Representationens kris (ur nummer 1/2020)

Foto: Wikimedia Commons, Jörg Kolbe

Identitet och representation debatteras livligt idag – både i samhället i stort och på våra teatrar. I höstas kom Kent Sjöström, docent vid Teaterhögskolan i Malmö, ut med sin essäsamling Rökarens blick – skådespelarens Brecht, där han bland annat diskuterar dessa ämnen ur ett brechtianskt perspektiv.

Varje rollbesättare av en pjäs, oftast en regissör eller en teaterchef, ställs idag inför dilemman där olika syn på representation står på spel. Vem ska spela vilken roll? Diskussionen har alltid varit laddad, och att rollbesättas är för skådespelare ett handfast besked om var man befinner sig i sin karriär och vilken yttre blick som finns på den egna identiteten och förmågan, samt även på ens marknadsvärde. Också i den mest triviala rollbesättning – och rollbesättningar kan vara mer eller mindre intressanta, mer eller mindre tankeväckande och mer eller mindre triviala – avslöjas en räcka värderingar. Representation, så som vi ser den på teaterscenen, bär på en kunskapssyn, men också på en uppfattning om vad som konstituerar en social situation. Det handlar om vilken kunskap, erfarenhet eller identitet som anses kunna träda in i fiktionen och gestalta en berättelse.

I varje diskussion om teaterns arbetsmetoder och skådespeleri finns underliggande – men ofta oformulerade – sociologiska, filosofiska och psykologiska antaganden om vad som konstituerar ett jag. Här finns också värderingar och grundantaganden om hur skådespelarens erfarenhet och kunskap samspelar med rollens perspektiv, samt etiska överväganden. Diskussionen är inte begränsad till regissörers och andra rollsättares domäner, eller till den traditionella teaterns rollframställningar. Den uppstår alltmer ofta också i samband med ett breddat scenkonstbegrepp och vid de flesta tillfällen där ett narrativ av något slag ska presenteras.

Ser man till den intensiva diskussion om representation som förs idag är det ändå förvånansvärt ofta teaterpubliken möter en traditionell eller oreflekterad rollbesättning. En skådespelare rollbesätts i linje med sitt utseende, sin ålder och allmänna apparition – ofta stereotypt och med en tänkt personlighetstyp som bas. Andra förhållningssätt finns i den samtida tradition som ibland benämns som postdramatisk, där rollfigurerna kan vara upplösta, eller varje roll framburen av flera olika skådespelarröster. Den enskilda rollens psykologi är inte ett bärande element i denna tradition, utan rollen är reducerad till funktion: den är vad den gör i ögonblicket. Ytterligare flera möjligheter i samtida scenkonst är att skådespelaren framträder som sig själv och tar funktionen att kommentera världen, en klassisk text eller sina egna upplevelser. Det traditionella rolltagandet, vare sig det gäller 1900-talets realistiska tradition eller avantgardeteatern, har blivit alltmer ifrågasatt genom en mängd grepp, bland annat genom att karaktärens död har deklarerats, eller genom en dramaturgi som inte bygger på namngivna roller som bärs fram av skriven dialog.

Skådespelarens sätt att förhålla sig till rolltagandet har sedan millennieskiftet alltså vidgats radikalt. Här finns en omförhandling om vad en skådespelare är, gör eller representerar, och kanske rentav en uppluckring mellan dokumentär och fiktion. Men synen på vad varje skådespelare bör eller kan representera, i kraft av sin identitet, har samtidigt problematiserats alltmer.

I linje med dessa krav tvekar idag många skådespelare inför att gestalta roller som anses mindre priviligierade än dem själva, men ofta med ett anmärkningsvärt undantag: klass.

Under senare tid har speciellt en aspekt i skådespelarens rolltagande uppmärksammats: kan eller bör en skådespelare av en viss identitet – detta kan innebära bland annat sexuell läggning, etnicitet, funktion eller klass – spela en roll av en annan identitet? Här finns en maktaspekt, och en term som ofta används är privilegier. De kritiska debatter som uppstått har genomgående handlat om hur grupper som anses falla utanför samhälls- eller majoritetsnormen har gestaltats, och av vem. I diskussionen har hävdats att roller som invandrare, flyktingar, rasifierade, sexuella minoriteter, överviktiga eller funktionsvarierade bör vara representerade av skådespelare från den egna gruppen. I linje med dessa krav tvekar idag många skådespelare inför att gestalta roller som anses mindre priviligierade än dem själva, men ofta med ett anmärkningsvärt undantag: klass. Ett grundantagande är att den egna identiteten eller den egna gruppens erfarenheter av utsatthet är en nödvändig förståelsegrund för rollgestaltningen. Här finns också en diskussion om kulturell appropriering, där gester, dialekter eller klädsel inte bör brukas av någon i besittning av andra privilegier. Ur denna aspekt ses det alltså som ett värde att avståndet mellan roll och skådespelare är så litet som möjligt. Skådespeleri är enligt detta resonemang jag-uttryckande, och man ska inte ikläda sig en alltför främmande klädnad, eller med Jagos ord till Othello: »Man ska vara det man synes vara«. Argumenten för denna ståndpunkt, som jag vill kalla ett identitetsbaserat rolltagande, hämtar idag inspiration från bland annat post-kolonial teori och diskussioner om representation i ett demokratiskt samhälle.

Det finns en historisk tradition av misstroende gentemot teaterns och skådespelarens lek med fiktiva representationer. Hos Platon finner man åsikten att skådespelarens lek med identiteter hotar statens stabilitet och fortbestånd. De kristna kyrkofäderna under medeltiden, liksom de engelska puritanerna under 1600-talet, menade att människan inte kan ikläda sig en annan roll än den Gud givit en. Filosofen Jean-Jacques Rousseau var på filosofiska grunder misstänksam mot människan som framträder som någon annan än den hon är. Istället för teater förespråkade Rousseau den folkliga festen: där kan människan framstå i sin sanna och ideala skepnad – som sig själv. Också idag hörs åsikten att man ska vara det man synes vara och inte ikläda sig andras identiteter, men självklart baserad på andra argument än i ovanstående historiska exempel. Men det är ändå ett förvånande möte mellan delar av den samtida teaterns diskussion om representation och en historisk kritik av skådespelarens rolltagande. Det är inte bara i samhället i stort som representationens kris diskuteras, utan diskussionen är lika intensiv och angelägen inom scenkonsten.

Sommaren 1945 hade Bertolt Brechts pjäs Tredje rikets fruktan och elände premiär i New York på Theatre of All Nations. Pjäsen, som skildrar den framväxande nazismen i 1930-talets Tyskland, skrevs 1938 i samarbete med Margareta Steffin, under exilen i danska Svendborg. Brecht, som befunnit sig i USA sedan 1942, såg till att ha inflytande över rollbesättningen och uppsättningen, även om han inte själv regisserade den. Den afro-amerikanske skådespelaren Maurice Ellis spelade berättaren, som i uppsättningen tillika var nazistsoldat, och i föreställningen gör han en white-face, han har alltså vitsminkat sitt ansikte. Just detta sätt att markera rolltagandet, med distans och teatral lekfullhet, väckte kritikernas undran och irritation; en kritiker frågade sig varför Ellis, för att spela arier, hade vitkalkat panna och kinder och lämnat resten av sin mörka hy synlig. Också i andra roller användes teatralt tydliga tecken för att visa på det tillfälliga i gestaltningen: en arbetare sminkades helt enkelt med att kinderna sotades med bränd kork, en domare utmärktes genom att ha markerat buskiga ögonbryn, och så vidare. De amerikanska kritikernas avståndstagande från Brechts experimentella och provocerande hållning kan ses mot bakgrund av den starka position Method Acting-traditionen, med sin inriktning på psykologisk trovärdighet och emotionellt sanningssökande, alltmer hade fått under amerikanskt 1940-tal.

När Brecht intervjuas om produktionen och rollbesättningen i vänstertidningen The People’s Voice framhåller han att en afro-amerikansk skådespelare kan spela vilka roller som helst, det är talangen som räknas. Brecht beklagar den amerikanska konventionalismen och anser att frågan om vilka roller svarta ska spela är idiotisk; de kan spela i allt från Shakespeare till Ibsen och O´Neill: »Om han spelar Hamlet, låt honom vara en dansk prins, om det är Ibsen, låt det vara en tolkning av en norrman, och om det är O´Neill, låt honom vara amerikan.« Men detta ska inte uppfattas som att Brecht förfäktade åsikten att alla skådespelare kan spela allt, att rollbesättningen skulle präglas av en karnevalistisk yra – tvärtom. Brecht framhåller genomgående kravet på skådespelarnas kunskap som grund för en viss rollbesättning. Hans ståndpunkt om scenisk representation var vid denna tid och på denna plats minst sagt provocerande, men den bars troligen inte fram av ett rättvisepatos. Styrande för Brechts inställning var snarare hans strävan efter att skådespelarens gestaltning ska präglas av distans och skapa förvåning.

Som bekant syftar Brechts teaterestetik till att skådespelarens gestaltning ska skapa en kritisk blick, men också en road förvåning. Om skådespelaren syftar till att framställa den sceniska situationen som främmande eller överraskande, påverkar det naturligtvis vem som spelar vilken roll, alltså frågan om representation och presentation av rollen. I Brechts fall avger skådespelaren en kunskapsbaserad rapport, hämtad från dennes iakttagelser av världen, inte ett personligt färgat vittnesmål grundat i den privata erfarenheten. Vad Brecht framför allt efterfrågar i framställningen av rollfiguren är förmågan att gestalta motsättningar. Dessa motsättningar är i Brechts estetik och dramatik inte främst psykologiska, utan sprungna ur samhälleliga förhållanden.

Brechts betoning av avståndet mellan rollen och skådespelaren syftar till att tydligare se rollen både som samhällelig konstruktion och estetiskt montage. Det lekfulla rolltagandet, till skillnad från det jag-uttryckande, är för Brecht en väsentlig del av teaterestetiken. När Brecht vill visa att teatern är ett konstnärligt demonstrationsmaterial och en fiktiv spelsituation att granska kritiskt, innebär det också ett erkännande av det lekfulla rolltagandet. I leken är man inte i första hand en karaktär, utan en funktion, och deltagaren kan blixtsnabbt växla mellan att jaga och vara den jagade. Skådespelarens lekande förhållningssätt är grundat i att reagera på förändringar i den sceniska situationen, inom de ramar eller regler som den dramatiska fiktionen etablerat. Dessa ramar är naturligtvis beroende av rollfigurernas erfarenheter och förhållningssätt. I lekens lätthet och snabba rollbyten är inte det enskilda jaget den främsta agenten, men detta innebär inte att det personliga engagemanget försvagas. Reglerna för leken är grundade i en dramatisk situation, inte i skådespelarens personlighet.

Överhuvudtaget är Brechts ointresse för rollkaraktärers psykologi påtagligt. Det är situationen, fabeln och de samhälleliga motsättningarna som är det centrala i teaterföreställningen – teatern är handling. Den feministiska teaterforskaren Elin Diamond menar att teater är den kulturyttring som tydligast berör identitetsfrågor, vilket är tydligast i den realistiska traditionen. Hon lyfter i sin diskussion om identitetspolitik fram hur den har drag av essentialism, och menar att teatern till sitt väsen är förknippat med handlande, och inte enbart varande: »teatern bildar en skärningspunkt mellan ontologi (vem man är) och handling (vad man gör)«. Två synsätt som är framträdande i samtida kulturdiskussion kommer här på rak kollisionskurs i skådespelarens praktik: ett identitetspolitiskt projekt, ibland påstått essentialistiskt i sin syn på människan, och en postmodern konstruktivistisk och performativ syn på människans sociala tillblivelse, där identiteten skapas genom ens handlingsmönster. Synen på representation kan med stöd av bland andra Diamonds resonemang omprövas radikalt: från att vara grundad i en karaktär, till att vara grundad i en situation – vad teatern gestaltar är situationer, inte karaktärer.

Vad som står på spel för varje skådespelare är hanteringen av det egna jaget, dess synlighet och bärkraftighet i mötet med rollen, men också dess föränderlighet och i slutänden synen på ens identitet. Tilltron till jaget som en biologiskt stabil och sociologiskt bestående enhet har devalverats kraftigt under 1900-talet, med början i Sigmund Freuds konstaterande att jaget inte är herre i sitt eget hus. Ens identitet behöver idag inte ses som en definierad bärare av vissa egenskaper, utan den kan med hjälp av olika filosofiska eller sociologiska skolbildningar ses som performativ, och alltså omprövas och dekonstrueras. Att se på jaget som upplöst, frånvarande eller konstruerat kan vara en spännande filosofisk ståndpunkt, men det löser inte skådespelarens arbetsfrågor. Skådespelaren är på scen och måste där ge sig själv legitimitet att handla. Skådespelaren använder sitt eget jag som gestaltande material och det är närmast att se som ett axiom. Men det är inte detsamma som att det är skådespelarens jag som i första hand presenteras på scenen. Gestaltningens kvalitet beror på var skådespelaren i detta undersökande arbete lägger sitt fokus och vilken hållning hon intar till sitt eget jag. När skådespelaren specifikt betonar sitt eget jag eller sin identitet som främsta instrument och verktyg, innebär det ett specifikt kunskapsperspektiv.

Vad som står på spel för varje skådespelare är hanteringen av det egna jaget, dess synlighet och bärkraftighet i mötet med rollen, men också dess föränderlighet och i slutänden synen på ens identitet.

En återkommande inställning – ofta i samklang med Stanislavskijs det magiska om – är att skådespelaren letar efter paralleller i sitt eget liv, hon söker i sina egna erfarenheter efter händelser som på något vis motsvarar dem som rollen genomlevt, efter händelser som gett upphov till liknande handlingar, dilemman eller känslor. Det är ett synsätt som också dominerar den allmänna meningen om vad skådespeleri är, men detta synsätt har mött kritik, framförallt från Bertolt Brecht. Han förutsätter ett aktivt jag hos skådespelaren, alltså en synlig skådespelare, men som för den skull inte är jag-uttryckande. Här finns en avgörande skillnad gentemot Stanislavskijs synsätt, där en mer symbiotisk relation mellan rollfigur och jag eftersträvas.

Brechts hållning till skådespelarens rolltagande kan man välja att se som alltför förankrat i en annan tids praktik och därför inaktuellt – hos Brecht finner man få direkta formuleringar om hur olika delar av samhället eller individer bör representeras på scen. Men hans krav på skådespelarens kunskap gör honom aktuell, främst kraven på samhällelig kunskap och förståelsen av sociala och politiska relationer. Denna kunskap är inte per automatik given genom någons identitet, utan grundad i en förmåga att observera och kritiskt gestalta. Personlig erfarenhet innebär alltså inte kunskap som automatiskt bär frukt inom teatern, Brecht krävde mer av sina skådespelare.  

I delar av den samtida teatern och på konstscenen överhuvudtaget framträder jaget idag tydligare än på länge: ett aktivistiskt och politiskt jag, vars ideologi är förankrad i den egna sociala positionen och identiteten. Relationen till det egna jaget och problemet med att överskrida den egna personligheten, att så att säga vara ombud för någon annan, har fått allt större uppmärksamhet. Om man ser tillbaka på 1900-talets modernism bars den bland annat fram av en syn på kroppen som något som kunde befrias. Tidstypiskt var att den franske filosofen Jean Baudrillard på 1970-talet hävdade att kroppen hade blivit ett frälsningsobjekt. Det moderna samhällets och andra auktoriteters förtryck var också ett förtryck av kroppen – strävan efter kroppslig frihet blev en del av teaterns retorik och speciellt då inom skådespelarutbildningen. Men strävan efter en autonom, autentisk eller befriad kropp framstår idag som en alltmer problematisk tanke – istället framträder den situerade, ideologiska och politiska kroppen på våra scener.

Skådespelaren kan vara hänvisad till att representera blott och bart sig själv och sina egna personliga erfarenheter, allt grundat i ett essentialistiskt synsätt, där det autentiska jaget är garantin för den sceniska undersökningen. Den andra motpolen implicerar en skådespelare som i sina kunskapsprocesser antar den engagerade lekens förhållningssätt till såväl det främmande som till det välkända. Den senare hållningen ser jag som mest fruktbar för en emancipatorisk teater som kan undersöka dynamiska sociala relationer och som har en icke-essentialistisk syn på roll och människa. Mötet mellan rollen och skådespelaren syftar inte till en sammansmältning av två essenser, utan till en öppet redovisad diskussion mellan två olika historiska perspektiv: rollens och skådespelarens.

Kent Sjöström

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 1/2020 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826