Amerikanska dramatikers vapendragare (ur nummer 1/2017)

Foto: Zack DeZon

 

Playwrights Horizons i New York värnar varmt om amerikansk nyskriven dramatik, de vill stötta och främja dramatikers utveckling och få syn på nya begåvningar. Birgitta Haglund har träffat regissören Adam Greenfield, en av dem som leder teatergruppen.

 

Inte långt från Times Squares blinkande neonskyltar med kända musikaltitlar och ännu kändare skådespelaransikten, Off-Broadway, några hundra meter västerut på 42nd Street, huserar Playwrights Horizons – ett växthus för amerikansk dramatik.

– Vår teaters uppdrag är att producera pjäser av nu levande amerikanska dramatiker och stödja deras utveckling i olika stadier av deras karriär, säger Adam Greenfield, som är Associate Artistic Director för gruppen, det vill säga ett slags vice konstnärlig ledare, och även dramaturg.

Vi har slagit oss ner i hans kontorsrum, efter att jag just sett Adam Bocks pjäs »A Life« på deras scen och därefter lyssnat på ett publikt seminarium som Greenfield ledde och där Adam Bock medverkade.

– Det finns väldigt få amerikanska teatrar som fokuserar på att enbart spela amerikanska pjäser, därför tycker vi som grupp att det behövs. Men för mig personligen handlar det om, och det låter kanske pretentiöst …

Adam Greenfield gör en paus, söker efter de rätta orden:

– … men jag tycker det är viktigt att kommande generationer ska kunna få förståelse för den tid vi lever i idag, hur vi lever våra liv och hur vi gör våra val, genom de pjäser vi producerar. Att dessa dramatikers historier och röster ska bli hörda. Vi kan skapa ett slags kanon av pjäser för framtiden. Det är min personliga mission.

Gruppen söker dels färdigskrivet material, men de samarbetar också med dramatiker för att få fram nya pjäser. Idealet för Adam Greenfield är att hälften av deras sex produktioner per år ska vara skrivna av dramatiker som de redan har startat ett samarbete med.

– Vi har byggt långvariga relationer med dramatiker och vi vill vara lojala med dem och sätta upp deras pjäser även framöver. Det gäller exempelvis Adam Bock, som vi har producerat två pjäser av tidigare.

 

Prima liv

Adam Greenfield kommer till hösten att regissera på Playhouse Teater i Stockholm. Pjäsen »Marjorie Prime«, av Jordan Harrison, har tidigare spelats på Playwrights Horizons och får Sverigepremiär den 27 september, med titeln »Prima liv«.

– Det är en underbar pjäs, och det säger jag delvis beroende på att min man har skrivit den, skrattar Adam Greenfield.

Harrisons pjäs väcker frågor kring artificiell intelligens. Den undersöker vår mänskliga identitets mysterier och om det finns några begränsningar för vad teknologin egentligen kan ersätta i våra liv.

Björn Lönner, som leder Playhouse Teater tillsammans med Elisabet Klason, beskriver Adam Greenfield som en central figur i New Yorks teaterliv.

– Han har en enorm erfarenhet, dels som regissör, men även i sitt arbete som chefsdramaturg och konstnärlig ledare på Playwrights Horizons där han bidragit till att många nya, spännande dramatiker utvecklats och slagit igenom.

Playwrights Horizons är kanske USA:s ledande scen för nyskriven dramatik, bekräftar Björn Lönner.

– De vill se dramatiker födas, utvecklas och slå igenom – vilket de också lyckas med om och om igen. När man besöker dem förstår man direkt varför – det finns en atmosfär av nyfikenhet, glädje och respekt för teaterns alla konstnärer där.

Idén om att ordna fördjupande seminarier på teatern, som det med Adam Bock, kommer från Adam Greenfield. Enligt honom är den typen av kringaktiviteter inte så vanliga i USA. Kortare publiksamtal är det däremot, där publiken får ställa frågor till regissören och dramatikern efter föreställningen.

– Jag har tagit intryck av museernas publika program och föreläsningar, det finns så många ingångar för publiken att fördjupa sig i hos dem och jag tycker att amerikanska teatrar här har något att lära av museivärlden.

 

Jag tror att toleransen för nya röster är låg idag. Folk vill helst se sådant som de redan känner igen.

 

Dramatiken blomstrar

Enligt Adam Greenfield mår den amerikanska dramatiken för tillfället väldigt bra, det har kommit fram många intressanta dramatiker. Han tror att USA nu börjar se utdelningen på alla de skrivarverkstäder som skapades under 80- och 90-talet för att få fram nyskriven dramatik. Playwrights Horizons driver själva en sådan skrivarverkstad – New Works Lab, som Greenfield leder. Där får dramatiker möjlighet att utveckla sina skrivprojekt, under skrivprocessens alla olika stadier. Det kan handla om allt från readings under en dag, till veckolånga workshops. De flesta teatrar i USA som producerar nyskrivet material har, enligt Greenfield, en liknande verksamhet.

Samtidigt med den positiva utvecklingen för dramatik tycker han sig se en minskad hunger på nyskrivna pjäser i den amerikanska kulturen. Och han tycker att teatern idag är ganska konservativ, jämfört med för hundra år sedan.

– Åtminstone i USA. Jag tror att toleransen för nya röster är låg idag. Folk vill helst se sådant som de redan känner igen. Så en av våra ambitioner på Playwrights Horizons är att skapa möjlighet för publiken att diskutera pjäserna de ser på nya sätt, så att vi kan väcka en stark nyfikenhet hos publiken gentemot nya röster, nya verk och själva skrivprocessen. Om du kan tala om en pjäs ur olika perspektiv kommer du förbi konstaterandet att något bara är bra eller dåligt, och kan börja titta på hur du själv konfronteras med verket och engagerar dig i det.

Han vill ge publiken vägledning, men samtidigt inte peka med hela handen.

– Jag vill angripa det lite från sidan. Och det är vad seminarieserien handlar om – att säga att här finns ett sätt att se på pjäsen som du kanske inte har tänkt på tidigare.

I de här seminarierna kan det även ingå medverkande från andra yrkeskategorier än de konstnärliga, så länge som det finns en koppling till pjäsens tematik och som det kan bredda samtalet.

– Vid ett tillfälle ville dramatikern till exempel ha med en nunna i panelen, det blev väldigt intressant.

I seminariet med Adam Bock ingick även författaren Susan Cheever och dramatikern Ren Dara Santiago. Samtalet kändes överlag uppsluppet och opretentiöst, det var Bocks födelsedag och panelen bjöds på chokladbakelser. Vinkeln var självbiografiskt skrivande eftersom »A Life« utgår från Bocks eget liv. Föreställningen är humoristisk, lättsam, dialogen rapp och witty, men tematiken har tveklöst tyngd. Pjäsen ställer frågor kring liv och död, kärlekens väsen och vad sanning egentligen är. Panelen diskuterade bland annat vad det medför för moraliska och etiska problem att skriva om sitt eget liv och därmed även om andras. Själv sa Adam Bock att han alltid sätter konsten i det främsta rummet, inte etiken.

 

Foto: Joan Marcus

»A Life«, Playwrights Horizons, med David Hyde Pierce i huvudrollen som Nate Martin. Pjäsen är skriven av Adam Bock och regisserad av Anne Kauffmann.

 

Dystopiska skildringar

Vad är det då för typ av dramatik som Playwrights Horizons söker? Adam Greenfield uppskattar pjäser som är oförutsägbara, där han får en känsla av att han inte har sett något liknande tidigare. Han söker efter dramatiker med en unik röst och förklarar att han »följer de konturer som dramatikerna skriver ner på pappret, den karta de ritar«.

– Ofta reflekterar deras pjäser tillståndet i världen. Som under den tid då George W. Bush var president, då var det många pjäser som under en period speglade en mycket dyster världsbild. Många skrev om världens undergång. Det var apokalyptiska och mörka pjäser om dystopiska samhällen där människor var ovänliga och inte litade på varandra, där det fanns mycket misstänksamhet i luften. Men när Obama valdes som president, två år senare, förändrades tonen i de pjäser vi spelade. De innehöll mycket mer optimism och hopp. Det är såklart försvunnet nu, säger han, med ett skratt.

Vi träffas veckan innan det amerikanska presidentvalet och Donald Trumps seger.

– Vinden har ändrats och vi är som ett segel som följer den riktning som vinden blåser i.

Adam Greenfield vill helst att pjäserna de spelar ska förmedla eller påstå något farligt. Han nämner »Clybourne Park« av Bruce Norris, som de satte upp 2010 och som fått både Pulitzer-priset för bästa drama (2011) och Tony Awards för bästa pjäs (2012). Pjäsen handlar om gentrifiering och om rasismen i USA, berättar Adam Greenfield.

– Många upplevde det som en kontroversiell pjäs. Det var ett angeläget ämne och det kändes som att något förlöstes i rummet när jag såg föreställningen.

– »A Life« påstår inte något farligt till innehållet, men formen, pjäsens struktur, känns farlig.

Udda nog avlider huvudpersonen Nate Martin, gestaltad av David Hyde Pierce, mitt i föreställningen.

– När jag läste pjäsen första gången tänkte jag att såhär får man inte göra, det bryter mot alla dramaturgiska regler. Hur ska publiken reagera på detta? Det kändes spännande.

Vi i publiken får ta del av Nates inre röst – han sitter ihopsjunken och livlös på golvet, men hans själ tycks ha stannat kvar. Allting fortsätter runt honom, med samma trafikbrus från gatan och samma ljud från grannarna som vi i publiken hörde i inledningen. Det är som om ingenting har hänt. Ändå är allt förändrat.

– Adam Bocks pjäser bär alltid på en stor överraskning. Det finns alltid flera lager, du tror att du vet vad som pågår, men under ytan pågår något helt annat, hela tiden. Och detta sätter han ljuset på.

 

Den primäre skaparen

Vi börjar tala om amerikansk teater i stort och hur amerikansk och europeisk teater skiljer sig åt. Största skillnaden är, menar Adam Greenfield, synen på vem som är »den primäre skaparen« av föreställningen, som han uttrycker det.

– I europeisk teater har regissören stor makt och räknas oftast som den primäre skaparen av verket. Det är vanligt att amerikanska dramatiker som ser europeiska uppsättningar av sina pjäser blir förvånade över vilka friheter regissörerna tar sig med dem.

I USA är det istället dramatikern som har den mest framhållna rollen i en teaterproduktion.

– Berättelsen börjar med dramatikern som skriver och regissörens roll, så som jag ser det, är att tolka materialet. Sedan finns det luckor i texten där du som regissör får fylla i. Sett ur mitt perspektiv är det dramatikern som är den primäre skaparen.

Amerikanska teaterarbetare är vana vid ganska korta repetitionsperioder. »A Life« repeterade de under en och en halv månad.

– I Europa har ni ofta mycket mer civiliserade repetitionsprocesser än här … Våra finansiella strukturer är så annorlunda, vi har inga statliga subventioner.

De får förlita sig på sponsorer och privata donationer. Men gruppen drar också in medel på flera andra sätt. De har ett eget biljettsystem, Ticket Central, där de säljer biljetter och erbjuder marknadsföring åt exempelvis andra Off-Broadway-teatrar. De driver en teaterskola som är kopplad till universitetet i New York, där utbildningen fokuserar på processen att skriva dramatik. De erbjuder även skrivarkurser, vanligtvis sommartid, ledda av dramatiker. Dessutom utövar de mentorskap och vägledning varje säsong för tio till tolv studenter, eller för dem som just klivit ut i yrkeslivet, i områden som rollbesättning, scenteknik, marknadsföring med mera.

Playwrights Horizons testar gärna sina föreställningar på sin publik och ger därför ett antal publika genomdrag från tre och en halv vecka innan premiären och framåt. På själva premiärkvällen finns, till skillnad från i Sverige, inga kritiker på plats. Dessa släpps in först när gruppen har spelat ytterligare tre och en halv vecka och hunnit bli varma i kläderna.

– Det beror bland annat på att kritikerna i New York kan uttrycka sig så hårt. Vi vill inte bjuda in dem förrän vi känner att pjäsen verkligen har hittat sin rätta form.

 

Jag tror att många dramatiker känner att amerikansk teater har levt under realismens tyranni under de senaste hundra åren

 

 

Likriktad teater

Jag undrar hur Adam Greenfield skulle beskriva amerikansk teater rent formmässigt, hur trenderna ser ut.

– Jag tror många dramatiker känner att amerikansk teater har levt under realismens tyranni under de senaste hundra åren. Problemet med att utmana detta och bryta upp realismen är att publiken gillar realism och att det är lättare att producera den typen av teater än mer experimentell. Det finns också många kritiker som bygger sina värderingar utifrån om de tycker föreställningen är trovärdig eller inte. Men det känns som att realismen börjar utmanas nu av dramatiker som eftersträvar något annat.

Det mest nedslående med amerikansk teater idag, enligt Adam Greenfield, är dess likriktning. Den gör honom upprörd.

– I centrum av de flesta amerikanska städer ser du samma butikskedjor, samma restauranger, samma banker … Alla centrum ser likadana ut. Det är resultatet av kapitalismen med sina monopol, men det har också att göra med att vi konsumenter går till de ställen där vi känner oss hemtama, som är familjära för oss. Det betyder att varje stad förlorar sin egen identitet. Samma sak håller på att hända med den amerikanska teatern, menar jag. Varje stad har sin egen stadsteater och om man tittar på deras repertoarer så spelar alla teatrar ungefär samma pjäser. Jag skulle snarare vilja att alla städer hade sina egna dramatiker som skrev för deras teatrar.

Många mindre kända men väldigt intressanta pjäser får sällan en chans, enligt honom, medan kritikerhyllade pjässuccéer från Broadway dyker upp överallt på amerikanska scener.

– De blir pjäsernas Starbucks. Teaterchefers repertoarval borde handla mindre om att välja säkra kort och mer om att ha modet att chansa och sätta upp en okänd pjäs, om de själva tycker om den.

Att publiken då skulle utebli tror han inte på, och det är också Playwrights Horizons ett bra exempel på.

Birgitta Haglund

 

 

Fakta:

Playwrights Horizons bildades 1971. Tim Sanford är idag konstnärlig ledare och Adam Greenfield vice konstnärlig ledare. Gruppen har genom åren fått många utmärkelser för pjäser de har spelat och plockat hem både Pulitzerpriset och Tony Awards.

Under våren spelar de »The Light Years«, av Hannah Bos och Paul Thureen, »The Profane« av Zayd Dohrn och »An American Tall Tail« av Kirsten Childs. För mer information, se: www.playwrightshorizons.org.

Adam Greenfield är denna höst Sverigeaktuell då han regisserar pjäsen »Prima liv«, av Jordan Harrison, på Playhouse Teater i Stockholm, med premiär den 27 september.

Här är en länk till seminariet med Adam Bock: https://www.playwrightshorizons.org/shows/trailers/symposium-adam-bock/

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 1/2017 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826