Ständigt denne Bergman (ur nummer 5/2017)
Foto: Micke Sandström
Ingmar Bergmans film »Fanny och Alexander« iscensattes av Uppsala stadsteater, i regi av Linus Tunström som bearbetade manuset tillsammans med Armin Kerber.
Genikulten kring Ingmar Bergman och den hierarki Linus Tunström upplevde på Dramaten, då han i unga år skulle följa Bergmans regiarbete, har påverkat honom och blivit ett slags motbild till hur han själv vill arbeta som regissör. Här skriver han om sina minnen av Bergman och om sin uppsättning av »Fanny och Alexander«.
Även om jag inte kan påstå att min relation till Bergmans verk är genomgående djup så har ändå hans persona utövat en viss gravitation på mig, liksom säkert på många andra som valt att slå sig in på regiyrket i Sverige.
»Fanny och Alexander« var den första film jag såg av honom, på biograf tillsammans med mamma, en kall juldag när jag antagligen var 12 år. Bilder och stämningar stannade kvar, som biskopens iskalla beskrivning av sin kärlek till Alexander, inte »mjäkig utan kärv och stark«. Senare har jag fascinerats av våldsamheten i till exempel »Höstsonaten«, »Vargtimmen«, »Viskningar och rop«. Vissa andra av hans filmer har lockat mindre, en aningen jolmig brottning med trosfrågor och en avsaknad av att de relationella och existentiella konflikterna öppnar upp mot något större, mot världen och dess maktstrukturer.
Men »Fanny och Alexander« … När jag blev teaterchef på Uppsala stadsteater visste jag att jag ville iscensätta den, att den skulle få »komma hem« där i Uppsala. Jag ville befria den, både från nostalgi och falsk vördnad och försöka släppa loss den hyllning till det irrationella som finns inbäddat i historien. Kanske också åstadkomma en sorts befrielse från verkets koppling till Dramaten. Jag hade ägnat en kort tid av mina första trevande regiår i Dramatens gyllne rum och upplevt en särskild blandning av skräck och självhögtidlighet som riskerade att förvandla laddade teaterstycken till duktig men tråkig teater. Det är en tid jag inte skulle vilja vara utan eftersom den var något att ta spjärn emot och hjälpte mig att hitta min egen väg. Och den tiden kom tillbaka till mig när jag började arbeta med »Fanny och Alexander«.
Tron på rätt och fel, att ett geni sitter inne på alla svaren och ska förlösa dem ur skådespelarna genom våldsamma manipulationer, brukar inte vara frigörande för lek.
Det var i början av 90-talet och jag hade ännu bara regisserat ett fåtal pjäser. Jag skulle få komma in i värmen, bli en del av »huset«, som alla där kallade sin arbetsplats. Tanken var att jag i linje med elevskolans gamla traditioner skulle vistas där för att insupa kunskapen och traditionerna som laddade väggarna, för att så småningom regissera något. Den formella roll som gav mig tillträde till Mästarens repetitioner var »figurant«, vilket var lite finare än statist men under skådespelare i rang. Hierarkin syntes tydligt i personalkantinen där dessa tre kategorier alltid satt vid olika bord och där dessutom huvudrollsinnehavarna eller »stjärnorna« allt som oftast annekterade ett fjärde eget bord.
Några repliker hade fastnat i mitt huvud; några månader tidigare. Då jag i min nya elevroll vandrat runt i huset för att insupa och lära känna, hade en belysningsmästare visat mig det tekniska kontrollrummet för stora scenen. Med andakt i rösten beskrev han att när »Ingmar regisserar blir man ju lite rädd, man skärper sig, alla står på tå, gör sitt yttersta. Stora scenen är svår. När det kommer dit någon mindre erfaren så undrar man ju hur det ska gå. Man väntar väl lite och ser om de ska klara av det. En del är ju för snälla. Då blir det inget gjort. Då kan det ju nästan vara så att man vill att det ska gå fel.«
Foto: Micke Sandström
»Fanny och Alexander«, Uppsala stadsteater, i regi av Linus Tunström. På bilden syns Erika Juhlin och Peter Viitanen.
Repetitioner pågår. Jag noterar hur Ingmar släpar runt en 75-årig Gösta Prüzelius med viss våldsamhet upp och ner för scenens trappa, i otålighet för att han inte snabbt nog förstått sceneriet, och sedan blinkar åt Börje Ahlstedt som om de delade en sadistisk glädje i att se sin kollega uppskrämd. Jag hör Ingmar inför oss alla detronisera Donya Feuer, koreografen, över hur värdelöst hennes arbete är och ser henne bita ihop eftersom hon själv försöker förmedla disciplin och respekt inför oss figuranter.
En annan dag sitter jag kvar på scenen i en paus mellan repetitioner. Det är nedsläckt och halvdunkelt. Ingmar och Pernilla August har också dröjt sig kvar, de sitter i scenografins soffa mitt på scenen och talar lågmält. Pernilla, då relativt ny i huset, frågar om det finns mycket »spöken i väggarna« här.
Ingmar skrockar. »Jo det kan du tro. Många spöken. Det är ruskigt. Och det känner ju de unga regissörerna som kommer hit av. De klarar ju inte av det. De knäcks av det.«
Jag höjer på ögonbrynen åt hur han vred samtalsämnet och samtidigt höjde rösten så att det kändes som om han ville att jag skulle höra. En äldre kollega som jag senare beskriver situationen för säger att Ingmar har stenkoll på alla regissörer även om de är unga och om jag hörde vad han sa så var det för att han ville det.
Om det ska kunna födas något nytt där kollektivet är delaktigt så krävs det att man tillsammans vågar utsätta sig för tomrummet, att inte veta, att ha det gemensamma modet att våga vara dålig.
Senare i processen har vi en stor repetition av inledningsscenen. Alla medverkande – skådespelare, figuranter och statister, ett trettiotal personer – skall inta scenen i någon sorts stor rörelse. Ett kraftfullt »bryt« hörs från salongen. »Du där, unge Tunström.«
Jag står längst bak i gruppen och tror jag är osynlig i detta jättesceneri.
»Jag har ju sagt att ni ska le och vara glada i entrén. Du ser ut som om du tycker det är tråkigt. Tycker du det är tråkigt?«
»Nej, absolut inte, jag tänkte på något privat«, försöker jag, generad över att vara orsak till att hela maskineriet stannar av.
»Ta aldrig med er det privata in på scenen«, säger han skarpt, sedan byter han ton och blir pedagogisk: »Det vi håller på med är ju en skrift i vattnet. Där och sedan borta, så otroligt bräckligt. Så om jag ser någon gäspa eller vara borta i tankarna så drabbas jag av en sån jävla meningslöshet så jag bara vill lägga ner allt.«
Alla är tysta, ingen vill vara orsak till att Ingmar Bergman får ångest och tvingas lägga ner sin stora produktion. (Dock gör vår rädsla för att gäspa på scen att ingen sedan tänker på något annat och det utbryter en veritabel gäspepidemi.)
Efter repet tar Ingmar Bergman tag i mig, lägger en faderlig och karakteristisk hand runt min nacke, samma hand som han styrt »Prüsses« huvudrörelser med som en marionettdocka när han skulle visa scenerier och samma hand som han beskriver i »Lanterna Magica« att Carl Axel Dymling la på hans nacke, under inspelningen av »Kris«:
»Hördu, unge Tunström. Förlåt om jag var lite hård mot dig nyss. Men man får aldrig ta med det privata in på scenen. Det gäller samma för mig. Om jag skulle ta med mig till exempel min privata ilska in i arbetsrummet skulle det vara en dödssynd.« Plötsligt blinkar han konspiratoriskt åt mig. »Men den pedagogiska ilskan, serru, den är inte att förakta!«
Jag inser att han faktiskt ger mig en regilektion och att det ju är lite fint.
Vi har det första kostymgenomdraget på stora scenen. Plötsligt avbryter Ingmar allt.
»Vem har sytt den här kavajen?«
Tystnad. Alla håller andan.
»Jag frågade; vem har sytt den här kostymen?«
Chefen för kostymavdelningen uppenbarar sig.
»Jag frågade inte efter dig, jag frågade vem som har sytt den här kostymen.«
Ytterligare tystnad. Den stackars skräddaren hämtas. Han står mitt på scenen, kostymchefen tittar obekvämt på när Ingmar skäller ut honom. Jag funderar på om detta är »den pedagogiska ilskan« han pratade om. Den verkar privat. Men det kanske är kalkylerad teater. Att ge organisationen en dos av skrämsel så att alla skärper sig. Jag minns att det skrämde mig. Inte själva utskällningen men att det krävdes dessa hårda nypor för att få respekt, att hela arbetet, hela organisationen, hela »huset«, förutsatte rädsla. Jag tänkte att jag själv aldrig skulle lyckas bli regissör då, att jag var för mesig och konflikträdd.
Foto: Patrik Lundin
»Fanny och Alexander« har som alla bra verk många trådar, många ingångar. En av dem är kontroll kontra frihet, leken och fantasin som en rebellisk kraft. Regirollen är komplicerad. Självklart kräver den ett tydligt ledarskap för att skapa trygghet för skådespelarna som ska utsätta sig för mötet med publiken. Men för att skapa de bilder och situationer som verkligen innehåller fantasi och lek, som frigör de energierna i ensemblen, så krävs frihet från rädsla. Tron på rätt och fel, att ett geni sitter inne på alla svaren och ska förlösa dem ur skådespelarna genom våldsamma manipulationer, brukar inte vara frigörande för lek.
Om det ska kunna födas något nytt där kollektivet är delaktigt så krävs det att man tillsammans vågar utsätta sig för tomrummet, att inte veta, att ha det gemensamma modet att våga vara dålig. Det är ju naturligtvis en smaksak, men jag upplevde i många år en konstnärlig kris på Dramaten, särskilt dess stora scen; ett skickligt hantverk men alltför fantasilöst stelbent, förväntat – något som jag uppfattade kom ur rädsla. Rädslan som uppstår när man har något att förlora. När man tänker att man är på toppen av pyramiden, är den sanna väktaren av »kvalitet«. Och denna rädsla att förlora krävde en motkraft, den skräck som en auktoritär genipappa kunde sätta i en ensemble och tekniker för att de skulle orka arbeta. »Huset« var beroende av rädslan.
Ingmar Bergman hade ju inte själv skapat detta system, han ärvde det och var bra på att navigera i det. Och det var en annan tid. Men jag visste att det inte var så jag kunde eller ville leda och arbeta som regissör. Arbetet med »Fanny och Alexander« på Uppsala stadsteater minns jag som en lycklig tid. Att gå in i Bergmans text, hans bilder och längtan och försöka få fantasins och lekens uppror mot skräcken att inte bara sägas med ord utan faktiskt ta gestalt på scenen. När vi var på gästspel i Bogota, på den enorma teaterfestivalen Festival de Teatro Iberoamericano, och den colombianska publiken – med sina rötter i magisk realism och påverkade av enorma våldsamma konflikter i sin närhistoria – såg vår föreställning som en analogi mot fascism och hur just fantasin står mot repressionen, så var det för mig ett kvitto på att vi i några stunder tillsammans lyckades med att ge ett än starkare liv åt Bergmans text än filmen.
Linus Tunström
Artikeln är tidigare publicerad i nummer 5/2017 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826
