
Birgitta Haglund
Turteatern fördjupar samtalet om regi
I början av april hölls ett heldagsseminarium på Turteatern, som ställde en rad frågor kretsande kring regissörens roll i den samtida teatern. Syftet att undersöka regirollen utifrån regissörens egna perspektiv blev till en diskussion om både strukturella och konstnärliga frågor, tankar om regiutbildningen i Sverige och begreppet regikoncept.
De deltagande regissörerna – Mellika Melouani Melani, Linn Hilda Lamberg, Nils Poletti, Tatu Hämäläinen och Anja Suša – blev var och en intervjuade på scen av moderatorerna och arrangörerna Gustav Englund, Marie Nikazm Bakken och Olof Runsten. Regissörerna svarade sedan på frågor från publiken i samband med intervjuerna. Upplägget gav publiken en ovanligt generös möjlighet att lära känna regissörerna och deras idéer och tankar kring sitt arbete.
Nils Poletti, som i dag är teaterchef på Östgötateatern, berättade om sin resa genom olika roller i teaterbranschen. Han kunde beskriva många perspektiv – från att som skådespelare ha känt sig begränsad av regissörer som satt honom i snäva rollfack, till att han själv började regissera och fram till idag då han engagerar regissörer i sin roll som teaterchef.
Hon menade att vi i Sverige så klart kommit bort från de patriarkala strukturerna som hon upplevt som ung regissör, men att hon saknade ett samarbete och kunskapsutbyte både inom och mellan scenkonstens olika discipliner.
Anja Suša är professor i teaterregi på Institutionen för scenkonst på Stockholms konstnärliga högskola. Hennes erfarenheter av att utbilda sig och arbeta i Serbien gav en intressant blick på den svenska teatern och rådande idéer kring regiarbete. Hon betonade vikten av att lära ut ett hantverk på regiutbildningen för att komma åt och utveckla ett konstnärskap. Hon menade att vi i Sverige så klart kommit bort från de patriarkala strukturerna som hon upplevt som ung regissör, men att hon saknade ett samarbete och kunskapsutbyte både inom och mellan scenkonstens olika discipliner.
Under den avslutande diskussionen med hela regissörspanelen berördes frågor om flera brännande ämnen. Hur löser man konflikter inom en ensemble eller ett konstnärligt team? Vad är egentligen ett regikoncept? Varför är just regirollen så rannsakad?
Flera i publiken var studenter på olika utbildningar på SKH, eller skådespelare som särskilt intresserade sig för regi. Därför blev seminariet på många sätt en unik master class med många spännande ingångar. Efter seminariet blev det middag och barmingel där det förstås fanns tillfälle till vidare kontakter och samtal.
Turteaterns konstnärliga ledare Marie Nikazm Bakken menar att det uppenbarligen finns ett stort behov av den här typen av samtal.
– Jag hade själv erfarenhet av öppna samtal när jag var en ung scenkonstnär inom dansfältet. Då lärde jag mig mycket av seminarier och diskussioner där olika generationer, teatrar och yrkesgrupper möttes. Därför tycker vi att det också är viktigt att seminariet pågår under en hel dag. Det betyder att folk måste investera lite tid, för att ta del av programmet. Samtidigt kan man då också vara ärlig med att det är lite internt, det får bli nördigt.
Turteatern planerar att fortsätta med seminarierna som de kallar Forum T.
Sara Beer
De vill inte försköna livet (ur nummer 1/2022)

Stormen, Göteborgs stadsteater, i regi och bearbetning av Ossian Melin. På bilden syns Victoria Dyrstad i förgrunden och Anton Hellström, Hilda Krepper, Filip Aladdin och Adam Axelsson i bakgrunden. Foto: Ola Kjelbye
Konstkollektivet Konst AB har härjat runt i Scensverige med en rad föreställningar krönta av den visuellt hämningslösa uppsättningen av Stormen som spelades på Göteborgs stadsteater under hösten. Anna Håkansson har intervjuat dem om kulturens kommersialisering, kontroll och kopior av kopior.
Konst AB slog igenom med instagramkontot Olikapersoner, som 2016 även blev en teaterföreställning. Sedan dess har de skapat en hel del projekt av arten »helhetslösningar inom kultursektorn«, däribland den så kallade Totaltrilogin, bestående av de hyllade uppsättningarna Total trygghet, Total fräschhet och Total strukturalitet, som spelades på Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm och på Göteborgs stadsteater mellan 2016 och 2019.
Detta konstkollektiv består av Filip Aladdin, Ossian Melin och Anton Hellström. I vanliga fall medverkar hela den sammansvetsade trion i intervjuer, men när det är dags för vårt digitala möte kärvar Aladdins uppkoppling och jag får hålla till godo med Melin och Hellström.
Ossian Melin beskriver föreställningarna i Totaltrilogin som den fysiska manifestationen av deras vänskap:
– På så sätt blir det en kärleksakt varje gång vi jobbar med varandra. Det är som ett slags trippel-yin yang. Vi kompletterar varandra och litar på varandra.

Total trygghet, av Konst AB, med Ossian Melin och Anton Hellström. Foto: Joel Ighe
Att de nu även hunnit bli en del av Göteborgs stadsteaters ordinarie repertoar med just Stormen, pjäsen som invigde teaterhuset 1934 och återinvigde det efter ombyggnationen 2002, säger en del om hur de kommit att omhuldas av etablissemanget. En roll de knappast är bekväma med, vilket deras uppsättning – där Ossian Melin stod för regi och bearbetning och Anton Hellström medverkade som skådespelare – också tydligt signalerade. Här snålades varken med blod, datoranimerad porr eller snabbnudlar. Bara Calibans rumpkostym förtjänar sin egen C-uppsats.
Subventionerade teaterbrickluncher och fräscha loger är heller inte på konstkollektivets önskelista.
– När vi jobbade i Stockholm sov vi på scenen de sista veckorna innan premiär. Jag tror att det är farligt att vara alltför nyduschad när man repar, hävdar Ossian Melin. Under repetitionsperioden kan man inte tänka på hur ens partner mår eller vad man ska göra på semestern. Om det blir lika viktigt som jobbet tror jag inte att man orkar fiska upp det allvar man måste ta konst på.
– Vi hade ju inte gjort det om det bara vore en plåga, fortsätter Anton Hellström. Men det är heller inte så jävla gött alla gånger. Folk utifrån kanske tänker att man jobbar med sin hobby, men jag har aldrig känt igen mig i det. Så tänker man ju inte om något annat yrke.
Ossian Melin flikar in:
– Och man älskar det ändå. Ibland är det skönt med saker som är mer lagom viktiga, som att titta på fotboll, till exempel. Där kan jag snabbt skaka av mig frustrationen om mitt lag förlorar. Men jag får dödsångest om en scen blir dålig. Det är jordens undergång.
Här snålades varken med blod, datoranimerad porr eller snabbnudlar. Bara Calibans rumpkostym förtjänar sin egen C-uppsats.
Namnet Konst AB må låta som en ironisk blinkning till kommersialiseringen av kulturen men för konstkollektivet är det långt mer än ironi. Enligt dem samarbetar allt fler konstnärer med företag och livnär sig på förbetalda sponsoravtal. Något som också ställdes på sin spets när Konst AB i Stormen använde sig av klipp från reklamfilmer för ett brittiskt tobaksbolag som hotade med att stämma Göteborgs stadsteater om filmerna inte togs bort. Reklamfilmer som alltså gick ut på att bolaget stöttar den fria konsten och inspireras av unga, nytänkande konstnärer.
– Tiden är ur led, konstaterar Ossian Melin. Det är en iskall, kalkylerande falskhet som de här företagen håller på med. Vi hävdar att om ett verk är gjort på beställning av ett företag så upphör det att vara konst. Konsten måste vara fri.
Det här är tankar som återkommer i deras kommande spelfilm, Vernissage hos Gud, som har premiär i februari 2023. Filmen är inte gjord för att de framöver ska få jobba som regissörer på någon Viaplay-serie, betonar Ossian Melin.
– Det är snarare en film som ska förstöra för oss – personligen och karriärmässigt. Vi vill förlora pengar på den, och vi vill bli skuldsatta. Vi önskar att ingen konstnär i Sverige någonsin mer ger sig in i ett reklamsamarbete efter denna film.
Enligt Ossian Melin är filmen som en religiös komedi om konst och Gud, som utspelar sig inom Göteborgs konstliv.
– Vi brukar beskriva filmen som om Da Vinci-koden hade regisserats av Hasse och Tage, om de varit panka och arga. Det blir förhoppningsvis en maximalistisk, levande film som skriker om uppmärksamhet.
Konst AB har jobbat med denna film under tre års tid, samtidigt som de arbetade med Stormen.

Konst AB:s trio: Ossian Melin, Filip Aladdin och Anton Hellström. Foto: Joel Ighe
När jag såg Stormen hade jag svårt att tro att det var sant att ni tvingats till censur, trots att Ossian inledde föreställningen med att berätta det och mitt sällskap läst om det i GP. Det passade liksom lite för bra in i ert kommerskritiska universum. Kan ni se den aspekten av det som hände?
– Jag är tveksam. Hade censurerande inneburit en sämre dramaturgi hade det varit en riktig jävla förlust. Nu blev det som tur var någonting vi kunde göra något av, säger Anton Hellström.
Även Ossian Melin poängterar att de fick ändra föreställningens komposition en hel del:
– Det var en väldig kontrollförlust. Men det var nog samtidigt en bra övning i just att våga släppa kontrollen.
Kontroll är annars centralt för trion. Inför arbetet på Stadsteatern förhandlade de sig till att få styra hela budgeten själva istället för att exempelvis låta verkstäderna bygga scenografin.
– Vi har ju en estetik som baseras på att vi är glada, ambitiösa amatörer. Vi vill ha det hemmagjort, menar Ossian Melin.
Vi hävdar att om ett verk är gjort på beställning av ett företag så upphör det att vara konst. Konsten måste vara fri.
Ossian Melin
Utöver tidigare bekantskaper som Adam Axelsson samarbetade de i Stormen med helt nya aktörer i form av skådespelaren Victoria Dyrstad och dansaren Hilda Krepper. Att förklara kollektivets arbetssätt för dem var, enligt Anton Hellström, den största utmaningen i arbetet med uppsättningen.
Ossian Melin håller med:
– Vi hade inte samma språk. Jag och Anton har ju tjugo år av gemensamma referenser. Dessutom har ju Victoria, som professionell skådespelare, ett helt annat språk för vad hon gör. Att det ens fanns ett särskilt datum för mask- och kostymprovning kändes för oss helt främmande. Vår deadline är snarare tio minuter innan premiär. Och det är förstås jättejobbigt för andra skådespelare.
De bästa idéerna menar de dyker upp när de minst anar det. Därför brukar de också involvera skådespelarna i byggandet av scenografin.
– Då får de inte chansen att bete sig som proffsskådespelare som lärt sig lite text för att sedan gå och ta en fräsch dusch och byta till nytvättade kläder. Vi lever föreställningen tillsammans. Då vågar man också stå även för en dålig eller obegriplig scen.
Sedan hör det till saken att Victoria Dyrstad också är Filip Aladdins fru och Hilda Krepper såg de till att bli kompis med väldigt snabbt.
– Vi är dåliga på att ha professionella arbetsrelationer eftersom vi är så himla vana vid att arbeta med vänner, förklarar Ossian Melin. Vi vill inte bli för proffsiga. Jag tror att det skrämmer oss.
Ingenting övrigt i livet har en begriplig dramaturgi. Därmed blir det också ärligare att göra det obegripligt.
Anton Hellström
Jag tror att det är Filip Aladdin som sagt att ni förmodligen har sämst magstöd i Sverige. Jag tänkte på det när jag såg föreställningen, att Victorias magstöd var i en klass för sig. Hur förhöll ni er till era olika bakgrunder?
– Folk är det de är, konstaterar Ossian Melin. Hilda är ju dansare så hon trodde inte att hon skulle ha några repliker, vilket hon förstås fick. Vi gav henne heller ingen regi, utöver att tala högre. Vi undviker alla former av psykologisk realism. Det är något som funkar betydligt bättre i film. Jag har aldrig sett en scen i en teaterföreställning som jag trott på i hela mitt liv.
För Konst AB är det centrala att utnyttja det unika med scenkonst där kroppar på scen är grunden. Begriplighet är inte relevant.
– Ingenting övrigt i livet har en begriplig dramaturgi, menar Anton Hellström. Därmed blir det också ärligare att göra det obegripligt. Vi är inte intresserade av att försköna livet.
Ossian Melin håller med:
– Livet är fånigt och taffligt. Även i sina mest dramatiska stunder, som exempelvis när mitt barn föddes, behövde jag göra något banalt som att klia mig på näsan eller gå och kissa. Det dåliga och bra ligger så nära varandra.

tormen, Göteborgs stadsteater, med Anton Hellström, Hilda Krepper, Filip Aladdin och Adam Axelsson. Foto: Ola Kjelbye
Utöver att andra aktörer än de själva var involverade i uppsättningen av Stormen medverkade en rad kända profiler från arenor med mindre kulturellt kapital, allt från sportikoner som fotbollsspelaren Anders Svensson till mediamoguler som Bert Karlsson. Konst AB-trion inspireras av hur överenskommelsen mellan publik och scen ser ut i allt från sportevenemang och rockkonserter till trollerishower med Joe Labero.
– Jag tror att det är viktigt att inte gå på för mycket teater när man ska göra teater, säger Ossian Melin. Då blir det gärna som när jag gick på förberedande konstskola där många av de unga konstnärerna ville göra konst som såg ut som konst. Det kan aldrig bli bra. Då blir det en kopia av en kopia och till slut blir det bara mediokert.
Målsättningen är att ta bort rätt och fel-tänket. Även pjäsen Stormen tjänade mest som en språngbräda för dem att komma in i arbetet. Enligt Anton Hellström och Ossian Melin hade utgångspunkten lika gärna kunnat bestå av en tavla eller en bra låt. För dem gör det ingen skillnad om de utgår från en klassisk pjäs som Stormen eller en kultstämplad bok- och tv-serie som Åshöjdens BK, som de gjorde i arbetet med Total fräschhet.
I relation till publiken handlar kommunikationen snarare om att få dem att hänga med »med magen« än genom logik.
– Vi vill aktivera publiken, konstaterar Ossian Melin. Göra det fysiskt. I Totaltrilogin arbetade vi med plötsliga temperaturskillnader med hjälp av kolsyrekanoner som vi sköt på publiken. Det ska inte bara vara en trevlig kväll. Då är det bättre att det vi skapar blir en vattendelare där vissa faktiskt hatar det vi gör.
Anna Håkansson
Artikeln är tidigare publicerad i nummer 1/2022 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826
Osten, Gedeon och Ohlin
Årets första nummer av Teatertidningen har ett tema kring Suzanne Osten och hennes stora inflytande på svensk teater. Vi har samlat några Suzanne Osten-konnässörer – Simon Norrthon, Tiina Rosenberg och Gustav Deinoff (samt en separat intervju med Hilda Hellwig) – i ett rundabordssamtal för att samtala om hennes värv. Vidare publicerar vi ett utdrag ur Suzanne Ostens självbiografi samt en recension av boken. Kompositören, dramatikern och regissören Erik Gedeon belyser, ofta på ett humoristiskt vis, existentiella och etiska frågor i sina uppsättningar. Vi har samtalat med honom om bland annat vår fria vilja. Dirk Gindt, professor i teatervetenskap, skriver om Giron Sámi Teáhters verksamhet och argumenterar för varför denna teater borde bli en nationalscen. I regidagboken berättar Jens Ohlin om arbetet med uppsättningen (Macbeth) på Dramaten, en pjäs som han skrivit tillsammans med skådespelaren Hannes Meidal, och om sitt motstånd inför att skriva om sina regimetoder. Vi har intervjuat konstkollektivet Konst AB, senast aktuella med sin uppsättning av Stormen på Göteborgs stadsteater, om bland annat kulturens kommersialisering. Vi skriver om en av Polens största institutionsteatrar, Teatr Powszechny, som gästspelade på Dramaten med
|
![]() Illustration: Adam Herlitz
Mein Kampf och har talat med analytikern Stefan Ingvarsson om polsk teater. Carolina Frände, regissör och doktorand i företagsekonomi, avslutar sin serie med krönikor och berättar denna gång om etnografiska metoder, vardagens koreografier och om återvändandet till en gammal brottsplats. Medan poeten Gabriel Itkes-Sznap i sin teaterkrönika dyker ner i författaren Witold Gombrowicz estetiska värld. Numrets pjäs är Gasljus: Malmö av Henrik Bromander, serietecknare, författare och dramatiker, där han skildrar hur en parrelation långsamt förändras och blir alltmer lik en sekt.
|
Osten och hopp (ur nummer 1/2022)

Foto: Lena Blomqvist
»För vissa människor är denna dag den sista.« Det kunde gälla vilken dag som helst, men nu kommer orden från Ukrainas premiärminister Zelenskyj. Han syftar på de ukrainare som kommer dö medan de försvarar sin rätt till ett fritt land, då han via länk håller sitt omtalade brandtal inför EU-parlamentet. När jag börjar skriva på den här ledaren har Rysslands krig mot Ukraina pågått under sju dygn. Än så länge står Ukraina emot. Det har varit en vecka där världen plötsligt ställts inför hot om kärnvapenkrig. På radion talar de om krisberedskap och att MSB:s hemsida inte går att nå på grund av alla besökare som vill leta upp sitt närmaste skyddsrum. Under kommande natt tar Ryssland kontroll över Europas största kärnkraftverk, beläget i Ukraina. Tillvaron känns just nu oroande och overklig och att här presentera ett nytt nummer av Teatertidningen känns kanske aningen … futtigt. Går världen att känna igen när detta nummer når dig?
Nåväl, här hittar du ett tema kring en teatergigant som inte går att komma runt när det gäller svensk scenkonst, såväl för barn som vuxna – Suzanne Osten. Personligen var I lusthuset en av mina första riktigt omtumlande teaterupplevelser. Kanske har du någon egen Osten-favorit? Vi publicerar ett utdrag ur hennes självbiografi, en recension av boken och inte minst ett samtal med Simon Norrthon, Gustav Deinoff, Tiina Rosenberg samt Hilda Hellwig (i en separat intervju) om Ostens betydelse och arbetsmetoder. De lyfter bland annat fram att hennes föreställningar i grunden förmedlar något hoppingivande.
Teatr Powszechny, en av Warszawas största teatrar, har gjort sig känd för att spela vass och provokativ politisk teater. En av deras tidigare uppsättningar fick högerpopulister att samlas utanför teaterbyggnaden i protest, teatern blev hotad. I vintras gästspelade de på Dramaten med sin iscensättning av Hitlers Mein Kampf – apropå despoter som startar krig – och jag träffade då regissören och biträdande teaterchefen. De talade om hotet mot demokratin, om växande nationalism, men ingen av oss trodde väl då att mängder av människor några månader senare skulle komma flyende över den polska gränsen, från grannlandet. Kanske är det i tider som dessa som vi verkligen behöver teater, ja, all form av kultur, för att samlas, få perspektiv och just hopp.
Birgitta Haglund
Bibu återstartar
Helsingborg
Bibu presenterar 37 produktioner, även internationella, den 17–22 maj i Helsingborg. Teman under årets scenkonstfestival för barn och unga är hållbarhet och återstart, där finns även ett temaspår kring begreppet funktion. Bland de utvalda föreställningarna märks bland annat Unga Klaras uppsättning av Gunilla Linn Perssons pjäs Buster Keaton på månen, regisserad av Suzanne Osten, Regionteatern Blekinge Kronobergs uppsättning av den interaktiva hörlursföreställningen Hör så tyst det är skapad av Nyxxx och det tvärvetenskapliga konstverket Undervattensflickan (bilden) av norska Katarina Skår Lisa.
|
![]() Foto: Katarina Skår Lisa
|