Det känslomässiga är politiskt

Det som skrämmer dramatikern Åsa Lindholm mest är bristen på empati i dagens samhälle. I sin pjäs »Mamman«, som har premiär den 4 april på Teater Tribunalen, väcker hon tankar kring just medkänsla, solidaritet och civilkurage.

»Mamman« börjar med raden: »Ett enda syfte fanns det med den lilla staden där vi bodde. Fabriken.«

 

Pjäsen utspelar sig i en sagostad med paralleller till verkliga platser. Folket där lever som i en tung grå dimma, där det enda de gör är att arbeta i fabriken och ändå kan de inte klara sig på det de tjänar utan lever i misär och rädsla för att förlora det lilla de har. Mamman och sonen Pavel har dessutom levt under sin makes/fars förtryck och när han försvinner tänds en frihetsgnista i Pavel, som sedan sprids och smittar av sig på fler och fler – även den rädda och oroliga Mamman.

 

Varför valde du att skriva om den här tematiken?

Det började med att vi på Tribunalen läste Brechts pjäs »Modern«, som bygger på Gorkijs roman »En Mor«. Berättelsen om hur en enkel människa som är feg, orolig och hunsad kan hitta vägen till att stå upp mot något och säga ifrån känns väldigt angelägen idag. Vi lever i en tid där vi alla behöver vara modiga och stå upp inte bara för oss själva utan för alla nödställda. Det är en berättelse om solidaritet, empati och civilkurage och jag vet från tidigare arbeten att det här är ett ämne som barn funderar kring och känner starkt inför. Därför fick vi idén att berätta den här historien för barn.

 

Hur ser du på din roll som dramatiker och vad vill du väcka med din pjäs?

Som dramatiker vill jag alltid kommunicera med min publik. Jag vill att de ska se min intention och svara på den. Jag är intresserad av deras svar. Därför gör jag även research och träffar potentiell publik under mitt arbete.

 

 

 

 

 

 

 

Foto: Ola Kjelbye

 

Jag vill att pjäsen ska vara känslomässig. Den är skriven för dockor och dockspelare – som gör det tacksamt att använda sig av melodramens uttryck – då man till exempel kan leka med distansen mellan dockornas enkla uttryck och en mer komplex verklighet. Det känslomässiga är också politiskt för mig – det som skrämmer mig mest med nutiden är bristen på empati och hur långt vi måste gå för att väcka människors medkänsla med dem som befinner sig utanför den närmaste kretsen. Det måste finnas fler sätt än att visa bilder på barnlik för att nå fram till insikter som att vi alla är lika.

I sagoformen finns också en slags befrielse, där vi kan få syn på de rena mänskliga drivkrafterna, inte färgade av vår verkliga världs ursäkter och omständigheter. Ibland glömmer vi att tanken är fri och att fantasin har outtömliga möjligheter.

Till skillnad från romanen som min pjäs inspirerats av har min pjäs ett barnperspektiv, barnen som ser verkligheten för vad den är, som avslöjar att kejsaren är naken – att något annat är möjligt – och jag hoppas att barnen som ser min pjäs (och även de vuxna) ska känna sig sedda och stärkta.

 

Vad hoppas du att Erik Holmström ska tillföra som pjäsens regissör?

Erik är en visuell regissör och tänker mycket i bilder, vilket jag tycker om. Vi har arbetat med att bygga en stämning och atmosfär som inte bara tar avstamp i ord. Hans tidigare arbete med dockteater i »Funktionell dumhet« har också varit en stor inspiration, hur han där med enkla medel skapade närhet och identifikation.

 

Birgitta Haglund

 

 

Annonser
Annonser
Månadens citat

»Demokratins fiender tar kultur på blodigt allvar. För dem är politik inte budgetförhandlingar och skattedebatter utan ›kulturkamp‹«.

Per Svensson

Folkoperan