Leve kulturarvet – ner med samtidskulturen (ur nummer 2/2016)

Foto: Johan Fredriksson/Wikimedia Commons

Björn Söder, SD, riksdagens andre vice talman, uppträder gärna i folkdräkt men tycks inte bekymrad över att dessa dräkter har skapats med inlån från andra kulturer än den svenska.

Sverigedemokraterna är ett parti som inte bara gjort sig kända för en stram invandringspolitik, utan som även kämpar för att lägga om kulturpolitiken. Rikard Hoogland granskar här vad det är för värdegrunder och dolda agendor som ligger bakom deras kulturpolitik.

De flesta tänker på SD som ett enfrågeparti, där främlingsfientlighet är en drivkraft till att reducera invandringen till Sverige. Vi har under det senaste året sett hur deras inflytande i debatten har ökat, hur deras ordval har tagits över av andra partier och massmedia. Termen invandringskritisk har ersatt främlingsfientlig i beskrivningen av deras grundhållning. Vi har också sett hur andra partier inom alliansen har börjat glida i frågan om SD kan ingå som en del i ett regeringsunderlag, efter ett eventuellt regeringsskifte. Men att ett samarbete med ett populistiskt och främlingsfientligt parti kostar och också leder till en stegvis förskjutning inom politiken har vi sett i våra nordiska grannländer.

Det finns en fråga som SD sätter högt vid sidan av invandringen – kulturpolitiken, som är relativt lågprioriterad av partierna i Alliansen. Kan det finnas en risk att SD, om de kommer att ingå som ett samarbetsparti i en framtida Alliansregering, skulle få ett inflytande på inriktningen av kulturpolitiken? Jag lämnar här den kommunala och regionala nivån åt sidan (det finns förvisso intressanta exempel på politiska utspel där) och ser istället på vad de föreslår i Riksdagen. Det finns enstaka skrämmande försök att stoppa pengar till uppsättningar, uttalanden om kulturens roll – men det som utrycks i Riksdagsmotionerna måste ses som partiets officiella linje.

Motarbetar mångkulturen

Ett centralt dokument är den partimotion de gav som svar på regeringens budgetförslag inom kulturområdet. I motionen föreslås en ökning för utgiftsområdet som gäller kultur, medier, trossamfund och fritid på drygt hundra miljoner men för att förstå den förändrade inriktning som signaleras måste omfördelningarna inom varje utgiftsområde studeras.

I korthet kan de effekter som omfördelningen skulle få beskrivas med följande citat ur en motion där SD föreslår att anslagen ska minskas »till uppenbart mångkulturalistiska och politiserade verksamheter samt delar av samtidskulturen«. Sedan kommer en mening som ger mig kalla kårar: »Dessutom minskas vissa anslag till följd av skarpare reglering och kontroll av att de verksamheter som uppbär statsbidrag delar det svenska samhällets grundläggande demokratiska värderingar.« Jag ser framför mig en statlig politisk kommissarie som ska granska kulturverksamheten utifrån SD:s regler. Det SD satsar på är kulturarvet. Man säger sig utgå från att den svenska kulturen är unik och ställer den i motsats till den betydligt »yngre« mångkulturen. Såhär lyder deras motivation: »Att stärka den nationella identiteten och kulturarvets ställning är således en förutsättning för alla som vill befrämja en positiv samhällsutveckling.« Detta ska bland annat finansieras genom minskat stöd till konstnärer, som i högre grad än idag är tänkta att kunna »ansvara för sin egen försörjning«.

Det är tydligt att SD ser kulturarvet som oproblematiskt och förmodligen som ett sätt att inpränta nationella värden hos medborgarna, värden som ska försvaras mot mångkultur och ifrågasättande samtidskultur.

 

Vidare kan man läsa att kulturrådet ska ta fram en nationell kulturkanon, den utvecklas i en annan motion av SD och där framgår det att inspirationen kommer från det, enligt motionärerna, framgångsrika arbetet med en sådan i Danmark: »I en tid präglad av ett utbrett ointresse för kulturpolitiska frågor, rotlöshet, ifrågasättande av den svenska kulturens själva existens och samhällelig fragmentering bedömer vi att det skulle finnas ett stort värde i att uppmuntra till ökad reflektion kring kulturarvet och de delar av detta som skulle kunna anses som särskilt värdefulla eller särskilt betydelsefulla för formandet av den svenska identiteten och som vi därför vill bära med oss in i framtiden.«

Pengar skall även tas från interkulturell verksamhet och tillförs istället samisk kultur. Samisk kultur är något som återkommer flera gånger, den ska vara inkluderad i det svenska kulturarvet. Satsningen på kulturarv är central och den innehåller två nya inslag: ett speciellt rotavdrag för kulturarv och en statlig kulturarvsfond.

Det är tydligt att SD ser kulturarvet som oproblematiskt och förmodligen som ett sätt att inpränta nationella värden hos medborgarna, värden som ska försvaras mot mångkultur och ifrågasättande samtidskultur. Ett typexempel är deras förslag att minska medlen till samtidskonst för gestaltning av den gemensamma miljön och samtidigt höja medlen till hemslöjdsfrågor.

Kidnappar kulturarvet

Att problematisera kulturarvet och dess ursprung är knappast välkommet i SD:s kulturvärld.  Flera av partiets företrädare, som Björn Söder och Jimmie Åkesson, uppträder gärna i folkdräkt, men bekymrar sig inte för hur dessa dräkter i huvudsak har skapats under 1800-talet i en nationalistisk strävan och med inlån från andra kulturer.

Flera i riksdagsdebatten i december reagerade som Olof Lavesson (M): »Jag blir bekymrad när jag träffar politiker som vill definiera och låsa in vad som är Sverige och vad som är svensk kultur och svenskt kulturarv.« Även kulturminister Alice Bah Kuhnke tog också upp SD:s kulturpolitik: »Därför blir Sverigedemokraternas kulturpolitik så intressant. Den känns som en fantasi. Det är en drömvärld med många vackra ord, men när man tittar på Sverigedemokraternas hela politik förstår man att den inte har sin utgångspunkt i alla människors lika värde.«

För mig tonar bilden fram av en stat där enbart kultur som hyllar den svenska nationen och historien tillåts, andra kulturyttringar ska bekämpas.

 

Hur bedömningen av vilken samtidskultur som ska tas bort egentligen ska gå till framgår inte hos SD. Exempelvis föreslår de att Moderna museets anslag ska minska med tjugo miljoner, men det finns ingen klar motivering till varför stödet till samtidskonst skall minska, mer än att konstnärerna ska bli bättre på att försörja sig själva. Kommer det i ett framtida SD-Sverige utvecklas riktlinjer eller införas experter som kan bedöma vilken samtidskonst som får ställas ut med statliga anslag? Den frågan är totalt öppen och var inte heller en fråga som restes i Riksdagens budgetbehandling av kulturområdet. Är utrensningar av museer och rensningar i teaterrepertoaren att vänta i ett framtida SD-Sverige?

Inspirerade av Ungern

Utvecklingen i Ungern är något som flera ledande SD:are har inspirerats av, inom kulturområdet har det exempelvis lett till att chefer har avskedats och blivit ersatta av nationalistiskt sinnade ledare.

Det är tydligt att kulturpolitiken hos SD ska verka för att »skydda« samhället från det främmande, benämnt som mångkultur. Målsättningen liknar SD:s förslag till invandringspolitik, allt främmande tycks vara av ondo. Vilken nivå skulle svensk kultur ha legat på om vi primärt hade vänt oss till vårt (mångkulturrensade?) kulturarv som källa?

För mig tonar bilden fram av en stat där enbart kultur som hyllar den svenska nationen och historien tillåts, andra kulturyttringar ska bekämpas. Vi måste vara uppmärksamma på att inget av denna kulturpolitik får acceptans hos de övriga partierna och framförallt är det dags att de övriga partierna även vaknar till liv när det gäller kulturpolitiken.

Rikard Hoogland

Källor:

Motion till riksdagen 2015/16:2349 av Aron Emilsson med flera, (SD) Utgiftsområde 17 kultur, medier, trossamfund och fritid.

Motion till riksdagen 2015/16: 1836 av Runar Filper med flera, (SD) Införande av en svensk kulturkanon.

Riksdagens protokoll 2015/16:40, måndagen den 7 december, klockan 11.00-22.43.

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 2/2016 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826