Vi lever i en apokalyptisk tid, i en värld som tycks rusa mot sin egen förstörelse och undergång. Denna stämning tar Mattias Andersson fasta på i sin första uppsättning som konstnärlig ledare för Dramaten, där han involverat hela ensemblen i arbetet. Birgitta Haglund träffade honom ett par veckor innan premiären för att samtala om Den yttersta minuten, om hans utmaningar som teaterchef och om kulturpolitik.

 

 

Den digitala klockan i fonden tickar på. Skådespelarna ser inte nedräkningen när de står vända ut mot publiken, men det gör vi. Sekund för sekund. 60 sekunder går snabbt, särskilt när det handlar om en allra yttersta minut. Det ligger något ödesmättat, nästan hotfullt, över föreställningens förutsättning – att som skådespelare få välja vad man ska använda sin minut till om det vore den sista man har på Dramatens stora scen. Vi i publiken får möta erfarna och välkända Dramatenskådespelare som funnits i huset länge – Per Mattsson, Lena Endre, Magnus Ehrner, Stina Ekblad, Ingela Olsson – tillsammans med nya ansikten som exempelvis Nemanja Stovanovic. Den skådespelaren tillbringar faktiskt sin allra första minut på Dramatens stora scen vid föreställningens premiär.

Det känns som att vi alla får komma de runt 50 skådespelarna på scen lite närmare, när vi får ta del både av deras personliga val och se dem ingå i mäktiga, kollektiva dansscener där allt liksom smälter samman och bildar ett slags partitur. Här lyfts samtiden in på scen i form av skjutningar i förorter och Fodora-bud som dyker upp likt antikens budbärare, här framförs klassiska slapstick-nummer, här görs danssolon, här sjungs sånger och här berättas om hur tiden i vår digitala tidsålder krymper och krymper i relation till hur länge publiken stannar innan den zappar vidare till nästa film eller video. Som sagt, sekunderna tickar … Här ingår också scener ur klassiker som utgör en del av Dramatens teaterhistoria – som Becketts I väntan på Godot och Noréns Natten är dagens mor. I den sistnämnda gestaltas samma scen ur pjäsen men med tre olika skådespelarkonstellationer som bollar familjedialogen i stafett mellan sig, medan scenen snurrar och snurrar i ett polyfont flöde.

 

 

 

 

 

 

När Mattias Andersson tillträdde som konstnärlig ledare för Dramaten talade han mycket om att han ville undersöka nationalscensbegreppet – vad det står för, om det överhuvudtaget går att vara relevant för alla i ett land som nationalscen och hur Dramaten i så fall skulle kunna bli det. Dessa frågor funderar han fortfarande på. Vi börjar intervjun där, när vi slagit oss ner i hans luftiga rum där sensommarsolen når in genom de höga fönstren.

–  Jag har bara jobbat en månad efter min semester, men det känns som att folk har mer lust till att jobba med teater nu än de hade när den möjligheten plötsligt togs ifrån dem. Det finns en ödmjukhet inför att det vi har kanske inte är beständigt, säger han.

 

Ja, du hann knappt sätta igång med ditt arbete innan corona kom emellan …

– Jag hade hunnit jobba en vecka bara. Det är klart att corona drog undan mattan, det var en mardröm. Tanken var att jag skulle gå runt och prata med folk och förankra vad jag vill göra, i en livesituation, och se hur det jag säger landar hos människor i huset. Det gick inte att genomföra så då fick jag ha samtalen på Zoom istället, vilket var oerhört frustrerande och svårt.

Han hade ändå möjlighet att träffa alla i huset och genomföra en timmes enskilda samtal, och säger att han mötte välvillighet från personalens sida.

– Jag tycker att det under det här året har funnits ett stort intresse inne i huset inför det arbete jag vill bedriva. Men det är klart att det har funnits frustration hos personalen. Allt har blivit haltande, både det att träffa folk internt och att starta ett så omfattande publikarbete som jag ville göra när jag tillträdde. Och att vi inte har kunnat spela teater. Många har varit understimulerade.

 

Har du sett det som din uppgift som chef att hålla ensemblen sysselsatt?

– Ja, exakt så, det är därför hela det här projektet har kommit till. Vi har pratat om den här föreställningen under hela våren.

När han 2006 började som konstnärlig ledare för Backa Teater inledde han med ett stort projekt kring Dostojevskij, som involverade alla i teaterhuset på Lindholmen. Han upplevde det som en bra start där människor svetsades samman, och han visste redan innan han tillträdde som konstnärlig ledare för Dramaten att han ville göra ett liknande projekt där som skulle involvera hela skådespelarensemblen. Något som inte har gjorts tidigare i det kungliga teaterhuset vid Nybroplan.

– Det finns ett statement i det, att alla är där på samma premisser – från superstars till folk som gör praktik på Scenskolan. Det är nästan som att det blir en The mental states of Dramaten, säger han och syftar på sina tidigare uppsättningar The mental states of Gothenburg och The mental states of Sweden.

Han beskriver produktionen som en »inventering av hela huset«.

– Det blir en pluralism när unga skådespelare möter äldre och de som har varit här länge möter dem som är nya här. Tanken är att rent konkret få folk att mötas.

 

Vad är det som tilltalar dig med det här polyfona greppet?

– Jag tror det handlar om en öppenhet, att inte ta huset för givet och inte ta konstformen för given och inte heller ta någon dogm för hur man ska göra teater för given, utan det måste finnas ett sökande i arbetet. Och då tror jag på att ha många röster och perspektiv med. Det gör att jag får ifrågasätta mig själv som regissör och dramatiker. Och det gör att verket kan kommunicera bredare men också sannare om vår tid.

– Jag upplever det som att det finns många parallella spår som pågår samtidigt i vår samtid. Och det har att göra med att vi lever i ett splittrat och segregerat samhälle.

 

 

Jag har också jobbat mycket med att det inte ska bli en uppvisning av olika skådespelare på Dramaten som visar vad de kan. Det har varit en stor utmaning.

 

 

Ett tema i föreställningen handlar om hur man kan skildra verkligheten och samtiden på teatern och det har Mattias Andersson undersökt i många uppsättningar.

– Den diskussionen hoppas jag finns väldigt närvarande i föreställningen och jag tycker att den också har uppstått i och med nedstängningen.

Här ingår också en undersökning av nationalscenens uppdrag:

– Vad ska vi ha det här huset till, vad ska scenrummen fyllas med, vem ska titta på vem, vem ska agera, vad är det för röster som ska tala här, vems skildring av samtiden ska vi visa och vems samtid är det – det är som att hela föreställningen arbetar med de frågeställningarna.

Den fråga som Mattias Andersson ställde till alla skådespelare, där de alltså själva fick välja vad de ville framföra denna sista minut, ser han som ett intressant sätt att få dem att fundera kring sina egna smakpreferenser.

– Vad är essensen av det de vill berätta – jag ville pressa dem lite på det.

En del av skådespelarna fick prestationsångest av idén medan andra gick igång direkt. Det fanns även de som avstod från att välja och istället bad honom att ge dem något som de skulle gestalta.

– När pandemin och nedstängningen kom så började projektet mer och mer handla om teaterkonsten i sig själv. Skådespelarna började fundera på vad de fyller för funktion om de inte får spela teater och vad det är de kan, egentligen. Jag hade sådana diskussioner med ensemblen.

 

 

 

 

 

 

De förslag som kom in har han klippt och klistrat och komponerat ihop, tillsammans med textavsnitt som han skrivit själv.

– Det är precis som i mina dokumentära projekt, jag börjar med en sociologisk undersökning och samlar upp material från en specifik plats, sedan hittar jag teman i det.

– Hade det varit på Backa så hade jag nog tänkt att vi skulle lösa det där med texten på golvet, medan vi jobbade, men här vet jag att skådespelarna gärna vill ha ett manus att utgå från, att föreställningsarbetet ofta är textdrivet, så jag skrev ett där man genom olika bilder och sekvenser kunde förstå hur föreställningen skulle bli.

 

Vad har varit svårast i arbetet med uppsättningen?

– Dels att få kompositionen att hamna rätt, att delarna ska fogas samman och sitta så det svänger. Och dels att få till ett pluralistiskt collage med många olika stämmor, men att det samtidigt ska finnas något som håller ihop allting tematiskt, att det inte ska bli för disparat utan att man som publik ska få befinna sig i samma värld under föreställningen.

– Jag har också jobbat mycket med att det inte ska bli en uppvisning av olika skådespelare på Dramaten som visar vad de kan. Det har varit en stor utmaning.

 

 

Jag kommer bara göra teater som jag själv tror på. Om någon skulle beordra mig att vi enbart får spela svenska pjäser, det kommer jag aldrig anpassa mig till. Då säger jag upp mig.

 

 

I våras kopplades Tove Sahlin in, som är huskoreograf på Dramaten. Även hon har gett skådespelarna en uppgift: att berätta vad de alla tycker är riktigt bra dans. De fick välja tre danssekvenser var och sätta ihop det till egna små danssolon, som sedan har vävts ihop till större dansavsnitt. Mattias Andersson säger att han får mycket inspiration från samtida dans och uppskattar det associativa och ordlösa som finns där.

– Sedan tror jag det är bra för Dramatens skådespelare … de är ju fantastiskt skickliga på text och dialog, men mycket av den samtida europeiska teatern rymmer även element av koreografi och musikalitet. Det kändes som en utveckling av ensemblen när det gäller hur man förhåller sig till sin kropp, sitt instrument.

– På Backa har jag alltid haft en koreograf med mig i arbetet. Det gör att skådespelarna får ett fysiskt förhållningssätt till rummet, scenerierna och spelet, det ökar precisionen och koncentrationen i själva skådespelarprestationen.

 

 

 

 

 

 

Föreställningen kretsar mycket kring individen kontra kollektivet. Vad intresserar dig med det?

– Vi lever i en hyperindividualistisk tid. Var är de här stora kollektiva samhällsprojekten som ska omfatta oss alla, alltså de som förmedlar att det ska bli bättre för många?

– Vi vill ju öppna huset och nå ut, det stödjer även kulturpolitikerna. Men ibland blir det lite absurt att så enorma krav läggs på Dramaten: vi ska spela för alla. Samtidigt finns det inga politiska och ekonomiska krafter i samhället som jobbar åt samma håll. Vi får mer och mer segregerade skolor och bostadsområden. Det finns väl inget konkret inom politiken eller stadsplaneringen idag som strävar mot att människor i Tensta ska blandas med människor som bor i Bromma. Dessa förväntningar läggs på kulturen med sin lilla budgetpost, att vi ska lösa det. Kulturen blir något slags alibi ibland, känns det som. Det tycker jag är ett intressant dilemma – varför det på symbolplanet är så viktigt med integration och mångfald, men inte i realpolitiken.

 

Ja, varför tror du det är så?

– Det handlar väl om att kommersiella och ekonomiska intressen får styra, då blir ofta kulturen en fernissa.

Mattias Andersson hoppas att Den yttersta minuten vidgar perspektivet från Dramaten och berättar något större om vår samtid idag, vår existentiella belägenhet.

– Föreställningen har en stämning av apokalyps och undergång över sig, bokstavligt talat – om man tänker på hur teatern hotats av coronapandemin – men också om man funderar över hur många sekunder mänskligheten egentligen har kvar på jorden, med tanke på klimatförändringar och pågående krig. Det kan också handla om ett kulturpolitiskt perspektiv, det är inte säkert att den här konstformen kommer finnas kvar för evigt.

Det kan komma en tid då kulturen blir hårt ansatt av nationalistiska krafter som vill värna om det svenska kulturarvet, menar han.

 

Om det händer, vad gör du då som Dramatenchef?

– Till att börja med gör jag motstånd och protesterar. Jag kommer bara göra teater som jag själv tror på. Om någon skulle beordra mig att vi enbart får spela svenska pjäser, det kommer jag aldrig anpassa mig till. Då säger jag upp mig. Men det där sker glidande och sublimt, tror jag, det kommer nog handla om små begreppsförskjutningar och kanske också om att publiken börjar lyfta fram den typen av nationalistiska önskemål – att de inte vill se vissa människor representerade på scen.

Dramaten ska framöver satsa mer resurser på uppsökande publikarbete, både när det gäller barn och unga och vuxna. Att Mattias Andersson värnar om att göra teatern relevant för sin publik och att ha ett tilltal som ligger i ögonhöjd med publiken är inget nytt.

– Jag gillar den typ av föreställningar där dramaturgin finns i själva rummet, att det blir en mental interaktion mellan publiken och det som sker på scenen, att man som publik själv arbetar med den problemställning som finns i föreställningen.

Under våren hade han digitala publiksamtal på Zoom. Han ser det som ett av sina bästa initiativ under coronastiltjen.

– Det var människor från hela Sverige som jag fick prata med. Och min analys är att folk gillar konstformen och skådespelarna, men de verkar lite rädda för själva huset, att komma hit, och för begreppet Dramaten. Jag försöker jobba mycket med hur huset ska kännas när man besöker oss. Jag vill försöka få till en plats som publiken kan hänga på lite mer, med restaurang, någon bar …

Ett led i det arbetet är att öka tillgängligheten i själva byggnaden, rent konkret.

– Det är stora ombyggnader som behöver göras och det kommer vara klart under hösten. Man ska till exempel kunna ta sig med rullstol upp för stora entrén, tidigare fick man gå in via en bakväg. Man ska också utan problem kunna arbeta i det här huset om man har en funktionsvariation.

 

 

Det var människor från hela Sverige som jag fick prata med. Och min analys är att folk gillar konstformen och skådespelarna, men de verkar lite rädda för själva huset, att komma hit, och för begreppet Dramaten.

 

 

Mattias Andersson har länge värnat om olika samarbetsprojekt och har börjat genomföra flera sådana på Dramaten – till exempel med Dansens Hus, som tillsammans med Dramaten numer driver Elverket, och ett flerårigt samarbete med The national black theatre of Sweden som under hösten kommer spela en föreställning om Martin Luther King.

– Det känns jättebra att de får tillträde till Sveriges nationalscen, att vi kan öppna upp huset för nya perspektiv och konstellationer och på det sättet hjälpas åt att vitalisera konstformen. Men också med tanke på eventuella politiska förändringar i framtiden tror jag det kan vara bra att hålla ihop. Jag tror det kan stärka konstformen.

Hösten bjuder på en pluralistisk repertoar som bär Mattias Anderssons prägel. Här ryms samarbeten med internationella regissörer som Thomas Ostermeier och hans uppsättning av Tillbaka till Reims, här ryms olika gästspel som polska Teatr Powszechny som framför Hitlers Mein Kampf och här ryms föreställningar av scenkonstnärer som Tove Sahlin och hennes Liv död sex pop där skådespelare och dansare med funktionsvariationer medverkar. Liksom Farnaz Arbabis tolkning av Cabaret. Det är bara ett axplock.

 

 

 

 

 

 

Även om Mattias Andersson börjar känna sig hemma i chefskostymen för nationalscenen nu och även om repertoaren ser lovande ut, så är det något som återstår:

– Det känns som att jag inte riktigt har varit i skarpt läge ännu.

Han väntar på att få se hur publiken ska ta emot föreställningarna.

– Det är lite av ett vågspel. Repertoaren ska inte bara landa hos dem som jobbar här utan den största utmaningen är att väcka publikens intresse för det vi kommer spela.

Självklart har han en press på sig att fylla salongerna.

– Men vi har också ett uppdrag att driva konstformen vidare och ligga i framkant, även internationellt sett.

Ett par veckor efter vårt samtal, när premiären är avklarad, har Dagens Nyheters recension rubriken: »Med Den yttersta minuten gör en ny tid entré på Dramaten«.

 

Birgitta Haglund

 

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 4/2021 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826