Den sista föreställningen (ur nummer 2-3/2020)

 

 

RolandSchimmelpfennig ©js 2500px (kopia), foto Johan Sjövall

 

Foto: Johan Sjövall

 

 

 

 

Vad händer när teatrarna stänger och konstnärer liksom publik blir hänvisade till sig själva? Den tyske dramatikern Roland Schimmelpfennig reflekterar kring detta, i en artikel som tidigare har publicerats i Süddeutsche Zeitung.

 

En ensam man står på teaterscenen. Scenen är tom. I fonden, på scenhusets högt murade bakvägg, lyser en skylt över en brandsäker metalldörr: »Nödutgång« – men dörren är stängd och låst. Några scenografidelar står lutade till vänster mot fondväggen, kanske var det Romeo och Julia som spelades här igår. Eller Den sönderslagna krukan eller någon annan pjäs, kanske en av mina till och med, för fram till nu är det så jag har försörjt mig: genom att mina pjäser spelas.

 

Från arbetsbryggorna till höger och vänster högt ovanför scenen hänger otaliga strålkastare. Numrerade lingångar går på höger och vänster sida upp till teaterns tak, till den så kallade »tågvinden«, och därifrån kan stora fonder hissas ner: Just på den här scenen var tills alldeles nyss allt möjligt, rummet här kunde förvandlas till ett hedlandskap i Skottland som i Macbeth eller till Fausts studerkammare eller till en abstrakt vit kub som föreställer världen, på den här scenens tiljor var allt, allt möjligt, eftersom hela världen är en scen, som Shakespeare säger – men det enda ljus som fortfarande brinner är nu bara ett par lysrör, det så kallade arbetsljuset. Kanske är det till och med så att det enda ljus som nu lyser på scenen, liksom i salongen, är den dunkla nödutgångsskylten.

 

Den ensamme mannen på scenen är i 50-årsåldern. Mannen svettas lätt och har samtidigt frossa, mannens gester är fladdriga, nervösa, mannen kan inte stå till, och går fram och tillbaks, och drar samtidigt hela tiden händerna genom det svettiga håret. Mannen hostar lätt, han försöker hålla tillbaks hostan, men irritationen i halsen släpper inte, den ensamme mannen på scenen skulle gärna dricka lite vatten, han går fram till scenkanten och riktar sig ut mot salongen: »Finns det nån«, tänker mannen säga, »finns det nån som har lite vatten« – men så drabbas mannen av en hostattack igen, han försöker i sista stund hålla en hand för munnen, men hostattacken är så våldsam, hostan sliter nästan sönder honom, och samtidigt måste mannen dessutom nysa. Han omväxlande hostar och nyser, mannen på scenen tappar helt kontrollen över sig själv.

 

Så fort mannen försöker säga något, måste han nysa eller hosta, och publiken skrattar mer och mer.

 

Det här skulle kunna utvecklas till ett stort komiskt nummer. Några av publiken i salongen förstår att allt det här bara är ett makabert, fullständigt överdrivet spel. En skräckföreställning om droppsmitta, som på den berömda Le Théâtre du Grand Guignol. Spridda skratt. Spridda gapskratt från publiken.

 

Så fort mannen försöker säga något, måste han nysa eller hosta, och publiken skrattar mer och mer.

 

»Det här är ju otroligt smaklöst, därute dör människor – och därute riskerar folk livet för att rädda oss!«, ropar nu en åskådare på rad sju, reser sig, lämnar salongen och slår igen dörren efter sig. Men resten av publiken i den till sista plats utsålda teatern skrattar bara mer och mer, skrattar befriat, nästan hysteriskt, många skrattar till och med så de gråter – så hade det i alla fall kunnat vara.

 

Men så är det inte, för det finns överhuvudtaget ingen publik där. Salongen är människotom. Teatrarna är stängda, i Tyskland och Europa, kanske snart i hela världen. Pandemi.

 

Men om det hade funnits publik som skulle ha kunnat sitta på parketten, då skulle mannen i 50-årsåldern på scenen ändå säga:

 

»Jag är rädd. Jag befinner mig i fritt fall. Och jag är rädd för kraschen. Jag är så rädd att jag knappt kan formulera det i ord«, och med de orden skulle det bli tyst i den fullsatta teatern, som i verkligheten är utdöd. Ingen skrattar längre.

 

»Jag befinner mig i fritt fall«, säger mannen som plötsligt står i skenet från en enda strålkastare, som en ståupp-komiker, »vi befinner oss alla i fritt fall«. När han kommit hit i texten sträcker han ut armarna, som om han skulle falla från himlen – eller mannen skulle kanske göra det om den här teaterkvällen verkligen kunde äga rum, men det kan den inte längre. »Ingen vet vad som kommer att hända«, säger mannen i strålkastarljuset. »Jag har inga inkomster längre. Allt faller ihop. Om jag inte får nån hjälp kan jag klara mig i 90 dar, och vad händer sen? Och vad händer överhuvudtaget? Vad händer om hela stan stängs? Vad händer om det blir utegångsförbud? Naturligtvis kommer det att bli utegångsförbud. Vad händer med oss? Och vad ska vi leva på?«

 

Alla föreställningar på repertoaren ställs in. Ridån som skiljer salongens realitet från scenens magi förblir nere. Och samtidigt gäller en enda regel för teatermänniskor liksom för cirkusartister liksom för alla andra gestaltande konstnärer i världen: ridån måste gå upp, the show must go on – även om vi precis har trillat ner från linan. Den regeln är nu satt ur spel. Stillestånd. No show anymore. Varje teaterarbetares mardröm är här.

 

Denna plats, denna uråldriga institution som utgör en avgörande del av vår kulturella identitet, har vi nu, tills vidare, förlorat.

 

Alla dessa »fria« konstnärer, alla dessa oberoende människor på teatrarna, på musik- och dansscenerna, på cirkusar eller varietéer eller vad det nu kan vara, som hittills arbetat på och bakom scenen utan fastanställningar och som levt på tidsbestämda tillfälliga kontrakt och föreställningsersättningar, har över en natt förlorat sina existensvillkor och blir mycket, mycket, mycket snabbt, redan inom ett par veckor, hänvisade till statligt understöd. Hyra och försäkringar och telefon måste fortfarande betalas, för att inte tala om mat till familjen.

 

Till skillnad från i filmer eller i romaner finns det inte mycket plats för dystopier på teatern. Det utbryter sällan pandemier i pjäser, vilket det gör i filmer. Filmer har sedan länge fyllts av korkade zombies och globala virusutbrott. Varför har inte den genren nått teatern? För att teatern inte handlar om de odöda, utan om de levande, om oss, med alla våra rädslor och förhoppningar och begär. Teatern är en plats för frihet, för dialog, för möten. Teatern är, för att försöka fånga den med ett enkelt ord, kort och gott stor.

 

Denna plats, denna uråldriga institution som utgör en avgörande del av vår kulturella identitet, har vi nu, tills vidare, förlorat.

 

Teatern, som alltid verkat närmast oförstörbar, eftersom knappt någonting behövs, det behövs inget tak och ingen el, teater är i motsats till radio, tv, film och internet inget mindre än en analog dinosaurie och samtidigt paradisfågel, charmant, fräck, ouppfostrad, fåfäng, ibland uppblåst och tom, men då och då även skrämmande uppriktig och ärlig och nödvändig, very old school i sin grundläggande konstruktion, men ofta också ledande i det ständiga återuppfinnandet av det moderna.

 

Det är svårt att förvandla en teater till en strömlinjeformad verksamhet som genererar stora vinster. Teatern kan dra in pengar, men den måste också, som samhällets spegel, tillåta sig att ta risker, annars förfaller den. Teatern behöver skyddas, och alla som skapat teater behöver skyddas, annars landar vårt samhälle i entertainment-öknen, och det är just den öknen covid-19 nu skickar ut oss i.

 

Viruset tar makten, och den nya maktens regler innebär ett slut på det liv vi känner i vårt land. Viruset skickar hem oss. Till ensamheten, om inte direkt i karantän. Från och med nu råder samlingsförbud.

 

Alla scrollar på sina telefoner, och alla väntar på de första symptomen: halsont och feber.

 

Slut med fotboll. Fotbollsklubbarna stängs, varför gjordes inte det för flera veckor sedan? Kurvan med smittade stiger. Världsviruskrisen konkurrerar ut alla andra ämnen. Nyss pratade vi om klimatkatastrofen och den våldsamma högerextremismen i detta land. Nyss handlade det om massakern i Hanau.

 

Alla är rädda, några mer, andra mindre, många beter sig trotsigt och ironiskt, hos andra handlar det just nu om inget mindre än liv och död.

 

Och alla står plötsligt inför det helt personliga: Vad händer om. Vad händer om det blir tomt i affärerna, nej, nej, nej, ingen orsak till oro, försörjningssituationen är oförändrad, baslivsmedelsförsörjningen är säkrad till hundra procent. Fläsk och potatis finns och kommer alltid att finnas, så kanske det är, ja, men: Hyllorna i affären var ganska tomma nyss. Den enda produkt som ingen vill ha, ens under en viruskris, är en sorts korta äggnudlar.

 

Alla föreställningar på repertoaren ställs in. Ridån som skiljer salongens realitet från scenens magi förblir nere.

 

Fattigdomsskräck är absolut inget ovanligt bland fria teaterarbetare. Alla gör upp nödplaner för den stund när reserverna tagit slut. Frilansare och egna företagare får ingen arbetslöshetsersättning. Alla frågar sig: Vad händer när kontot är tomt?

 

Teatrarna är stängda.

 

De som kan ska stanna hemma. »Stängt« står det på dörrarna till bion om hörnet. Världen förvandlas till en arkipelag av ensamhet. Viruset skickar ut oss alla i streamingtjänsternas entertainment-öken. Överallt framför allt män med vapen. Ben Affleck och Mark Wahlberg skjuter sönder eller räddar världen samtidigt, Jean-Luc Picard är lite trevligare, men han var redan trevlig, en »troglodyt« skär upp Kurt Russells mage med en kniv gjord av ben och kör en glödande het flaska rätt in i hans lever. Vi behöver vara försiktiga, mycket till och med.

 

Helt tyst i den fullsatta salongen. Men ibland hörs en dämpad hostning.

 

»Tack«, säger mannen till publiken, i skenet av den enda strålkastaren, »tack för allt. Det har varit trevligt att ha er här. Jag hoppas vi ses snart igen. Ta hand om er.«

 

Och så hörs det en rasande, trotsig, modingivande, livshyllande, solidarisk, stark applåd, men inte för mannen på scenen, utan för teatern och dess publik. Eller: Då skulle det höras en rasande, trotsig, livshyllande applåd, men i den i verkligheten människotomma teatern är det tyst. Och det kommer att vara tyst där länge till. Den förtvivlade mannen står på en spökteater. Ingen är där. Inte ens han själv.

 

 

Roland Schimmelpfenig

 

Översättning av Magnus Lindman

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 2-3/2020 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826

Prenumerera gratis digitalt
Under sommaren 2020 kan du prenumerera gratis på Teatertidningen, på vår digitala utgåva. Erbjudandet gäller under perioden 1 juni-31 augusti. För att starta en prenumeration, gå till "Prenumerera" här ovan och länka dig sedan vidare till vårt prenumerationsformulär.
Månadens citat

»Vi talar ofta om maktmissbruk, men sällan om maktbruk. Har man en chefsposition har man faktiskt ett uppdrag att använda sin makt, men hur gör man då det?«

Carolina Frände

Folkoperan