Foto: Bengt Larsson Heppling

Textworkshop med pjäsen »Bortom upproret«. På bilden syns regissören Rebecca Forsberg, dramatikern Johanna Emanuelsson, som skrivit pjäsen, och Jonas Jansson från Teater 16 i Ljungby.

Länk vill mycket, som att stödja unga människors kreativa uttryck, nå ut i hela landet och bygga upp en pjäsbank med nyskriven dramatik för unga ensembler. Sara Beer berättar här om ett ambitiöst projekt som skapar synergier och som blir större för varje gång.

När Edward »Buffalo« Bromberg, projektledare för Länk-projektet, och Bengt Andersson, konstnärlig ledare för Barn och unga på Riksteatern, klev upp på scenen på Helsingborgs Stadsteater under Bibu (scenkonstbiennalen för barn och unga) för att ta emot Prix d´Assitej 2014, löd motiveringen: »Länk ger teaterkonsten livsviktig näring. I detta landsomfattande projekt får teaterintresserade ungdomar spela nyskrivna pjäser och samtida dramatiker får en unik möjlighet att skriva för en stor ensemble. En skatt av dramatik för unga är under uppbyggnad. Länk involverar, engagerar och skapar nya förutsättningar – Länk når ut!«

Sammanfattningen av Länk:s gärning ger ny mening åt det lite uttjatade begreppet »synergiska effekter«. Grundidén är att ungdomsensembler i åldrarna 15-20 år – från kulturskolor, estetiska gymnasieutbildningar och amatörteatrar över hela landet – vartannat år erbjuds tillgång till sex nyskrivna pjäser, av etablerade dramatiker, som beställts med unga ensembler i åtanke. Inom projektet arrangeras också regionala teaterfestivaler i samarbete med lokala regions-, läns- eller friteatrar och sedan avslutas projektet med en nationell festival i Stockholm, samt publicering av det årets pjäser i en antologi.

Det kan tyckas märkligt att projektet inte fått uppmärksamhet på kultursidorna. Kanske är det för stort och knepigt att beskriva. Länk vill stödja unga människors kreativa uttryck samtidigt som man stödjer svenska dramatiker med beställningar av nya pjäser och bygger upp en unik pjäsbank. Dessutom finns den viktiga demokratiska aspekten att man vill nå ut i hela landet. Man vill också fortbilda pedagoger inom estetutbildningar och gör anspråk på att rädda nationens intresse och engagemang för teaterkonsten. Men trots att dramatikerna, dramaturger och regissörer, som engageras av Riksteatern, är professionella i allra högsta grad är det svårt att väcka intresse för amatörteater – hur viktig den än är för teaterns framtid.

Internationellt koncept

Edward »Buffalo« Bromberg är hjärtat, hjärnan och framförallt motorn i Länk. När vi träffas för att prata om projektet blir det en timme fullproppad med minnen, siffror och framtidsvisioner.

– Jag gick i gymnasiet på en riktig hippie-skola i början av 1970-talet, vi kallade den Marshmallow High. När vi hade dramaundervisning spelade vi inte musikaler eller julspel – vi fick spela Beckett, Ionesco, Pinter, Albee och tidiga pjäser av Sam Shepard, berättar Edward.

Där började hans passion för dramatik och dramatiker. Från uppväxten i Pittsburgh via Living theatre i New York och teaterkollektivet Jordcirkus i Stockholm är han sedan trettio år verksam i Sverige som regissör, projektledare och översättare till engelska av främst ny svensk dramatik.

Det var på ett internationellt möte med nordiska regissörer som han fick höra talas om det brittiska projektet Connections, som The national theatre i London startade 1995, och om Den unge scenen på Det norske teatret i Oslo, som skapade en norsk version tio år senare.

– Jag är inget fan av att uppfinna hjulet flera gånger, så vi tog hit idén, men vi har gjort vår egen variant på Riksteatern. Våra pjäser vänder sig endast till gymnasieåldern, i England och Norge är högstadiebarn också med. Det betyder att vi i Sverige kan ha ämnesval i pjäserna som kanske inte skulle passa för en tolv- till trettonåring. Vi ser också till att ensemblerna ser varandras uppsättningar under festivalerna. Det gör de inte i England, men vi tycker det är en viktig del av Länk – att ensemblerna ska kunna se varandras arbete.

De flesta ungdomarna tänker bara på skådespeleriet. Det är en stor upplevelse att inse pjästextens betydelse. Dramatikerna är »the rockstars of Länk«.

Edward Buffalo Bromberg

Pekar framåt

Sedan starten 2011 tycks Länk, mer än många andra satsningar, visa en väg framåt för intresset för teaterkonsten bland ungdomar i Sverige. Under den första festivalen 2012 deltog 29 ensembler i 6 regionala festivaler. De fick välja mellan pjäser av Åsa Lindholm, Dennis Magnusson, Mirja Unge, Emma Broström, Stefan Lindberg och en översatt pjäs, som ingick i Connections, av den engelska dramatikern Moira Buffini.

År 2014 deltog 52 ensembler i 8 regionala festivaler. Då spelades pjäser av Anders Duus, Sofia Fredén, Cristina Gottfridsson, Rasmus Lindberg, Martina Montelius och en översatt pjäs av den prisbelönta amerikanska dramatikern Katori Hall. Hennes »Mördarnas barn« handlar om de ödesdigra efterdyningarna av folkmorden i Rwanda och spelades av nio grupper det året. De regionala festivalerna under våren 2014 hölls till exempel i Uppsala på Gottsunda dans och teater, i Göteborg på Backa teater, i Falun på Dalateatern och i Sundsvall på Teater Västernorrland. Inför Länk 2016 är 65 ensembler anmälda och man planerar 10 regionala festivaler.  

Pjäserna som grupperna fick välja emellan denna gång släpptes i april 2015: »Bortom upproret« av Johanna Emanuelsson, »Jonathan« av Mattias Brunn, »Best in show« av Gertrud Larsson och »Star People« av Isa Schöier. I år ingick också två översatta pjäser, »Buy nothing day« av den norske dramatikern Kim Atle Hansen och »Trogen dina seder« av den walesiska dramatiken Daffyd James.

Edward leder arbetet med att ta fram pjäserna tillsammans med dramaturgerna på Riksteatern. I början av arbetet presenterar han cirka fyrtio namn och så diskuterar gruppen vilka man ska tillfråga. När pjäsbeställningarna är gjorda får dramatikerna kontakt med en dramaturg som följer deras arbete. Edward läser alla versioner av pjäserna innan de är klara. Han översätter också de pjäser som valts från brittiska Connections eller, som i år, även systerprojektet i Norge, Den unge scenen.

– Det är ovanligt i Sverige att man jobbar med dramaturger under en skrivprocess, men manusutveckling är också något vi vill jobba mer med.

Foto: Bengt Larsson Heppling

Edward »Buffalo« Bromberg är hjärtat, hjärnan och motorn i Länk.

Givande möten

Ensemblernas möte med den professionella scenkonstens utövare ger Länk en speciell kaliber. Under den viktiga regi-helgen i oktober på Riksteatern i Hallunda börjar jag förstå projektets storhet. Två representanter från alla anmälda grupper deltar – regissören får ha med sig en mentor, assistent eller så kallad »viktig person«. Under två dagar får ett drygt hundratal deltagare träffa dramatiker, professionella regissörer och dramaturger på seminarier och workshops om regikoncept, textanalys och scenografiska lösningar – allt detta som en förberedelse inför arbetet med den pjäs som ensemblerna valt. Regissörerna erbjuds också ren kompetensutveckling med workshops om hur man arbetar med övergångar och scenbyten, scenografi och kostym och röst- och dramaövningar.

Precis innan det hela drar igång på lördag morgon träffar jag Kenny Palm och Julia Sundmark, från Bergslagsteatern i Avesta, som deltar i Länk för tredje gången.

– Jag var med som skådespelare i första omgången, förra gången regisserade jag vår föreställning och nu är jag mentor till Julia som är regissör i år. Det är verkligen viktigt för våra produktioner att få komma hit på regihelgen, berättar Kenny.

Bergslagsteatern är en amatörteaterförening som funnits i fyrtio år och deras ungdomsensemble har varit med i Länk sedan starten. I Länk 2012 spelade de »Allt som lever här dör« av Emma Boström och gick vidare till den nationella festivalen. 2014 spelade de »Mördarnas barn« och den här omgången har de valt »Trogna dina seder«. Idag kommer Kenny och Julia att få ställa frågor både till olika regissörer och till dramatikern Daffyd James om hur de kan jobba med sin uppsättning.

– Ikväll har vi ett panelsamtal med alla dramatikerna. Det viktigaste är ändå att ensemblerna får träffa dem. De flesta ungdomarna tänker bara på skådespeleriet. Det är en stor upplevelse att inse pjästextens betydelse. Dramatikerna är »the rockstars of Länk«, förklarar Edward.

Disney på kokain

Det är något av en kärleksfest för dramatikerna att delta i regihelgen. Jag satt med i ett seminarium där Johanna Emanuelssons pjäs »Bortom upproren« diskuterades utifrån regikonceptet. Tillsammans med samtalsledaren och dramaturgen Ninna Tersman svarade regissörerna Rebecca Forsberg och Carl Johan Karlsson på frågor som till exempel »vad är pjäsens hook?«, »vilken är nyckelscenen?«, »hur ser det ut på scen i din uppsättning av pjäsen?«. På den sista frågan svarar Carl Johan Karlsson »lite som Disney på kokain«, till deltagarnas stora förtjusning. Sedan har Johanna också varit med på den första av tre workshops där regissörerna får arbeta med pjäsen på olika sätt utifrån bland annat tolkning, tematik eller rollbesättning.

– Det är fantastiskt att sitta på en workshop med 14 regissörer som säger att den här pjäsen vill vi göra, säger Johanna.

Det har funnits ramar för pjässkrivandet utifrån gruppernas sammansättning och resurser, till exempel att de ska skriva för 10-15 skådespelare (varav de flesta är unga kvinnor) och att scenografin är begränsad. Samtidigt är ämnesvalet fritt (även om man rekommenderat att undvika skolmiljön, som har använts flitigt). Johanna har fått mycket stöd av »sin« dramaturg Gustav Tegby. Men hur har hon förhållit sig till begränsningarna?

– Många har faktiskt sagt åt mig att passa på att njuta. När kommer jag att någonsin få skriva en pjäs med 15 roller igen? Och så tänkte jag på när jag själv spelade teater. Då ville jag gärna ha en stor roll men jag ville inte spela någon som liknade mig, alltså en ung tjej. Jag ville spela någon helt annan. Därför finns det många gubbar i min pjäs och alla roller är ganska jämnstora, förklarar Johanna.

Det är förstås unikt för en dramatiker att genast få se sin pjäs uppsatt så många gånger, samtidigt som det är tveksamt om pjäsen någonsin kommer att produceras professionellt, bland annat på grund av det stora antalet roller. Jag frågar Johanna om hon därför känt mindre engagemang i pjäsarbetet.

– Tvärtom! Tänk om ingen hade valt min pjäs! Och den här helgen är så speciell. Att vara med människor som brinner är så vackert. Jag menar inte att de som jobbar professionellt inte brinner för teater, men det här är inte bara ännu en produktion … Och jag tycker om att skriva för barn- och ungdom. Jag vill ju gärna säga någonting med mina pjäser och i ungdomsteatern känns det som om det finns ett utrymme för att säga nästan vad som helst.

Många har faktiskt sagt åt mig att passa på att njuta. När kommer jag att någonsin få skriva en pjäs med 15 roller igen?

Johanna Emanuelsson

Oroande feedback

Daffyd James var med i brittiska Connections 2014 då fyrtio grupper valde hans pjäs »Heritage«, som nu översatts till svenska. När vi talas vid under regihelgen blir han också plötsligt uppfylld av tanken på att det nu faktiskt kommer att finnas över femtio uppsättningar av hans pjäs. Elva grupper inom Länk 2016 har valt »Trogen dina seder«, en mörk men också komisk pjäs som utforskar gränserna mellan patriotism, nationalism och fascism, där större delen av ensemblen befinner sig på scen hela tiden.

– Femtio uppsättningar är många fler än alla mina andra pjäser tillsammans. Och jag har lärt mig mycket av att se de olika uppsättningarna. Det var till exempel intressant att upptäcka hur olika dialekter i olika delar av Storbritannien fungerade med min text, som kommer från en walesisk språkmelodi. Nu ska det bli spännande att se vad de gör med pjäsen i Sverige – och hur de här frågorna är relevanta här.

Den workshop om »Trogen dina seder«, som jag deltog i, leddes av regissören Måns Lagerlöf. Daffyd inledde med en gemensam sångövning med den fiktiva nationalhymnen »Northbridge anthem« som ingår i pjäsen och som handlingen delvis kretsar kring. Det var ett mycket effektivt sätt att komma åt pjäsens smärtpunkt – »det är så härligt att sjunga tillsammans, men vad är det vi sjunger?«. Senare kom det upp frågor om hur skådespelarna ska förhålla sig till att vara på scenen utan repliker under stora delar av föreställningen, hur man löser slutscenen med katten i ryggsäcken och om vissa av killarnas roller är stereotypa. Efteråt säger Daffyd:

– Att ha alla på scenen bygger på att man har ett högt tempo i dialogen, precis som många ungdomar pratar – snabbt, ibland utan att lyssna på varandra, utan att stanna upp eftersom de då skulle vara tvungna att tänka efter vad som egentligen pågår. Och att de tyckte att killarnas roller var stereotypa var oroande! Jag skrev min avhandling i teatervetenskap om queerteori …

Precis som under tidigare år kommer alla pjäserna att finnas tillgängliga genom Amatörteatrarnas riksförbund, efter att festivalerna under Länk 2016 är avklarade. Det är en unik pjäsbank som håller på att byggas upp och som också används flitigt i hela landet, särskilt under de år då Länk inte arrangeras.

Nytt inför 2017/2018 är planer på en masterutbildning i »applied drama«, med fokus på arbete med unga ensembler, i samarbete med teatervetenskapen på Stockholms universitet och med Stockholms dramatiska högskola. Utbildningen skulle bestå av vissa teoretiska kurser och en praktisk del som består av att sätta upp en Länk-pjäs inom projektet. Det ser ljust ut för Länk, som förhoppningsvis kan fortsätta att vara en kraft inom svensk teater att räkna med i framtiden.

Sara Beer

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 5/2015 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826