Bokrecension

På de små scenerna – Carl Pfeiffer 1849–1909

Claes Rosenqvist

Oak Meadow Hill Editions, Stockholm 2026, 308 SID

ISBN 978-91-531-7251-2

För åtskilliga år sedan förberedde jag en kommenterad återutgivning av en skrift från studentkarnevalen i Lund 1890, Lund just nu! Arbetet resulterade i volymen Lund just då! (Föreningen Gamla Lund, 2014). Karnevalspublikationen innehöll bland mycket annat en ganska hånfull satir över en lokal amatörgrupp i Lunds fattigkvarter, ledd av skådespelaren Carl Pfeiffer. Att ta reda på något om denne visade sig synnerligen besvärligt. Trots en omfattande verksamhet som teaterledare runt om i Sverige under sent 1800-tal har Pfeiffer förblivit mycket litet omskriven och ihågkommen.

Skadan är nu avhjälpt. Litteraturforskaren Claes Rosenqvists minutiöst noggranna kartläggning av spåren efter Pfeiffer, med svensk lokalpress som främsta källa, har resulterat i en drygt trehundra-sidig volym, en kärleksfull kulturgärning.

Bokens stora värde är kultursociologiskt mer än biografiskt. Snarare än mannen är det landskapet han verkade i som skildras, med Rosenqvists ord de strukturer och hierarkier som kan urskiljas i 1800-talets svenska teaterlandskap, dess praktiska förutsättningar, dess infrastrukturförändringar, dess samhälleliga och konstnärliga skiljelinjer.

Med Claes Rosenqvists ord erbjuder Pfeiffers gärning en »blick underifrån« på svensk teaterhistoria. Teatersällskapen under 1800-talet förde en osäker kringflackande tillvaro, först med hästtransport, så småningom med ångbåt och tåg. Sällskapen präglades av hög personalomsättning. Lönen uteblev inte sällan. Det hände att direktören rymde från räkningarna, men lika gärna att missnöjda skådespelare övergav sin arbetsgivare: »den ena dagens teaterdirektör kunde nästa dag vara anställd av någon av sina skådespelare«, påpekar Rosenqvist. Det var svårt att hinna repetera in nya pjäser, och repertoaren blev därför ofta enahanda.

Teaterhus var länge en sällsynthet, primitiva, tillfälliga spelplatser desto vanligare. Under det sena 1800-talet byggdes teaterhus i allt fler städer, och inte minst tillkom folkrörelsernas föreningshus, där amatörteaterverksamhet ofta lockade talrik publik. Det fanns en tydlig klyfta mellan denna verksamhet och den professionella teatern. Pressen gjorde tydlig skillnad på teaterhusens »reguljära« teaterpublik, en alltmer homogen grupp från de »bildade klasserna«, och å andra sidan amatörsällskapens publik i föreningshusen.

Rosenqvist observerar också skiljelinjer inom yrkesteatern, främst på geografiska grunder. På orter där teater sällan bjöds kunde små turnerande sällskap med låg konstnärlig prestige, som Pfeiffers, accepteras – de var också ofta teaterpionjärer i sådana trakter – medan samma sällskap inte sällan mötte hård kritik i större, mera teatervana städer. Den noggranna genomlysningen av dåtida press visar att redaktionernas uppmärksamhet emellanåt var obefintlig, på mindre orter ofta välvillig men i större städer inte sällan raljant nedlåtande.

Läget vad gäller källor präglar den bild av Carl Pfeiffer som är möjlig att teckna. Brev, dagböcker och fotografier saknas, och som person förblir den som är föremål för biografin i många avseenden en skuggfigur. Kännedom om honom får hämtas indirekt, främst i tidningsläggen. Där får han beröm som komediaktör och kuplettsångare men tycks ha varit för storvuxen – och möjligen för dialektal – för att enligt tidens smak fungera i älskarroller.

Carl Pfeiffer växte upp som son utom äktenskapet till en torpardotter i Luleåtrakten. Fadern var skådespelaren och sångaren August Pfeiffer, verksam vid Kongliga Teatern i Stockholm och med ett eftermäle som »tämligen obetydlig«. Denne hade avbrutit sin karriär då han blev änkling och tillbringade några år under 1840-talets slut som jägmästare vid kungens bruk i Norrbotten. Då Carl var sju år gammal gifte sig hans mor, som hade varit jägmästarens piga, med en annan man. Carl växte sedan upp med styvfaderns efternamn, Grönlund, innan han i 18-årsåldern tog sin biologiske fars namn. Han hade vid det laget tagit värvning som garnisonssoldat vid Svea artilleriregemente. Efter sju års tjänstgöring där avvek han och blev i stället skådespelare.

Efter några år som anställd i olika turnerande teatersällskap (främst Axel Holmgrens och Emil Rylanders) etablerade Carl Pfeiffer en egen trupp som framträdde på en lång rad orter i både Sverige och Finland under sent 1870- och tidigt 1880-tal. När han gifte sig 1884 hade han bakom sig ett decenniums intensivt turnéliv som professionell skådespelare och teaterledare. För att han och hustrun Betty skulle kunna stanna längre på en ort övergick han nu i stor utsträckning till verksamhet som amatörteaterledare och folklig nöjesarrangör. I amatörverksamheten kom både de medverkande och publiken från arbetar- och lägre borgarklass. För amatörteaterframträdandena återkom annonsformuleringen »under ledning och biträde af aktören Pfeiffer«, medan de »muntrationsfester«, maskeradbaler och andra nöjestillställningar han anordnade brukade rubriceras som »folk-nöje«.

Hustrun Betty var yrkesverksam som entreprenör, och även om paret flyttade ofta kom de ändå fortsättningsvis att bo kvar under något längre perioder på respektive ort, där hon (inte sällan under makens namn) drev serveringsrörelse, kostymuthyrning, charkuteri, diversehandel eller liknande. Som komplement till Pfeiffers inkomster som amatörteaterledare bör hennes verksamheter ha varit avgörande för parets ekonomi.

Pfeiffers gärning var nog i många avseenden representativ för det skikt av teaterkonst där han var verksam. Liksom andra teaterdirektörer fann han sig återkommande i situationer där lösningen blev att smita från räkningarna på en ort. Liksom andra återanvände han i stor utsträckning till samma textmaterial gång på gång, både som direktör för turnerande sällskap och som amatörteaterledare: exempelvis Ibsens Kämparne på Helgeland, Johanne Luise Heibergs En söndag på Amager och Hodells Andersson, Pettersson och Lundström.

Pfeiffers tid var också folkrörelsernas. Som nöjesarrangör samverkade han på flera orter med nykterhetslogerna, som kunde tillhandahålla spelplatser – men som inte alltid såg med blida ögon på vare sig den andliga eller lekamliga spis som paret Pfeiffer erbjöd. Han var personligen bekant med August Palm, deltog i arbetarmöten, engagerade sig för rösträtt och mötesfrihet, och just under sin tid i Lund 1890 framträdde han som förstamajtalare med argument för införande av åtta timmars arbetsdag.

Bokens myllrande detaljrika framställning är genomgående fängslande, genomreflekterad och i huvudsak välstrukturerad. En slitning mellan det kronologiska upplägget och ett behov av att tematisera vissa fenomen gör sig visserligen påmind i åtskilliga formuleringar av typen: »Jag återkommer till detta.« Här hade sidhänvisningar varit till god hjälp för läsaren.

En undersökning av detta slag hade knappast varit möjlig utan digitaliseringen av svenska och finska dagstidningar. Den visar övertygande vilka möjligheter som härigenom öppnar sig att belysa nya perspektiv på teaterhistorien, och man vill hoppas att Rosenqvists ambitiösa pionjärverk inspirerar till många sådana forskningsansatser.

Sven Bjerstedt

Professor i musikpedagogik med inriktning mot scenkonst och improvisation, vid Teaterhögskolan i Malmö, Lunds universitet.