En Tartuffe som fick stanna i kulissen (publicerad i nummer 4/2021)

 

 

 

Porträtt, IMG_5478, foto Johan Sundell

Johan Holmberg beskriver det senaste året som ett år av ensamhet, isolering och borttappade vänskapsrelationer: »ett år av död«. Foto: Johan Sundell

 

 

 

Flera av det senaste årets inplanerade teateruppsättningar kommer aldrig nå sin publik. En av dessa är Tartuffe på Malmö stadsteater. Skådespelaren Johan Holmberg skriver här om arbetet med en roll som aldrig fick ta klivet ut i strålkastarljuset på scen, och vad det inneburit för honom.

 

 

Man brukar säga att teater är ögonblickets konst. Rollen upphör att finnas till i samma ögonblick som ridån går ner och finns endast kvar som ett minne hos skådespelaren och publiken, ibland dokumenterad med några ord av en recensent, kanske ett par föreställningsfoton.
Vad händer då med ett rollarbete som aldrig får möta en publik? Som därmed aldrig får födas fullt ut och speglas och utvecklas i det mötet? Kapslas det in och fortsätter att leva sitt liv inuti skådespelaren som ett inbäddat löfte, en parasit, ett ärr? Har det ett värde ändå, för skådespelaren? Har skådespelarens arbete ett värde överhuvudtaget om mötet med publiken uteblir?

 

 

 

Har skådespelarens arbete ett värde överhuvudtaget om mötet med publiken uteblir?

 

 

 

Tartuffe på Malmö stadsteater var en av alla de uppsättningar som aldrig fick gå till premiär detta år, detta skitår, detta annus horribilis. Det skulle bli en påkostad uppsättning på Hipp, teaterns stora scen, den vackra cirkusbyggnaden från förra sekelskiftet. Jag hade blivit erbjuden att spela titelrollen – den genomfalska, religiösa hycklaren som lyckas charma familjefadern Orgon men mest av allt vill åt hans hustru. En klassisk roll, många fina skådespelare har tagit sig an den genom åren.
Jag var väldigt exalterad, förväntansfull. Det är inte ofta i ett yrkesliv som man får en sådan här möjlighet. Ibland går det lång tid mellan de stora, utmanande uppgifterna och att bara bli erbjuden en sådan här roll känns som en seger, en belöning.
Till vardags tillhör jag den fasta ensemblen på Dramaten, och jag bestämde mig efter en viss tids vånda för att ta tjänstledigt därifrån. Dramaten är en fantastisk arbetsplats, den bästa jag har varit på, men man kan ju behöva en paus ibland … jag från Dramaten, Dramaten (och dess publik) från mig.
Så i början av februari 2020 reste jag till Malmö. Jag installerade mig i min fina lånelägenhet på Gamla Väster. Vi hade kollationering, vi började repetera. För mig var det underbara veckor – jag fick möta våren i en ny stad, och arbeta med nya inspirerande kollegor som sporrade mig att göra mitt absolut bästa. Jag satt på biblioteket och läste allt jag kunde komma över om Tartuffe, om Molière, om alexandrin.
Samtidigt hade vi börjat höra talas om ett virus som spred sig över världen. Folk tappade lukt och smak, vissa fick problem med andningen, en del dog en förfärlig död. För varje vecka som gick växte oron för vilka konsekvenserna skulle bli – för samhället, för individen och för teatern. En kollega i ensemblen blev smittad och stannade hemma från repetitionerna. Någon annans partner hade varit i kontakt med en person som blivit sjuk. Själv började jag tänka på hur mycket jag skrek och spottade på scenen under de mest intensiva monologerna. Om eventuella droppar av smitta skulle nå ut till publiken på första bänkraden och huruvida jag borde tona ner mitt utspel för folkhälsans skull. Jag köpte handsprit och D-vitaminer och extra toapapper. Vi slutade kramas, vi slutade skaka hand … men arbetet rullade ändå på.

 

 

 

Det känns som att under lång tid bygga en månraket och förbereda uppskjutningen i detalj, och sedan aldrig få skicka upp skiten i rymden …

 

 

 

Snart stod den monumentala scenografin på plats, vi kunde börja prova våra kostymer och ha genomdrag med mask och ljus. Vår version av Tartuffe var inspirerad av incel-kulturen, om en kränkt manlighet som anser att feminismen har gått för långt, om krocken mellan upplysning och fördom. Biljetterna sålde på och repetitionerna gick in i den sista fasen. Vi började bli redo att möta publiken.
Viruset fortsatte dock att breda ut sig, och en efter en beslutade landets teatrar att stänga ner sina verksamheter. Malmö stadsteater väntade längre än de flesta, smittspridningen i Malmö var ganska låg till en början. Men en vecka före den tänkta premiären i slutet av mars kom det oundvikliga beskedet – premiären ställdes in och uppsättningen pausades tills vidare. Allting hängde i luften ett tag … kunde vi kanske ha premiär senare i maj? Eller efter sommaren, i augusti?
Vi hade ett sista genomdrag, en intern redovisning av arbetet vi hade gjort så långt. Ett tjugotal anställda från teatern var där och tittade. För mig, för oss, kändes det betydelsefullt att i alla fall några såg vad vi hade gjort. »Publiken kommer att älska det här«, sa vår dramaturg.
Antalet smittade och döda fortsatte att stiga runtom i Sverige och världen, och ganska snart bestämdes att hela projektet skulle flyttas fram ett helt år, till våren 2021. Då skulle ju pandemin naturligtvis vara över … Jag fick frågan om jag återigen kunde vara med då. Efter lite betänketid och ytterligare vånda bestämde jag mig för att tacka ja och tog tjänstledigt ännu en gång från Dramaten.

 

 

 

EMP_Tartuffe_Press_3171

”Tartuffe” på Malmö stadsteater fick aldrig sin premiär, men teatern hann ta repetitionsbilder ett par veckor före den tänkta premiären. Här syns Johan Holmberg i rollen som Tartuffe. Foto: Emmalisa Pauly

 

 

 

Så gick det ett år.
Ett år av död. Ett år av ensamhet och isolering och borttappade vänskapsrelationer. Ett år utan teater, utan publik i salongen. Inga premiärnerver, inget mingel i foajén, inga samtal och analyser, inga recensioner och slutfester. Åh, det har varit så sorgligt … Inget är så ödsligt som en tom teater.
Undantag har funnits. En del uppsättningar har trots allt gått till premiär, till en början inför femtio personer i publiken, så småningom inför åtta personer. Med trygga avstånd både i salongen och mellan skådespelarna på scenen. Kroppskontakt har undvikits, ansikten har varit vända från varandra, flaskorna med handsprit utplacerade överallt i kulisserna. Dagliga snabbtester med pinne i näsan.
Framförallt har streamade föreställningar verkat som ett magert substitut. Med få undantag har utbudet bestått av gammal skåpmat ur teatrarnas arkiv eller hastigt avfilmade aktuella föreställningar som inte nämnvärt har anpassats till det digitala formatet. Teatrarna har gentemot bidragsgivare och allmänhet kunnat ge sken av att verksamheten rullar på nästan som vanligt. Själv har jag inte orkat se någon streamad teater nästan, blivit trött av bara tanken. Teaterns raison d’être är och har alltid varit nuet och det delade utrymmet, publikens och aktörernas vetskap om varandra, samskapandet. Jag älskar film, men teater är något helt annat. Där riskerar kroppar och sinnen något i realtid. Och det är just det jag vill uppleva.
Vad hände med scenkonsten i Sverige 2020/2021? Det har varit ett förlorat år i så många konstnärers liv. Kunde kulturministern och hennes departement ha gjort mer för att värna vår bransch, som har drabbats så hårt av en trubbig lagstiftning? Vem ska stå till svars? Behövs en haverikommission? Politiker och teaterledningar har varit väldigt defensiva, trängda av ett upphetsat tonläge. Trots svag evidens för att smittan skulle spridas just på teatrarna. Åtta personer i salongen på teatrar med flera hundra sittplatser? Alltmedan köpcenter, restauranger och andra arbetsplatser kunnat sluka hundratals?
Många frilansare har förlorat jobb och inkomster under året, en del har tvingats lämna yrket. Vi som är privilegierade nog att ha trygga anställningar har på många håll ändå kunnat fortsätta arbeta. Vi har repeterat, förberett oss och följt nyheterna, presskonferenserna och smittkurvorna. Vi har, likt Officeren i Ett drömspel, han som väntar på sin älskade Victoria, hoppats att teatrarna ska få öppna igen och att vi åter ska få känna spänningen, nerven, euforin när ridån går upp. Själv arbetade jag med två produktioner på Dramaten under året, Berusade och Cabaret. Den ena bidde en streamad version, den andra är framflyttad till hösten.

 

 

 

Åh, det har varit så sorgligt … Inget är så ödsligt som en tom teater.

 

 

 

2020 blev 2021, vaccinet började rullas ut och den andra vågen klingade av. Och äntligen skulle uppsättningen av Tartuffe bli av, trots allt. Jag skulle till slut få göra min version av den där ensamma, märkliga, charmiga falskspelaren …
Då kom den tredje vågen. Och bara några få veckor innan vi skulle ha återupptagit repetitionerna i april 2021 fattades beslutet att lägga ner föreställningen, permanent denna gång – den skulle bli alltför svår att »covidsäkra«, och det var också bestämt sedan länge att Hipp skulle renoveras under lång tid, en ytterligare framflyttning var inte möjlig.
Helvete också.
Man kan definiera melankoli som »saknaden efter det man aldrig haft«. Så detta är då den ultimata melankoliska upplevelsen som skådespelare – ett plötsligt avsked av en roll som jag hade hoppats så mycket på. Att skiljas ifrån den i förtid skapar svåra fantomsmärtor. En fysisk saknad efter rollen, kollegorna, teatern, staden. Det känns som att under lång tid bygga en månraket och förbereda uppskjutningen i detalj, och sedan aldrig få skicka upp skiten i rymden … eller som en vän beskrev det: som att planera och tillaga en avancerad nyårsmiddag för att sedan när allt är klart bara raka ner det i en sopsäck, utan att ens ha smakat på maten.
En inställd uppsättning är också en uppsättning.
Vi hade hunnit långt, uppsättningen var i princip klar. Det finns till och med foton, tagna vid ett genomdrag ett par veckor före den tänkta premiären. Det ser så färdigt ut – kostymerna, scenografin, ljussättningen. Men … var det bra? Skulle uppsättningsidén hålla hela vägen? Skulle min rolltolkning hålla ihop? Skulle jag lyckas få publiken att skratta? Det får vi aldrig veta. Vi fick aldrig pröva vårt arbete inför publikens ögon, se och höra reaktionerna från ett fullsatt Hipp och liksom fladdermöss pejla av rummet och kropparna därute.
Jag känner mig så snopen, så besviken. Men ibland anar jag också en annan känsla. Den lite förbjudna känslan av befrielse, att jag slapp göra det. För tänk om jag hade misslyckats? Jag hade kanske förberett mig för mycket, gått för tekniskt och metodiskt till väga? Att spela en huvudroll på en stor scen är att utsätta sig, att riskera sitt rykte. Man drar ett tungt lass och ingen roll spelar sig själv, arbetet måste göras och ibland lyckas man, ibland inte. Man jämförs med andra, och många har åsikter om hur rollen bör göras.
Bluffen hade kunnat avslöjas. »Johan är ingen riktig skådespelare. Johan är inte mogen att axla den rollen. Till det behövs en STOR skådespelare …«
Jaja, whatever … Det får vi aldrig veta.

 

 

 

3 Tartuffe, Malmö stadsteater, med Fredrik Gunnarson, under bordet, Johan Holmberg och Karin Lithman foto Emmalisa Pauly

”Tartuffe” på Malmö stadsteater, med Fredrik Gunnarson i rollen som Orgon (under bordet), Johan Holmberg i rollen som Tartuffe och Karin Lithman i rollen som Elmire. Foto: Emmalisa Pauly

 

 

 

Några dagar före midsommar är jag på tillfälligt besök i Malmö. Jag söker mig till kvarteren kring Hipp. Vill medvetet korsa mina spår, knyta ihop min Tartuffe-påse, få ett avslut. Jag känner mig som en inkräktare, en sentimental snyltare, och hoppas att ingen ska se mig där jag smyger runt, det vore lite pinsamt. Vill ju bara på något sätt sluta cirkeln. Min resa som började för nästan två år sedan och som innehöll så mycket förväntningar, och så stor besvikelse. Jag tittar försiktigt in genom fönstren till biljettkassan, men går aldrig in på teatern. De håller på med nya uppsättningar nu, blickar framåt, de har säkert redan glömt mig, buhu … Och det är så det ska vara.

 

 

 

Jag känner mig så snopen, så besviken. Men ibland anar jag också en annan känsla. Den lite förbjudna känslan av befrielse, att jag slapp göra det.

 

 

 

Nu är sommaren över och Teatersverige har återigen öppnat sina portar och börjat ta emot publiken. Det är full aktivitet på Malmö stadsteater såväl som på Dramaten, där jag nu är tillbaka efter tjänstledigheten. Det känns lite ovant, pirrigt på något sätt, som första dagen i skolan. Tänk om man har tappat stinget under det här året? Tänk om man blivit skraj, insett att denna humla inte kan flyga, att det är omänskligt att ställa sig på en scen inför hundratals människor?
»Hösten är min vår, ty då öppnas teatern igen«, säger Officeren i Ett drömspel. Ja, en lång frustrerad väntan är nu över. Under detta år har vi skådespelare inte fått den bekräftelse vi är vana vid – applåder, recensioner och beundran. Men när jag känner efter så inser jag att det är något annat jag saknat ännu mer. En motsatt känsla – den att få dela med mig och istället ge publiken kärlek och uppmärksamhet, höra dem skratta eller uppröras, trösta dem med skönhet och vemod. Denna höst, som är teaterns vår, kan vi göra det igen. Och jag är så tacksam för det.

 

Johan Holmberg

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 4/2021 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826

 

 

 

 

 

ANNONSER
ANNONSER
Beställ digitala lösnummer

Nu kan du beställa en korttidsprenumeration av Teatertidningen, där du får tillgång till vårt senaste nummer och hela vårt digitala arkiv. Då får du cirka en månad på dig att läsa numret. Det kostar 50 kronor. Beställningen gör du via vårt prenumerationsformulär. Gå till ”prenumerera” (ovan) och klicka dig vidare.

Månadens citat

»Egentligen är jag en person som gillar när saker ställs in. Även sådant som jag tycker ska bli roligt att göra. Jag älskar liksom att slippa. Det är som att det skapas lite luft när redan planerade saker ställs in. Men nu har det blivit lite för mycket inställt. Även för min smak.«

Gunilla Heilborn

Folkoperan