Komik är som musik

Claes Malmberg berättar, under ett seminarium på bokmässan i Göteborg, om konsten att vara rolig och om sökandet efter en frånvarande pappa. Birgitta Haglund var där.

Petter Karlsson – medförfattare till Malmbergs memoarer »Mysteriet Claes Malmberg« (Ekerlids förlag), som utkom i september – behöver inte anstränga sig nämnvärt som samtalsledare under seminariet på bokmässan; Malmberg är självgående, associationerna kränger hejvilt. Han talar snabbt, är självironisk, öppenhjärtig och full av humoristiska oneliners i stil med: »Jag har en sjukdom där mitt tal är kopplat till andningen, är jag tyst så kvävs jag.« Vilket ger honom bifall från publiken.

Karlsson värmer upp samtalet med att tala om den roll Malmberg är mest känd för, pappan till Lotta på Bråkmakargatan.

– Det var en svår film att spela in, det är väldigt svårt att spela snäll. Framför allt om man inte är det.

Sedan är det dags att gå i närkamp med Malmbergs egen barndom och hur hans liv, ända från femårsåldern, har präglats av sökandet efter hans pappa – en försupen operasångare.

– Min pappa försvann väldigt plötsligt när jag var liten, och det gick upp för mig ganska långsamt att han inte skulle komma tillbaka.

De här svåra erfarenheterna har väckt många frågor hos Claes Malmberg, om honom själv och hans liv. Och de födde en stark längtan efter att bli sedd.

– Att vara skådespelare handlar egentligen om ett enormt bekräftelsebehov, ibland ett överdrivet sådant. Det kan gränsa till sinnessjukdom att hålla på med teater.

Med tiden har han förlåtit sin pappa:

– Det är lätt att döma människor, men det är inte så lätt att vara människa.

Malmberg berättar att han är rätt hämningslös och har dålig impulskontroll, det uppskattas sällan hos en 54-åring … Samtidigt har han haft nytta av detta på scen.

– Hjärnan är en överskattad kroppsdel i humoristiska sammanhang. Allting man ska göra på hög nivå bygger på att kunna det så bra att man kan följa sina impulser och vara i ett flöde.

Mycket av förmågan att vara rolig handlar om en känsla för rytm, om ett sväng och om att kunna improvisera, säger han.

– Det är oerhört likt musik. När jag är som bäst är jag mer musiker än skådespelare.

– Ibland när jag får ett flow på scen kan jag stanna upp och tänka: vem fan är det som pratar nu … Jag kan ha lika roligt som publiken, eller roligare.

Malmberg känner ingen ångest inför skådespelandet. Idag har han släppt prestigen, han är på scen för att roa sin publik. Men reaktionerna har inte alltid varit positiva, efter en stand up-show kom en överförfriskad man fram till honom.

– Han hotade mig och sa att jag skulle dö och jag sa att jag är ledsen, men det ska du också …

Det finns en religiös sida hos Claes Malmberg, som är buddhist.

– Jag har alltid varit intresserad av filosofiska och religiösa frågor, av livets mysterium. Det är skönt att ha något slags perspektiv på mig själv och tillvaron jag lever i. Partikelfysik är jävla kul …

Han börjar en lång utläggning om materiens fascinerande och svårbegripliga beskaffenhet, och avrundar med:

– Mer mysterier än så behöver man inte för att bli lite ödmjuk.

Birgitta Haglund