Falk Richters föreställning »Safe«, som inledde Bergmanfestivalen i augusti 2018 på Dramaten. På bilden syns Electra Hallman och Ruth Rebekka Hansen.

Foto: Hans Malm

 

 

Falk Richters pjäser är som ett förföriskt kinderägg med explosivt innehåll. Att parodiera högerextrema parlamentariker har för hans del tidigare resulterat i mordhot och fyra rättsprocesser. Men framför allt sätter han ljuset på demokratitrötthet och utmanar vår förpuppade ängslighet. Marie Starck har träffat honom.

 

När rädslan styr världen förvandlas den till sin egen mardröm. Frågan är om vi vill veta sanningen om oss själva.

Falk Richter är inte bara en av Tysklands och Europas främsta dramatiker och regissörer, han är även en av de farligaste. Åtminstone enligt de högerextrema krafter, med rötter i nationalsocialismen, som mordhotat och polisanmält honom för förtal. Fyra rättsprocesser har inletts, men han har vunnit dem alla.

– Jag hade kunnat överklaga den senaste domen, där jag bara dömdes till att ändra en mening och ta bort ett namn.

Men han vill hellre bekämpa högerns arga kulturkamp mot kultur och konst. Inte med hjälp av juridik. Att fortsätta skriva är ett vassare vapen än en ny process.

 

Varför är du så farlig?

– För att jag säger sanningen. De högextrema är verkligen rädda för konstens makt. Under en period var jag ett hatobjekt i deras parallelluniversum. Många i Alternative für Deutschland, AfD, kommer från gamla nazistklaner som gömt sig i Chile och återvänt. De nya högerextrema rörelserna är extremt farliga om de får fritt spelrum och hatet mot muslimer och oliktänkande får fortsätta. Ni svenskar måste förstå att en röst på Sverigedemokraterna också är en röst på en människoföraktande världsbild.

Så vad handlar det om?

Pjäsen »Fear« väckte starka reaktioner inom det nationalistiska, högerextrema partiet AfD, då den sattes upp på Schaubühne i Berlin 2015. EU-parlamentarikern Beatrix von Storch och partiets ordförande Frauke Petry, parodierades som zombies och som massmördare.

Att det blev just Beatrix von Storch som häcklades är ingen tillfällighet. Hennes morfar var Hitlers finansminister som både planerat och ligger bakom kalkylerna för gaskamrarna.

– Hennes egen paroll är »Make Germany great again«, men det är oklart vad hon faktiskt menar. Syftar hon på nazitiden eller något annat?

Man kan undra vad Dramaten förväntade sig när de beställde en pjäs som skulle inleda årets Bergmanfestival. Hittills har Falk Richter varit relativt okänd för den stora svenska publiken, så när som på Annika Silkebergs uppsättning av pjäsen »Trust« på Galeasen 2013. En samtidssatir med en dubbeltydig titel, vilket blivit något av hans signum.

 

Ni svenskar måste förstå att en röst på Sverigedemokraterna också är en röst på en människoföraktande världsbild.

Falk Richter

 

Den här intervjun görs mitt i repetitionsarbetet och valrörelsen, men artikeln når sina läsare först en månad efter valet. En tidslucka där precis allt kan hända, även om den politiska utvecklingen som Falk Richter sätter strålkastarljuset på är långt ifrån över.

»Safe« må vara specialskriven för Dramaten och en svensk publik. Men det är framför allt en pjäs om den politiska situationen i Europa idag.

– Jag är ingen politisk konstnär, men som konstnär intresserar jag mig för samhällssituationen både på ett privat och ett politiskt plan. Hur tänker människor idag? Hur ser deras relationer ut? Vilka rädslor brottas de med? Men jag intresserar mig också för den växande nationalismen och de högerextrema krafter som idag tar plats i tyska riksdagen. Vem hade kunnat ana det för tio år sedan?

 

 

 

Tyske regissören och dramatikern Falk Richter.

Foto: Bernhard Musil

 

»Safe« är betydligt mer poetisk än »Fear« och behandlar nutidsmänniskans känsla av otrygghet i sina relationer och i samhället. En, som många upplever det, hotfull tillvaro i en ömtålig och splittrad värld på väg mot upplösning och en klimatkatastrof.

Tyskarnas förkärlek för Bullerbyn och djupa skogar har påverkat scenografin som föreställer en naturskön skenbar idyll, där videoprojektioner på svenskt midsommarfirande störs av brinnande bilar som rufsar till den tyska glorifierade Sverigebilden. I centrum står en avskalad huskonstruktion som skulle kunna symbolisera folkhemmet, eller en kyrka på väg att raseras.

Pjäsen driver friskt med kyrkan, med den så kallade Kulturprofilen och hans täta band till Svenska Akademien och med den svenska självbilden: »Vi går in i smärtan. Det är bara vi … som kan komma med fred och frihet i världen.«

Ensemblen har i högsta grad varit involverad i processen och har beskrivit den aktuella politiska situationen i Sverige utifrån sin egen erfarenhet.

– Jag är verkligen begeistrad av skådespelarna. De är väldigt finstämda och precisa i sitt sätt att måla upp emotionella stämningar. Mina texter däremot är mer postdramatiska, i samma tradition som Brecht och Jelinek, och fokuserar mer på text än handling.

 

 

 

 

Falk Richters föreställning »Safe«, Dramaten, med Reuben Sallmander och Ana Gil de Melo Nascimento.

Foto: Hans Malm

 

 

Att även Sverige har osäkra stadsdelar där människor inte känner sig trygga chockade Falk Richter. Senaste årets Nobelpriskris och Me too-debatten har också förvånat honom.

– Vem hade trott det. Allt brister. Till och med i Sverige.

Falk Richters pjäser är suggestiva och tonsäkra allkonstverk som även inkluderar dans, video och musik. Dansarna har repliker och skådespelarna dansar. Allt flyter samman.

– För mig är det viktigt att undersöka vad dessa politiska teman betyder för kroppen.

Sedan flera år samarbetar han med den isländske kompositören Valgeir Sigurðsson, som med elektroniska klangbilder förstärker den dystopiska känslan av förvirring och främlingskap. På scen sitter den isländske singer-songwritern Helgi Harfn Jónsson vid flygeln.

– Helgi har en underbar röst med både en maskulin och feminin klang som spänner över tre oktaver. Sångens skönhet ger en värme och skapar en förtätning i denna annars så kalla värld.

Om Europa vore en person så skulle man kunna beskriva denne som en splittrad och osäker människa som saknar sammanhang. Nationella strömningar söndrar, även trygga och rika länder, menar Falk Richter.

– Vi har det oförskämt bra, ändå växer den här typen av politiska krafter som piskar upp en stämning av osäkerhet och rädsla.

– Som konstnär och som människa har jag ingen optimistisk hållning. Istället ser jag splittring och konflikter. Det finns en form av urrädsla som frammanas av onda, politiska krafter. Man talar om en rädsla för flyktingströmmar, trots att vi egentligen har betydligt större problem att tackla; miljöförstöring och social rättvisa. Istället framkallar man ett slags panik.

Pjäsens titel är även här, precis som i »Fear«, dubbeltydig. I »Safe« talar man om ett konstverk som låses in i en välbevakad transithall på en schweizisk flygplats. »Världens säkraste plats«, enligt honom, där många konstverk förblir rena spekulationsobjekt eftersom de aldrig visas för omvärlden. Vad betyder det för konsten?

Men man kan också associera till gated communities och till ett allt mer »säkert« och slutet samhälle för de priviligierade, med höga murar som utestänger fattiga, oliktänkande och flyktingar.

 

Hur politisk är Bergman?

– Jag ser faktiskt Bergman som väldigt politisk. Filmen »Fanny och Alexander« är en radikal kommentar till en repressiv och strukturell kyrka. Jag har ju skrivit ett verk för att fira Bergman. Men vad är det för kulturellt arv som vi firar? Hans filmer är fulla av traumatiserade människor som inte känner sig älskade, som är olyckliga i sina relationer, och av mödrar oförmögna till kärlek.

 

Texterna är personliga och därmed blir de också politiska. Den distinktionen är viktig för mig. Jag tar upp samhällsrelevanta teman, men aldrig partipolitiska.«

Falk Richter

 

Trots att Falk Richters egna pjäser beskrivs som politiska vägrar han se sig som en politisk konstnär.

– Texterna är personliga och därmed blir de också politiska. Den distinktionen är viktig för mig. Jag tar upp samhällsrelevanta teman, men aldrig partipolitiska. På ett personligt plan önskar jag mig reella politiska förändringar. För tio år sedan kunde jag inte föreställa mig att vi skulle ha riksdagspartier med samma politiska agenda som nazisterna. AfD förnekar Förintelsen och står för en upplösning av demokratin.

– Jag kommer från ett land där sådana som jag blev dödade; konstnärer och öppet homosexuella. Nu finns nazisterna åter i den tyska riksdagen och när man ser vad som händer i Polen blir man rädd. Om AfD kommer in i regeringen kommer de kunna ändra grundlagen och det kommer bli ännu farligare för mig. Då kommer jag lämna Tyskland.

Hoten har knappast gjort honom mer försiktig och ängslig.

– Snarare mer aktiv och progressiv. Jag har haft tillfälligt polisbeskydd. Men jag måste ändå försöka leva så normalt som möjligt.

 

Tror du verkligen att teater kan förändra något?
 – Konsten kan leda till ett djupare reflekterande. Som konstnär kan jag spetsa till vissa frågeställningar och varna för vissa företeelser som jag får syn på. Men konst är ingen agitation eller revolutionär kraft. Ändå har jag under de senaste åren förvånats över vilken kraft mina pjäser har. Vi får inte glömma att nazisterna först gav sig på konstnärerna. De förbjöd viss konst och brände böcker. Sedan gav de sig på homosexuella. Och vi vet alla vad som hände bara några månader senare.

 

Det låter tröstlöst.

– Men konsten kan också ge kraft. Att ge individen en tydligare insikt och klarhet. Teatern spelar på vårt känsloregister, men kan också ge gemenskap och samhörighet.

 

Marie Starck

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 4/2018 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826

 

 

 

 

 

Karin Helander och Rebecca Örtman är programledare för Scenpodden, som drivs av RATS Teater. Här samtalar de med Nils Poletti om fria grupper.

Foto: Scenpodden 

 

 

 

Det goda samtalet. Det är utgångspunkten för många teaterpoddar som ofta fokuserar på djupintervjuer med scenkonstens utövare. Men det mesta av arbetet sker ideellt – och allt färre orkar fortsätta, konstaterar Ylva Lagercrantz Spindler, som har tittat närmare på poddar för teaterintresserade.

 

Den startade som en förhoppning om nya och storartade möjligheter: podcasten eller poddradion som den kallas i en försvenskad version.

 Det svenska genombrottet för detta förenklade sätt att sända radio via ljudfiler på internet kom så tidigt som 2006. Det var i samma veva som den så kallade mediedöden, genererad av den växande digitaliseringen som plötsligt gjorde det allt enklare att publicera nyheter gratis på nätet, varpå papperstidningarna med sina dyra prenumerationer tappade i konkurrenskraft.

 Snart sagt fanns där en podd för varje smak och specialintresse, med möjlighet för lyssnare att grotta ner sig i timslånga avsnitt om bara en enda sak: poddar om folktro, ufon, hundar, konspirationsteorier, rättegångar, historia, bildning och så vidare – fantasin satte inga gränser.

 

Nu kunde även teaterbranschen ta bevakningen i egna händer och därmed slippa tjata öronen av pressade kulturredaktioner med allt mindre resurser att bevaka just scenkonsten.

 

Nu kunde även teaterbranschen ta bevakningen i egna händer och därmed slippa tjata öronen av pressade kulturredaktioner med allt mindre resurser att bevaka just scenkonsten. Efter att redan ha tagit bloggosfären och sociala medier i anspråk för en mer kostnadseffektiv marknadsföring, kunde teaterbranschen nu också göra alla de där fördjupade intervjuerna och analyserna i radioform, de som det idag finns allt mindre av i dagspressen.

 Men det kom att dröja några år innan teaterbranschen på allvar började omfamna det nya mediet.

 Det var runt 2014 som det blev tydligt att det snart inte fanns en enda teaterinstitution värd namnet som inte startade en egen podcast. Vid sidan av det fanns de fria aktörerna: företrädesvis skådespelare och frilanskritiker, de som på eget initiativ startade poddar utanför arbetstid, från skådespelarna Julia Dufvenius och Anja Lundqvists »Anna och Julias podcast – hemligheter, lögner och en hel del sanningar« till kritikerna Cecilia Djurberg och Loretta Loretto Villalobos »Kritcirkeln«, båda nu hädangångna, men med många gamla program som fortfarande går att lyssna på.

 Parallellt med dessa fortsatte public service-ägda Sveriges Radio att utveckla det nya radiofenomenet för envar, och insåg att om de skulle vinna kampen om lyssnarna, så måste även den traditionella radion än mer ge sig in i poddvärlden. Lite meta, kan man tycka, men även här verkar tanken ha varit att skapa fördjupning vid sidan av nyhetsflödet. Idag finns det en uppsjö av egenproducerade poddar på SR, från »Bergmanpodden« till »Loppmarknadspodden«.

 Men så plötsligt hände något. Ungefär i höjd med 2017 uppdaterades många svenska teaterpoddar med allt större mellanrum ­– för att till slut försvinna helt. Av de större obundna teaterpoddarna kvarstår idag bara ett fåtal envetna, som »Scenpodden«. Och bland teatrarna, exempelvis pigga Uppsala stadsteaters podd »Applåd« och nu åter även Dramatens podd, efter ett längre uppehåll.

 Med regelbundenhet menar jag att det sänds ett nytt program åtminstone en gång per månad. Det blir allt mindre vanligt bland de fria aktörerna, samtidigt som poddar i största allmänhet både växer och frodas. Särskilt inom nöjesindustrin, med kändisduos som Alex och Sigges podcast med över 200 000 lyssnare i månaden, vilka dessutom lyckas fylla scener som Rival med sina livesändningar. 

 

Förhoppningen var att lyssnaren skulle få större kunskap och ett ökat intresse för scenkonst. Vi var också nyfikna på hur scenkonstnärer själva beskriver sin praktik.« 

Rebecca Örtman 

 

Rebecca Örtman är tillsammans med Karin Helander programledare för Scenpodden, som drivs av RATS Teater, en forskningsscen vid Stockholms universitet. Rebecca Örtman berättar att de startade podden för att de ville fördjupa förståelsen av scenkonstnärers arbeta och sätta det i ett större perspektiv.

– Förhoppningen var att lyssnaren skulle få större kunskap och ett ökat intresse för scenkonst. Vi var också nyfikna på hur scenkonstnärer själva beskriver sin praktik. 

Anledningen till att de vill fortsätta driva podden är att de tycker det är väldigt roligt att möta och synliggöra den kraft som finns i scenkonsten.

– Vi hoppas också att den samlade kunskapen ingjuter ett självförtroende i branschen. 

Jag har själv en känsla av att många andra scenkonstpoddar antingen har slutat att uppdateras regelbundet eller lagts ner helt. Rebecca Örtman tror det beror på att det är svårt att driva poddar kontinuerligt.

– Scenpodden produceras i samarbete med Humanistiska fakulteten på Stockholms universitet och det ger både legitimitet och möjlighet att utvecklas långsiktigt. Vi fokuserar också främst på ämnet och inte på person eller enskilda uppsättningar, det gör att podden är tidlös och inte så känslig för snabba kast. Vi är aktuella en längre tid och kan fördjupa samtalet kontinuerligt. 

 

 

 

Rebecca Örtman och Karin Helander samtalar med Christer Lindarw om drag, i Scenpodden.

Foto: Scenpodden

 

 

En anledning till att de scenpoddar som initierats av fria aktörer är på väg bort är förstås att som privatperson krävs det sannolikt många timmar av ideellt arbete och engagemang för att driva en podcast. Det vet skådespelarna Julia Dufvenius och Anja Lundqvist som redan 2014 startade sin tidigare nämnda podd.  

I en intervju jag gjorde med Julia Dufvenius 2016 (Scen & Film) berättar hon att idén till att starta en podd föddes ur en längtan efter att få skapa något på egna villkor.
   – Vi ville göra en produkt där vi inte var beroende av andra. Själv visste jag inte ens vad en podd var utan idén var Anjas, men jag insåg sedan att våra röster inte fanns där, det vill säga kvinnor i vår ålder, sa Julia Dufvenius då.

 Ambitionen med podden var att ge ett mer personligt och vardagligt perspektiv på skådespelaryrket, en annan att ändra på vad de uppfattade som en alltför glamourös bild av skådepelaren, reproducerad i media. Men också att ge andra perspektiv på teaterns kvinnoporträtt som de tyckte alltför ofta var destruktiva och passiva.

   – Just då sökte vi mycket ljuset i livet medan det vi berättar på teatern ofta reproducerar ruttna könsroller där kvinnan helst ska dö, förgås eller bli hora om hon gör något fel.

 114 avsnitt och 15 000 lyssnare senare lades den ner. Anledningen var att en tilltänkt sponsring som de planerat för uteblev.

 De riktigt bra och ambitiösa poddarna hittar man numera istället utomlands, inte minst i stora teaterstäder, som London och Berlin. En sådan tur då att de är nåbara för alla, oavsett geografisk tillhörighet.

 Nedan listar jag tre intressanta svenska teaterpoddar och tre utländska. Men där finns förstås oändligt många fler att upptäcka för den som letar, exempelvis på adresser som podcasts.se (svenska) och player.fm (utländska).

 

 

 

Tre svenska teaterpoddar:

 

Teaterprogrammet:

Saknar du SR:s Teaterprogrammet? Lugn, alla 123 avsnitten finns också i en podd med samma namn. Med eminenta kulturjournalisten Anneli Dufva som programledare, numera dramaturg och redaktör på Dramaten. I det sista programmet som sändes i juni 2018 intervjuas skådespelaren Sofia Helin (juni 2018). 

 

Scenpodden:

Scenpodden drivs av RATS Teater, en forskningsscen vid Stockholms universitet. Programledare är regissören Rebecca Örtman och teaterprofessor Karin Helander, sistnämnda tillika teaterkritiker i Svenska Dagbladet. Nya avsnitt dyker upp varannan vecka. I det senaste intervjuas Tiina Rosenberg, professor i teatervetenskap.

 

Applåd – Uppsala stadsteaters podcast:
Uppsala stadsteater har, i likhet med flera andra större teaterinstitutioner, en ambitiös podcast där aktuella teaterutövare i huset intervjuas. I det senaste avsnittet kan lyssnaren få höra Marianne Lindberg de Geer, aktuell på Stadsteatern med regin av »Flickvännen«, baserad på Karolina Ramqvists roman med samma namn.

 

Tre utländska podcasts:

 

Der Theaterpodcast:

För teaterintresserade som behärskar tyska är detta en guldgruva. Programledare är två teaterredaktörer från Deutschlandfunk Kultur respektive Nachtkritik som varje månad släpper ett avsnitt där det bjuds på allt från het, tysk debatt om Metoo till initierade samtal. Särskilt intressant är ett program om krisen på Tanztheater Wuppertal och Adolphe Binder, tidigare konstnärlig ledare för Göteborgsoperans danskompani, som sparkades från chefsposten i somras.

 

 

Backstage – National Theatres podcast:

Med en någorlunda regelbundenhet uppdaterar National Theatre i London sin podcast som egentligen bara är något så enkelt som liveinspelningar från deras olika teatersamtal (ett koncept som Dramaten nu också kör och fler borde göra), men inte desto mindre intressant. I det senaste intervjuas dramatikern David Hare som talar om sin nya pjäs, »I´m not running«, vilken spelades på teatern i januari.

 

As Yet Unnamed London Theatre Podcast:

Med publiken i centrum driver några entusiaster den kanske mest demokratiska av alla poddar, As yet unnamed London theatre podcast. Här diskuteras aktuella uppsättningar i London utifrån publikens perspektiv. Medverkar gör till synes teaterbloggare snarare än professionella kritiker. En något spretig podcast, men roande med all entusiasm.

 

 

Ylva Lagercrantz Spindler

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 1/2019 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826

 

 

 

Foto: Evelina Johansson

 

»Att bry sig om irakier«, Teaterrepubliken, med manus och regi av August Lindmark som även medverkade som skådespelare. På bilden syns August Lindmark, Anna M Persson och Torbjörn Lindberg.

 

 

Dramatikern och regissören August Lindmark, främst verksam i frigruppen Teaterrepubliken, skriver i sin självrannsakande debattartikel att det bara delvis stämmer att teatervärlden är vänsterorienterad. För när det gäller arbetsvillkoren och det praktiska utförandet är det helt andra värden som styr, nämligen de nyliberala.

 

2014 skrev jag i Dagens ETC följande i en längre kulturdebattartikel

»För även om det trots politiken görs mycket bra kultur håller vi på att slakta långsiktigheten i konstnärskapen till förmån för de trendiga och uppmärksamhetsfixerade ditona [sic!] (för exempel på det senare, se min grupp Teaterrepubliken).

Vi håller på att ersätta den eftertänksamme, fördjupande äldre konstnären med hyperaktiva dygnetruntarbetande yngre förmågor.

Vi håller på att cyniskt exploatera konstnärernas vilja att nå ut med sin konst utan att ersätta dem för det, utan hänsyn till vad det kostar dem privat och vad det betyder för kulturen på sikt.«

 

En skulle kunna tro att jag därefter bestämt mig för att bevisa mitt påstående med mitt eget liv som exempel. Jag har genom den oheliga kombinationen sjukskrivning för utmattningssjukdom och försök att bli mer djuplodande och tidlös i mitt konstnärskap, alltså mindre trendig, slagit sönder min egen finansiering och fört mig själv och min grupp Teaterrepubliken till gränsen för när vi inte längre kan fortsätta existera professionellt.

 

Jag tycker alltså att min tes från 2014 håller, men vill komplettera med nya insikter jag nått genom möten med de ansvariga för besluten om vår minskade finansiering.

 

Det som blivit allra tydligast för mig är att det kulturpolitiker och -tjänstemän idag brottas med i huvudsak är en moralfråga. För då tillgången på villiga kulturutövare är gränslös, och vår organisationsgrad och sammanhållning är obefintlig, finns det egentligen för de ansvariga inget annat hinder än personlig moral för att gränslöst exploatera vår sårbara situation. Det gör också att jag när jag ifrågasätter deras beslut använder mig av moralargument. Jag påtalar vårt lidande och vår dåliga arbetsmiljö. När jag ser mig omkring upptäcker jag att samma moralargument dyker upp på fler ställen.

 

Debatten om arbetsvillkoren på Kulturhuset Stadsteatern är säkert inte över, även om den stannat av efter den före detta vd:n  Benny Fredrikssons djupt tragiska självmord.

För mig är det dock glasklart att Stadsteaterns bedrövliga personalpolitik inte var en nyhet för de styrande politikerna och tjänstemännen när Aftonbladet i december publicerade sin granskning. Så tidigt som 2011 skrev skådespelaren Ulf Friberg en debattartikel om ämnet i DN, med titeln »Teaterchefen som feodalherre« Det var en moralargumentation. Ledningen kritiserades för exploatering och orsakande av lidande. Det är inte fel att säga att att resultatet av Fribergs försök till debatt och förändring av den förda kulturpolitiken blev lika med noll. Först när skådespelare som berörts av personalpolitiken lämnade debattarenan, där en försöker göra principiella invändningar hörda, och istället tog till den fruktade case-drivna massmediasläggan blev de lyssnade på. Alltså, deras vittnesmål förändrade inte makthavarnas principiella syn på anställningsvillkoren, men de väckte så stor moralisk indignation att makten tvingades agera.

Problemet med moralargumenten visar sig dock i resultatet. Kontentan av de anställdas vittnesmål blev att Benny Fredriksson utmålades som en ond människa. Vilket är ett grunt och med säkerhet ett helt felaktigt påstående.

 

 Jag har genom den oheliga kombinationen sjukskrivning för utmattningssjukdom och försök att bli mer djuplodande och tidlös i mitt konstnärskap, alltså mindre trendig, slagit sönder min egen finansiering och fört mig själv och min grupp Teaterrepubliken till gränsen för när vi inte längre kan fortsätta existera professionellt.

 

Jag vill dock lämna debatten om Benny Fredrikssons ledarskap och Aftonbladets publicering åt andra. Jag vill ta oss vidare bort från moralavväganden och istället titta på Kulturhuset Stadsteatern som praktiskt exempel på den exploatering jag talar om. För hur dåligt rykte teatern än hade i branschen under både tiden som Stockholms Stadsteater och efter sammanslagningen till Kulturhuset Stadstatern, så hindrade det inte oss skådespelare från att i hundratal söka oss dit. Benny Fredriksson och övriga ledare kunde fortsätta föra sin personalpolitik utan att få några som helst problem med rekrytering, och till synes utan att alls ifrågasättas av ledande politiker. Tvärtom stöttades och påhejades verksamheten av många av de sistnämnda.

Varför då? För att teatern levererade. Och leverans av en vara som sedan kan konsumeras är det överordnade målet i ett kapitalistiskt system. Vägen fram till det målet är enbart en fråga om moral, och till viss del om att följa lagar. Och om en besitter en alternativ, eller på annat sätt tänjbar, moraluppfattning, erbjuds därför enorma möjligheter till exploatering i framställandet av varan. Det är något vi är mycket bekanta med när vi tittar på exempelvis klädindustrin. Men det är för många av oss mer ovant att applicera samma principer när vi tänker på den inhemska kultursektorn. Inte desto mindre behöver vi vänja oss vid att tänka så.

Men vänta! Säger jag nu verkligen att förhållandena för en svensk skådespelare går att likställa med en textilarbetares i Bangladesh?

Det gör jag inte. Jag säger att i ett kapitalistiskt samhällssystem är drivkrafterna och logiken densamma för alla sektorer, även om de faktiska förhållandena skiljer sig åt. Alltså, i Kulturhuset Stadsteaterns fall rättfärdigades länge lidandet under framställandet av varan med slutproduktens, teaterföreställningarnas, kvalitet.

Den principen mötte även vi i Teaterrepubliken när vi diskuterade beslutet om minskat stöd med chefen för Malmös kulturenhet och Kulturnämndens ordförande. En av de främsta anledningarna till beslutet var att vår verksamhet hade minskat. Vi hade inte spelat de föreställningar vi utlovat. Varan hade inte producerats. Anledningen till det, utmattningssjukdom på grund av underfinansiering, var enligt dem inte deras ansvar. Deras ansvar var att se till att skattebetalarna får det de betalar för, teater.

Det här kan en uppröras över. Det här kan en kritisera och liksom jag i den debattartikel jag redan nämnt kräva en förändring på. En kan genom att ta upp exempel på hur vi har det försöka väcka ännu mer moralisk indignation. (Vilket jag till och med försökt göra, i en artikel i Sydsvenskan den 18 juni i år.

Men jag är själv egentligen fruktansvärt trött på en kulturdebatt som mycket enkelt kan sammanfattas med att kulturarbetare som jag själv gnäller om att arbetsförhållandena är hopplösa och skadliga, och kulturpolitiker som säger att de gör så gott de kan, alternativt lyfter fram hur mycket de faktiskt satsar på kultur.

Vad ska de annars säga? De gör ju så gott de kan! De är ju inte ens ansvariga för hur mycket pengar som faktiskt läggs på kulturen. Kulturpolitiker är så gott som aldrig ansvariga för storleken på den budget de förfogar över. Någon annan i ett tidigare led ger dem en summa att fördela. Fördelningen är själva kulturpolitiken.

Den riktiga makten över kulturen och dess arbetsvillkor ligger någon annanstans. På finansdepartementet, i region- och kommunstyrelser. Ändå är det inte dit jag vill rikta våra blickar i denna text. Jag vill istället titta på mig själv och mina kollegor. Vi som arbetar inom kultursektorn.

 

 

 

Foto: Mia Orange

 

 

I David Lettermans Netflixprogram »My next guest needs no introduction« intervjuas i första avsnittet Barack Obama, som där säger följande:

»John Lewis* och Dr King* lär oss att ställa oss själva frågor. Om vi ser grymhet, ojämlikhet, orättvisa … Varför är det så här? Är jag delaktig i det här? Är jag beredd att göra något åt det? Är jag villig att uppoffra något för att förändra det? Det är inte alltid lätt, men det är nödvändigt. Det är så vi gör framsteg.«

(*John Lewis är medlem i USA:s kongress och berömd medborgarrättsaktivist. Dr King syftar här på Martin Luther King.)

Det är givetvis lika fånigt att be kulturarbetarna jobba med medborgarrättsrörelsens verktyg som det är att jämföra oss med textilarbetare i Bangladesh. Inte desto mindre vill jag se en politisk förändring som förbättrar våra villkor. Därför fortsätter jag fånerierna och ställer frågorna som enligt Obama kan åstadkomma en sådan förändring: Är jag delaktig i det här? Är andra skådespelare delaktiga i det här? Absolut. Det finns obegränsat med exempel.

Den kulturpolitiska strid som varit mest högljudd i Malmö under de 20 år jag bott i staden rasade 2008 då gruppen Institutet, som sprang ur Teater Terrier, helt mot sin vilja och på initiativ av Malmö kulturstöd och kulturnämnd blev av med sin lokal och sitt verksamhetsstöd. Vinnarna i den striden blev grupperna Teater Insite och Teater Foratt, som tog över lokalen och stödet. Dock, nio andra frigrupper, däribland den grupp jag nu själv är med och driver, lämnade också in ansökningar om att få ta över lokalen. Det vill säga, när en grupp sänktes av kulturpolitiker stod elva andra tjänstvilligt redo att ta över och se till att leveransen av kultur till publiken var kontinuerlig.

Jag tror nästan alla som arbetar i branschen kan förstå det agerandet. Har någon av oss någon gång vägrat att fira anslag med anledning av att pengarna tagits från någon annan aktör? Har någon av oss någon gång tackat nej till ett jobb eftersom vi vetat att någon annan tackat nej till att jobba för samma villkor? Har någon av oss en enda gång ens försökt ta reda på om någon av våra kollegor tackat nej till det erbjudna jobbet på grund av kontraktsvillkoren?

 

Även om några av oss ibland förleds till att känna oss unikt begåvade, så vet vi ändå innerst inne att om vi plötsligt skulle försvinna, skulle inget hål uppstå. Vi skulle ersättas mycket fort.

 

Teater- och kulturvärlden har sedan i alla fall 70-talet en ordentlig vänsterstämpel över sig. Många utanför vår värld utgår från att alla inom den är vänster. Många inom vår värld utgår också från att den är vänster. Det är den inte. Det kanske finns många som röstar vänster, det är fullt möjligt men omöjligt att fastslå i ett land med valhemlighet. Det uttrycks nog också oftare vänsterideal från scenerna är högerdito. Men praktiken bakom föreställningarna är inte vänster.

I praktiken är teater- och kulturvärlden istället nyliberalens våta dröm. Det är en värld fullständigt översållad av människor som enbart är individuellt orienterade i sina karriärsval och som är exakt så villiga och beredda att ta första bästa chans till arbete som frigrupperna i Malmö var 2008. Vi accepterar en individuell lönesättning och obefintlig anställningstrygghet. Faktum är att jag är övertygad om att om jag försökte skulle jag ha svårt att hitta fem svenska skådespelare med exakt samma kontraktsvillkor. Vårt fackförbund har i det centrala avtalet förhandlat bort inlasning. Vidare ser vi både oss själva och andra som totalt utbytbara. Jo, det gör vi faktiskt! Även om några av oss ibland förleds till att känna oss unikt begåvade, så vet vi ändå innerst inne att om vi plötsligt skulle försvinna, skulle inget hål uppstå. Vi skulle ersättas mycket fort.

Vi har heller ingen samordning. Vi diskuterar mycket sällan våra löner, vi organiserar oss inte mer än genom vårt oftast hysteriskt passiva medlemskap i Teaterförbundet och vi strejkar aldrig. Vi är dessutom uppsplittrade i oklara lojaliteter. Några av oss blir anställda. Några av oss växlar mellan att bli anställda och självanställningar, Några av oss anställer andra av oss i projekt. Några av oss driver mer eller mindre frivilligt egna företag.

Detta gör oss förvirrade och desorienterade i vår lojalitet. För vem är egentligen motståndaren när alla sitter på alla stolar samtidigt?

Som sagt, vi är nyliberalens allra våtaste dröm. En totalt oorganiserad och samarbetsvillig arbetarskara som bara fortsätter att producera, oavsett villkor.

Borde vi alltså skämmas?

Jag vet inte.

Å ena sidan, visst är det skamligt att vi alla är så upptagna av vårt eget skapande, vår egen lust till att uttrycka oss och vårt eget lönekonto, att vi inte lägger tillräckligt med tid på att organisera oss.

Å andra sidan, inte ska en individ lastas för att hen känner sig ensam och rädd och bara försöker överleva och göra det den drömmer om? Jag skulle heller aldrig komma på tanken att lasta textilarbetarna i Bangladesh för deras situation. Så varför ska jag då lasta den svenske kulturarbetaren?

Oavsett om vi skäms eller inte så måste den som vill se en förbättring begrunda en sak. Nämligen, vilka exempel ger oss historien på arbetare som plötsligt fått det bättre, högre lön, mer rättigheter, bättre villkor, enbart av god vilja från dem som sitter på pengarna? På grund av deras moraliska resning?

Och när vi besvarat den frågan för oss själva måste vi fråga oss: Är det verkligen det vi ska vänta på?

Jag ser bara en väg ut ur den situation vi befinner oss i. Och den vägen innehåller inte fler moraliskt indignerade upprop. Istället innehåller den ett mycket mödosamt organiseringsarbete, där vi på något sätt kommer bort ifrån vår totala villighet att låta oss exploateras som vi befinner oss i idag. Där den nyutexaminerade skådespelaren vägrar att uttrycka sig konstnärligt om hen inte får betalt, eftersom hen inser att om hen inte gör det kommer hen om 15 år inte kunna leva på sitt konstnärskap.

Men hur vi ska införliva så långsiktiga och altruistiska resonemang i oss, vi som ofta är beredda att göra nästan vad som helst bara för att få uttrycka oss och bli sedda, eller för att få en månadslön eller två, är för mig en gåta.

Där någonstans är vi tillbaka vid en av frågorna jag själv formulerade 2014, nämligen: »Hur ska det nödvändiga förändringstrycket på maktinnehavarna uppstå?«

Trots att jag säger att det för mig är en gåta kommer jag att försöka ge mig på att börja besvara den i en kommande text för Teatertidningen. Jag hoppas att någon av er som läser det här också är beredd att hjälpa till. För oavsett hur svårt vi tycker det är, och hur oense vi är om lösningen, tror jag att vi tillsammans måste försöka börja hitta svaret. Annars kommer det sluttande planet aldrig att plana ut.

Jag avslutar nu med ännu ett uppfordrande citat från Lettermans möte med Obama, den här gången från Letterman själv:

»Inget rätt i världen händer utan en kamp. Eller åtminstone obehag. För allt har en orsak. Någon tjänar på status quo.«

 

August Lindmark

 

 

Länkar till de artiklar av August Lindmark som nämns i denna debattartikel:

Dagens ETC: https://www.etc.se/kultur-noje/vi-har-inte-rad-att-snala-pa-kulturen

Sydsvenskan: https://www.sydsvenskan.se/2018-06-18/august-lindmark-dubbla-signaler-om-verksamhetsstod

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 5/2017 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826