Performancekonstnären Bogdan Szyber är den enda person i Sverige som har fått sitt konstnärliga forskningsprojekt underkänt. Här skriver Hedvig Weibull, frilanskritiker, om vad som egentligen hände vid disputationen. Och om att konstnärlig forskning snarare behöver ta fler risker än färre.

 

Det var en kurs om plats-specifika performanceverk. Vi studenter strövade över campus i östra London för att hitta något ställe som kunde mana fram något inspirerat. Något coolt eller smart eller tjusigt. Jag valde kapellet. Jag fick en idé om att det skulle singla fjädrar från taket, och att personerna i publiken själva skulle kunna få det att hända. Publiken skulle stå i centrum. En korg i taket tänkte jag mig, med ett rep och så block och talja. Det kunde inte vara så svårt. Jag knåpade och prövade och nog funkade det.

 

Men när hela klassen var samlad där och lektorn också så hakade det ändå upp sig. Det kom liksom bara någon enstaka fjäder. Så jag fick ta fram en stege, medan alla tittade på, och klättra upp och mecka. Och det var genant, men efteråt trodde alla att det var det som var mitt performanceverk. Att jag skulle arrangera min installation, få den att funka. Jag blev godkänd på kursen.

 

Sedan många hundra år har konsten haft en viktig plats inom akademin. 1648 skapades Académie Royale de Peinture et de Sculpture i Paris och den svenska konstakademin har funnits i snart trehundra år. Men under 1800-talet började akademisk konst ställas i kontrast mot andra konstriktningar. Akademisk konst var ofta historiserande, idealiserande och kunde läsas av som en slags rebusar. Den person som avbildades gjorde ofta en gest som visade på antingen makt, skicklighet eller att den upprätthöll något slags ideal. Om ett verk beskrivs som »akademisk konst« är det inte sällan ganska lätt att avkoda och ingår ofta i en viss teoretisk tradition.

 

Idag är det inte längre akademierna i Sverige utan de konstnärliga högskolorna som håller i både grundutbildningar och forskarutbildningar. Konstnärlig forskning innebär att doktoranden använder vetenskapliga metoder för att undersöka en fråga inom ramen för en konstnärlig praktik. I Sverige är konstnärlig forskning ett ganska nytt fenomen, medan det funnits internationellt sedan början av 1990-talet. Inte minst i Storbritannien är möjligheten att disputera inom fältet artistic research stor. I tidskriften Art Forum, april 2023, skriver Claire Bishop, professor i konst- och , om riskerna med att verkligt intressant konstnärlig forskning drunknar i den mängd redovisande och tillrättalagd konstnärlig forskning som produceras. Hon beskriver hur hon längtar efter forskning som säger något annat än det förväntade, på ett fantasifullt sätt.

 

I Sverige ges det få tillfällen till att bedriva konstnärlig forskning. Vetenskapsrådet publicerade i januari 2023 en forskningsöversikt där man slår fast att vi behöver mer konstnärlig forskning och understryker hur viktigt det är att »tvärvetenskapliga program och utlysningar tydligt innefattar också konstnärliga inriktningar«.

 

Därför är det extra intressant att titta på vad som egentligen hände den enda gång som ett konstnärligt forskningsprojekt i Sverige i sista stund underkändes av en extern jury.

 

 

Tänk om det är så att de tre jurymedlemmarna anar att Bogdan Szybers forskning i längden kommer visa sig både giltig och viktig, men de ser till att det inte blir på det sätt som han räknat med.

 

 

2020 lade performancekonstnären Bogdan Szyber fram sitt forskningsprojekt på Stockholms konstnärliga högskola. Szybers avhandling är en platsspecifik undersökning av den konstnärliga högre utbildningen som består av både performanceverk och texter, och Szyber lyfter fram två allvarliga problem. Dels att studenter inom högre studier kan köpa akademiska undersökningar inom en grå eller svart marknad av »spökförfattare«. Dels att konstnärliga forskningsprojekt ofta riktar sig till andra konstnärsakademiker och sällan har betydelse för någon utanför en liten forskarvärld.

 

Men trots sin allvarliga ansats möter Bogdan Szyber en tveksam jury. I inspelningen av disputationen kan vi följa hur juryns medlemmar i tur och ordning ställer frågor till Bogdan Szyber om projektet utifrån sina egna forskningsområden. Frågor som Szyber har svårt att besvara eftersom frågeställningarna inte utgår från hans eget projekt. Samtalet sker också på en akademisk engelska vilket bäddar för missförstånd. Efter en flera timmar lång paus återkommer juryn med beskedet att forskningsprojektet underkänns. Betygsnämndens Julian Klein konstaterar att projektet »has failed« och önskar alla en trevlig kväll. I sitt skriftliga utlåtande uttrycker de tre jurymedlemmarna senare att man önskade att Szyber hade gått »djupare« i sina analyser, utan att egentligen närmare precisera på vilket sätt han skulle gå djupare i analyserna.

 

Frågan om vem som har makt är en av de saker som performancetraditionen utforskat allra mest. Är det performancekonstnären som sätter ramarna, eller publiken som inte sällan bjuds in att sätta sin prägel på rummet? När Bogdan Szyber lägger fram sin avhandling, tar juryn slutligen tillbaka makten över vad konstnärlig forskning är. Som de erfarna scenkonstakademiker de är håller de slutrepliken extremt kort. Kanske vill de undvika spekulationer om att de vill ta över scenen, eller så vill de verkligen inte ha en diskussion om varför de underkänner avhandlingen. Men det skulle gå att skriva en hel akademisk uppsats om vad som egentligen hände. Plötsligt är det Bogdan Szyber som upplever svindeln, som om det är han som blir objektet i någon annans performance. I en intervju med Stina Oscarson i Svenska Dagbladet från 2022 beskriver han det som en »vertigoeffekt«. Han tror sig äga situationen, på kulmen av att avsluta ett stort projekt, men försätts plötsligt i ett läge och en upplevelse som han inte har kontroll över.

 

Och nu kommer en tankevurpa. Tänk om det är så att de tre jurymedlemmarna anar att Bogdan Szybers forskning i längden kommer visa sig både giltig och viktig, men de ser till att det inte blir på det sätt som han räknat med. För i den stund som Bogdan Szyber lägger fram sin avhandling, och blir underkänd, bevisar jurymedlemmarna nämligen Szybers tes. Bara genom att underkänna avhandlingen kan vi verkligen veta att den här typen av systematisk kritik mot systemet inte ryms, det spränger gränserna för det accepterade. Och den som trodde sig vara auteur, skapare av händelsen, skuffas åt sidan av jurymedlemmarna. Men det är bara genom att också underkänna projektet, genom juryns handlande, som avhandlingens tes kan bevisas. Hade juryn istället godkänt forskningsprojektet skulle de brännande frågorna som Szyber lyfter i sin avhandling ha lagts till handlingarna. Och juryns roll hade endast varit ceremoniell.

 

 

Bara genom att underkänna avhandlingen kan vi verkligen veta att den här typen av systematisk kritik mot systemet inte ryms, det spränger gränserna för det accepterade.

 

 

Jag vill inte säga att motivet för att underkänna Bogdan Szyber är att ge honom rätt. Men med den långa erfarenhet av scenkonst som de tre jurymedlemmarna har, är de självfallet fullt medvetna om att en händelse som en disputation på många sätt är kan läsas som ett performanceverk. Och i den traditionen är det oemotståndligt att inte leka med tanken på att jurymedlemmarna vet att deras agerande kommer att tolkas av en publik. Att juryn på så sätt tar över rollen som auteur.

 

I mediebeskrivningen av Bogdan Szybers projekt ställer journalister gärna frågan om det egentligen går att bedriva konstnärlig forskning. Som om det fanns en motsats mellan konsten, som ska vara fri och gärna associeras med fantasi och impulser, och idén om vad forskning är. Ett slags eko från 1800-talets olika sätt att försöka frigöra konsten från akademin. Vetenskapsrådet ser inte någon motsättning mellan konstnärliga praktiker och vetenskaplig forskning utan anser i själva verket att det behövs mer konstnärlig forskning, eftersom denna undersöker »fundamentala frågor som rör relationen mellan sinneserfarenheter, uttrycksformer och tolkningspraktiker«.

 

Min gissning är att Szybers avhandling i längden kommer visa sig vara mer intressant än de allra flesta. Kanske just vara ett sådant projekt som Claire Bishop efterfrågar, ett som vänder upp och ner på givna antaganden. För konstnärlig forskning blir som mest relevant just när den kärvar. I det extrema fallet: när resultatet av forskningen måste refuseras. För att det påpekar att »detta duger inte«. Systemet kan förändras, därför bör det förändas och kvaliteten kan och måste höjas.

 

Det är lite som när hela klassen står väntar på att något ska hända, och så hakar blocket och taljan upp sig på ett pinsamt och oväntat sätt. Maskineriet kärvar. Och konstruktören måste själv kliva fram och agera, medveten om möjligheten att bli underkänd. Hur obekvämt det än är.

 

 

Hedvig Weibull har en filosofie kandidatexamen i Drama från Queen Mary College, vid University of London (motsvarande fil kand i ämnet scenkonst). Hon är också filosofie magister i teater- och konstvetenskap, vid Stockholms universitet.

 

 

 

Bogdan Szybergs avhandling Fauxthentication: Art Academia and Authorship (or the site-specifics of the Academic Artist) finns att läsa på Uniarts portal Diva. För mer information om forskningsprojektet, se Stockholm konstnärliga högskolas hemsida.

 

 

 

 

 

 

 

 

Dramatikern Isabel Cruz Liljegren har sett två uppsättningar i höst som båda tar avstamp i den populära genren Nordic noir: Sviten på Intiman och Nordic crime på Dramaten. Hon frågar sig ifall det handlar om publikfrieri eller om dessa uppsättningar kan bidra med något till teatern som konstform.

Genren Nordic noir, eller Scandinavian noir, kännetecknas av kriminalhistorier som ofta utspelar sig i karga, vardagsgrå miljöer där allt verkar lugnt på ytan. Som kontrast ställs detta mot mörka, dolda krafter i samhället, i form av mord, kvinnovåld och rasism.

Henning Mankell har kallats för genrens fader och dess framgång har tillskrivits den distinkta stilen: realistiskt, enkelt och exakt, befriat från onödiga ord och metaforer. I höst har vi sett succégenren ta sig in även på våra teaterscener. Är det ett billigt sätt att försöka locka ny publik eller kan genren också bidra med något till vår konstform? Teaterkritikerna har haft delade åsikter om detta.

 

 

Intimans uppsättning av Sviten utnyttjar inte helt, varken i regi eller manus, det specifika med just teaterformen: att det sitter en levande publik i rummet.

 

 

När jag kommer till Intiman råder biokänsla – man kan fota sig framför en backdrop med texten »Sviten«, det säljs snacks och många tar med sig en dricka in i salongen. Pjäsen – med manus av Denise Rudberg och Mikaela Bley, i regi av Lisa Ohlin – är uppbyggd som ett polisförhör med åtta misstänkta karaktärer. De var alla på plats i en hyrd hotellsvit samma kväll som en ung tjej mördades där. Scenbilden är avskalad: en blackbox med en projektionsduk i fonden där ordlösa, dramatiserade snuttar visas som filmer i vilka publiken får veta vad det var som verkligen hände under kvällen. För övrigt byggs historien ut genom att förhörsledaren pusslar ihop de olika vittnesmålen där handlingen drivs framåt av berättande textmassor. Det är ett mellanting mellan radiodrama, Instagram-stories och berättarteater. I pausen uppmanas publiken att interagera på Instagram, utan att det fyller något egentligt syfte. Roligast publikinteraktion sker spontant när en av de misstänkta karaktärerna försäger sig, råkar veta mer än han borde: »Vad var det för typ av sladd hon ströps med?« Polisen svarar: »Jag sa aldrig att det var en sladd«. Delar av publiken drar hastigt efter andan och ropar instämmande: »Det sa han aldrig!«

 

 

Här tas det tillvara på den slitna polisens ambivalenta antihjälte-egenskaper, vilket öppnar för den intressanta filosofiska frågan: Hur kan vi skapa godhet i en ond värld?

 

 

Intimans uppsättning av Sviten utnyttjar inte helt, varken i regi eller manus, det specifika med just teaterformen: att det sitter en levande publik i rummet. Kanske försöker de göra detta med hjälp av Instagram-momentet? Det är inte tydligt varför den här berättelsen i den här formen ska visas på en scen istället för på tv, eller lyssnas till i radio (ursprungligen är också Sviten framtagen som ett ljuddrama i poddformat för Sveriges Radio, P3 Serie) Jag hade önskat mer dramatik i rummet, mer iscensatt spänning mellan karaktärerna och generellt ett mer fysiskt gestaltande. På Dramaten får jag mer av det jag söker.

 

 

 

 

 

 

Här består scenografin av en upphöjd, utkristalliserad version av Nordic noirs karaktäristiska egenskaper. Ett stiliserat poliskontor med smakfullt utplacerade symboliska föremål som med sina små nummerbrickor för tankarna till bevismaterial. I denna föreställning spelas det tv-poliser (Martin Beck, Kurt Wallander, Johan Falk med flera) vars realistiska uttryck i form av svordomar och mimik görs till en komisk effekt. Nordic crime – med manus och regi av Mattias Andersson – börjar precis som Sviten texttungt, med polisernas dramatiserade läsningar av dokumentära förhörsprotokoll och domstolsbeslut, hämtade ur verkligheten. Efter hand börjar dock en intrig växa fram bland poliserna i rummet. Berättelsen vidgas och slår sig loss från den begränsande genren, för att bli scenkonst med starka metaforer och teatermagi. Här tas det tillvara på den slitna polisens ambivalenta antihjälte-egenskaper, vilket öppnar för den intressanta filosofiska frågan: Hur kan vi skapa godhet i en ond värld?

Generellt sett kan man säga att dessa två olika scenkonstverk inte är lika fåordiga som deras förlagor inom film- och tv-genren, att de grådaskiga och vardagliga miljöerna blir svårgestaltade och att den textdrivna dramatiken får ta större plats när bilderna inte är i fokus. Dessutom visas här inga mordoffer på scen i form av nakna och blodiga kvinnokroppar.

 

Isabel Cruz Liljegren

 

 

Ytterligare en föreställning i samma genre spelas under hösten och vintern 2022: Var är Olle? på Kulturhuset Stadsteatern, ett true crime-baserat drama av Amanda Glans och Andreas Kundler.