Nyheter
Rädda Teater Giljotin – en av få kvarvarande scener i innerstan
Här publicerar vi ett öppet brev till Kulturrådet, skrivet av Rikard Borggård, vd och konstnärlig ledare för Teater Giljotin, och Tana Maneva, verksamhetsledare för Teater Giljotin Laboratorium. Denna frigrupps mångåriga verksamhet, som är en viktig del av svenskt teaterliv, är nu hotad efter att Kulturrådet har dragit in deras verksamhetsstöd.
Kulturrådets beslut att efter nära 30 år, dra in verksamhetsstödet till Teater Giljotin utan förvarning eller dialog, riskerar att stänga ner verksamheten. Det vore kulturpolitiskt destruktivt, och ett slag mot den fria kulturen.
Teater Giljotin är ingen marginell aktör – det är en central institution!
I över tre decennier har Teater Giljotin varit en av de mest betydelsefulla fristående scenerna i Sverige. Teatern var först i världen utanför Norge att spela Jon Fosse. Den har genomfört internationella samproduktioner med Nederländerna, Bulgarien, Tyskland och Japan, öppnat för en ny generation scenkonstnärer, och drivit ett laboratorium som blivit internationellt erkänt för sin experimentlust och tvärdisciplinära konstnärlighet. Dessutom har Teater Giljotin seglat upp som en växande live-musikscen för både nyskriven klassisk, elektronisk och konstmusik.
År 2026 planerar Teater Giljotin ett kraftfullt steg in i framtiden med ett konstnärligt program som präglas av internationella samarbeten, nyskapande scenkonst och en orubblig tro på teaterns förmåga att spegla och förändra världen.
Vårt scenkonstlaboratorium, med sitt utforskande arbete öppnar 2026 upp för nya deltagare i processen mot sitt tredje performance-verk. Vi har inplanerade gästspel internationellt, vilket ytterligare befäster Giljotins internationella räckvidd.
Under året planeras även workshop och masterclasses, både med våra in-house medarbetare och internationella scenkonstnärer.
Vi fortsätter Teater Giljotins långsiktiga engagemang för nästa generation konstnärer och för utvecklingen av nya sceniska uttryck genom samarbete med unga scenkonstnärer.
Med blicken riktad utåt och rötterna djupt förankrade i en radikal teatertradition vill Teater Giljotin fortsätta att vara en levande mötesplats för konstnärer, publik och idéer, där det lokala möter det globala, där teatern inte bara speglar samtiden, utan också vågar utmana den.
Allt detta äventyras nu!
I en tid då scener redan är en bristvara i Stockholm skulle en nedläggning av Teater Giljotin inte bara innebära att en scen tystnar, utan att en hel ekologi av fria konstnärer, internationella samarbeten och konstnärlig förnyelse går förlorad.
Teater Giljotin måste räddas!
Rikard Borggård, vd och konstnärlig ledare, Teater Giljotin
Tana Maneva, verksamhetsledare, Teater Giljotin Laboratorium
Teater Giljotin, Torsgatan 41, 113 62 Stockholm, teatergiljotin@gmail.com +46 706736122
Med stöd av:
Jon Fosse, dramatiker och författare – Nobelpristagare i litteratur 2023
Pelle Rådström, manusförfattare
Maria Eriksson-Hecht, regissör
Ann Petrén, skådespelare
Niklas Rådström, författare
Tarik Saleh, regissör
Daniel Suhonen, politisk debattör
Torkel Pettersson, skådespelare
Gustaf Skarsgård, skådespelare
Hedda Stiernstedt, skådespelare
Alexis Almström, musiker och regissör
Amanda Ooms, skådespelare och konstnär
AK von Malmborg, konstnär och artist
Alexej Manvelow, skådespelare
Mikael Marcimain, regissör
Alexander Skarsgård, skådespelare
Alexandra Ahndoril, författare
Alexander Ahndoril, författare
Evin Ahmad, skådespelare
Anneli Martini, skådespelare
Jennie Silfverhjelm, skådespelare
Goran Kapetanovic, regissör
Sanna Lenken, regissör
Levan Akin, regissör
Lo Kaupi, regissör
Gunilla Röör, skådespelare och regissör
Andrea Edwards, skådespelare
Darynn Zimmer, performer/producer – Berlin/New York
Antonio Lai da Teulada, artistic director/producer – Berlin/New York
Nathalie Alvarez Mesén, regissör
Eriko Makimura, pianist och performanceartist – Japan
Gabriella Pichler, regissör
Emil Almén, skådespelare
Pernilla August, skådespelare och regissör
Inger Edelfeldt, författare
Adam Lundgren, skådespelare
Veronica Zacco, manusförfattare
Joanne Grüne-Yanoff, konstnär, författare
Pierre Guillet de Monthoux, prof. Handelshögskolan och Academic director för SSR Art Initiativ
Adam Lundgren, skådespelare
Rojda Sekersöz, regissör
Anna Sise, skådespelare
Lisa Aschan, regissör
Nanna Blondell, skådespelare
Vasil Vasilev, teaterchef, National Theatre Ivan Vazov, Bulgaria
Vasilka Boumbarova, international relations, National Theatre Ivan Vazov, Bulgaria
Mira Todorova, chefsdramaturg, National Theatre Ivan Vazov, Bulgaria
Galin Stoev, regissör, Bulgaria/France
Per Sandberg, skådespelare
Sunil Munshi, regissör och skådespelare
Kajsa Ernst, skådespelare
Ardalan Esmaili, skådespelare
Per Lasson, skådespelare
Andreas T Olsson, skådespelare
Dessy Gavrilova, co-founder och curator, Vienna Humanities Festival
Jonay Pineda Skallak, skådespelare
Malin Lagerlöf, manusförfattare
Amanda Jansson, skådespelare
Gizem Erdogan, skådespelare
Ylva Gustafsson, regissör och professor filmregi
Göran Du Rees, regissör och professor emeritus filmregi
Ninja Thyberg, regissör
Lena Endre, skådespelare
Josef Kersh, skådespelare
Staffan Julén, filmare och författare
Alexander Onofri, regissör, teater- och filmlärare
Ann-Sofie Rase, skådespelare
Åsa Kalmér, regissör
Malin Crépin, skådespelare
Angela Kovács, skådespelare
Philip Zandén, skådespelare
Klas Östergren, författare
Madeleine Grive, chefredaktör 20-tal
Johannes Schmidt, regissör och manusförfattare
Karina Holla, skådespelare och regissör
Tobias Hjelm, skådespelare
Lars Lundström, manusförfattare
Päyam Tabatabayi, musiker och kompositör
Ulla Kassius, scenograf och regissör
Zardasht Rad, skådespelare
Ekaterina Kisten, skådespelare
Eva Dahlman, regissör
Melody Parker, regissör
Iwona Preis, VD Intercult
Claes Ljungmark, skådespelare
Max Ulvesson, skådespelare
Eva Melander, skådespelare
Jenny Nörbeck, regissör
Iwona Preis, VD Intercult
Johan Petri, regissör
Anna Holter, koreograf och regissör
Ia Langhammar, skådespelare
Peter Viitanen, skådespelare
Göran Fröst, musiker och kompositör
Erika Höghede, skådespelare, ämneschef teater – SKH
Pia Halvorsen, skådespelare
Åsa Hoang, teaterproducent – Teater Fatal
Matilda Belin Larsson, regissör – Teater Fatal
Peter Modestij, manusförfattare
Alexander Abdallah, skådespelare
Harald Stjerne, dramatiker och professor emeritus i filmmanus
Kristian Hallberg, dramatiker
Elisabeth Åsbrink, författare och kulturjournalist
Anders Rydell, författare och kulturjournalist
Petar Todorov, teaterchef, State Puppet theatre, Burgas, Bulgaria
Juliana Saiska, konstnärlig ledare, Emergency Theatre, Sofia, Bulgaria
Velislav Pavlov, skådespelare, National Theatre Ivan Vazov, Bulgaria
Mladen Alexiev, chef international Relations Department, National Theatre Ivan Vazov, Bulgaria
Elena Dimitrova, skådespelare, National Theatre Ivan Vazov, Bulgaria
Pavlina Doublekova, chef dramaturgiatet, National Theatre, Ivan Vazov Bulgaria
Katya Petrova, regissör
Teatern som kyrka
|
I det här dubbelnumret fördjupar vi oss i temat teater och tro, vad det finns för likheter mellan teatern och kyrkan, och för skillnader.
Vi inleder numret med att historikern och författaren Bo Eriksson visar på hur religionen och teatern har följts åt genom årtusendena, att de ibland har varit bundsförvanter och ibland fiender.
Sofia Rönnegård samtalar med Lotti Törnros om varför hon som skådespelare nu har valt att utbilda sig till präst och om vad som förenar dessa två yrken.
Hur kan kyrkan erbjuda alternativa scenrum för teater och vad kan dessa scenrum addera till publikupplevelsen? Sara Beer intervjuar Irma Schultz som leder verksamheten i Benhuset, Katarina församling, och Ludvig Lindelöf som driver Kulturkyrkan, Annedals församling.
Marie Starck har samlat Dritëro Kasapi, konstnärlig ledare för Riksteatern, Isabel Cruz-Liljegren, dramatiker och regissör samt Lena Sjöstrand, präst som arbetat med kyrkospel, för att under ett rundabordssamtal försöka ringa in hur religion och tro skildras på svenska teaterscener idag. Medan Birgitta Haglund träffat religionshistorikern David Thurfjell och teatervetaren Christina Svens, i ett rundabordssamtal om vad kyrkan och teatern kan fylla för behov i dagens samhälle.
Birgitta Haglund skriver även om projektet Point of You där man genom deltagarbaserad teater försöker stärka det demokratiska samtalet, få publiken att lyssna på varandra. Helena Hammarskiöld, initiativtagare och processledare samt regissörerna Tomas Rajnai och Jörgen Dahlqvist berättar om projektet och den forskning som är kopplad till det.
I Norge satsas det på att få fram nyskriven dramatik för scenen. Svante Aulis Löwenborg inviger oss i detta genom att samtala med Ingrid Werne
|
Foto: Ola Myrin, Historiska museet, SHM
Nilsen, dramaturg vid Det Norske Teatret, Idun Vik, konstnärlig ledare för Cornerstone och Camara Lundestad Joof, konstnärlig ledare för Dramatikkens Hus.
Natacha López har intervjuat Giles Foreman som driver egna skådespelarutbildningar i London och Paris. Foreman vill förvalta det kunskapsarv som de lärare han själv undervisats av har förmedlat, bland annat svenske Yat Malmgren som utvecklade YAT-tekniken.
Populistiska slovakiska kulturpolitiker har under det senaste året avskedat en lång rad kulturchefer. Lucia Cajchanova har besökt Bratislava för att ta tempen på teatern i Slovakien och undersöka vad som spelas på landets scener. Medan Christina Wahldén har varit i Australien och tagit del av några föreställningar. Bland det mest intressanta man kan se där är uppsättningar om urbefolkningens erfarenheter och olika migrantberättelser.
Numret pjäs är Communion av Lars Norén. Vi har den här gången intervjuat uppsättningens regissör Eva Dahlman, om hur hon tagit sig an denna pjäs där Norén utforskar den mänskliga gemenskapen, och ensamheten.
|
Agnus Dei: pjäs av Amar Jašarević
Vi publicerar här Amar Jašarević pjäs Agnus Dei som ingick i teaterkonserten Deus ex Drama, med idé och koncept av Irma Schultz och Isabel Cruz Liljegren. Den framfördes i Hagakyrkan under Bokmässan i Göteborg och innehöll scener ur sex olika dramatikers verk, inklusive Agnus Dei, och med en ramberättelse av Isabel Cruz Liljegren. Pjäsen har även spelats denna sensommar i Studio Västberga, där den hade urpremiär, då som ett allomslutande scenkonstverk i regi av av Jennifer Löfgren.
Amar Jašarević.
AGNUS DEI
Tio minuter tidigare kliver jag av tunnelbanan.
Nio minuter tidigare går jag ut på torget.
Åtta minuter tidigare klär jag av mig och går naken ut i fontänen.
Ett dygn senare skrivs klagosångerna, blödigt drypande, ristade i blod. De använder de svåra adjektiven: bestialiskt, ursinnigt, tragiskt. De säger framförallt att det är en gränslös tragedi, ja en sådan av bibliska proportioner, de trodde att evolutionen hade utplånat den här typen av grymhet, ja att det moderna samhället gjort det gammalmodigt. Frågorna förökar sig, det ena ivrigt brinnande frågetecknet frammanar det andra, de blir och fler och fler tills de svarslösa frågorna överskuggar händelsen.
Vad tog det åt alla på torget?
Deltog alla eller tittade några bara på?
Är de i så fall inte lika skyldiga?
Varför ringde ingen polisen?
Hade jag provocerat dem?
Hade jag burit olämpliga kläder?
Hade jag sagt något till dem?
Handlade det om min hårfärg?
Min dialekt? Min skostorlek?
Varför gjorde jag inte motstånd?
Sex minuter tidigare står jag still i det ankelhöga vattnet, alldeles blank i huvudet och fullständigt hopplös. Det är min lyckligaste stund i livet.
Fem minuter tidigare börjar de samlas runt mig, vissa av dem har precis gått av tunnelbanan och är på väg till jobbet, andra har matat duvorna från parkbänkarna – alla dras till lukten av hägrande frälsning.
Fyra minuter tidigare sträcker jag ut mina bara armar och ler mot dem. En 48-årig skattejurist som heter Kevin slänger den första stenen, och han är inte fri från synd. Det går hål på min hud och de tror att jag blöder, men det är en synvilla. Blodet är inte mitt, jag har bara fått låna det. Jag lånar det på samma sätt som barn lånar mjölktänder och kretsloppet lånar koldioxid: mina kläder tillhör inte min kropp, mina tankar tillhör inte mitt jag och mitt blod tillhör inte min aorta.
En vecka senare är de fast beslutna att bota skavet med förståelse, de tror att svaren leder till försoning, att det räcker med att bevittna och dokumentera, på tryggt avstånd förfasas och fördöma. De tror att upprättelse och ansvarsutkrävande är synonymt, de tror att straff och skadestånd är som en rörlig valuta, att någon annans lidande kan växlas in för ett liv. I sitt räknande av sår och helhjärtade fördömande, i sin iver att avgöra vem som är skyldig, hur och varför, missar de det viktiga. De ställer fel frågor, de borde fråga sig hur man ska lösa svälten och segregationen och marknadsskolan och skogsskövlingen och köttindustrin och flygskammen och inflationen och pedofilerna och darknet och konspirationsteorierna och de multiresistenta bakterierna och den skenande skärmtiden och det faktum att barn dödar andra barn? Hur ska man lösa könsgapet och de sjunkande födelsetalen och hyrläkarna och att mässlingen inte längre är utrotad? Hur ska man lösa att Loket inte längre leder Bingolotto och Anna Kinbergs Batras jäv, hur ska man lösa att folk inte längre litar på SVT och att ingen vill gå till kyrkan på söndagar? Hur ska man lösa allmänhetens konstförakt och att gemene man hellre tittar på true crime än Rapport trots att bägge är fulla av ond bråd död?
De vägrar ställa de rätta frågorna och missar därför att:
Det inte är en fråga om brott, det är nödvändighet.
Det inte är en fråga om vansinne, det är utilitarism.
Det inte är en fråga om mord, det är skuldsanering.
Tre minuter tidigare borrar en medelålders alkoholist som heter Jenny fast sina naglar i mitt lår. De går av och blir ett med mig. Jag härbärgerar henne nu; jag bär hennes söndervittrade relation till sin dotter, jag bär hennes havererade äktenskap, jag bär hennes brutna löften och tårar och ensamhet och skam.
Två minuter tidigare ger min kropp vika och jag ramlar framstupa. Bengt, en 78-årig som sedan länge sålt av guldklockan han fått för lång och trogen tjänst, använder bägge sina seniga händer när han trycker ner mitt ansikte under vattenytan; han matar mig med sitt livslånga förakt, hyckleri och hat. Hans ögon tindrar när bubblorna en efter en lämnar min mun – varje bubbla skänker honom en obeskrivlig frid.
En månad senare ger de upp: trots tidskrävande rapporter, ihärdigt journalistiskt arbete och allmänhetens påtagliga frustration saknas fortfarande de grundläggande svaren i en pusseldeckare. Det är helt enkelt lättare att förbränna frågorna och låtsas som om askan är likvärdig svaren.
En minut tidigare slår, sparkar, biter och pissar ett dussintal människor på mig. Jag ligger raklång och känner hur varje kollision är en urladdning, det är som om blixten slår ner i dem, det är som om de ömsar skinn och föds på nytt. En del av dem föregår händelserna och börjar dricka av det blodiga vattnet, äta av det sargade köttet – de vet att frälsningen gömmer sig i pulpan, man måste våga gräva för att nå den.
Ett år senare är jag raderad, det allmännas medvetande är i ärlighetens namn inte särskilt rymligt och vissa tragedier är inte menade att bevaras för de efterlevande, de ska stoppas undan och gömmas och glömmas, annars är det omöjligt för historien att återupprepa sig själv.
Jag är nu, och nu är slutet.
Mina lungor är inte fyllda med vatten, jag är uppfylld av dem.
Min kropp är inte sliten i stycken, jag är uppfylld av dem.
Jag är inte trasig, blödande, tom jag är uppfylld av dem.
En intensiv värme hälsar mig välkommen, det som finns kvar av mitt innanmäte vibrerar. När illvilja dör kvider den, jag håller den varsamt i handen och viskar att allt kommer bli bra.
Det sista jag ser är hur de stannar upp, hur de griper tag i varandras händer, hur de ställer sig i runt mig och med unison stämma mässar:
Agnus Dei, qui tollis peccata mundi, dona nobis pacem.
Jag sluter ögonen och blir ett med mörkret.
Den ursprungliga texten var formaterad på ett annat sätt (med olika indrag och pauser), en formatering som inte fungerar här på hemsidan. För att göra texten läsvänligare är denna formatering därför borttagen.
Vart är dramatiken på väg?
|
Det här dubbelnumret har vi vikt till temat dramatik, sett från olika håll: dramatikernas, dramaturgernas, konstnärliga ledarnas, skådespelarnas … Våra svenska scener fylls ofta av dramatiseringar av böcker och filmer, men hur ser läget ut för den nyskrivna dramatiken?
Henrietta Hultén har frågat dramaturgerna Emma Meyer Dunér, Anton Elmgren och Jani Lohikari om hur deras teatrar förhåller sig till spontant insända manus och pjäsidéer. Vad för typ av pjäser tar sig igenom nålsögat och blir uppsatta? Hultén har även intervjuat Anders Duus, lektor i dramatiskt skrivande på Stockholms konstnärliga högskola, om hur arbetsmarknaden ser ut för nyutexaminerade dramatiker och dramaturger.
Anna Hedelius har i sin tur intervjuat de konstnärliga ledarna Mattias Andersson, Sophia Artin, Petra Brylander, Rikard Lekander och Linda Zachrison, om vilken plats nyskrivna texter ges på deras teatrar. Hedelius har även samtalat med skådespelarna Annika Hallin och Johan Holmberg samt dramaturgen och dramatikern Jacob Hirdwall om hur det skiljer sig för skådespelare att gestalta dramatiseringar av romaner och filmer jämfört med pjäser som är skrivna direkt för scenen.
Vad kännetecknar egentligen bra dramatik? Det har Isabel Cruz Liljegren och hennes dramatikerkollegor Jörgen Dahlqvist, Ellen Knutas, Åsa Lindholm och Sinna Virtanen försökt sätta ord på genom att välja ett kort utdrag ur varsin svensk pjäs och utifrån dessa visa på hur dramatik med verkshöjd är skriven.
Hur ser dramatikers arbetsvillkor ut och vad brottas de med i sin skrivvardag? Sigrid Herrault har intervjuat Camilla Blomqvist, Johanna Emanuelsson, Gustav Tegby och Dag Thelander om detta. Herrault har även intervjuat den amerikanska dramatikern och scenkonstnären Raquel Almazan om hur dramatiker och deras arbetsförhållanden påverkas av Trumps kulturpolitik i dagens USA.
|
Foto: Ola Kjelbye
Polisteatern är en liten scen i Stockholm som är inriktad på gestaltade läsningar av pjäser. Birgitta Haglund har träffat Nina Bennet Crafoord som driver teatern. Haglund har även intervjuat Emma Behrendtz som är ansvarig för den digitala pjäsbanken DramaDirekt där både branschfolk och allmänheten kan botanisera bland 1400 pjäser.
Vidare har Svante Aulis Löwenborg samtalat med fackförbundet Scen & Films ordförande Simon Norrthon om kulturpolitik och hur teatrars ekonomier blivit alltmer ansträngda när den svenska regeringen prioriterat att satsa på försvaret och att motverka kriminaliteten.
Rikard Hoogland, docent i teatervetenskap, rapporterar från årets Theatertreffen i Berlin, en stad vars kulturliv kommer krympa framöver på grund av kraftiga nedskärningar i kulturstödet.
I numrets pjäs Teorier om människan visar dramatikern Bereket Hailemariam på språkets tillkortakommanden och väcker frågan hur vi ska kunna höra varandra när vi alla bär på våra egna inre skrik.
|
Vår tids största utmaning
|
Årets första nummer av Teatertidningen har huvudtemat hållbarhet och ett minitema kring triggerpunkter.
Den kontroversiella operan Sancta har
|
Omslag: Adam Herlitz
väckt starka protester i Tyskland, detta trots att teatrar där den spelats i förväg har gått ut med triggervarningar till publiken. Anna Hedelius har intervjuat dirigenten Marit Strindlund om ett verk som fått människor att svimma i salongerna.
Tiina Rosenberg skriver om Linda Wallgrens uppsättning av Angels in America på Suomen Kansallisteatteri i Helsingfors och hur Tony Kushners pjäs från tidigt 1990-tal har starka kopplingar till vår nutid.
|
