I det här numret är temat: Rädslan för det främmande. Hot och politiska påtryckningar, mot barn- och ungdomsscener som undersöker frågor kring rasism, tycks på sistone ha ökat. Vi samtalar med regissörerna John Hanse, Nora Norlin och Jens Peter Karlsson för att undersöka hur detta påverkar teatern. Vi skriver även om Assitejs projekt Shadowland, som genom scenkonst för barn och unga vill vara en motkraft till rasism.

Sverigedemokraterna är kända för att vilja strama åt invandringen, men de vill också förändra kulturpolitiken. Vi granskar drivkrafterna bakom SD:s kulturpolitik.

I Polen har de nationalistiska tongångarna blivit högljudda och demokratins grunder har angripits. Vi samtalar med regissören Natalie Ringler om hur detta påverkar den polska scenkonsten.

Vi har träffat skådespelaren, regissören och konstnären Py Huss-Wallin som i höst sätter upp en avantgardistisk show om Britney Spears. Dessutom fortsätter hon med projektet »Satans demokrati«, som ska bli en trilogi.

Vi samtalar med AnnaLina Hertzberg, konstnärlig ledare för ung scen/öst. Hon räds inte att belysa livets stora frågor, som hon tror den unga publiken kan behöva hjälp att bearbeta.

Foto: Bertil Hertzberg

Skådespelaren och filosofie doktorn i professionspraxis, Niklas Hald, har forskat i vilka utmaningar skådespelare möter när de ställs inför en barn- och ungdomspublik. I sin essä berättar han om sina slutsatser.

Origin theatre company i New York spelar enbart europeisk dramatik, bland annat av Jonas Hassen Khemiri. I våras höll de sitt årliga kultursymposium, detta år med fokus på nordisk dramatik. Vi var där.Konstnären

Ylva Ogland skriver i numrets krönika om en konstnärlig process där hennes jag smälter samman med konstverket hon arbetar med.

Numrets pjäs, »Den stora ensamheten« av dramatikern, regissören och skådespelaren Johan Friberg, vill sätta ljus på hur farlig en människa som låter sig styras av sina rädslor kan bli.

Stockholm

Kulturhuset Stadsteatern har till höstsäsongen värvat flera nya namn till sina scener. Malena Ernman gör debut på teaterscenen i »Maratondansen« (bilden), av Ray Herman. I regi av Kenneth Kvarnström. Premiär den 25 augusti. Medan Gina Dirawi debuterar i »Donna Juanita«, där hon spelar huvudrollen. Denna nyskrivna musikal bygger på Hasse och Tages låtskatt. Regisserar gör Johanna Garpe. Premiär den 30 september. Vidare ska Kajsa Grytt vara ledare för en kör bestående av ensamstående mammor, i Mellika Melouani Melanis uppsättning av Strindbergs »Fadren«. Det blir en undersökning av kärnfamiljen. Helena af Sandeberg, som spelar Ryttmästarens hustru Laura, sa på pressträffen att hon ser sin roll som »en revolutionär i det äktenskapliga helvetet«. Premiär den 2 september.

Foto: Carl Bengtsson

Sverige

I »Livet på teatern« (Lindelöws bokförlag), av Stig Hansén, möter läsaren tio kvinnor som hängivet har ägnat sig åt teater. Alla har de lång erfarenhet av sina yrken: Eva Bergman, Berit Gullberg, Marie Göranzon, Vicky von der Lancken, Yvonne Lombard, Carin Mannheimer, Suzanne Osten, Eva Rydberg, Evabritt Strandberg och Birgitta Ulfsson. De berättar öppenhjärtigt om hur de tog klivet in i teatervärlden, om lärdomar och om hur de har fortsatt utvecklas. Givetvis också om hur de arbetar. Suzanne Osten säger till exempel: »Min uppgift är att /…/ se till att vi har hög moral och att alla i princip ska kunna spela allt. Jag vill inte ha ett A-lag och ett B-lag.« Och Carin Mannheimer förklarar kärnfullt: «Regler bryr jag mig inte så mycket om. Däremot goda råd.«

 Varje intervju inleds med ett citat. Birgitta Ulfsson berättar exempelvis om en yrkesmässig insikt:

»Jag var ofta för tydlig i början, innan jag började lita på att publiken förstod mer än vad jag trodde.«Medan Yvonne Lombard lite krasst konstaterar: »Nu när jag är gammal så är mitt liv inte så dramatiskt längre. Det är på scenen som dramatiken finns.«  

Göteborg och Stockholm

»The Events«, som 2013 blev utsedd till årets bästa pjäs av The Guardian, ska nu spelas på Gothenburg English Studio Theatre som därmed inleder deras tioårsjubileum. David Griegs pjäs baseras löst på händelserna på Utøya och sätter ljuset på högerextremism. En ung pojke vandrar en dag in på repetitionerna hos en kör och skjuter ihjäl medlemmarna. GEST sätter upp pjäsen i samarbete med ett antal körer som kommer delta på scen. I pjäsen undersöks hur långt vi är beredda att förlåta när vi möter en obegriplig brutalitet. Föreställningen regisseras av Gary Whitaker och spelas på engelska. Premiär den 8 april på GEST, därefter spelas föreställningen 4-18 maj på Kulturhuset Stadsteaterns fria scen.

Foto: Lina Ikse

Det som skrämmer dramatikern Åsa Lindholm mest är bristen på empati i dagens samhälle. I sin pjäs »Mamman«, som har premiär den 4 april på Teater Tribunalen, väcker hon tankar kring just medkänsla, solidaritet och civilkurage.

»Mamman« börjar med raden: »Ett enda syfte fanns det med den lilla staden där vi bodde. Fabriken.«

Pjäsen utspelar sig i en sagostad med paralleller till verkliga platser. Folket där lever som i en tung grå dimma, där det enda de gör är att arbeta i fabriken och ändå kan de inte klara sig på det de tjänar utan lever i misär och rädsla för att förlora det lilla de har. Mamman och sonen Pavel har dessutom levt under sin makes/fars förtryck och när han försvinner tänds en frihetsgnista i Pavel, som sedan sprids och smittar av sig på fler och fler – även den rädda och oroliga Mamman.

Varför valde du att skriva om den här tematiken?

Det började med att vi på Tribunalen läste Brechts pjäs »Modern«, som bygger på Gorkijs roman »En Mor«. Berättelsen om hur en enkel människa som är feg, orolig och hunsad kan hitta vägen till att stå upp mot något och säga ifrån känns väldigt angelägen idag. Vi lever i en tid där vi alla behöver vara modiga och stå upp inte bara för oss själva utan för alla nödställda. Det är en berättelse om solidaritet, empati och civilkurage och jag vet från tidigare arbeten att det här är ett ämne som barn funderar kring och känner starkt inför. Därför fick vi idén att berätta den här historien för barn.

Hur ser du på din roll som dramatiker och vad vill du väcka med din pjäs?

Som dramatiker vill jag alltid kommunicera med min publik. Jag vill att de ska se min intention och svara på den. Jag är intresserad av deras svar. Därför gör jag även research och träffar potentiell publik under mitt arbete.

Foto: Ola Kjelbye

Jag vill att pjäsen ska vara känslomässig. Den är skriven för dockor och dockspelare – som gör det tacksamt att använda sig av melodramens uttryck – då man till exempel kan leka med distansen mellan dockornas enkla uttryck och en mer komplex verklighet. Det känslomässiga är också politiskt för mig – det som skrämmer mig mest med nutiden är bristen på empati och hur långt vi måste gå för att väcka människors medkänsla med dem som befinner sig utanför den närmaste kretsen. Det måste finnas fler sätt än att visa bilder på barnlik för att nå fram till insikter som att vi alla är lika.

I sagoformen finns också en slags befrielse, där vi kan få syn på de rena mänskliga drivkrafterna, inte färgade av vår verkliga världs ursäkter och omständigheter. Ibland glömmer vi att tanken är fri och att fantasin har outtömliga möjligheter.

Till skillnad från romanen som min pjäs inspirerats av har min pjäs ett barnperspektiv, barnen som ser verkligheten för vad den är, som avslöjar att kejsaren är naken – att något annat är möjligt – och jag hoppas att barnen som ser min pjäs (och även de vuxna) ska känna sig sedda och stärkta.

Vad hoppas du att Erik Holmström ska tillföra som pjäsens regissör?

Erik är en visuell regissör och tänker mycket i bilder, vilket jag tycker om. Vi har arbetat med att bygga en stämning och atmosfär som inte bara tar avstamp i ord. Hans tidigare arbete med dockteater i »Funktionell dumhet« har också varit en stor inspiration, hur han där med enkla medel skapade närhet och identifikation.

Birgitta Haglund