Birgitta Haglund
Med drag av Breivik
|
Göteborg och Stockholm »The Events«, som 2013 blev utsedd till årets bästa pjäs av The Guardian, ska nu spelas på Gothenburg English Studio Theatre som därmed inleder deras tioårsjubileum. David Griegs pjäs baseras löst på händelserna på Utøya och sätter ljuset på högerextremism. En ung pojke vandrar en dag in på repetitionerna hos en kör och skjuter ihjäl medlemmarna. GEST sätter upp pjäsen i samarbete med ett antal körer som kommer delta på scen. I pjäsen undersöks hur långt vi är beredda att förlåta när vi möter en obegriplig brutalitet. Föreställningen regisseras av Gary Whitaker och spelas på engelska. Premiär den 8 april på GEST, därefter spelas föreställningen 4-18 maj på Kulturhuset Stadsteaterns fria scen.
|
Foto: Lina Ikse |
Det känslomässiga är politiskt
|
Det som skrämmer dramatikern Åsa Lindholm mest är bristen på empati i dagens samhälle. I sin pjäs »Mamman«, som har premiär den 4 april på Teater Tribunalen, väcker hon tankar kring just medkänsla, solidaritet och civilkurage. »Mamman« börjar med raden: »Ett enda syfte fanns det med den lilla staden där vi bodde. Fabriken.«
Pjäsen utspelar sig i en sagostad med paralleller till verkliga platser. Folket där lever som i en tung grå dimma, där det enda de gör är att arbeta i fabriken och ändå kan de inte klara sig på det de tjänar utan lever i misär och rädsla för att förlora det lilla de har. Mamman och sonen Pavel har dessutom levt under sin makes/fars förtryck och när han försvinner tänds en frihetsgnista i Pavel, som sedan sprids och smittar av sig på fler och fler – även den rädda och oroliga Mamman.
Varför valde du att skriva om den här tematiken? Det började med att vi på Tribunalen läste Brechts pjäs »Modern«, som bygger på Gorkijs roman »En Mor«. Berättelsen om hur en enkel människa som är feg, orolig och hunsad kan hitta vägen till att stå upp mot något och säga ifrån känns väldigt angelägen idag. Vi lever i en tid där vi alla behöver vara modiga och stå upp inte bara för oss själva utan för alla nödställda. Det är en berättelse om solidaritet, empati och civilkurage och jag vet från tidigare arbeten att det här är ett ämne som barn funderar kring och känner starkt inför. Därför fick vi idén att berätta den här historien för barn.
Hur ser du på din roll som dramatiker och vad vill du väcka med din pjäs? Som dramatiker vill jag alltid kommunicera med min publik. Jag vill att de ska se min intention och svara på den. Jag är intresserad av deras svar. Därför gör jag även research och träffar potentiell publik under mitt arbete.
|
Foto: Ola Kjelbye
Jag vill att pjäsen ska vara känslomässig. Den är skriven för dockor och dockspelare – som gör det tacksamt att använda sig av melodramens uttryck – då man till exempel kan leka med distansen mellan dockornas enkla uttryck och en mer komplex verklighet. Det känslomässiga är också politiskt för mig – det som skrämmer mig mest med nutiden är bristen på empati och hur långt vi måste gå för att väcka människors medkänsla med dem som befinner sig utanför den närmaste kretsen. Det måste finnas fler sätt än att visa bilder på barnlik för att nå fram till insikter som att vi alla är lika. I sagoformen finns också en slags befrielse, där vi kan få syn på de rena mänskliga drivkrafterna, inte färgade av vår verkliga världs ursäkter och omständigheter. Ibland glömmer vi att tanken är fri och att fantasin har outtömliga möjligheter. Till skillnad från romanen som min pjäs inspirerats av har min pjäs ett barnperspektiv, barnen som ser verkligheten för vad den är, som avslöjar att kejsaren är naken – att något annat är möjligt – och jag hoppas att barnen som ser min pjäs (och även de vuxna) ska känna sig sedda och stärkta.
Vad hoppas du att Erik Holmström ska tillföra som pjäsens regissör? Erik är en visuell regissör och tänker mycket i bilder, vilket jag tycker om. Vi har arbetat med att bygga en stämning och atmosfär som inte bara tar avstamp i ord. Hans tidigare arbete med dockteater i »Funktionell dumhet« har också varit en stor inspiration, hur han där med enkla medel skapade närhet och identifikation.
Birgitta Haglund
|
Vem bör berätta vad?
|
Det pågår en livlig diskussion om vem som bör spela vad och vilka historier som ska berättas. Vi har samlat regissören och dramatikern Jens Ohlin, dramatikern och kulturskribenten America Vera-Zavala och regissören och konstnären Karl Dunér för att samtala om representation. Det konstnärliga ledarskapet på landets institutionsteatrar har förändrats där teatrarnas vd, snarare än deras konstnärliga ledare, har större makt än tidigare över den konstnärliga verksamheten. Vi undersöker vad detta innebär. Dramatikern och författaren Henrik Bromander och regissören John Hanse ifrågasätter i sin artikel begreppet politisk teater, utifrån sitt arbete med uppsättningen »Våld och pedagogik«. I höstas gjorde dramatikern och regissören Jens Peter Karlsson en debattartikel i Teatertidningen upp med den postmoderna teatern. I det här numret problematiserar dramaturgen Stellan Larsson några av Jens Peter Karlssons teser. Improvisationsteatern har idag ett lågt konstnärligt erkännande, men uppskattas desto mer av publiken som strömmar till. Vi samtalar med några improvisatörer om denna konstform.
|
Att vara konstnärlig ledare för Radioteatern idag innebär att stå mitt uppe i en teknisk revolution. Malin Axelsson berättar i vår intervju om sina planer att utveckla radiodramat. I vår teaterkrönika skriver föreläsaren och pedagogen Jenny Åkerman hur man kan lära sig övervinna sin osäkerhet att tala inför en skara människor. Regissören Georg Genoux har startat Flyktingteatern i ett krigshärjat Ukraina, för att ge flyktingar en plattform att delge sina egna berättelser. Vi intervjuar honom. Numrets pjäs är »Förslag till framtiden«, av dramatikern och regissören Maja Salomonsson. Hon har baserat sin pjäs på intervjuer med barn i Malmöområdet, som har fått frågor kring deras drömmar och farhågor om framtiden. |
En länk som når långt (ur nummer 5/2015)
Foto: Bengt Larsson Heppling
Textworkshop med pjäsen »Bortom upproret«. På bilden syns regissören Rebecca Forsberg, dramatikern Johanna Emanuelsson, som skrivit pjäsen, och Jonas Jansson från Teater 16 i Ljungby.
Länk vill mycket, som att stödja unga människors kreativa uttryck, nå ut i hela landet och bygga upp en pjäsbank med nyskriven dramatik för unga ensembler. Sara Beer berättar här om ett ambitiöst projekt som skapar synergier och som blir större för varje gång.
När Edward »Buffalo« Bromberg, projektledare för Länk-projektet, och Bengt Andersson, konstnärlig ledare för Barn och unga på Riksteatern, klev upp på scenen på Helsingborgs Stadsteater under Bibu (scenkonstbiennalen för barn och unga) för att ta emot Prix d´Assitej 2014, löd motiveringen: »Länk ger teaterkonsten livsviktig näring. I detta landsomfattande projekt får teaterintresserade ungdomar spela nyskrivna pjäser och samtida dramatiker får en unik möjlighet att skriva för en stor ensemble. En skatt av dramatik för unga är under uppbyggnad. Länk involverar, engagerar och skapar nya förutsättningar – Länk når ut!«
Sammanfattningen av Länk:s gärning ger ny mening åt det lite uttjatade begreppet »synergiska effekter«. Grundidén är att ungdomsensembler i åldrarna 15-20 år – från kulturskolor, estetiska gymnasieutbildningar och amatörteatrar över hela landet – vartannat år erbjuds tillgång till sex nyskrivna pjäser, av etablerade dramatiker, som beställts med unga ensembler i åtanke. Inom projektet arrangeras också regionala teaterfestivaler i samarbete med lokala regions-, läns- eller friteatrar och sedan avslutas projektet med en nationell festival i Stockholm, samt publicering av det årets pjäser i en antologi.
Det kan tyckas märkligt att projektet inte fått uppmärksamhet på kultursidorna. Kanske är det för stort och knepigt att beskriva. Länk vill stödja unga människors kreativa uttryck samtidigt som man stödjer svenska dramatiker med beställningar av nya pjäser och bygger upp en unik pjäsbank. Dessutom finns den viktiga demokratiska aspekten att man vill nå ut i hela landet. Man vill också fortbilda pedagoger inom estetutbildningar och gör anspråk på att rädda nationens intresse och engagemang för teaterkonsten. Men trots att dramatikerna, dramaturger och regissörer, som engageras av Riksteatern, är professionella i allra högsta grad är det svårt att väcka intresse för amatörteater – hur viktig den än är för teaterns framtid.
Internationellt koncept
Edward »Buffalo« Bromberg är hjärtat, hjärnan och framförallt motorn i Länk. När vi träffas för att prata om projektet blir det en timme fullproppad med minnen, siffror och framtidsvisioner.
– Jag gick i gymnasiet på en riktig hippie-skola i början av 1970-talet, vi kallade den Marshmallow High. När vi hade dramaundervisning spelade vi inte musikaler eller julspel – vi fick spela Beckett, Ionesco, Pinter, Albee och tidiga pjäser av Sam Shepard, berättar Edward.
Där började hans passion för dramatik och dramatiker. Från uppväxten i Pittsburgh via Living theatre i New York och teaterkollektivet Jordcirkus i Stockholm är han sedan trettio år verksam i Sverige som regissör, projektledare och översättare till engelska av främst ny svensk dramatik.
Det var på ett internationellt möte med nordiska regissörer som han fick höra talas om det brittiska projektet Connections, som The national theatre i London startade 1995, och om Den unge scenen på Det norske teatret i Oslo, som skapade en norsk version tio år senare.
– Jag är inget fan av att uppfinna hjulet flera gånger, så vi tog hit idén, men vi har gjort vår egen variant på Riksteatern. Våra pjäser vänder sig endast till gymnasieåldern, i England och Norge är högstadiebarn också med. Det betyder att vi i Sverige kan ha ämnesval i pjäserna som kanske inte skulle passa för en tolv- till trettonåring. Vi ser också till att ensemblerna ser varandras uppsättningar under festivalerna. Det gör de inte i England, men vi tycker det är en viktig del av Länk – att ensemblerna ska kunna se varandras arbete.
De flesta ungdomarna tänker bara på skådespeleriet. Det är en stor upplevelse att inse pjästextens betydelse. Dramatikerna är »the rockstars of Länk«.
Edward Buffalo Bromberg
Pekar framåt
Sedan starten 2011 tycks Länk, mer än många andra satsningar, visa en väg framåt för intresset för teaterkonsten bland ungdomar i Sverige. Under den första festivalen 2012 deltog 29 ensembler i 6 regionala festivaler. De fick välja mellan pjäser av Åsa Lindholm, Dennis Magnusson, Mirja Unge, Emma Broström, Stefan Lindberg och en översatt pjäs, som ingick i Connections, av den engelska dramatikern Moira Buffini.
År 2014 deltog 52 ensembler i 8 regionala festivaler. Då spelades pjäser av Anders Duus, Sofia Fredén, Cristina Gottfridsson, Rasmus Lindberg, Martina Montelius och en översatt pjäs av den prisbelönta amerikanska dramatikern Katori Hall. Hennes »Mördarnas barn« handlar om de ödesdigra efterdyningarna av folkmorden i Rwanda och spelades av nio grupper det året. De regionala festivalerna under våren 2014 hölls till exempel i Uppsala på Gottsunda dans och teater, i Göteborg på Backa teater, i Falun på Dalateatern och i Sundsvall på Teater Västernorrland. Inför Länk 2016 är 65 ensembler anmälda och man planerar 10 regionala festivaler.
Pjäserna som grupperna fick välja emellan denna gång släpptes i april 2015: »Bortom upproret« av Johanna Emanuelsson, »Jonathan« av Mattias Brunn, »Best in show« av Gertrud Larsson och »Star People« av Isa Schöier. I år ingick också två översatta pjäser, »Buy nothing day« av den norske dramatikern Kim Atle Hansen och »Trogen dina seder« av den walesiska dramatiken Daffyd James.
Edward leder arbetet med att ta fram pjäserna tillsammans med dramaturgerna på Riksteatern. I början av arbetet presenterar han cirka fyrtio namn och så diskuterar gruppen vilka man ska tillfråga. När pjäsbeställningarna är gjorda får dramatikerna kontakt med en dramaturg som följer deras arbete. Edward läser alla versioner av pjäserna innan de är klara. Han översätter också de pjäser som valts från brittiska Connections eller, som i år, även systerprojektet i Norge, Den unge scenen.
– Det är ovanligt i Sverige att man jobbar med dramaturger under en skrivprocess, men manusutveckling är också något vi vill jobba mer med.
Foto: Bengt Larsson Heppling
Edward »Buffalo« Bromberg är hjärtat, hjärnan och motorn i Länk.
Givande möten
Ensemblernas möte med den professionella scenkonstens utövare ger Länk en speciell kaliber. Under den viktiga regi-helgen i oktober på Riksteatern i Hallunda börjar jag förstå projektets storhet. Två representanter från alla anmälda grupper deltar – regissören får ha med sig en mentor, assistent eller så kallad »viktig person«. Under två dagar får ett drygt hundratal deltagare träffa dramatiker, professionella regissörer och dramaturger på seminarier och workshops om regikoncept, textanalys och scenografiska lösningar – allt detta som en förberedelse inför arbetet med den pjäs som ensemblerna valt. Regissörerna erbjuds också ren kompetensutveckling med workshops om hur man arbetar med övergångar och scenbyten, scenografi och kostym och röst- och dramaövningar.
Precis innan det hela drar igång på lördag morgon träffar jag Kenny Palm och Julia Sundmark, från Bergslagsteatern i Avesta, som deltar i Länk för tredje gången.
– Jag var med som skådespelare i första omgången, förra gången regisserade jag vår föreställning och nu är jag mentor till Julia som är regissör i år. Det är verkligen viktigt för våra produktioner att få komma hit på regihelgen, berättar Kenny.
Bergslagsteatern är en amatörteaterförening som funnits i fyrtio år och deras ungdomsensemble har varit med i Länk sedan starten. I Länk 2012 spelade de »Allt som lever här dör« av Emma Boström och gick vidare till den nationella festivalen. 2014 spelade de »Mördarnas barn« och den här omgången har de valt »Trogna dina seder«. Idag kommer Kenny och Julia att få ställa frågor både till olika regissörer och till dramatikern Daffyd James om hur de kan jobba med sin uppsättning.
– Ikväll har vi ett panelsamtal med alla dramatikerna. Det viktigaste är ändå att ensemblerna får träffa dem. De flesta ungdomarna tänker bara på skådespeleriet. Det är en stor upplevelse att inse pjästextens betydelse. Dramatikerna är »the rockstars of Länk«, förklarar Edward.
Disney på kokain
Det är något av en kärleksfest för dramatikerna att delta i regihelgen. Jag satt med i ett seminarium där Johanna Emanuelssons pjäs »Bortom upproren« diskuterades utifrån regikonceptet. Tillsammans med samtalsledaren och dramaturgen Ninna Tersman svarade regissörerna Rebecca Forsberg och Carl Johan Karlsson på frågor som till exempel »vad är pjäsens hook?«, »vilken är nyckelscenen?«, »hur ser det ut på scen i din uppsättning av pjäsen?«. På den sista frågan svarar Carl Johan Karlsson »lite som Disney på kokain«, till deltagarnas stora förtjusning. Sedan har Johanna också varit med på den första av tre workshops där regissörerna får arbeta med pjäsen på olika sätt utifrån bland annat tolkning, tematik eller rollbesättning.
– Det är fantastiskt att sitta på en workshop med 14 regissörer som säger att den här pjäsen vill vi göra, säger Johanna.
Det har funnits ramar för pjässkrivandet utifrån gruppernas sammansättning och resurser, till exempel att de ska skriva för 10-15 skådespelare (varav de flesta är unga kvinnor) och att scenografin är begränsad. Samtidigt är ämnesvalet fritt (även om man rekommenderat att undvika skolmiljön, som har använts flitigt). Johanna har fått mycket stöd av »sin« dramaturg Gustav Tegby. Men hur har hon förhållit sig till begränsningarna?
– Många har faktiskt sagt åt mig att passa på att njuta. När kommer jag att någonsin få skriva en pjäs med 15 roller igen? Och så tänkte jag på när jag själv spelade teater. Då ville jag gärna ha en stor roll men jag ville inte spela någon som liknade mig, alltså en ung tjej. Jag ville spela någon helt annan. Därför finns det många gubbar i min pjäs och alla roller är ganska jämnstora, förklarar Johanna.
Det är förstås unikt för en dramatiker att genast få se sin pjäs uppsatt så många gånger, samtidigt som det är tveksamt om pjäsen någonsin kommer att produceras professionellt, bland annat på grund av det stora antalet roller. Jag frågar Johanna om hon därför känt mindre engagemang i pjäsarbetet.
– Tvärtom! Tänk om ingen hade valt min pjäs! Och den här helgen är så speciell. Att vara med människor som brinner är så vackert. Jag menar inte att de som jobbar professionellt inte brinner för teater, men det här är inte bara ännu en produktion … Och jag tycker om att skriva för barn- och ungdom. Jag vill ju gärna säga någonting med mina pjäser och i ungdomsteatern känns det som om det finns ett utrymme för att säga nästan vad som helst.
Många har faktiskt sagt åt mig att passa på att njuta. När kommer jag att någonsin få skriva en pjäs med 15 roller igen?
Johanna Emanuelsson
Oroande feedback
Daffyd James var med i brittiska Connections 2014 då fyrtio grupper valde hans pjäs »Heritage«, som nu översatts till svenska. När vi talas vid under regihelgen blir han också plötsligt uppfylld av tanken på att det nu faktiskt kommer att finnas över femtio uppsättningar av hans pjäs. Elva grupper inom Länk 2016 har valt »Trogen dina seder«, en mörk men också komisk pjäs som utforskar gränserna mellan patriotism, nationalism och fascism, där större delen av ensemblen befinner sig på scen hela tiden.
– Femtio uppsättningar är många fler än alla mina andra pjäser tillsammans. Och jag har lärt mig mycket av att se de olika uppsättningarna. Det var till exempel intressant att upptäcka hur olika dialekter i olika delar av Storbritannien fungerade med min text, som kommer från en walesisk språkmelodi. Nu ska det bli spännande att se vad de gör med pjäsen i Sverige – och hur de här frågorna är relevanta här.
Den workshop om »Trogen dina seder«, som jag deltog i, leddes av regissören Måns Lagerlöf. Daffyd inledde med en gemensam sångövning med den fiktiva nationalhymnen »Northbridge anthem« som ingår i pjäsen och som handlingen delvis kretsar kring. Det var ett mycket effektivt sätt att komma åt pjäsens smärtpunkt – »det är så härligt att sjunga tillsammans, men vad är det vi sjunger?«. Senare kom det upp frågor om hur skådespelarna ska förhålla sig till att vara på scenen utan repliker under stora delar av föreställningen, hur man löser slutscenen med katten i ryggsäcken och om vissa av killarnas roller är stereotypa. Efteråt säger Daffyd:
– Att ha alla på scenen bygger på att man har ett högt tempo i dialogen, precis som många ungdomar pratar – snabbt, ibland utan att lyssna på varandra, utan att stanna upp eftersom de då skulle vara tvungna att tänka efter vad som egentligen pågår. Och att de tyckte att killarnas roller var stereotypa var oroande! Jag skrev min avhandling i teatervetenskap om queerteori …
Precis som under tidigare år kommer alla pjäserna att finnas tillgängliga genom Amatörteatrarnas riksförbund, efter att festivalerna under Länk 2016 är avklarade. Det är en unik pjäsbank som håller på att byggas upp och som också används flitigt i hela landet, särskilt under de år då Länk inte arrangeras.
Nytt inför 2017/2018 är planer på en masterutbildning i »applied drama«, med fokus på arbete med unga ensembler, i samarbete med teatervetenskapen på Stockholms universitet och med Stockholms dramatiska högskola. Utbildningen skulle bestå av vissa teoretiska kurser och en praktisk del som består av att sätta upp en Länk-pjäs inom projektet. Det ser ljust ut för Länk, som förhoppningsvis kan fortsätta att vara en kraft inom svensk teater att räkna med i framtiden.
Sara Beer
Artikeln är tidigare publicerad i nummer 5/2015 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826
På öppet hav – med fiktionen i sikte (ur nummer 4/2015)
Foto: Jacob Melnik
Dramatikern och regissören Jens Peter Karlsson gör här upp med den postmoderna teatern, med sina citattecken och metalager, som han själv vurmade för under sin tid i frigruppen Teaterrepubliken. Här lyfter han istället fram vikten av det fiktiva.
Vintern 2012 prydde min föreställning »Jimmie Åkesson & Den utomeuropeiska invandringen« omslaget på Teatertidningen. Dessförinnan hade den blivit omskriven i nästan samtliga dagstidningar och genererat kulturdebatt och mängder med hatiska kommentarer på nätet. Teaterrepubliken, min dåvarande teater, slog publikrekord. Jag kunde skicka e-post till teaterchefer och de svarade artigt och intresserat när jag berättade om mina idéer. Jag var äntligen eftertraktad.
År 2015 svarar endast några få och jag är sålunda inte längre eftertraktad. Läsaren bör beakta detta, då det är fullt möjligt att skribenten i det här fallet är en bitter man – mycket nära medelåldern – som inte har något kvar att erbjuda scenkonsten.
Men det finns en annan anledning till det svala intresset för mina senaste alster. Det är nämligen så att jag numera är i opposition mot den rådande estetiken inom svensk teater, en estetik som även var min under mina mest framgångsrika år i branschen. Det är en estetik som menar att teatern måste påverka verkligheten utanför scenen, men som samtidigt hävdar att samma verklighet måste skrivas med citattecken eftersom den är beroende av våra förnimmelser och ord.
Men låt oss för ett ögonblick återvända till ursprunget – mitt ursprung. Jag har mina konstnärliga rötter på Biskops-Arnös folkhögskola och kring millennieskiftet beundrade vi lyriker och prosaförfattare som dekonstruerade både språket och romanformen. Vi läste filosoferna Deleuze och Guattari och jag förstod väldigt lite, eftersom jag vid den tiden saknade klassisk bildning. Därför gick jag till källorna: jag studerade Nietzsche och Heidegger, jag lånade alla böcker som jag kunde komma över av Foucault och Derrida, jag slukade Butlers »Gender Trouble« och »Empire« av Negri och Hardt. Jag blev därefter en postmodernistisk dramatiker.
Tolkningen är allt
Postmodernismen är mångfacetterad, men tämligen lätt att känna igen. Ironi och juxtaposition (som att avsluta en tragedi med ett färgsprakande Broadwaynummer) är tydliga tecken. Andra kännetecken är användningen av citattecken kring »verkligheten« och »sanningen«, men också allvarligare påståenden som att förnuft och intellekt är former av makt och därför reaktionära krafter. Men postmodernismens mest häpnadsväckande påstående är att det inte finns några fakta, bara tolkningar. Det senare har varit särskilt destruktivt för teatern, vilket jag återkommer till snart.
Postmodernismen är intimt sammanbunden med den konceptuella konsten, där man också hittar de främsta konstverken inspirerade av detta tankegods. Det tog däremot lång tid innan idéerna fick stort genomslag inom svensk teater, men när det väl skedde så anammade vi det så helhjärtat som endast senkomna konvertiter förmår.
Vår repertoar fylldes genast av dekonstruerade klassiker och metaföreställningar som ironiserade över teatern som konstform. Det följdes av dokumentärer där huvudpersonerna inte var skådespelare, utan amatörer som gestaltade sig själva på scen. Skådespelarna fick istället göra självbiografiska monologer om sin uppväxt eller gestalta en popikon i en semibiografisk föreställning, naturligtvis fylld med metahumor. Samtidigt på våra fria scener dekonstruerades inte bara texten utan hela teaterhändelsen, med ambitionen att bryta ner maktstrukturen mellan scen och salong.
Trots min renläriga bildning har något skavt inom mig länge. Jag har aldrig kunnat släppa tanken att det faktiskt finns objektiv kunskap om tingen, att snö faktiskt är vit, även utan mina förnimmelser och fattiga ord. Men den slutgiltiga vändningen kom när jag insåg att jag inte ville se fler av dessa föreställningar, helt enkelt för att jag finner dem erbarmligt tråkiga, trots att det finns en hel generation av begåvade scenkonstnärer som förmår att skickligt gestalta det torftiga materialet. Jag vill se något annat – en stor berättelse som tar sig själv på allvar.
Vi adderar sällan konstnärligt värde, men ofta underhållningsvärde, till det dramatiserade materialet. Däremot utarmar vi vår egen originalitet och långsamt gör vi vår konstart mindre och mindre relevant.
Förödande tes
Jag förstår att många inom svensk teater inte inser att de arbetar i postmodernistisk tradition och därför inte känner sig träffade av denna text, men det förändrar inte faktumet att deras föreställningar är fyllda av ironi och avobjektifiering: den förödande tesen att endast tolkningar existerar.
Jag förstår också att påståendet att snö är vit kan te sig tämligen banalt och att de viktiga frågorna handlar om något helt annat. »Men förhåller det sig verkligen så?« undrar filosofen Maurizio Ferraris i »Manifest för en ny realism« (Daidalos, 2014) och låter Primo Levi svara: »… den skam som tyskarna inte kände, den som den rättfärdige känner inför det orätta andra har begått, samtidigt som det plågar honom att den alls finns, att den oåterkalleligen införts i de existerande tingens värld, och att hans goda vilja knappast eller alls har funnits, och inte dugt till att förhindra den«.
Ferraris fortsätter själv: »Det finns en obruten linje som leder från det faktum att snö är vit, om och endast om snö är vit, till det faktum att det var i den snön som soldaterna från Röda armén gick in i Auschwitz den 27 januari 1945, och därifrån till ›skammen som tyskarna inte kände‹. Visst kan man besluta sig för att introducera en diskontinuitet men priset skulle vara mycket högt, för om linjen som leder från att snö är vit till Förintelsen bryts någonstans, så skulle all slags förnekelse vara möjlig.«
Historiska händelser är oåterkalleliga; händelserna kan visserligen bedömas på olika sätt, men Förintelsen är hur som helst ett faktum. Här återvänder vi till postmodernismens felslut att det inte finns några fakta, bara tolkningar – och dess destruktiva inverkan på svensk teater, som har en genuin ambition att förändra samhället till det bättre. Men om allt är öppet för tolkning och fakta inte existerar har vi inget att stödja oss mot.
Därför väljer teatern att i allt högre utsträckning dramatisera reportage- och faktaböcker, eller vad som helst egentligen som redan har publicerats och granskats i offentligheten, för att där kan vi finna stöd. Men för säkerhets skull lägger vi till ironiska citattecken runt våra utsagor för vi är så ängsliga att publiken kommer att tolka verket fel. Vi adderar sällan konstnärligt värde, men ofta underhållningsvärde, till det dramatiserade materialet. Däremot utarmar vi vår egen originalitet och långsamt gör vi vår konstart mindre och mindre relevant.
Trendigt med interaktivitet
Den senaste trenden är interaktivitet, där ambitionen är att komplicera relationen mellan subjektet, det som betraktar, och objektet, det som blir betraktat. Upphovspersonerna verkar vara nöjda med förvirringen som uppstår, men jag har svårt att se det som något annat än ett defensivt drag, en reträtt från det ansvar som berättaren bör axla ensam. Vi har väntat på Godot, den första postmodernistiska föreställningen, sedan 1953 och det är berättarens ansvar att se till att han slutligen dyker upp, ett halvt sekel försenad.
Det finns dessutom all anledning att tvivla på postmodernismens löfte om emancipation. Postmodernismen har, som få andra strömningar, realiserats fullt ut politiskt och socialt, genom en massmedial populism. Vänsterfilosofernas teser har, trots sina beundransvärda frigörelsesträvanden, indirekt gett understöd till den här utvecklingen. Kanske är det inte så överraskande när man betänker anfäderna Nietzsches och Heideggers politiska hemvist, den senare aktiv nazist fram till 1934 – ett obestridligt faktum, trots senare försök att bagatellisera hans koppling till nazismen.
Teatern får gärna fly in i verkligheten, men då måste vi våga gå utanför det självupplevda och göra samma grundliga arbete som journalisterna Svetlana Aleksijevitj och Susan Faludi, om vi vill uppnå betydande resultat. Men jag tror att vägen framåt ligger i fiktionen där teatern alltid har utmärkt sig, inte på grund av tradition, utan på grund av konstformens inbyggda styrkor och svagheter. Teatern lämpar sig helt enkelt väl för en fiktiv berättelse.
Jag har sent omsider byggt en instabil flotte och nu paddlar jag ut på öppet hav. Jag hoppas att fler vill följa med.
Ett slags frigörelse
Jag har under många år ironiserat över samhällets tillstånd och tillsammans med Teaterrepubliken firat massmediala triumfer. Jag var postmodernist: ett obestridligt faktum. Men mina senaste föreställningar, »Nattvak« och »Eiger« hos Teaterrepubliken och »Noll sekundmeter« på Radioteatern (ännu inte sänd), grundar sig helt på en fiktion som tar sig själv på fullaste allvar – och jag upplever för första gången på länge en känsla som åtminstone påminner om frigörelse.
Jag avfärdar åsikten att en klassisk dramaturgi med en början och ett slut, och en trovärdig utveckling av figurerna dessemellan, måste vara konservativ. Den kan lika gärna vara radikal, och det finns gott om litteratur och film som påvisar det faktumet. Dramaturgi är naturligtvis inte ett neutralt kärl för författarens åskådning, men den klassiska varianten är baserad på en sann observation av människan. Våra liv följer nämligen liknande bågar – och det är högmod att tro att förhållandet är omvänt.
Ferraris lilla manifest inleds med ett citat av Paolo Bozzi: »Om det på en ö finns en stor svart sten och alla invånare är övertygade – genom lång erfarenhet och stor övertalningsförmåga – att stenen är vit, förblir stenen svart och invånarna på ön förblir idioter.« Jag har sent omsider byggt en instabil flotte och nu paddlar jag ut på öppet hav. Jag hoppas att fler vill följa med.
Jag formulerar inget manifest, men jag vet numera att snö är vit och stenen svart, även om jag inser att det finns specifika omständigheter då detta inte är sant. (Om snön faller i totalt mörker eller någon beslutar sig att måla den förbannade stenen.) Jag lovar dock att från och med 2016 skriva stora berättelser. Kvaliteten kan jag inte garantera, endast uppsåtet. Det är min frigörelse från postmodernismen – och jag ska försöka att inte bli en bitter man, även om det skulle visa sig att jag är den ende som lämnade ön.
Jens Peter Karlsson
Artikeln är tidigare publicerad i nummer 4/2015 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826
Tips: »Jimmie Åkesson & Den utomeuropeiska invandringen« finns att läsa i nummer 5/2012 av Teatertidningen. I nummer 1/2016 fortsätter dramaturgen Stellan Larsson diskussionen och väcker några frågor kring tankarna i denna debattartikel och Jens Peter Karlsson ger sin slutreplik. Numret kommer ut i mitten av mars.
