Teaterpoddar ger plats för efterlängtad fördjupning (ur nummer 1/2019)


FullSizeRender

 

Karin Helander och Rebecca Örtman är programledare för Scenpodden, som drivs av RATS Teater. Här samtalar de med Nils Poletti om fria grupper.

Foto: Scenpodden 

 

 

 

Det goda samtalet. Det är utgångspunkten för många teaterpoddar som ofta fokuserar på djupintervjuer med scenkonstens utövare. Men det mesta av arbetet sker ideellt – och allt färre orkar fortsätta, konstaterar Ylva Lagercrantz Spindler, som har tittat närmare på poddar för teaterintresserade.

 

Den startade som en förhoppning om nya och storartade möjligheter: podcasten eller poddradion som den kallas i en försvenskad version.

 Det svenska genombrottet för detta förenklade sätt att sända radio via ljudfiler på internet kom så tidigt som 2006. Det var i samma veva som den så kallade mediedöden, genererad av den växande digitaliseringen som plötsligt gjorde det allt enklare att publicera nyheter gratis på nätet, varpå papperstidningarna med sina dyra prenumerationer tappade i konkurrenskraft.

 Snart sagt fanns där en podd för varje smak och specialintresse, med möjlighet för lyssnare att grotta ner sig i timslånga avsnitt om bara en enda sak: poddar om folktro, ufon, hundar, konspirationsteorier, rättegångar, historia, bildning och så vidare – fantasin satte inga gränser.

 

Nu kunde även teaterbranschen ta bevakningen i egna händer och därmed slippa tjata öronen av pressade kulturredaktioner med allt mindre resurser att bevaka just scenkonsten.

 

Nu kunde även teaterbranschen ta bevakningen i egna händer och därmed slippa tjata öronen av pressade kulturredaktioner med allt mindre resurser att bevaka just scenkonsten. Efter att redan ha tagit bloggosfären och sociala medier i anspråk för en mer kostnadseffektiv marknadsföring, kunde teaterbranschen nu också göra alla de där fördjupade intervjuerna och analyserna i radioform, de som det idag finns allt mindre av i dagspressen.

 Men det kom att dröja några år innan teaterbranschen på allvar började omfamna det nya mediet.

 Det var runt 2014 som det blev tydligt att det snart inte fanns en enda teaterinstitution värd namnet som inte startade en egen podcast. Vid sidan av det fanns de fria aktörerna: företrädesvis skådespelare och frilanskritiker, de som på eget initiativ startade poddar utanför arbetstid, från skådespelarna Julia Dufvenius och Anja Lundqvists »Anna och Julias podcast – hemligheter, lögner och en hel del sanningar« till kritikerna Cecilia Djurberg och Loretta Loretto Villalobos »Kritcirkeln«, båda nu hädangångna, men med många gamla program som fortfarande går att lyssna på.

 Parallellt med dessa fortsatte public service-ägda Sveriges Radio att utveckla det nya radiofenomenet för envar, och insåg att om de skulle vinna kampen om lyssnarna, så måste även den traditionella radion än mer ge sig in i poddvärlden. Lite meta, kan man tycka, men även här verkar tanken ha varit att skapa fördjupning vid sidan av nyhetsflödet. Idag finns det en uppsjö av egenproducerade poddar på SR, från »Bergmanpodden« till »Loppmarknadspodden«.

 Men så plötsligt hände något. Ungefär i höjd med 2017 uppdaterades många svenska teaterpoddar med allt större mellanrum ­– för att till slut försvinna helt. Av de större obundna teaterpoddarna kvarstår idag bara ett fåtal envetna, som »Scenpodden«. Och bland teatrarna, exempelvis pigga Uppsala stadsteaters podd »Applåd« och nu åter även Dramatens podd, efter ett längre uppehåll.

 Med regelbundenhet menar jag att det sänds ett nytt program åtminstone en gång per månad. Det blir allt mindre vanligt bland de fria aktörerna, samtidigt som poddar i största allmänhet både växer och frodas. Särskilt inom nöjesindustrin, med kändisduos som Alex och Sigges podcast med över 200 000 lyssnare i månaden, vilka dessutom lyckas fylla scener som Rival med sina livesändningar. 

 

Förhoppningen var att lyssnaren skulle få större kunskap och ett ökat intresse för scenkonst. Vi var också nyfikna på hur scenkonstnärer själva beskriver sin praktik.« 

Rebecca Örtman 

 

Rebecca Örtman är tillsammans med Karin Helander programledare för Scenpodden, som drivs av RATS Teater, en forskningsscen vid Stockholms universitet. Rebecca Örtman berättar att de startade podden för att de ville fördjupa förståelsen av scenkonstnärers arbeta och sätta det i ett större perspektiv.

– Förhoppningen var att lyssnaren skulle få större kunskap och ett ökat intresse för scenkonst. Vi var också nyfikna på hur scenkonstnärer själva beskriver sin praktik. 

Anledningen till att de vill fortsätta driva podden är att de tycker det är väldigt roligt att möta och synliggöra den kraft som finns i scenkonsten.

– Vi hoppas också att den samlade kunskapen ingjuter ett självförtroende i branschen. 

Jag har själv en känsla av att många andra scenkonstpoddar antingen har slutat att uppdateras regelbundet eller lagts ner helt. Rebecca Örtman tror det beror på att det är svårt att driva poddar kontinuerligt.

– Scenpodden produceras i samarbete med Humanistiska fakulteten på Stockholms universitet och det ger både legitimitet och möjlighet att utvecklas långsiktigt. Vi fokuserar också främst på ämnet och inte på person eller enskilda uppsättningar, det gör att podden är tidlös och inte så känslig för snabba kast. Vi är aktuella en längre tid och kan fördjupa samtalet kontinuerligt. 

 

 


IMG_0477

 

Rebecca Örtman och Karin Helander samtalar med Christer Lindarw om drag, i Scenpodden.

Foto: Scenpodden

 

 

En anledning till att de scenpoddar som initierats av fria aktörer är på väg bort är förstås att som privatperson krävs det sannolikt många timmar av ideellt arbete och engagemang för att driva en podcast. Det vet skådespelarna Julia Dufvenius och Anja Lundqvist som redan 2014 startade sin tidigare nämnda podd.  

I en intervju jag gjorde med Julia Dufvenius 2016 (Scen & Film) berättar hon att idén till att starta en podd föddes ur en längtan efter att få skapa något på egna villkor.
   – Vi ville göra en produkt där vi inte var beroende av andra. Själv visste jag inte ens vad en podd var utan idén var Anjas, men jag insåg sedan att våra röster inte fanns där, det vill säga kvinnor i vår ålder, sa Julia Dufvenius då.

 Ambitionen med podden var att ge ett mer personligt och vardagligt perspektiv på skådespelaryrket, en annan att ändra på vad de uppfattade som en alltför glamourös bild av skådepelaren, reproducerad i media. Men också att ge andra perspektiv på teaterns kvinnoporträtt som de tyckte alltför ofta var destruktiva och passiva.

   – Just då sökte vi mycket ljuset i livet medan det vi berättar på teatern ofta reproducerar ruttna könsroller där kvinnan helst ska dö, förgås eller bli hora om hon gör något fel.

 114 avsnitt och 15 000 lyssnare senare lades den ner. Anledningen var att en tilltänkt sponsring som de planerat för uteblev.

 De riktigt bra och ambitiösa poddarna hittar man numera istället utomlands, inte minst i stora teaterstäder, som London och Berlin. En sådan tur då att de är nåbara för alla, oavsett geografisk tillhörighet.

 Nedan listar jag tre intressanta svenska teaterpoddar och tre utländska. Men där finns förstås oändligt många fler att upptäcka för den som letar, exempelvis på adresser som podcasts.se (svenska) och player.fm (utländska).

 

 

 

Tre svenska teaterpoddar:

 

Teaterprogrammet:

Saknar du SR:s Teaterprogrammet? Lugn, alla 123 avsnitten finns också i en podd med samma namn. Med eminenta kulturjournalisten Anneli Dufva som programledare, numera dramaturg och redaktör på Dramaten. I det sista programmet som sändes i juni 2018 intervjuas skådespelaren Sofia Helin (juni 2018). 

 

Scenpodden:

Scenpodden drivs av RATS Teater, en forskningsscen vid Stockholms universitet. Programledare är regissören Rebecca Örtman och teaterprofessor Karin Helander, sistnämnda tillika teaterkritiker i Svenska Dagbladet. Nya avsnitt dyker upp varannan vecka. I det senaste intervjuas Tiina Rosenberg, professor i teatervetenskap.

 

Applåd – Uppsala stadsteaters podcast:
Uppsala stadsteater har, i likhet med flera andra större teaterinstitutioner, en ambitiös podcast där aktuella teaterutövare i huset intervjuas. I det senaste avsnittet kan lyssnaren få höra Marianne Lindberg de Geer, aktuell på Stadsteatern med regin av »Flickvännen«, baserad på Karolina Ramqvists roman med samma namn.

 

Tre utländska podcasts:

 

Der Theaterpodcast:

För teaterintresserade som behärskar tyska är detta en guldgruva. Programledare är två teaterredaktörer från Deutschlandfunk Kultur respektive Nachtkritik som varje månad släpper ett avsnitt där det bjuds på allt från het, tysk debatt om Metoo till initierade samtal. Särskilt intressant är ett program om krisen på Tanztheater Wuppertal och Adolphe Binder, tidigare konstnärlig ledare för Göteborgsoperans danskompani, som sparkades från chefsposten i somras.

 

 

Backstage – National Theatres podcast:

Med en någorlunda regelbundenhet uppdaterar National Theatre i London sin podcast som egentligen bara är något så enkelt som liveinspelningar från deras olika teatersamtal (ett koncept som Dramaten nu också kör och fler borde göra), men inte desto mindre intressant. I det senaste intervjuas dramatikern David Hare som talar om sin nya pjäs, »I´m not running«, vilken spelades på teatern i januari.

 

As Yet Unnamed London Theatre Podcast:

Med publiken i centrum driver några entusiaster den kanske mest demokratiska av alla poddar, As yet unnamed London theatre podcast. Här diskuteras aktuella uppsättningar i London utifrån publikens perspektiv. Medverkar gör till synes teaterbloggare snarare än professionella kritiker. En något spretig podcast, men roande med all entusiasm.

 

 

Ylva Lagercrantz Spindler

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 1/2019 av Teatertidningen, som går att beställa här: http://teatertidningen.se/?page_id=826

 

 

Månadens citat

»Jag svarar gärna på frågor om hur vår verklighet ser ut, men jag ser det inte som min roll att också lobba för kulturens värde. Det skulle bära mig emot om vi som håller på med kultur också skulle behöva förklara vad den är bra för.«

Erik Holmström

Folkoperan