Osten och hopp (ur nummer 1/2022)

Foto: Lena Blomqvist

»För vissa människor är denna dag den sista.« Det kunde gälla vilken dag som helst, men nu kommer orden från Ukrainas premiärminister Zelenskyj. Han syftar på de ukrainare som kommer dö medan de försvarar sin rätt till ett fritt land, då han via länk håller sitt omtalade brandtal inför EU-parlamentet. När jag börjar skriva på den här ledaren har Rysslands krig mot Ukraina pågått under sju dygn. Än så länge står Ukraina emot. Det har varit en vecka där världen plötsligt ställts inför hot om kärnvapenkrig. På radion talar de om krisberedskap och att MSB:s hemsida inte går att nå på grund av alla besökare som vill leta upp sitt närmaste skyddsrum. Under kommande natt tar Ryssland kontroll över Europas största kärnkraftverk, beläget i Ukraina. Tillvaron känns just nu oroande och overklig och att här presentera ett nytt nummer av Teatertidningen känns kanske aningen … futtigt. Går världen att känna igen när detta nummer når dig?

Nåväl, här hittar du ett tema kring en teatergigant som inte går att komma runt när det gäller svensk scenkonst, såväl för barn som vuxna – Suzanne Osten. Personligen var I lusthuset en av mina första riktigt omtumlande teaterupplevelser. Kanske har du någon egen Osten-favorit? Vi publicerar ett utdrag ur hennes självbiografi, en recension av boken och inte minst ett samtal med Simon Norrthon, Gustav Deinoff, Tiina Rosenberg samt Hilda Hellwig (i en separat intervju) om Ostens betydelse och arbetsmetoder. De lyfter bland annat fram att hennes föreställningar i grunden förmedlar något hoppingivande.

Teatr Powszechny, en av Warszawas största teatrar, har gjort sig känd för att spela vass och provokativ politisk teater. En av deras tidigare uppsättningar fick högerpopulister att samlas utanför teaterbyggnaden i protest, teatern blev hotad. I vintras gästspelade de på Dramaten med sin iscensättning av Hitlers Mein Kampf – apropå despoter som startar krig – och jag träffade då regissören och biträdande teaterchefen. De talade om hotet mot demokratin, om växande nationalism, men ingen av oss trodde väl då att mängder av människor några månader senare skulle komma flyende över den polska gränsen, från grannlandet. Kanske är det i tider som dessa som vi verkligen behöver teater, ja, all form av kultur, för att samlas, få perspektiv och just hopp.

Birgitta Haglund