. Under tiden finns det mycket att välja på i teaterrepertoarerna, över hela USA, som anspelar på den nye presidenten och den samhällsanda han redan tycks ha skapat:

 

- »1984«, bitvis ordagrant ur George Orwells dystopi, av Robert Icke och Duncan Macmillan, för övrigt barnförbjuden på Broadway.

- »Building the Wall«, utspelas 2019 i ett fängelse och handlar om Trumps invandringspolitik. Dramatikern Robert Schenkkan, känd för eposet »The Kentucky Cycle«, vittnar att han skrev den i en ursinnig takt. Har gått i flera städer redan.

- »The Terms of My Surrender«, där Michael Moore lämnat dokumentärgenren och uppträder solo på Broadway.

- »The Cake«, med urpremiär i Los Angeles, av Bekah Brunstetter, om motstånd mot att sälja varor och tjänster till homosexuella par. Aktualiteten tilltog i och med att USA:s Högsta domstol ska ta upp ett sådant mål under hösten 2017, Masterpiece Cakeshop mot Colorado Civil Rights Commission.

- »Nevertheless, She Persisted«, en helkväll med fem kvinnliga dramatikers korta stycken, även det i Los Angeles. Titeln anspelar på att den republikanske senatsledaren hutade åt den progressiva demokraten Elizabeth Warren när hon inte ville lämna ifrån sig ordet på senatsgolvet. »Hon blev förvarnad, men gav sig inte« sa han med en fras som även tryckts upp på de t-shirts som Trumps fiender, särskilt de kvinnliga, bär på motdemonstrationer.

- »The Government Inspector«, en fars från 1833 av Nikolaj Gogol, som handlar om byråkratisk inkompetens.

- »The Parisian Woman«, av Beau Willimon som står bakom »House of Cards«. Bygger på ett parisiskt drama från 1800-talet och utspelas i Washington. Filmstjärnan Uma Thurman gör debut på Broadway som Chloe, beredd att göra allt för att se till att hennes man ska få en toppost i förvaltningen.

 

Ben Brantley, New York Times chefskritiker, tror inte att till exempel »1984« skulle satts upp i staden om det inte vore för Donald Trump.

- Jag kan inte påminna mig något liknande tillfälle i den amerikanska historien som detta, när varenda aspekt av tillvaron ter sig som teater. Det är lite av det sena 1960-talet och tidiga 1970-talet när det kom massor av Lyndon Johnson- och Richard Nixon-pjäser, säger Ben Brantley.

Mycket av det som sker kring Donald Trump orsakar ju rubriker över hela världen. Så var fallet med regissören Oskar Eustis tolkning av Shakespeares »Julius Caesar«, som spelades i Central Park i somras. Kejsaren hade blont hår, lång slips och var alldeles för lik Donald Trump, tyckte anhängare som tog illa vid sig av mordet, medan de många demokraterna i New York jublade glatt. Ett par företagssponsorer drog sig ur och sonen Don junior undrade spetsigt på Twitter hur mycket skattepengar som gått åt till denna »konst«. Inte en cent, löd svaret. Men kulturmyndigheten NEA, National endowment for the arts, ligger illa till under Trump. Anslagen kan komma att strypas eller dras in helt.

 

Jag kan inte påminna mig något liknande tillfälle i den amerikanska historien som detta, när varenda aspekt av tillvaron ter sig som teater.

Ben Brantley

 

Ben Brantley anmärker att »allt« fått en politisk innebörd, som till exempel den ovan nämnda Gogol-pjäsen som handlar om klantighet inom förvaltningen. Det är omöjligt att förbli neutral, särskilt för konstnärer, menar han, men tillägger att det är lite nedslående att de här föreställningarna troligen lockar de redan övertygade.

- Det blir i så fall bara bönemöten, säger Ben Brantley. Föga förvånande är det att staden där verklighetens gastkramande drama utspelas, Washington, också är skådeplats för politiska dramer. Det började redan 2015 med »The Originalist«, om den kontroversielle domaren i Högsta domstolen, Antonin Scalia, som avled året därpå. Denna succé på teatern Arena Stage har fått ges i flera omgångar, senast i juli-augusti.

 

 

Photo by Tony Powell. Molly Smith. Arena Stage. December 4, 2013

 

Molly Smith upplever den här perioden som den bästa i hennes liv, när det gäller att producera och skapa teater som lyfter fram frågor kring makt, yttrandefrihet och demokratins roll.

Foto: Tony Powell

 

 

Regissören och konstnärliga chefen Molly Smith, som firar tjugoårsjubileum med Arena Stage, känner därför stor tillförsikt inför jättesatsningen »Power Plays«, »Maktpjäser«. Inbjudan har gått ut till dramatiker om att delta i projektet som innehåller en pjäs eller musikal för varje årtionde i USA:s historia, från 1776 och framåt. De här planerna låg på bordet före valdagen i november 2016, men det hela tidigarelades efter Trumps oväntade seger.

- Gensvaret har varit överväldigande positivt. Dramatiker hörde av sig med sina politiska pjäser till oss så snart de fick veta om projektet. Eftersom det rör sig om beställningsarbeten är vi försiktiga i valet av dramatiker, men intresset finns där sannerligen, säger Molly Smith. – Definitionen av vad som är politiskt har gjorts ganska bred. Det kan handla om en människa, om rörelser, idéer, legender … förklarar Molly Smith.

Hon tillägger att kongressbiblioteket finns med som forskningsinstitution för den som så önskar.

Skulle något liknande kunna sjösättas i någon annan stad?

- Det finns inget annat ställe där de här pjäserna skulle få samma betydelse. Varje stad har naturligtvis sin speciella identitet, sin röst. Efter många års forskande och lyssnande har jag kommit fram till att Washingtons unika »teaterröst« är politiken. Lokala nyheter är nationella nyheter och lokal politik är nationell politik.

Det yttersta uppdraget för Arena Stage består i att sprida amerikanska verk och vad är mer amerikanskt än Washingtonpolitiken? undrar Molly Smith.

- Makt och politik är lockbeten och publiken hungrar efter de här berättelserna. Vi äter, sover och dricker politik här, från morgonkaffet till sena kvällssamtal. Och vi har en stad full av historiker vilket gör att våra dramatiker har tillgång till expertis som hjälper dem.

Molly Smith kan, som framgått, blicka tillbaka på en lång teaterbana. Nu konstaterar hon att hon aldrig tidigare sett ett engagemang som liknar dagens.

- Det här är den bästa perioden i mitt liv, säger hon om att producera och skapa teater, särskilt nu med fokus på makt, yttrandefrihet och demokratins roll – och när så många amerikaner vågar säga saker som aldrig förr. 

 

Karin Henriksson

 

 

Under spelåret 2017/2018 dominerar politik på Arena Stage:

Det blir urpremiär av »Sovereignty«, av Mary Kathryn Nagle. Det är den fjärde pjäsen i »Power Plays«-serien och den handlar om en ung jurist som är cherokeeindian. Hon strävar efter att nå samma självbestämmande för stammen som den haft förr. I pjäsen figurerar 1830-talspresidenten Andrew Jackson som gick hårt åt ursprungsbefolkningen. Donald Trump har lyft fram honom som sin förebild.

En annan urpremiär som tangerar det politiska är musikalen »Snow Child«, som bygger på en roman av Eowyn Ivey. John Strand står för librettot, Bob Banghart och Georgia Stitt för musiken. Handlingen utspelas på 1920-talet i vildmarken i Alaska. Paret Mabel och Jack försöker rädda sitt äktenskap när en »vild, mystisk flicka« besöker dem.

Vidare spelas Christina Hams »Nina Simone: Four Women« om hur denna legendariska sångerska fann sin röst efter ett av de värsta våldsdåden i den svarta medborgarrättsrörelsen, Robert Schenkkans andra drama, »The Great Society«, om den dynamiske men pressade presidenten Lyndon B. Johnson samt Jeanne Sakatas »Hold These Truths« om den skamliga interneringen av amerikaner med japanska rötter, under andra världskriget. Dessutom verk av August Wilson och Arthur Miller. Eventuellt tillkommer ännu ett teaterstycke med den talande titeln »The Last Progressive«.

 

Dramatiker som har anlitats av Arena Stage till »Power Plays«:

Nathan Alan Davis, Eve Ensler, Rajiv Joseph, Jacqueline E. Lawton, Mary Kathryn Nagle, Aaron Posner, Sarah Ruhl och John Strand. Den sistnämnde har skrivit »The Originalist«, som nämns tidigare i artikeln, och Jacqueline E. Lawton står bakom thrillern »The Intelligence« som spelades på teatern under våren 2017.

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 2-3/2017 av Teatertidningen, som går att beställa här: http://teatertidningen.se/?page_id=826

 

 

 

 

Annonser
Annonser
Månadens citat

»Demokratins fiender tar kultur på blodigt allvar. För dem är politik inte budgetförhandlingar och skattedebatter utan ›kulturkamp‹«.

Per Svensson

Folkoperan