Ständigt denne Bergman (ur nummer 3/2017)

 

 

FRIDA3 Foto Jenny Kronberg

Foto: Jenny Kronberg

 

 

Frida Röhl menar att en relevant addering till Ingmar Bergmans jubileumsår skulle vara en diskussion om klass och genus. Och om vems blick som dikterar vad som anses vara fin konst och vad som anses vara ful konst.

 

Vi åker från Vällingby med skolan in till stan. Vi ska få se Peter Stormare spela »Hamlet« på Dramaten. Det är Ingmar Bergman som har regisserar. Inget av allt detta säger oss någonting. Jag tror inte många av oss vet vad en regissör är.
Under föreställningen spottar Stormare ut sina repliker så att saliven haglar. Vi sitter skräckslagna och håller fram våra händer som skydd. Gör han det här med flit? Det är ju heeelt sjukt!!! I efterhand har jag förstått att det ansågs vara en legendarisk uppsättning. Men för oss var hela företeelsen något mycket fjärran. En värld som tillhörde andra människor, där kids från Vällingby oroade hela stämningen i rummet trots att vi satt tysta och rädda med våra händer framför ansiktet och skrattet inombords som inte fick komma ut.
 
Några år senare. Jag och min pappa sitter på tredje raden högst upp på samma teater, Dramaten. Den här gången har Ingmar Bergman regisserat »Peer Gynt«. Vi ser de små figurerna på scen hoppa runt långt, långt där nere. Det är Börje Ahlstedt, Lena Endre. Stjärnor. Börje är Peer Gynt. Lena är Solveig. Det är både dött och levande. Det finns en outtalad respekt i rummet som bubblar av liv och förväntningar. Skådespelarna bär runt på ett inre allvar, eller en inre vetskap som jag upplever saknar liv. I pausen smyger vi ner och snor ett par tomma parkettplatser. Solveig går ut på en lång cat walk i salongen. Jag minns inte när eller var i föreställningen, men hon tittar länge på Peer.
Hon står precis bredvid mig. Sedan böjer hon på huvudet och tittar ner på sina fötter. Och den enkla rörelsen drabbar mitt unga skådespelarhjärta. Det inre får en form. Det är den där lilla rörelsen jag tar med mig. En blick som sakta söker sig mot golvet, framfört så koncentrerat att allt tystnar.

 

De är för evigt centrum och jag är för evigt periferi. För jag är kvinna och de är män.

 

»Med Ingmar är det som om han kommer in i mig« har en skådespelerska sagt om regissören Bergman. Han ingöt ett inre liv i sina skådespelare. Och de talade därmed hans språk. Jag har tänkt mycket på den formuleringen när jag själv blivit regissör. Jag har också haft liknande upplevelser med regissörer som kommit in i mig. Som har gjort sig synliga genom mig. Nästan så att deras röst blev starkare i mig än min egen. Och länge hyste jag den största respekt för det jag uppfattat som Bergmans arv. Det innebar som kvinna att vara sinnlig och komplex, att bära en gåta och arbeta med tystnaden. Och självklart att vara vacker.

 
Min ambition med teaterregi är en annan. Och därmed min relation till skådespelare. Jag letar efter deras världar och associationer och drömmer om ensembler där färgstarka personligheter leker tillsammans. Där aktörerna är subjekt. Jag söker en kollektiv röst och en dynamik i mötet med en text. Och jag älskar det som skaver, det som är ofullbordat. Det blir ofta en blandning mellan det fina och det fula. Det fina hör hemma i Bergmans värld. Det fula i komedin, i det tydliga, det uttalade. I brötigheten och kaoset. I det fula är ingen kvinna en gåta. Och det finns ingen underförstådd mening. What you see is what you get.

 
Ingmar Bergmans värld är en värld som ger rymd åt karaktärernas gåtfullhet, där det outtalade mellan människor blir synligt och får en form. Han hade modet att stretcha tiden, att ta oss i anspråk genom tystnader som kryper innanför huden. Vi fick ta del av hans överklassbakgrund och hans blick på verkligheten. Det är en manlig blick som uppfattar sig som allmängiltig. Eller mänsklig. Och den blicken lever kvar. Den formulerar sig som »bra« konst. Den får hela världen att studera en liten detalj i tillvaron. Som Solveigs blick ner i golvet. Eller som i Ruben Östlunds film »De ofrivilliga« när läraren, spelad av Cecilia Milocco, frågar: »Varför tittar ni aldrig på mig när ni pratar?« I den enklaste av handlingar, en blick, en liten rörelse med huvudet, bor det stora dramat. Och det är när de enkla handlingarna får kropp som teater eller film kallas genialt och storartat, vilket det i flera bemärkelser också är. Men det handlar också om vem som tittar. Och dessa två manliga, privilegierade filmregissörer får sällan ifrågasättande frågor. De behöver sällan svara på hur det känns att få jobba med film, eller hur de hanterar att lösa både föräldra- och konstnärskap. Och deras konst läses som intelligent, allvarlig och komplex. De är för evigt centrum och jag är för evigt periferi. För jag är kvinna och de är män.

 

Det fina hör hemma i Bergmans värld. Det fula i komedin, i det tydliga, det uttalade. I brötigheten och kaoset.

Det här är inte en recension av vare sig Ingmar Bergman eller Ruben Östlund. Det är tankar om hur svårt den borgerliga konsten har haft att nå utanför sig själv. Och kanske ska den inte göra det. Kanske ska den bara kompletteras med en annan konst. Till Ingmar Bergmans jubileumsår skulle en relevant addering vara en diskussion om klass och genus. Och om vems blick som dikterar vad som är fin konst och vad som är fult. Om vilka berättelser och vilka berättare som ges tillträde till det privilegierade rum Ingmar Bergman åtnjöt. Jag önskar en teater- och filmvärld där röster och konstnärliga uttryck som går på tvärs också betraktas med vördnad och respekt. För teaterkonsten behöver vara i bruk. Så låt oss fira Bergman genom att ifrågasätta det borgerliga filter som fortfarande ligger som ett täcke över konsten. Låt oss bredda berättelserna och skapa konstnärliga centrum i periferin.

 

Frida Röhl

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 2-3/2017 av Teatertidningen, som går att beställa här: http://teatertidningen.se/?page_id=826

Månadens citat

»Tron på rätt och fel, att ett geni sitter inne på alla svaren och ska förlösa dem ur skådespelarna genom våldsamma manipulationer, brukar inte vara frigörande för lek«.

Linus Tunström

Folkoperan