Dramaten.Doc sänder ut varningssignaler – i en tid då demokratin är hotad

 

 

 

 

 

 

 

Hur ska teatern snabbt kunna reagera på det som händer i världen idag, via teaterns eget språk? Utifrån den frågeställningen föddes idén till Dramaten.Doc. Deras konstnärlige ledare Dmitri Plax lyfter i Birgitta Haglunds intervju fram vikten av att Sveriges nationalteater synliggör berättelser om händelser som skakar vår värld och han har utvecklat en unik blandform för detta – »gestaltade läsningar«.

 

Dramaten.Doc riktar in sig på att skildra omvälvande händelser i världen – det kan handla om krig, miljökatastrofer, demokratihot … Under våren, då de drog igång verksamheten, framförde de berättelser från konfliktdrabbade områden som Ukraina och Nagorno-Karabach, liksom diktaturer som Belarus och Ryssland. Dmitri Plax säger att de bland annat ville visa solidaritet med kollegor i dessa områden och fort kunna bereda plats för dem att berätta om det som händer.

 

Han exemplifierar med en föreställning den 24 maj, då de framförde pjäsen Den sköne riddar Finist av ryska dramatikern Svetlana Petrijtjuk (i översättning av Nils Håkanson). Hon sitter sedan i början av maj arresterad tillsammans med regissören Jevgenija Berkovitj som har satt upp pjäsen i Ryssland, båda anklagade för »rentvagning av terrorism«. Dramaten.Doc lyckades få tag på pjäsen, översätta den och repetera den – allt inom loppet av fyra veckor.

 

– Mer Dramaten.Doc än så blir det inte, säger Dmitri Plax.

 

På våra institutionsteatrar planeras annars repertoaren ofta för två år framåt i tiden och efter pandemin låg dessutom uppsättningar på kö.

 

– Idén är att vi ska kunna välja innehåll och bestämma vad vi ska spela så sent som möjligt utifrån det som händer i omvärlden, ungefär två veckor innan speltillfället bestämmer vi oss.

 

Där är översättarna och deras blixtsnabba arbete en viktig del, förklarar Dmitri Plax, som är mån om att lyfta fram dem.

 

Höstens program är ännu inte helt färdigställt, utöver speldatum och produktionsplanering. Men i skrivande stund har en bearbetning av boken Konsten att bekämpa en diktator, av filippinska journalisten och författaren Maria Ressa (i översättning av Manne Svensson) hunnit framföras. Ressa, som fick Nobels fredspris 2021, beskriver i sin bok hur demokratier världen över hackas sönder genom desinformation. Hon har genomgått en fem år lång rättsprocess där hon anklagats för skattebrott. Samma dag som Dramaten.Doc framför sin föreställning kommer nyheten om att hon frias från anklagelsen av den filippinska domstolen.

 

– Det gäller att ha en del fingertoppskänsla, säger Dmitri Plax.

 

 

Om nyheterna berättar vad som händer, då kan vi på teatern berätta varför.

 

 

Två år har han fått på sig för att utveckla verksamheten på Dramaten.Doc. Hittills har han bara mött positiva reaktioner på Dramaten. Han talar om samarbetsvilja och stöd, att det gäller på alla nivåer och avdelningar – alltifrån styrelse, dramaturgiat, produktion och konstnärlig ledare till teknisk personal, mask, kostym, press och marknadsförare. Och förstås – skådespelare:

 

– Alla tycker att vi gör något unikt och viktigt. Vår verksamhet löper vid sidan av den ordinarie repertoarplaneringen och i samspel med annat på Dramaten. Vår tanke är att det ska vara vitaliserande för hela verksamheten, inte minst för skådespelarna.

 

Dmitri Plax vill att Dramaten.Doc ska vara ett slags alternativ till nyhetsrapporteringen:

 

– Om nyheterna berättar vad som händer, då kan vi på teatern berätta varför. Vi har möjlighet att omvandla alla siffror som möter oss i media så att statistiken istället blir till människor av kött och blod.

 

Vid flera tillfällen återkommer han till att han vill bereda plats för »konstnärliga utsagor«, inte för panelsamtal. Han har utvecklat något han kallar för »gestaltade läsningar«, en ny form som ligger mitt emellan en fullödig föreställning där skådespelarna suddar ut distansen mellan text och gestaltning, och en klassisk reading rakt upp och ner där det däremot skapas en tydlig distans till texten. Skådespelarna har alltid med sig manuset på scen för att markera att texten står i centrum och att »orden delvis ska förbli ord«. På det sättet tror han att de kan leverera texter vars innehåll annars är nästintill outhärdligt att ta del av. Han exemplifierar med föreställningen Helvetet på Paradisgatan, av ukrainske journalisten Stanislav Asejev, som de spelade den 24 februari (i översättning av David Szybek).

 

– Den texten består av en timmes detaljerade skildringar av tortyr. Genom en gestaltande läsning skapas en rörelse mellan distans och närhet som gör att publiken förmår ta till sig en så pass tung text. Det var fullsatt den där kvällen och folk grät i salongen, men ingen lämnade sin plats.

 

 

De fylls av känslan av att det i Stockholm finns en stor institution, en erkänd teater som ser dem, ser deras arbete och vad som händer där de är.

 

 

Dmitri Plax märker att ny publik hittat till teatern och deras föreställningar, men en hel del »vanlig Dramatenpublik« har också dykt upp.

 

– Publikintresset är rätt stort. En utmaning är såklart att marknadsföra våra föreställningar, för det finns ingen tid till det. Vi går ut med att vi ska spela något bara två veckor innan föreställning. Men folk hittar till oss ändå.

 

Ett sätt att nå fler vore att filma föreställningarna och lägga upp materialet på nätet. Men med de rättigheter som krävs för detta skulle det bli krångligare och betydligt mer tidsödande att få till det.

 

– Idag använder vi oss av de enklaste rättigheterna som handlar om ett enstaka speltillfälle.

 

De dokumenterar däremot sina föreställningar, material som upphovspersonerna får ta del av.

 

– De flesta av dem blir positivt överraskade, eller nästan chockade, när de ser att det inte är en vanlig reading utan en föreställning.

 

Han säger att för dem som befinner sig i en utsatt situation betyder dessa föreställningar mycket:

 

– De fylls av känslan av att det i Stockholm finns en stor institution, en erkänd teater som ser dem, ser deras arbete och vad som händer där de är.

 

När de framförde texter av Ales Bjaljatski och Maksim Znak (i översättning av Ola Wallin och Hanna Sandborgh) – båda dessa författare sitter fängslade i Belarus, eftersom de försvarat yttrandefrihet och mänskliga rättigheter – sändes det ett tv-team från Warszawa för att bevaka föreställningen; i Belarus finns inga oberoende medier kvar.

 

– Teamet gjorde ett nyhetsinslag om uppsättningen, sedan gjorde de ett halvtimmesprogram om själva konceptet, och de intervjuade även Mattias Andersson – det betyder mycket för folk som är isolerade att få veta att deras kamp blir synlig.

 

 

Idag vet vi att vår demokrati och vår yttrandefrihet inte är något som vi kan räkna med att få ha kvar, om vi inte kämpar för det.

 

 

Vi återkommer till panelsamtalen och varför Dmitri Plax helst vill undvika sådana på scen. Han menar att det finns andra platser och plattformar för det.

 

– Samtal med konstnärer och experter är redan en etablerad form, där är det svårt att tillföra något nytt. Jag tror att vi istället kan initiera samtal genom våra föreställningar, att de kan väcka debatt och att samtalen sker efteråt, utanför teatersalongen.

 

Han hoppas att publiken ska lämna deras föreställningar med känslan av att vilja ta reda på mer om ämnet, kolla upp det. Han önskar alltså påverka publiken, få oss att känna att de samhällen som de här olika pjäserna skildrar, där det kan förekomma tortyr, förtryck, antidemokratiska rörelser – där ska vi i Sverige inte hamna. Att det blir någon form av varningssignaler.

 

– Idag vet vi att vår demokrati och vår yttrandefrihet inte är något som vi kan räkna med att få ha kvar, om vi inte kämpar för det.

 

 

Birgitta Haglund

 

 

 

Det nummer där denna intervju ingår, 213 (4/2023), finns att beställa här: Köp våra tidigare nummer – 09/- | Teatertidningen