Sommarteater förknippas ofta med det folkliga och buskisbetonade, med folklustspel, men den bjuder på en bred repertoar. I det här numret gör vi utflykter till några av sommarscenerna.

Vi börjar med att försöka ringa in fenomenet sommarteater, och dess eventuella folklighet, och har talat med ledningarna på Gunnebo sommarteater och Marsvinsholmsteatern.

Vi har kontaktat Scenkonst Sörmland, som spelar vid Nynäs slott denna sommar, Skillinge teater och Strada teater. De är alla natursköna platser som bjuder på alltifrån Shakespearepjäs med samtidskoppling och Noréndrama till renodlad komedi.

Två av våra mest inarbetade och kända sommarteatrar är Västanå teater och Romateatern. Vi undersöker hur dessa grupper odlar sin verksamhet.

Vi skriver även om vad som väntar på operascenerna denna sommar och tittar närmare på operaverksamheten vid Läckö slott.

I en liten enkät frågar vi ytterligare några av alla våra sommarscener vad de har för inriktning och vilken typ av publik som besöker dem.

Vid sidan av sommarteatertemat har vi intervjuat Dramatens nye chef, Eirik Stubø, som vill vidga perspektiven genom att öppna dörrarna för andra länders scenkonst. Och vi rapporterar, som vanligt, från årets Theatertreffen där det politiska perspektivet var framträdande.

I sin teaterkrönika resonerar Seher Yilmaz, ordförande i Rättviseförmedligen, om varför hon inte känner sig inkluderad i kulturlivet. Inte heller av scenkonsten, vars tilltal oftast inte når henne.

Numrets pjäs är författaren och dramatikern Lolo Ambles »49 och ett halvt«, där vi möter en kvinna som tidigare har varit nära döden och som nu funderar på sina relationer och sitt åldrande.

Hur bär sig teatrarna åt för att synas och höras i dagens intensiva reklambrus? Hur når de ut? Det har vi tittat närmare på i detta nummer. Vi har undersökt hur processerna ser ut kring några institutioners marknadsföringskampanjer. Dessa befinner sig just nu i ett läge där de både använder sig av traditionella metoder och av nya på internet. Vad gäller de fria grupperna har de mycket små medel att röra sig med och hamnar ofta i svåra val mellan att prioritera sitt konstnärliga uttryck eller att marknadsföra sig. Vi har talat med tre grupper. Vi har även låtit en illustratör och en filmregissör tycka till om några aktuella teateraffischer, vad de förmedlar och hur de når ut, samt intervjuat Kulturhuset Stadsteatern om hur de tänker kring sin affischestetik.

Lena Engqvist Forslund, chef för Teater Västernorrland, har tagit på sig ett utmanande men spännande uppdrag att få denna omorganiserade och sargade teater på rätt köl igen. Vi har träffat henne.

Tillsammans med scenkonstkollektivet Troja har regissören Lisa Färnström tagit sig an både klimat- och demokratifrågor. Vi har intervjuat henne.

Improvisationsteater har låg status i vårt land, samtidigt finns det litteratur där denna teaterform beskrivs som något närmast heligt. Läs Joachim Hiort af Ornäs essä om ämnet.

The Royal Court Theatre och The Guardian har i ett samarbete hittat nya arbetsmetoder för att göra brännande och aktuell teater utifrån nyhetsmaterial. Vi har intervjuat dem.

Christer Nylander, riksdagsledamot i Folkpartiet och författare, skriver i sin teaterkrönika om hur vi alla borde leva oss in i andra människors situation. Som skådespelare gör.

Numrets pjäs är Dimen Abdullas »Revolution«, som handlar om vår ofta komplexa relation till vår familj.

Malmö

Potatopotato spelar under våren »Sedlar – eller priset på allt men inget av värde«. Malena Ernman uttryckte sig nyligen kritiskt till att Birgit Nilsson, porträtterad i Wagners opera »Valkyrian«, ska pryda vår nya 500-kronorssedel (Wagner var en av Hitlers favoritkompositörer). Potatopotato plockar i sin nya produktion upp ett annat spår genom att iscensätta en diskussion om, av och med de svenska kulturpersonligheter som kommer att synas på Sveriges nya sedlar. Vem av dem är egentligen mest värd? Och varför är Sveriges nya representanter – Astrid Lindgren, Evert Taube, Greta Garbo, Ingmar Bergman, Birgit Nilsson och Dag Hammarskjöld – så lika varandra? Urpremiär den 18 april.

Norge

På Det norske teatrets stora scen spelas under vårsäsongen tre uppsättningar. I Ibsens »Brand« (bilden), regisserad av Kjetil Bang-Hansen, möter publiken en tro så stark att den blir fundamentalistisk. Premiär den 9 januari.

Lars-Ole Walburn sätter upp Brechts »Mor Courage och hennes barn«. Walburn använder sig av Black Metal-musik för att gestalta pjäsens grymheter. Premiär den 13 februari.

   Foto: Erik Berg

Stockholm

Våren 2015 sätter Linus Fellbom upp Jaques Offenbachs opera »Hoffmans äventyr«, på Folkoperan. Det blir en bearbetad, nedstruken och annorlunda version, där vissa roller smälts samman. Offenbachs storslaget romantiska tongångar får möta andra musikgenrer, som klezmer, tango och chanson. Fellbom beskriver sitt uppdrag som »en delirisk dröm som går i uppfyllelse« och menar att denna opera är full av fantasier, groteskerier, mardrömmar, svartsjuka, ond bråd död och brinnande kärlek. Premiär den 4 mars 2015.

  Foto: Sören Vilks