På öppet hav – med fiktionen i sikte (ur nummer 4/2015)
Foto: Jacob Melnik
Dramatikern och regissören Jens Peter Karlsson gör här upp med den postmoderna teatern, med sina citattecken och metalager, som han själv vurmade för under sin tid i frigruppen Teaterrepubliken. Här lyfter han istället fram vikten av det fiktiva.
Vintern 2012 prydde min föreställning »Jimmie Åkesson & Den utomeuropeiska invandringen« omslaget på Teatertidningen. Dessförinnan hade den blivit omskriven i nästan samtliga dagstidningar och genererat kulturdebatt och mängder med hatiska kommentarer på nätet. Teaterrepubliken, min dåvarande teater, slog publikrekord. Jag kunde skicka e-post till teaterchefer och de svarade artigt och intresserat när jag berättade om mina idéer. Jag var äntligen eftertraktad.
År 2015 svarar endast några få och jag är sålunda inte längre eftertraktad. Läsaren bör beakta detta, då det är fullt möjligt att skribenten i det här fallet är en bitter man – mycket nära medelåldern – som inte har något kvar att erbjuda scenkonsten.
Men det finns en annan anledning till det svala intresset för mina senaste alster. Det är nämligen så att jag numera är i opposition mot den rådande estetiken inom svensk teater, en estetik som även var min under mina mest framgångsrika år i branschen. Det är en estetik som menar att teatern måste påverka verkligheten utanför scenen, men som samtidigt hävdar att samma verklighet måste skrivas med citattecken eftersom den är beroende av våra förnimmelser och ord.
Men låt oss för ett ögonblick återvända till ursprunget – mitt ursprung. Jag har mina konstnärliga rötter på Biskops-Arnös folkhögskola och kring millennieskiftet beundrade vi lyriker och prosaförfattare som dekonstruerade både språket och romanformen. Vi läste filosoferna Deleuze och Guattari och jag förstod väldigt lite, eftersom jag vid den tiden saknade klassisk bildning. Därför gick jag till källorna: jag studerade Nietzsche och Heidegger, jag lånade alla böcker som jag kunde komma över av Foucault och Derrida, jag slukade Butlers »Gender Trouble« och »Empire« av Negri och Hardt. Jag blev därefter en postmodernistisk dramatiker.
Tolkningen är allt
Postmodernismen är mångfacetterad, men tämligen lätt att känna igen. Ironi och juxtaposition (som att avsluta en tragedi med ett färgsprakande Broadwaynummer) är tydliga tecken. Andra kännetecken är användningen av citattecken kring »verkligheten« och »sanningen«, men också allvarligare påståenden som att förnuft och intellekt är former av makt och därför reaktionära krafter. Men postmodernismens mest häpnadsväckande påstående är att det inte finns några fakta, bara tolkningar. Det senare har varit särskilt destruktivt för teatern, vilket jag återkommer till snart.
Postmodernismen är intimt sammanbunden med den konceptuella konsten, där man också hittar de främsta konstverken inspirerade av detta tankegods. Det tog däremot lång tid innan idéerna fick stort genomslag inom svensk teater, men när det väl skedde så anammade vi det så helhjärtat som endast senkomna konvertiter förmår.
Vår repertoar fylldes genast av dekonstruerade klassiker och metaföreställningar som ironiserade över teatern som konstform. Det följdes av dokumentärer där huvudpersonerna inte var skådespelare, utan amatörer som gestaltade sig själva på scen. Skådespelarna fick istället göra självbiografiska monologer om sin uppväxt eller gestalta en popikon i en semibiografisk föreställning, naturligtvis fylld med metahumor. Samtidigt på våra fria scener dekonstruerades inte bara texten utan hela teaterhändelsen, med ambitionen att bryta ner maktstrukturen mellan scen och salong.
Trots min renläriga bildning har något skavt inom mig länge. Jag har aldrig kunnat släppa tanken att det faktiskt finns objektiv kunskap om tingen, att snö faktiskt är vit, även utan mina förnimmelser och fattiga ord. Men den slutgiltiga vändningen kom när jag insåg att jag inte ville se fler av dessa föreställningar, helt enkelt för att jag finner dem erbarmligt tråkiga, trots att det finns en hel generation av begåvade scenkonstnärer som förmår att skickligt gestalta det torftiga materialet. Jag vill se något annat – en stor berättelse som tar sig själv på allvar.
Vi adderar sällan konstnärligt värde, men ofta underhållningsvärde, till det dramatiserade materialet. Däremot utarmar vi vår egen originalitet och långsamt gör vi vår konstart mindre och mindre relevant.
Förödande tes
Jag förstår att många inom svensk teater inte inser att de arbetar i postmodernistisk tradition och därför inte känner sig träffade av denna text, men det förändrar inte faktumet att deras föreställningar är fyllda av ironi och avobjektifiering: den förödande tesen att endast tolkningar existerar.
Jag förstår också att påståendet att snö är vit kan te sig tämligen banalt och att de viktiga frågorna handlar om något helt annat. »Men förhåller det sig verkligen så?« undrar filosofen Maurizio Ferraris i »Manifest för en ny realism« (Daidalos, 2014) och låter Primo Levi svara: »… den skam som tyskarna inte kände, den som den rättfärdige känner inför det orätta andra har begått, samtidigt som det plågar honom att den alls finns, att den oåterkalleligen införts i de existerande tingens värld, och att hans goda vilja knappast eller alls har funnits, och inte dugt till att förhindra den«.
Ferraris fortsätter själv: »Det finns en obruten linje som leder från det faktum att snö är vit, om och endast om snö är vit, till det faktum att det var i den snön som soldaterna från Röda armén gick in i Auschwitz den 27 januari 1945, och därifrån till ›skammen som tyskarna inte kände‹. Visst kan man besluta sig för att introducera en diskontinuitet men priset skulle vara mycket högt, för om linjen som leder från att snö är vit till Förintelsen bryts någonstans, så skulle all slags förnekelse vara möjlig.«
Historiska händelser är oåterkalleliga; händelserna kan visserligen bedömas på olika sätt, men Förintelsen är hur som helst ett faktum. Här återvänder vi till postmodernismens felslut att det inte finns några fakta, bara tolkningar – och dess destruktiva inverkan på svensk teater, som har en genuin ambition att förändra samhället till det bättre. Men om allt är öppet för tolkning och fakta inte existerar har vi inget att stödja oss mot.
Därför väljer teatern att i allt högre utsträckning dramatisera reportage- och faktaböcker, eller vad som helst egentligen som redan har publicerats och granskats i offentligheten, för att där kan vi finna stöd. Men för säkerhets skull lägger vi till ironiska citattecken runt våra utsagor för vi är så ängsliga att publiken kommer att tolka verket fel. Vi adderar sällan konstnärligt värde, men ofta underhållningsvärde, till det dramatiserade materialet. Däremot utarmar vi vår egen originalitet och långsamt gör vi vår konstart mindre och mindre relevant.
Trendigt med interaktivitet
Den senaste trenden är interaktivitet, där ambitionen är att komplicera relationen mellan subjektet, det som betraktar, och objektet, det som blir betraktat. Upphovspersonerna verkar vara nöjda med förvirringen som uppstår, men jag har svårt att se det som något annat än ett defensivt drag, en reträtt från det ansvar som berättaren bör axla ensam. Vi har väntat på Godot, den första postmodernistiska föreställningen, sedan 1953 och det är berättarens ansvar att se till att han slutligen dyker upp, ett halvt sekel försenad.
Det finns dessutom all anledning att tvivla på postmodernismens löfte om emancipation. Postmodernismen har, som få andra strömningar, realiserats fullt ut politiskt och socialt, genom en massmedial populism. Vänsterfilosofernas teser har, trots sina beundransvärda frigörelsesträvanden, indirekt gett understöd till den här utvecklingen. Kanske är det inte så överraskande när man betänker anfäderna Nietzsches och Heideggers politiska hemvist, den senare aktiv nazist fram till 1934 – ett obestridligt faktum, trots senare försök att bagatellisera hans koppling till nazismen.
Teatern får gärna fly in i verkligheten, men då måste vi våga gå utanför det självupplevda och göra samma grundliga arbete som journalisterna Svetlana Aleksijevitj och Susan Faludi, om vi vill uppnå betydande resultat. Men jag tror att vägen framåt ligger i fiktionen där teatern alltid har utmärkt sig, inte på grund av tradition, utan på grund av konstformens inbyggda styrkor och svagheter. Teatern lämpar sig helt enkelt väl för en fiktiv berättelse.
Jag har sent omsider byggt en instabil flotte och nu paddlar jag ut på öppet hav. Jag hoppas att fler vill följa med.
Ett slags frigörelse
Jag har under många år ironiserat över samhällets tillstånd och tillsammans med Teaterrepubliken firat massmediala triumfer. Jag var postmodernist: ett obestridligt faktum. Men mina senaste föreställningar, »Nattvak« och »Eiger« hos Teaterrepubliken och »Noll sekundmeter« på Radioteatern (ännu inte sänd), grundar sig helt på en fiktion som tar sig själv på fullaste allvar – och jag upplever för första gången på länge en känsla som åtminstone påminner om frigörelse.
Jag avfärdar åsikten att en klassisk dramaturgi med en början och ett slut, och en trovärdig utveckling av figurerna dessemellan, måste vara konservativ. Den kan lika gärna vara radikal, och det finns gott om litteratur och film som påvisar det faktumet. Dramaturgi är naturligtvis inte ett neutralt kärl för författarens åskådning, men den klassiska varianten är baserad på en sann observation av människan. Våra liv följer nämligen liknande bågar – och det är högmod att tro att förhållandet är omvänt.
Ferraris lilla manifest inleds med ett citat av Paolo Bozzi: »Om det på en ö finns en stor svart sten och alla invånare är övertygade – genom lång erfarenhet och stor övertalningsförmåga – att stenen är vit, förblir stenen svart och invånarna på ön förblir idioter.« Jag har sent omsider byggt en instabil flotte och nu paddlar jag ut på öppet hav. Jag hoppas att fler vill följa med.
Jag formulerar inget manifest, men jag vet numera att snö är vit och stenen svart, även om jag inser att det finns specifika omständigheter då detta inte är sant. (Om snön faller i totalt mörker eller någon beslutar sig att måla den förbannade stenen.) Jag lovar dock att från och med 2016 skriva stora berättelser. Kvaliteten kan jag inte garantera, endast uppsåtet. Det är min frigörelse från postmodernismen – och jag ska försöka att inte bli en bitter man, även om det skulle visa sig att jag är den ende som lämnade ön.
Jens Peter Karlsson
Artikeln är tidigare publicerad i nummer 4/2015 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826
Tips: »Jimmie Åkesson & Den utomeuropeiska invandringen« finns att läsa i nummer 5/2012 av Teatertidningen. I nummer 1/2016 fortsätter dramaturgen Stellan Larsson diskussionen och väcker några frågor kring tankarna i denna debattartikel och Jens Peter Karlsson ger sin slutreplik. Numret kommer ut i mitten av mars.
