Nya spelregler sätter något på spel (ur nummer 4/2018)

 

Foto: Beata Holmgren

 

 

I pjäsen »Det nya riket« utgår dramatikern och skådespelaren Tove Olsson från sitt eget liv och väver samman det med dokumentära berättelser från hela Sverige för att försöka förstå något om tillståndet i vårt land, i vår globala tid. Inför publiceringen av Tove Olssons pjäs mejlade vi några intervjufrågor till henne och fick tillbaka det här svaret.

Hej Birgitta! Jag fick sådan prestationsångest när jag skulle svara på mejlfrågorna, så jag gjorde som jag är van vid, satte telefonen på rec. Och så ringde jag en kollega som fick ställa frågorna till mig. Så här blev texten:

 

Berätta lite om din bakgrund.

Jag kommer från en liten by på tio personer som ligger utanför en annan liten by på cirka hundra personer, som ligger utanför Åre.

 

När flyttade du därifrån?

När jag slutade gymnasiet, då flyttade jag till London. Jag var så dålig på engelska, plus att jag hade en dum engelskalärare som gillade att trycka ner nån i varje klass. Så jag flyttade dit för att komma över det där, innan resten av livet kunde börja.

 

Hur länge var du där då?

Jag blev kvar i sex år och utbildade mig till skådespelare där. Sen när jag kom hem till Sverige – jag hade ju ingen koll på nånting! Jag var så oskuldsfull då, ibland kan jag längta tillbaka till att vara sån. Jag tänkte att jag skulle söka jobb. Då tog jag fram telefonkatalogen, blundade och pekade. Det blev Mittipickteatern. På den tiden var det alltid nån slags intuition som ledde mig. Senare fick jag faktiskt jobb där.

 

Både i din pjäs »Tusen bitar – en cold case tragedi« och i »Det nya riket« använder du dig av dokumentärt material. Vad är det i det som lockar dig?

Jag älskar att samla på verkligheten, den överträffar ju för fasiken dikten hela tiden! Jag bara älskar hur människor pratar »på riktigt«, vi är alla så komiskt motsägelsefulla och uttrycker oss så skevt, om man tittar närmare på det. För mig är det som små skatter.

 

I vilken ände börjar en arbetsprocess för dig?

Det börjar med att nåt känns ofärdigt – ja, det är väl samma som det här med att jag flyttade till London – startskottet är att jag känner mig ofri på nåt sätt och att jag behöver ta makten över det.

Eller som med »Det nya riket«, det började med att jag kände mig så sjukt dåligt rustad för att möta människor i nöd, i min vardag, det var som att jag inte visste var jag själv började och slutade i det mötet. Vem ville jag hjälpa och varför? Och jag började fundera på hur vårt samhälle, vår vardag, har förändrats, och hur vi hanterar de förändringarna.

Det är en av de aspekter jag tycker om med att jobba dokumentärt, att det ger mig möjlighet att sila materialet genom mig själv. Att jag kan undersöka en frågeställning inifrån, i mötet med andra människor. Och att jag kan få användning för mina egna pinsamma sidor.

 

När fick du senast en sån här kick som du beskriver, av att samla på verkligheten?

I spöregnet idag såg jag en liten gumma utanför Ica som höll på med en tom plastkasse, och försökte sätta den på huvudet för att skydda håret. Hon höll på i en evighet, ett tag såg det ut som en rånarhuva. Men detaljer från verkligheten betyder ju ingenting i sig själva. Det är tillsammans när de bildar ett mönster, som nåt kan ta gestalt.

Efter insamlingsfasen är det som att jag har en stor degklump av material, och då börjar arbetet med att hitta nån slags form för den här geggan. I det stadiet brukar jag ta hjälp av min partner Oskar Thunberg. För han är banne mig bäst på det!

Jag bearbetar och hittar nog på mer än jag vill erkänna. Det är liksom dubbelt. Ibland ändrar man ju för att komma åt sanningen och efter ett tag så börjar karaktärerna leva sitt eget liv.

 

Vilka människor har du sökt upp i arbetet med pjäsen?

Jag har försökt jobba intuitivt och »följa mig själv«. Ibland har jag bara satt mobilen på rec i vardagssituationer, och ibland har jag sökt upp professionella personer som jobbar med närbesläktade frågor, som nån på FN, nån psykologiprofessor och så vidare. Jag läste jättemycket på nätet och i tidningar och om det var nån person som jag inte kunde sluta tänka på – om nån gav mig hjärtklappning – då kontaktade jag den. Som en kvinna som gjorde ett inlägg i ett forum om att vi borde bygga väldigt höga murar, hon var så otroligt … jamen, med hjärtat på skjortärmen, och hon berörde mig för hon var så naken i det. Jag hade hjärtklappning när jag skickade ett sms till henne, till ett nummer jag hittade på Eniro.

Jag tänkte att den här människan kommer ju tycka att jag är galen. Jag har skickat många såna mejl och sms.

 

Och hur reagerade de då?

Faktiskt alla jag kontaktade svarade ganska direkt. De ville prata. En tjej som jobbade på Migrationsverket, det var jättesvårt att hitta nån där för det är ju en sån stigmatiserad yrkesgrupp, men hon svarade direkt: »Jag är för att medverka till allt som kan nyansera bilden av oss, att vi också är människor.«

 

 

 

Foto: Patrick Degerman

Dockan Tove i »Det nya riket«, som alltså föreställer Tove Olsson. Dockmakare är Jenny Bjärkstedt.

 

 

Du är ju också med på scenen, vad har du stött på för utmaningar i och med det?

I och med att jag känner de här personerna som vi gestaltar har en utmaning varit att frigöra mig från facit. Men det som varit svårast har varit att släppa kontrollen över hur jag uppfattas, att inte gömma mig inför mina kollegor. När vi repeterade lyssnade vi ju till exempel på mina inspelade terapisessioner! Det är liksom bara att äta upp det. Det pinsamma.

 

Vad skulle du säga att »Det nya riket« handlar om, för dig alltså?

Om Sverige idag, det nya riket, den här platsen som vi befinner oss på tillsammans. Jag får upp nån bild av hur vi liksom har slungats ihop, hur de här stora geopolitiska förändringarna, ansiktslösa krafter – hur de på gott och ont har förändrat spelreglerna för vår vardag och hur vi nu sprattlar runt och kämpar på för att hantera alla mänskliga dilemman som vi ställs inför. Ett annat svar skulle kunna vara att den handlar om gränser – yttre och inre.

 

Vilka ämnen tycker du är viktiga att belysa på en teaterscen just nu?

Jag tänker att konsten … att det jag tror vi verkligen kommer behöva framöver, det är att ge varandra kraft, att orka. Och hopp om att förändring går; att komma bort från den här förlamande känslan av maktlöshet. Jag tror vi är så chockade över det här nya: populismen, fascismen, känslan av undergången runt hörnet.

 

Men är det inte risk att det blir jävligt tråkigt om det bara ska vara så här uppbyggligt?

Ja, jo, fast det måste ju inte vara duktigt, vad som helst kan ju vara hoppfullt. Det kan ju vara navelskådande eller existentiellt eller jättepolitiskt eller hur som helst, det vet man ju inte innan.

En grej som inte kan lämna mig, det är … Jag har börjat tänka på det här med dadaisterna, som föddes ur första världskriget och allt hemskt.

 

Jag tror vi är så chockade av det här nya: populismen, fascismen, känslan av undergången runt hörnet.

 

Det var som att nollpunkten var nådd, hur går man vidare då? Vad fan hette de som målade genom att kasta sig i rep och falla ned på målningen med kroppen?

Det är min brasklapp, att man vet inte hur konsten mest kommer behövas i framtiden. Leken, fantasin, eller det meningslösa, stå och kasta en boll och säga konstiga saker – det kanske är det som ger mig mest läkning då?

 

Vad har du för planer framöver?

I våras spelade vi »Det nya riket« på Malmö Dockteater, och under hösten turnerar vi med föreställningen i Gävleborg, med Folkteatern. Sen kommer en spelperiod med Lumor på Orionteatern i Stockholm. Vi är tre teatrar som samarbetar. Efter det vet jag faktiskt inte vad som händer.

 

När det är slut, man blir drabbad av att det är tomt. Nu har du skapat nåt meningsbyggande för dig själv, ett konstverk, och sen så står man där efteråt och vet inte … Då måste man väl in och bygga nästa berättelse och då måste det ju bli så här tomt först.

Jag längtar efter att få jobba med andras pjäser. Jag skulle gärna ha ett liv där jag varvar det med att skriva och driva egna projekt. Jag har varit fast anställd på Västerbottensteatern tills alldeles nyligen, så jag känner mig lite vilsen i hur man söker jobb. Jag får väl lära mig det först.

Men före det så har jag bara en liiiten grej, som jag sparkat framför mig som en gammal tomburk i massor av år, och som jag har undvikit att ge mig in i genom att göra massor av annat. Den berättelsen kanske jag borde ta tag i. Kan jag tänka ibland. Eller jag vet inte. Jag vet verkligen inte om jag vill ta tag i den. Eller just därför kanske jag måste göra det. Vi får se. Nu fick jag hjärtklappning.

 

Mejlintervju: Birgitta Haglund

Telefonintervju: Richard Dinter

 

 

Fakta: »Det nya riket« är ett samarbete mellan Malmö dockteater, Folkteatern Gävleborg och Lumor. Pjäsen bygger på verkliga händelser och dokumentära berättelser, från vitt skilda platser i Sverige. Under hösten turnerar föreställningen i Gävleborgs län (till och med den 25 oktober) och spelas därefter på Orionteatern i Stockholm (28 november-3 januari).

 

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 5/2017 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826