Teatersverige – nyliberalens drömvärld (ur nummer 4/2018)


1 Att bry sig om irakier, Teaterrepubliken, manus och regi av August Lindmark, med August Lindmark, Anna M Persson, Torbjörn Lindberg, foto Evelina Johansson

 

Foto: Evelina Johansson

 

»Att bry sig om irakier«, Teaterrepubliken, med manus och regi av August Lindmark som även medverkade som skådespelare. På bilden syns August Lindmark, Anna M Persson och Torbjörn Lindberg.

 

 

Dramatikern och regissören August Lindmark, främst verksam i frigruppen Teaterrepubliken, skriver i sin självrannsakande debattartikel att det bara delvis stämmer att teatervärlden är vänsterorienterad. För när det gäller arbetsvillkoren och det praktiska utförandet är det helt andra värden som styr, nämligen de nyliberala.

 

2014 skrev jag i Dagens ETC följande i en längre kulturdebattartikel

»För även om det trots politiken görs mycket bra kultur håller vi på att slakta långsiktigheten i konstnärskapen till förmån för de trendiga och uppmärksamhetsfixerade ditona [sic!] (för exempel på det senare, se min grupp Teaterrepubliken).

Vi håller på att ersätta den eftertänksamme, fördjupande äldre konstnären med hyperaktiva dygnetruntarbetande yngre förmågor.

Vi håller på att cyniskt exploatera konstnärernas vilja att nå ut med sin konst utan att ersätta dem för det, utan hänsyn till vad det kostar dem privat och vad det betyder för kulturen på sikt.«

 

En skulle kunna tro att jag därefter bestämt mig för att bevisa mitt påstående med mitt eget liv som exempel. Jag har genom den oheliga kombinationen sjukskrivning för utmattningssjukdom och försök att bli mer djuplodande och tidlös i mitt konstnärskap, alltså mindre trendig, slagit sönder min egen finansiering och fört mig själv och min grupp Teaterrepubliken till gränsen för när vi inte längre kan fortsätta existera professionellt.

 

Jag tycker alltså att min tes från 2014 håller, men vill komplettera med nya insikter jag nått genom möten med de ansvariga för besluten om vår minskade finansiering.

 

Det som blivit allra tydligast för mig är att det kulturpolitiker och -tjänstemän idag brottas med i huvudsak är en moralfråga. För då tillgången på villiga kulturutövare är gränslös, och vår organisationsgrad och sammanhållning är obefintlig, finns det egentligen för de ansvariga inget annat hinder än personlig moral för att gränslöst exploatera vår sårbara situation. Det gör också att jag när jag ifrågasätter deras beslut använder mig av moralargument. Jag påtalar vårt lidande och vår dåliga arbetsmiljö. När jag ser mig omkring upptäcker jag att samma moralargument dyker upp på fler ställen.

 

Debatten om arbetsvillkoren på Kulturhuset Stadsteatern är säkert inte över, även om den stannat av efter den före detta vd:n  Benny Fredrikssons djupt tragiska självmord.

För mig är det dock glasklart att Stadsteaterns bedrövliga personalpolitik inte var en nyhet för de styrande politikerna och tjänstemännen när Aftonbladet i december publicerade sin granskning. Så tidigt som 2011 skrev skådespelaren Ulf Friberg en debattartikel om ämnet i DN, med titeln »Teaterchefen som feodalherre« Det var en moralargumentation. Ledningen kritiserades för exploatering och orsakande av lidande. Det är inte fel att säga att att resultatet av Fribergs försök till debatt och förändring av den förda kulturpolitiken blev lika med noll. Först när skådespelare som berörts av personalpolitiken lämnade debattarenan, där en försöker göra principiella invändningar hörda, och istället tog till den fruktade case-drivna massmediasläggan blev de lyssnade på. Alltså, deras vittnesmål förändrade inte makthavarnas principiella syn på anställningsvillkoren, men de väckte så stor moralisk indignation att makten tvingades agera.

Problemet med moralargumenten visar sig dock i resultatet. Kontentan av de anställdas vittnesmål blev att Benny Fredriksson utmålades som en ond människa. Vilket är ett grunt och med säkerhet ett helt felaktigt påstående.

 

 Jag har genom den oheliga kombinationen sjukskrivning för utmattningssjukdom och försök att bli mer djuplodande och tidlös i mitt konstnärskap, alltså mindre trendig, slagit sönder min egen finansiering och fört mig själv och min grupp Teaterrepubliken till gränsen för när vi inte längre kan fortsätta existera professionellt.

 

Jag vill dock lämna debatten om Benny Fredrikssons ledarskap och Aftonbladets publicering åt andra. Jag vill ta oss vidare bort från moralavväganden och istället titta på Kulturhuset Stadsteatern som praktiskt exempel på den exploatering jag talar om. För hur dåligt rykte teatern än hade i branschen under både tiden som Stockholms Stadsteater och efter sammanslagningen till Kulturhuset Stadstatern, så hindrade det inte oss skådespelare från att i hundratal söka oss dit. Benny Fredriksson och övriga ledare kunde fortsätta föra sin personalpolitik utan att få några som helst problem med rekrytering, och till synes utan att alls ifrågasättas av ledande politiker. Tvärtom stöttades och påhejades verksamheten av många av de sistnämnda.

Varför då? För att teatern levererade. Och leverans av en vara som sedan kan konsumeras är det överordnade målet i ett kapitalistiskt system. Vägen fram till det målet är enbart en fråga om moral, och till viss del om att följa lagar. Och om en besitter en alternativ, eller på annat sätt tänjbar, moraluppfattning, erbjuds därför enorma möjligheter till exploatering i framställandet av varan. Det är något vi är mycket bekanta med när vi tittar på exempelvis klädindustrin. Men det är för många av oss mer ovant att applicera samma principer när vi tänker på den inhemska kultursektorn. Inte desto mindre behöver vi vänja oss vid att tänka så.

Men vänta! Säger jag nu verkligen att förhållandena för en svensk skådespelare går att likställa med en textilarbetares i Bangladesh?

Det gör jag inte. Jag säger att i ett kapitalistiskt samhällssystem är drivkrafterna och logiken densamma för alla sektorer, även om de faktiska förhållandena skiljer sig åt. Alltså, i Kulturhuset Stadsteaterns fall rättfärdigades länge lidandet under framställandet av varan med slutproduktens, teaterföreställningarnas, kvalitet.

Den principen mötte även vi i Teaterrepubliken när vi diskuterade beslutet om minskat stöd med chefen för Malmös kulturenhet och Kulturnämndens ordförande. En av de främsta anledningarna till beslutet var att vår verksamhet hade minskat. Vi hade inte spelat de föreställningar vi utlovat. Varan hade inte producerats. Anledningen till det, utmattningssjukdom på grund av underfinansiering, var enligt dem inte deras ansvar. Deras ansvar var att se till att skattebetalarna får det de betalar för, teater.

Det här kan en uppröras över. Det här kan en kritisera och liksom jag i den debattartikel jag redan nämnt kräva en förändring på. En kan genom att ta upp exempel på hur vi har det försöka väcka ännu mer moralisk indignation. (Vilket jag till och med försökt göra, i en artikel i Sydsvenskan den 18 juni i år.

Men jag är själv egentligen fruktansvärt trött på en kulturdebatt som mycket enkelt kan sammanfattas med att kulturarbetare som jag själv gnäller om att arbetsförhållandena är hopplösa och skadliga, och kulturpolitiker som säger att de gör så gott de kan, alternativt lyfter fram hur mycket de faktiskt satsar på kultur.

Vad ska de annars säga? De gör ju så gott de kan! De är ju inte ens ansvariga för hur mycket pengar som faktiskt läggs på kulturen. Kulturpolitiker är så gott som aldrig ansvariga för storleken på den budget de förfogar över. Någon annan i ett tidigare led ger dem en summa att fördela. Fördelningen är själva kulturpolitiken.

Den riktiga makten över kulturen och dess arbetsvillkor ligger någon annanstans. På finansdepartementet, i region- och kommunstyrelser. Ändå är det inte dit jag vill rikta våra blickar i denna text. Jag vill istället titta på mig själv och mina kollegor. Vi som arbetar inom kultursektorn.

 

 

August Lindmark, Fotograf Mia Orange

 

Foto: Mia Orange

 

 

I David Lettermans Netflixprogram »My next guest needs no introduction« intervjuas i första avsnittet Barack Obama, som där säger följande:

»John Lewis* och Dr King* lär oss att ställa oss själva frågor. Om vi ser grymhet, ojämlikhet, orättvisa … Varför är det så här? Är jag delaktig i det här? Är jag beredd att göra något åt det? Är jag villig att uppoffra något för att förändra det? Det är inte alltid lätt, men det är nödvändigt. Det är så vi gör framsteg.«

(*John Lewis är medlem i USA:s kongress och berömd medborgarrättsaktivist. Dr King syftar här på Martin Luther King.)

Det är givetvis lika fånigt att be kulturarbetarna jobba med medborgarrättsrörelsens verktyg som det är att jämföra oss med textilarbetare i Bangladesh. Inte desto mindre vill jag se en politisk förändring som förbättrar våra villkor. Därför fortsätter jag fånerierna och ställer frågorna som enligt Obama kan åstadkomma en sådan förändring: Är jag delaktig i det här? Är andra skådespelare delaktiga i det här? Absolut. Det finns obegränsat med exempel.

Den kulturpolitiska strid som varit mest högljudd i Malmö under de 20 år jag bott i staden rasade 2008 då gruppen Institutet, som sprang ur Teater Terrier, helt mot sin vilja och på initiativ av Malmö kulturstöd och kulturnämnd blev av med sin lokal och sitt verksamhetsstöd. Vinnarna i den striden blev grupperna Teater Insite och Teater Foratt, som tog över lokalen och stödet. Dock, nio andra frigrupper, däribland den grupp jag nu själv är med och driver, lämnade också in ansökningar om att få ta över lokalen. Det vill säga, när en grupp sänktes av kulturpolitiker stod elva andra tjänstvilligt redo att ta över och se till att leveransen av kultur till publiken var kontinuerlig.

Jag tror nästan alla som arbetar i branschen kan förstå det agerandet. Har någon av oss någon gång vägrat att fira anslag med anledning av att pengarna tagits från någon annan aktör? Har någon av oss någon gång tackat nej till ett jobb eftersom vi vetat att någon annan tackat nej till att jobba för samma villkor? Har någon av oss en enda gång ens försökt ta reda på om någon av våra kollegor tackat nej till det erbjudna jobbet på grund av kontraktsvillkoren?

 

Även om några av oss ibland förleds till att känna oss unikt begåvade, så vet vi ändå innerst inne att om vi plötsligt skulle försvinna, skulle inget hål uppstå. Vi skulle ersättas mycket fort.

 

Teater- och kulturvärlden har sedan i alla fall 70-talet en ordentlig vänsterstämpel över sig. Många utanför vår värld utgår från att alla inom den är vänster. Många inom vår värld utgår också från att den är vänster. Det är den inte. Det kanske finns många som röstar vänster, det är fullt möjligt men omöjligt att fastslå i ett land med valhemlighet. Det uttrycks nog också oftare vänsterideal från scenerna är högerdito. Men praktiken bakom föreställningarna är inte vänster.

I praktiken är teater- och kulturvärlden istället nyliberalens våta dröm. Det är en värld fullständigt översållad av människor som enbart är individuellt orienterade i sina karriärsval och som är exakt så villiga och beredda att ta första bästa chans till arbete som frigrupperna i Malmö var 2008. Vi accepterar en individuell lönesättning och obefintlig anställningstrygghet. Faktum är att jag är övertygad om att om jag försökte skulle jag ha svårt att hitta fem svenska skådespelare med exakt samma kontraktsvillkor. Vårt fackförbund har i det centrala avtalet förhandlat bort inlasning. Vidare ser vi både oss själva och andra som totalt utbytbara. Jo, det gör vi faktiskt! Även om några av oss ibland förleds till att känna oss unikt begåvade, så vet vi ändå innerst inne att om vi plötsligt skulle försvinna, skulle inget hål uppstå. Vi skulle ersättas mycket fort.

Vi har heller ingen samordning. Vi diskuterar mycket sällan våra löner, vi organiserar oss inte mer än genom vårt oftast hysteriskt passiva medlemskap i Teaterförbundet och vi strejkar aldrig. Vi är dessutom uppsplittrade i oklara lojaliteter. Några av oss blir anställda. Några av oss växlar mellan att bli anställda och självanställningar, Några av oss anställer andra av oss i projekt. Några av oss driver mer eller mindre frivilligt egna företag.

Detta gör oss förvirrade och desorienterade i vår lojalitet. För vem är egentligen motståndaren när alla sitter på alla stolar samtidigt?

Som sagt, vi är nyliberalens allra våtaste dröm. En totalt oorganiserad och samarbetsvillig arbetarskara som bara fortsätter att producera, oavsett villkor.

Borde vi alltså skämmas?

Jag vet inte.

Å ena sidan, visst är det skamligt att vi alla är så upptagna av vårt eget skapande, vår egen lust till att uttrycka oss och vårt eget lönekonto, att vi inte lägger tillräckligt med tid på att organisera oss.

Å andra sidan, inte ska en individ lastas för att hen känner sig ensam och rädd och bara försöker överleva och göra det den drömmer om? Jag skulle heller aldrig komma på tanken att lasta textilarbetarna i Bangladesh för deras situation. Så varför ska jag då lasta den svenske kulturarbetaren?

Oavsett om vi skäms eller inte så måste den som vill se en förbättring begrunda en sak. Nämligen, vilka exempel ger oss historien på arbetare som plötsligt fått det bättre, högre lön, mer rättigheter, bättre villkor, enbart av god vilja från dem som sitter på pengarna? På grund av deras moraliska resning?

Och när vi besvarat den frågan för oss själva måste vi fråga oss: Är det verkligen det vi ska vänta på?

Jag ser bara en väg ut ur den situation vi befinner oss i. Och den vägen innehåller inte fler moraliskt indignerade upprop. Istället innehåller den ett mycket mödosamt organiseringsarbete, där vi på något sätt kommer bort ifrån vår totala villighet att låta oss exploateras som vi befinner oss i idag. Där den nyutexaminerade skådespelaren vägrar att uttrycka sig konstnärligt om hen inte får betalt, eftersom hen inser att om hen inte gör det kommer hen om 15 år inte kunna leva på sitt konstnärskap.

Men hur vi ska införliva så långsiktiga och altruistiska resonemang i oss, vi som ofta är beredda att göra nästan vad som helst bara för att få uttrycka oss och bli sedda, eller för att få en månadslön eller två, är för mig en gåta.

Där någonstans är vi tillbaka vid en av frågorna jag själv formulerade 2014, nämligen: »Hur ska det nödvändiga förändringstrycket på maktinnehavarna uppstå?«

Trots att jag säger att det för mig är en gåta kommer jag att försöka ge mig på att börja besvara den i en kommande text för Teatertidningen. Jag hoppas att någon av er som läser det här också är beredd att hjälpa till. För oavsett hur svårt vi tycker det är, och hur oense vi är om lösningen, tror jag att vi tillsammans måste försöka börja hitta svaret. Annars kommer det sluttande planet aldrig att plana ut.

Jag avslutar nu med ännu ett uppfordrande citat från Lettermans möte med Obama, den här gången från Letterman själv:

»Inget rätt i världen händer utan en kamp. Eller åtminstone obehag. För allt har en orsak. Någon tjänar på status quo.«

 

August Lindmark

 

 

Länkar till de artiklar av August Lindmark som nämns i denna debattartikel:

Dagens ETC: https://www.etc.se/kultur-noje/vi-har-inte-rad-att-snala-pa-kulturen

Sydsvenskan: https://www.sydsvenskan.se/2018-06-18/august-lindmark-dubbla-signaler-om-verksamhetsstod

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 5/2017 av Teatertidningen, som går att beställa här: http://teatertidningen.se/?page_id=826

 

 

 

Månadens citat

»Tron på rätt och fel, att ett geni sitter inne på alla svaren och ska förlösa dem ur skådespelarna genom våldsamma manipulationer, brukar inte vara frigörande för lek«.

Linus Tunström

Folkoperan