Ända sedan 1980-talet har teaterkritikern Björn Gustavsson följt Lars Norén och hans teaterarbete. I denna essä ringar Gustavsson in det som var kärnan i Noréns dramatik och via dagböckerna även Noréns tankar om teater.

 

Lars Noréns 1980-talsdramer – ofta fem timmar långa djupdykningar i komplicerade par- och familjerelationer – minns jag som så starka, betvingande upplevelser att all annan teater här i landet bleknade och med ens framstod som trist konventionell.

 

Efter en rad ändlösa familjeinteriörer där pratet flödade lika ohämmat som alkoholen (champagne, skärseld, krossade glas) kom pjäser som fokuserade på de utstötta, vare sig de fanns på mentalvårdskliniker eller fängelser; bräckliga individer som redan från början funnits i de tidiga pjäserna men som efterhand i ökad utsträckning hamnade i fokus. Mot slutet blev pjäserna stiliserade; alltmer glesa, existentiellt laddade.

 

Lars Noréns yrkesverksamhet beskriver en intressant utvecklingskurva: i unga år lyriker och romanförfattare; därefter enbart pjäsförfattare; och mot slutet i allt högre grad regissör. Länge lämnade Norén ifrån sig en text och deltog därefter inte i det praktiska teaterarbetet. Men från 1990-talet har han i allt högre utsträckning arbetat som regissör, såväl med andras som med egna texter. Han var angelägen om att hitta textens »exakta ton« och, som han sa, skådespelarnas »exakta rörelser«. Som regissör följde han minutiöst framväxten av varje scen; inledningsvis förutsättningslöst och med en påfallande öppen attityd till processen, för att efterhand försöka finna optimala lösningar: »Varje pjäs skapar sin egen form.«

 

Lars Noréns dramatik har satt djupa avtryck inte bara i det svenska utan faktiskt i hela det europeiska teaterlandskapet. Till allt det han bidragit med hör förmågan att tränga djupt ner i människors predikament; att blotta den smärta, de sår och de brister som torde vara igenkännbara för flertalet. Hans dramatik lodade djupt just genom sitt sanningssökande. Lars Norén intresserade sig för hur människor egentligen mår, oavsett vad de säger och ägnar sig åt. Som dramatiker sökte han den inre människan, den hon egentligen var och hur hon egentligen tänkte, längst innanför alla försvarsmurar.

 

Dessutom var han genuint intresserad av vad som formar oss som individer, inte minst upplevelser i barndomen – men också av hur tidsandan och det kringliggande samhället, själva miljön, påverkar oss.

 

Det dröjde ett stycke in på 1980-talet innan Lars Noréns dramatik började publiceras – och länge därefter fanns endast få titlar att tillgå. Det var därför en stor händelse när Bonniers 1995 utgav fyra originalpocketvolymer, De döda pjäserna, bestående av sammanlagt 14 pjäser, skrivna 1989 till 1994 och många av dem ännu inte iscensatta.

 

Flertalet pjäsgestalter i dessa fyra volymer (på sammanlagt 1 300 sidor) lider brist på självtillit och kärlek. De lever aktiva liv men tycks samtidigt ha förlorat kontakten till ett pulserande inre. Inom sig härbärgerar de ett stort tomrum, en smärta de desperat väjer för, i hopp om att slippa känna den. Det må vara att de reser kors och tvärs i världen, tittar ner i Etnas glödande krater från business class på en mils höjd, landar i Milano och köper italienska märkesskor och Armanikostymer och att de heller inte gärna missar den aktuella utställningen på Pradomuseet i Madrid – men lyckliga är de inte.

 

Många av gestalterna i De döda pjäserna tillhör en solid, intellektuell medelklass. Yrkestitlar som diktare, läkare, regissör, journalist och skådespelare dominerar. Som korrektiv medverkar i nästan varje pjäs en alkohol- eller narkotikamissbrukare; dessa betraktar de »välbeställdas« liv utifrån en total outsiderposition (eller inspärrade på psykiatrisk klinik). Just denna spänning mellan anpassning och utanförskap återkommer i flertalet verk.

 

Schopenhauer skrev: »Livet i sin helhet är en tragedi, men i sina detaljer ett lustspel.« Något av detta kunde gälla även för Lars Noréns dramatik, där svart humor och ett återkommande paradoxmakeri skärper knivsudden mellan tragedi och komedi: »Gråter du?«, »Nej, det är bara tårarna som rinner.« Mitt i all svada blottas dock en hunger efter något större, efter något mer äkta och på djupet drabbande.

 

Under ytan framstår många av Lars Noréns pjäspersoner som väldigt vilsna. De lever i en tillvaro som de har svårt att finna sig tillrätta i. Det är som att de befinner sig på ständig flykt – och utan att riktigt ha klart för sig vad de söker.

 

 

Vill vi leva i ett land där man till slut inte får, inte vågar och till slut inte förmår berätta om komplicerade och svåra ämnen?

Lars Norén

 

 

 

En enastående möjlighet att fördjupa sig i Lars Noréns estetik och tankar om teater erbjuder hans dagböcker, som med tiden kommit att omfatta många tusen sidor. Den första volymen omspänner tiden mellan år 2000 och 2005. Den sist utgivna täcker perioden 2015 till 2019.

 

Det finns i dessa enorma textmassor ord som är särskilt frekventa: »stilla«, »intensivt«, »underbart«, »fruktansvärt« … Det är inte en slump att motsatspar ofta dominerar i Lars Noréns skrivande; just ambivalens är ett återkommande fenomen i nästan allt han skrivit (notera en tidig pjästitel: En fruktansvärd lycka).

 

Allt noteras i dagböckerna: telefonsamtal, klockslag, väderlek, matinköp, tankar, känslor, hur hans skådespelare klarar eller inte klarar sina uppgifter, hur skrivandet fortlöper – och kärleken … Ju mer han granskar sig själv, desto mer upptäcker han … Genom att skriva om sig själv lär han känna sig själv: »Boken är jag. Jag är boken.« Han studerar det egna jaget med en iver påminnande om Michel de Montaignes i dennes berömda Essäer (frånsett det faktum att Norén emellanåt kan uttrycka leda inför både sig själv och tillvaron i stort; han framstår som ofantligt mycket mer hudlös och förbehållslös än de flesta som gett sig in i liknande projekt).

 

Det handlar – som så ofta hos Norén – om längtan efter autenticitet: »De sista åren måste jag ägna åt självrannsakan och sanning, en sanning så nära sanningen som det är möjligt för en människa att komma. /…/ Risken är att jag inte blir älskad, men det är det värt.« (En liknande längtan efter barskrapad uppriktighet återkommer i såväl Sylvia Plaths som Gombrowicz dagböcker.)

Längtan efter kärlek återkommer också – liksom rädslan för den, eftersom kärlek destabiliserar högt värderade vardagsrutiner (Noréns ambivalens inför kärleksförhållanden kan påminna om Anton Tjechovs).

 

Lars Norén skriver i en klargörande passus att han delar Botho Strauss kulturpessimism och avsky för vulgarisering och urholkning av kulturen: »Jag upplever inte att det är en kritik från höger. Tvärtom. Det är vänstern som blir förrådd, förråder sig själv om den släpper kontakten med bildningen, som det tog den sådana oerhörda strider för att ernå.«

 

Han återkommer ofta till sitt behov av självständighet, att han för en »ständig men mycket intuitiv kamp« för att förbli fri. Att han skriver, tänker och ser »underifrån«: »Det är min läggning. Det grundades tidigt. Före skolan. Jag var helt ensam. Så ensam att det syns på skolfotografierna som om jag har en ljus aura runtomkring mig.«

 

Samtidigt betonar han vikten av ett skrivande som inte blir instrumentellt, utan tvärtom hela tiden kan få överraska, inte minst författaren själv. Han vill skriva om saker han ännu inte vet, låta skrivprocessen leda honom in i »andra rum«. Samtidigt understryker han skrivandets terapeutiska funktion: »Skrivandet är det som håller samman mig. Det är mitt hem och min själ, men jag vill att det ska vara ett annat hem, en annan själ, som jag inte kände tidigare. Om inte skrivandet kan åstadkomma det, vet jag inte vad det ska tjäna till.«

 

Även betydelsen av att få vara kontroversiell framhävs. Exempelvis skriver han om det omdebatterade projektet 7:3 (där även fängelseinterner deltog): »Vill vi leva i ett land där man till slut inte får, inte vågar och till slut inte förmår berätta om komplicerade och svåra ämnen?«

 

 

Varför återvände Norén till en och samma familj? Troligen för att han tidigt insett hur fundamental familjen är för vår individuella utveckling; här grundläggs mönster, bindningar och konflikter som många av oss väl aldrig blir fria ifrån.

 

 

Ytterst få teaterföreställningar har så djupt gripit mig som Dramatenuppsättningen under tidigt 1980-tal av Natten är dagens mor. Det gällde även publiken i stort: jag minns den extremt laddade, nästan extatiska stämningen i foajén efteråt. Göran Graffmans insiktsfulla iscensättning banade väg för ett verkligt genombrott för Norén – och dessutom med en skådespelarkvartett som spelade med hisnande närvaro: Ingvar Kjellson, Margaretha Byström, Örjan Ramberg och Per Mattsson.

 

De kommande decennierna såg jag nästan allt av Norén. Ännu en typisk »familjepjäs« var exempelvis Stillheten, som Christian Tomner 1988 satte upp på Dramaten. Här återvände Norén en tredje gång till den familj han tidigare skildrat i Natten är dagens mor (1982) och Kaos är granne med gud (1983). Christian Tomner visade sig här vara en sublim och lyhörd uttolkare av Noréns manuskript – oftast så omfångsrika att hans textmassor kraftigt måste reduceras för att få ett hanterbart, sceniskt format. I långsamma, dröjande scener penslade han fram en tjechovsk, underbar sensommaratmosfär – och Jan Malmsjö och Marie Göranzon fungerade som nervigt centrum för samtalen. Varför återvände Norén till en och samma familj? Troligen för att han tidigt insett hur fundamental familjen är för vår individuella utveckling; här grundläggs mönster, bindningar och konflikter som många av oss väl aldrig blir fria ifrån.

 

En milstolpe bland 1990-talspjäserna var Björn Melanders vidunderliga iscensättning av Och ge oss skuggorna (Dramaten 1991) – som ägde rum 35 år efter världspremiären på Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt på samma scen. Noréns pjäs utgör ett slags fortsättning på O’Neills berömda familjedrama. Men Norén låter alltsammans utspelas en generation senare: yngste sonen i Lång dags färd mot natt, O’Neills alter ego, har här närmat sig slutet på sin livsfärd. Han har fått sitt Nobelpris, han är uppburen av en hel värld – men hans inre är fyllt av dödsångest och konstnärligt tvivel. Än en gång hos Norén står familjen i centrum. Här friläggs ett komplex av starka, mångförgrenade och komplicerade bindningar, där hat tvinnas kring kärlek, trygghetsbehov kring flyktbegär. Pjäsens Eugene beskriver familjen som »de fyra pelarna i ett tempel: vi kan inte bli fria utan att krossas«.

 

Max von Sydow var mycket övertygande som den inåtvände, av sjukdom märkte diktaren, som därtill börjat betvivla värdet av det han skrivit. Han lever i ett symbiotiskt, intensivt hatkärleksförhållande med Charlotta, hans tredje fru – magnifikt gestaltad av Margaretha Krook. Makarnas förhållande är ömsom ett inferno, där de är varandras ohyggliga fångvaktare, ömsom en grönskande asyl av flödande kärlek och ändlös tillgivenhet. Nu på sin ålders höst betraktar denne O’Neill det mesta av teatervärlden som ett genomkommersialiserat träsk, med pjäser präglade av kompromisser. En dramatiker, säger han bittert, gör klokt i att hålla sig undan teatern. »De stjäl ditt liv, ditt hjärtas tonfall, de plundrar dig på dina innersta farhågor och fantasier och använder dem som mode. När man har arbetat i åratal på nånting som har kraften och andligheten hos ett mirakel förvandlar de det till ett trick. Ingenting är heligt.« Tvivlet på den övriga dramatik han skapat fräter sönder honom inifrån. Frånsett den ospelade Lång dags färd mot natt betraktar han sina pjäser som lögnartade.

 

Charlotta hånar maken för dennes kompromisslösa inställning och låter påskina att enligt den allmänna meningen är han nu lika passé som höga kragar och klockhattar … Charlottas kritik inbegriper samtidigt en hel del av den kritik som i Sverige hade riktats mot Noréns pjäser: »Folk hinner gå och äta middag innan dina monologer är slut. /…/ Folk vill hellre skratta än gråta. De tycker det är mycket mer spännande att få se nån få ett slag på käften än att se nån bli slagen av nån sorts jävla insikt …«

 

Noréns steg bort från Östermalmsvåningarna illustrerades tydligt i en pjäs som den banbrytande Personkrets 3:1 (1998). »Personkrets 3:1« är myndighetsspråk för Stockholms »utslagna« – narkomaner, prostituerade, uteliggare, psykiskt sjuka. Här polemiseras mot ett samhälle som på detta sätt kategoriserar och kodifierar vissa grupper. I en akt av solidaritet med de marginaliserade bjuder Norén här i sin egenregisserade pjäs in till en nedstigning till välfärdssamhällets dolda regioner. I ett inferno färgat av en astronomisk hemlöshet sjunger han för de dömda – med ett humanistiskt patos som faktiskt minner om Lars Ahlins. Pjäsen är därtill släkt med Gorkijs Natthärbärget, O’Neills Se, iskarlen kommer och Sartres Stängda dörrar. Lars Norén skriver teaterhistoria med sin sex och en halv timma långa uppsättning, där smärtan och förvirringen hos dessa gestalter, själva händelselösheten, bildar botten för det som växer fram. Spelet präglas av en så utlämnande och skarpt utmejslad gestaltningskonst att begreppet naturalism härmed återtar den stilbrytande effekt det en gång hade. Dessa källarmänniskors utarmade umgängesform har fångats med utomordentlig känslighet. Emellanåt väller det fram en värme som antyder dessa människors magnifika reservoarer. Men som deras liv nu gestaltar sig har de kapslat in sina resurser som under permafrost. Urban rap-musik varvas med sakral renässnasmusik och Mozarts Requiem. Plötsligt hörs Gloria Gaynors I will survive – och alla börjar dansa … Lars Norén läser själv – inspelat på band – »författarens« roll. Hårda anklagelser mot bland annat Lars Löfgren och massmedier (»kadaver som lever på kadaver«) tryfferar monologens huvudinnehåll: vikten av att som författare ta ställning i ett samhälle där skillnaden mellan klasser och människor snabbt vidgas.

 

 

De sista åren måste jag ägna åt självrannsakan och sanning, en sanning så nära sanningen som det är möjligt för en människa att komma.

Lars Norén 

 

 

Efter den oförsonliga kritiken mot fängelsepjäsen 7:3 (2009) – där somliga kritiker drev en hetsjakt som fick det att framstå som om Lars Norén personligen skulle vara ansvarig för att Malexandermorden alls ägde rum – förlades en rad urpremiärer till andra scener än Dramaten. Ett bra exempel på den mer reduktionistiska teater som dominerade Lars Noréns sista decennier är pjäsen November (2001), som först iscensattes på Det norske teatret i Oslo. Pjäsen handlar om fyra människor – två män och två kvinnor – som möts i ett slags gränstillvaro alldeles efter döden. De försöker minnas sina liv och försona sig med det förflutna, samtidigt som de rekonstruerar sina inbördes relationer: »Vad hette jag?«; »Var vi gifta?«; »Är du min far?« – »kva« och »kvifor« ljuder i var och varannan mening i detta fragmentariska, staccatoartade drama, där personerna efterhand dock vaskar fram mer och mer av självkännedom och försoning med livet. Mellan glimtvisa erinringar blåser dock en stark glömska, och mycket förblir dolt … En omtumlande, säregen teaterupplevelse, där drömspelsartad suggestion växlar med ett reducerat, nästan abstrakt scenspråk. I en scen ses de fyra gestalterna inbegripna i en oavbruten brottningskamp – det är nästan som Gustav Vigelands berömda monolit; den skyhöga skulpturen med sammanlänkade människor i ett slags fåfäng strävan uppåt. I de inledande scenerna är det tvära kast mellan starkt ljus och blackouts. Finns överhuvudtaget dessa människor? Ja, vad är verkligt, vad är dröm? Frågorna aktualiseras i en underfundig, cirka 30 sekunder lång scen där ljuset strålar över en plötsligt alldeles öde scen …

 

Lars Norén vidareutvecklade under senare år sin experimenterande, radikala estetik genom att i allt högre grad själv regissera och delta i det praktiska teaterarbetet. Dessa erfarenheter kom att betyda mycket för hans skrivande. Ett exempel är hans iscensättning av Tjechovs Måsen, för Riksteatern (2001). Här gick han till väga ungefär som Stanislavskij hundra år tidigare: skapa nya former genom att bryta mot gängse konventioner. Norén experimenterar för att hitta nya sätt att nå och beröra. Resultatet blev att detta klassiska stycke här framträdde i ny dager. Genom att framhäva den unge dramatikern Konstantins situation, men också genom att accentuera konflikten mellan denne rebelliske sanningssökare och den däste succéförfattaren Trigorin, ställer dessutom Norén pjäsens inneboende frågeställningar om olika teatersyn på sin spets. Lars Noréns Måsen var en meta-uppsättning som till stor del handlade om sig själv. Noréns Måsen sökte förverkliga just det som den unge dramatikern Konstantin här efterlyst (liksom tidigare Stanislavskij): »Vi måste skapa nya former – annars kan vi lika gärna vara utan teatern.« De intrikata spelen mellan olika verklighetsnivåer underströk Noréns ambition att dryfta teaterns själva arbetsprocess, liksom att undersöka nya spelsätt.

 

I många Norénpjäser vädras åsikten att teatern måste förnyas för att bli angelägen. Typiskt är vad en av personerna (själv dramatiker) säger i pjäsen Som löven i Vallombrosa (en passus som ströks i uruppförandet, tv-versionen 1995). Han ondgör sig över att behöva sitta »i samma gamla naturalistiska vardagsrum och se hur människor inbillar sig att deras problem är angelägna …« Det blir en teater »lika död som wienervalsen och operetten«, menar Norén, som istället vill hitta nya former, nya scener att skriva för. Han vill inte skriva för människor som nedsjunkna i soffor säger sina naturalistiska repliker och sedan dricker sig fulla och lever ut sina känslor: »Det är lika intressant som att titta på akvariefiskar … Jag går hellre på bio.«

 

Lars Norén var en utpräglad humanist, som alltid tog ställning för de svaga, för alla som levde i utanförskap. Mer och mer var det också tydligt att han ville skriva texter som skulle spegla vardagsliv. I sin första dagbok skrev han apropå planerna på ett nytt teaterprojekt: »Jag vill att det ska handla om vanliga människors liv, vanliga onödiga människor som är de enda som jag bryr mig om. Vårdbiträden, affärskassörskor, kommunalanställda, städerskor, städare.«

 

Var han aldrig frestad att skriva manus till en tv-serie? Eller fanns där ett motstånd mot att bli populär och stämplad som folklig och framgångsrik?

 

Det som särskilt fascinerar mig med Lars Norén var hans genuina människointresse. Men han predikade inte; han undersökte. Han var djupt upptagen av vad som formar oss som individer – men också hur själva tiden påverkar oss, formar oss. Få svenska pjäser är så starkt präglade av samtiden och det omgivande samhället som Noréns.  

 

Det finns en en air av klassisk rysk mentalitet i de ord som dramatikern i Sommar (1992) uttalar: »En författare är väl en person som andligen diagnostiserar och … ja, inte botar – det kan väl ingen begära – men som beskriver sin samtids människors själsliga och sociala tillstånd.«

 

Aldrig tidigare har jag upplevt iscensättningar så tydligt präglade av samtid. Paradoxalt nog har jag ofta upplevt nuet starkare i en Norénuppsättning än utanför salongen. Han koncentrerade tiden: inympade den i replikerna, i människorna.

 

Mot slutet var situationen den motsatta: människor strandade vid ett hav, döden som närmade sig likt kvällens mörker.

 

 

 

 

Här följer minnesbilder från några av de iscensättningar som Björn Gustavsson har sett genom decennierna, listade i kronologisk ordning:

 

1987: Endagsvarelser, i regi av Staffan Roos (Dramaten).

En metapjäs som påminner om Tjechovs Körsbärsträdgården. Rappt samtidsanknuten iscensättning där rollfiguren David är en uppburen dramatiker och kan antas ha skrivit den pjäs vi just ser. Filosofen Mareike fördjupar och breddar sin samtidskritik: »Det finns barn som måste gå med modern in i hennes sjukdom … de väljer att göra det för att inte själva gå sönder. Jag tror att hela världen gör så.«

 

1988: Stillheten, i regi av Christian Tomner (Dramaten).

Här återvänder Norén en tredje gång till den familj han skildrat i Natten är dagens mor (1982) och Kaos är granne med gud (1983). Norén har i Tomner funnit en sublim och lyhörd uttolkare, som i långsamma, dröjande scener – och med underbar sensommaratmosfär – når djupt och med drabbande gestaltning av bland annat Jan Malmsjö och Marie Göranzon. Norén visar hur fundamental familjen är för vår individuella utveckling; här grundläggs mönster, bindningar och konflikter som många av oss väl aldrig blir fria ifrån. Här sker vår tillblivelse. Pjäsen är skriven med inlevelse i vars och ens predikament. Resultatet blir sannfärdigt motsägelsefullt: som åskådare kan man förstå vars och ens dilemma, vars och ens bevekelsegrunder. De sitter fast i sig själva, hittar inte ut … (Eirik Stubös senare uppsättning [2011 på Stockholms stadsteater] gjordes helt antinaturalistiskt: ingen rekvisita och golvet täckt av manus).

 

1991: Och ge oss skuggorna, i regi av Björn Melander (Dramaten).

35 år efter världspremiären på Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt premiärvisas – på samma scen – en ny Norénpjäs som utgör ett slags fortsättning på O’Neills berömda familjedrama. Men Norén låter sin pjäs utspelas en generation senare: yngste sonen i Lång dags färd mot natt, O’Neills alter ego, har här närmat sig slutet på sin livsfärd. Han har fått sitt Nobelpris, han är uppburen av en hel värld – men hans inre är fyllt av dödsångest och konstnärligt tvivel. Max von Sydow är mycket övertygande (och därtill nästan porträttlik!) som den knutne, av sjukdom märkte diktaren, som därtill börjat betvivla värdet av det han skrivit. Han lever i ett symbiotiskt, intensivt hatkärleks-förhållande med Charlotta, hans tredje fru – magnifikt gestaltad av Margaretha Krook. Makarnas förhållande är ömsom ett inferno, där de är varandras ohyggliga fångvaktare, ömsom en grönskande asyl av flödande kärlek och ändlös tillgivenhet. Nu på sin ålders höst betraktar han det mesta av teatervärlden som ett genomkommersialiserat träsk, med pjäser präglade av kompromisser. En dramatiker, säger han bittert, gör klokt i att hålla sig undan teatern. »De stjäl ditt liv, ditt hjärtas tonfall, de plundrar dig på dina innersta farhågor och fantasier och använder dem som mode. När man har arbetat i åratal på nånting som har kraften och andligheten hos ett mirakel förvandlar de det till ett trick. Ingenting är heligt.« Tvivlet på den övriga dramatik han skapat fräter sönder honom inifrån. Frånsett den ospelade Lång dags färd mot natt betraktar han sina pjäser som lögnartade. Hustrun hånar honom för hans kompromisslösa inställning och alldeles för långa föreställningar: »Folk hinner gå och äta middag innan dina monologer är slut. /…/ Folk vill hellre skratta än gråta. De tycker det är mycket mer spännande att få se nån få ett slag på käften än att se nån bli slagen av nån sorts jävla insikt …« (Eirik Stubös senare instudering [Dramaten 2017] var också den formidabel, med suggestiva atmosfärer och magnetiserande närvaro.)

 

1991: Vilstolen, i regi av Christian Tomner (Stockholms stadsteater). 

Stycket ingår som nummer två i en trilogi, inledd av Demoner och följd av Nattvarden. Vi möter de bröder som beskrivs i Natten är dagens mor och som nu blivit medelålders. I takt med alkoholintaget flagnar polityren – och spelet kan börja så att säga på allvar. Norén visar hur barndomens trauman fortlever i oss (hans intryck av Alice Miller är inte minst i denna pjäs tydliga). Erics tal om vuxenheten som »ett bräckligt skal« illustreras tydligt: vi ser den upprörde Adrian spruta munspray i ögonen på sin lillebror. Adrian är inte längre fyrtiofem år, snarare fem …

 

1992: Sommar, i regi av Karsten Woudstra (Dramaten).

En fem timmar lång inblick i familjen Winges liv. Solen skiner, en loj, litet dåsig atmosfär råder. Men allt är skenbart. Var och en av familjemedlemmarna lever i veritabla helveten, mer eller mindre tillslutna. I pjäsens början, då vi möter de fyra sittande i bredd i varsin solstol, bländade av ljus, fick jag förnimmelsen av fyra galärslavar på färd genom livet, var och en kedjad vid sin roll, fastnitad vid sin fördömelse. Allting ältas, allting går igen … Upprepningens förbannelse ligger tung över deras liv. (Modern säger att även om hon sov, skulle hon höra vad de andra satt och pratade om.)

 

1995: Tiden är vårt hem, i regi av Thomas Müller (Västmanlands länsteater).

Skymningsljuset från havet driver som slöjstråk genom trädgården. Jakobs dotter spelar Yesterday på gitarren, och stämningen är behagligt loj, nästan drömsk. Det är ytterst tjechovskt, och ytterst välspelat. Pjäsen blir ett rekviem över dessa välbeställda människors faktiska armod. De sörjer sina förlorade drömmar. De sörjer kärlek som flytt. De sörjer sin förlorade ungdom. De sitter här vid en havsstrand som vore de skeppsbrutna, kanske bortom räddning.

 

1996: Kliniken, i regi av Christian Tomner (Grupp 98/Uppsala stadsteater).

Den bild av svensk mentalvård som tonar fram i Lars Noréns nya trilogi Morire de classe är oerhört svärtad. Norén speglar ett samhälle som fatalt marginaliserar dem som hamnat utanför. Med smärtsam tydlighet växer pjäsens frågor om människors ansvar för varandra. Medan en patient i telefon förklarar sitt behov av kärlek, kommer vårdaren förbi och tvingar i henne kvällsmedicinen. Medicin istället för kärlek. Så tecknas bilden av detta vårt samhälle.

 

1997: Rumäner, i regi av Stefan Larsson (Grupp 98/Teater Galeasen).

Med skärpa och djuplodande textpejling har Stefan Larsson iscensatt detta gastkramande drama om främlingskap och hopplöshet. Teater Galeasens tidigare Noréntolkningar har varit trotsigt experimentella, medan den aktuella föreställningen iakttar en hävdvunnen naturalisms konventioner – låt vara inte i något slags 1:1-skala, utan med ett spel som tillgriper stilistiska förskjutningar och så skapar en form av magisk hyperrealism.

 

1997: Så enkel är kärleken, i regi av Christian Tomner (Vasateatern).

Så enkel är kärleken … att den är omöjlig att förstå sig på … Christian Tomner har förstärkt draget av metapjäs och låter en teatral lekfullhet accentuera styckets såväl explicita som implicita paralleller till Albees furiösa äktenskapsdrama Vem är rädd för Virginia Woolf. Vi möter Robert och Alma just i det ögonblick då de tvingas ut ur sina roller och tillbaka in i sig själva. Fiffigt nog har en teaterloge blivit spelplats. Teater och verklighet speglas i varandra, gränsen mellan förställning och äkthet viskas ut; rollspelet fortsätter även sedan ridån gått ned. (Rickard Günthers senare iscensättning [2013 på Scalateatern] hade inslag av den djärva, fysiska teater med vilken Noréns Sakrament (1987) och Orestes (1990) tidigare tolkades; här mötte dock ett mer gängse spel.)

 

1998: Personkrets 3:1, i regi av Lars Norén (Dramaten).

Personkrets 3:1 är myndighetsspråk för Stockholms »utslagna« – narkomaner, prostituerade, uteliggare, psykiskt sjuka. Här polemiseras mot ett samhälle som på detta sätt kategoriserar och kodifierar vissa grupper. I en akt av solidaritet med de marginaliserade bjuder Norén här i sin egenregisserade pjäs in till en nedstigning till välfärdssamhällets dolda regioner. I ett inferno färgat av en astronomisk hemlöshet sjunger han för de dömda – med ett humanistiskt patos som faktiskt minner om Lars Ahlins. Pjäsen är därtill släkt med Gorkijs Natthärbärget, O’Neills Se, iskarlen kommer och Sartres Stängda dörrar. Lars Norén skriver teaterhistoria med sin sex och en halv timma långa uppsättning, där smärtan och förvirringen hos dessa gestalter, själva händelselösheten, blir dominerande brytpunkt. Sina verkliga jag har de kapslat in som under permafrost. Storstadsmässig rap-musik bryter nu och då in (på mycket hög volym) – varvat med italiensk kyrkomusik och Mozarts Requiem. Plötsligt Gloria Gaynors I will survive – och alla börjar dansa… Lars Norén läser själv – inspelat på band – »författarens« roll. Hårda anklagelser mot bland annat Lars Löfgren och massmedier (»kadaver som lever på kadaver«) tryfferar monologens huvudinnehåll: vikten av att som författare ta ställning i ett samhälle där skillnaden mellan klasser och människor snabbt vidgas.

 

1999: Skuggpojkarna, i regi av Vibeke Bjelke (Dramaten).

»Jag vet inte hur jag ska säga så att ni förstår …« Pedofilen i Lars Noréns pjäs vänder sig mot publiken och försöker förklara sig … Han och de sex medfångarna i detta Hades avbryter emellanåt spelscenerna; en och en går de längst fram på scenen. Där, på en utskjutande ramp belyst av ett obevekligt starkt ljus, biktar de sin ensamhet, sin villrådighet. Skuggpojkarna utspelas på en sluten fängelseavdelning för sexualförbrytare och mördare. Den psykoterapeut som fångarna ibland träffar, innehar samma roll som publiken: Vi kan välja att försöka förstå – eller att fördöma.

Är de dömda till en evig skuggtillvaro, dessa »skuggpojkar«? Nej, i scen efter scen framkommer att deras »ondska« snarast springer ur en rigid försvarsattityd, ur känslan av hopplöshet och underläge. Jag kommer att tänka på en strof ur en Norén-dikt: »En droppe kärlek – och allt kan förlösas.« Skuggpojkarna är en föreställning som ger vår vardagsverklighet en skrämmande underbelysning; den kommenterar och sätter välfärdssamhället i relief till en utmark vi helst inte beträder. Norén hjälper oss att få syn på det vi blundar för.

 

2001: November, i regi av Lars Norén (Det norske teatret).

I Sverige hade kritiken mot Norén varit delvis oförsonlig; bland annat hävdade somliga att fängelsepjäsen 7:3 i själva verket utgjorde ett forum för nynazism. Och efter Malexandermorden bedrevs närmast hetsjakt på denne dramatiker – som vore Lars Norén ytterst ansvarig för händelseförloppet!

Här möter en omtumlande, säregen teaterupplevelse; drömspelsartad suggestion växlar med ett reducerat, nästan abstrakt scenspråk. I en scen ses de fyra gestalterna inbegripna i en oavbruten brottningskamp – det är nästan som Gustav Vigelands berömda monolit; den skyhöga skulpturen med sammanlänkade människor i ett slags fåfäng strävan uppåt. I de inledande scenerna är det tvära kast mellan starkt ljus och blackouts. Finns över huvud taget dessa människor? Ja, vad är verkligt, vad är dröm? Frågorna aktualiseras i en underfundig, cirka 30 sekunder lång scen där ljuset strålar över en plötsligt alldeles öde scen …

 

2001: Akt, i regi av Reine Brynolfsson / Kommer och försvinner, i regi av Lennart Hjulström (Riksteatern).

Två meriterade Norénskådespelare har här fått iscensätta varsin nyskriven enaktare. Johan H:son Kjellgren och Annika Hallin är båda oerhört bra i Reine Brynolfssons starka iscensättning av Akt; ett drama om makt och underkastelse (påminner om Ariel Dorfmans Döden och flickan, visad på Dramaten några år tidigare, även filmatiserad av Roman Polanski). Lennart Hjulströms iscensättning av Kommer och försvinner har något vagt och abstrakt över sig; manuset har här inte förlösts med samma kraft. Den drömspelsartade situationen minner om Beckett.

 

2001: Måsen, i regi av Lars Norén (Riksteatern).

När Lars Norén regisserar Tjechov går han till väga ungefär som Stanislavskij för hundra år sedan; genom att bryta mot gängse konventioner skapar Norén nya former – och når en överraskande djupverkan. Det nya formspråket blir aldrig utanverk, trend eller ironi: Norén experimenterar för att hitta nya sätt att nå och beröra. Genom att skärpa konflikten mellan den sanningssökande dramatikern Konstantin och den däste succéförfattaren Trigorin fokuserar dessutom Norén på frågor om etablissemang kontra avantgarde. Lars Noréns Måsen har blivit en uppsättning som till stor del handlar om sig själv. Metaperspektiven och de intrikata spelen mellan olika verklighetsnivåer, understryker Noréns ambition att dryfta teaterns själva arbetsprocess, undersöka nya spelsätt. Konstantin: »Vi måste skapa nya former – annars kan vi lika gärna vara utan teatern.«

 

2002: Stilla vatten, i regi av Lars Norén (Judiska teatern).

Ena stunden är pjäsens glammande middagssällskap högst samtida, högst levande; i nästa stund får man känslan av att de medverkande redan avlidit och nu träffas för att pussla samman minnesfragment och rekapitulera en jordisk tillvaro som redan tagit slut. Etienne Glasers kvicka ironier sveper som ett ensamt fyrljus över en mörk sorg, Charlotta Larsson gör kongenialt en kvinna vars tomhetskänsla förvandlat henne till stelnad stereotyp, Stefan Sauk spelar mästerligt en man vars kärlekssorg anas som en vulkanisk oberäknelighet, Bengt CW Carlsson gör en psykiater med en psykopats potentialer, Annika Hallin är som klippt och skuren att spela en neurotisk, livshungrig Norénkvinna.

 

2003: Detaljer, i regi av Eva Dahlman (Dramaten).

Noréns Detaljer (som Kristian Petri även spelade in som biofilm) är ett slags variation på temat »alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet«. Episoderna vävs ihop till en sammansatt fresk där huvudpersonernas liv möts och korsas.

 

2004: Skuggbiografier, i regi av Björn Melander (Teater Västmanland).

Vi möter familjemedlemmar sammansvetsade av lika delar kärlek och hat. Människor hänvisade till varandra men oförmögna att kommunicera. De förblir skugglika – både för sig själva och för varandra.

 

2006: Modet att döda, i regi Kia av Berglund (Teater Giljotin).

En stark tolkning av en av Noréns viktigaste pjäser från genombrottsåren. En far besöker sin vuxne son i Stockholm. Under den spända ytan pågår en maktkamp. Båda söker självständighet och värdighet; det handlar om längtan efter frihet men också om en paradoxal längtan efter närhet och sammanhang – en ambivalens som för övrigt pulserar genom Noréns hela dramatiska diktning. Glimtvis anas en möjlig försoning – som när de röker tillsammans, eller tittar på gamla fotografier.

 

2007: Fördold, i regi av Staffan Roos (Dramaten).

Lars Norén blickar in i Stockholmslägenheter, förmedlar short cuts av eländesliv mitt i välfärdssamhället. Han gör ungefär som konstnären Maja Spasova i boken Hemligheter: sätter strålkastarljuset på våra inre liv, på den tomhet många känner, trots materiell rikedom.

 

2009: Höst och vinter, i regi av Ulla Gottlieb (Fria teatern, Högdalen).

När Höst och vinter hade urpremiär 20 år tidigare var det i just Ulla Gottliebs skarpögda version. Här möter en välbeställd läkarfamilj där de vuxna döttrarna kommer på månatlig middagsbjudning. Den yngsta dotterns provokationer river upp sår – på precis samma sätt som yngste sonen Davids agerande i Natten är dagens mor. Men pjäsen slutar som den börjar: Var och en av familjemedlemmarna gaskar upp sig och återfår sina vardagliga jag – och med ens framstår allting däremellan som närmast en drömsekvens; en nattsvart fantasi.

 

2010: Skalv, i regi av Sofia Jupither (Folkteatern Göteborg).

Sällan har jag sett en så minimalistisk, Jon Fosse-aktig Norén-uppsättning som denna (på en teater där dramatikern just då var konstnärlig ledare). Familjemedlemmarnas djupt nedkörda jargong, tömd på egentlig mening, manglas fram som per automatik. Vars och ens ensamhet är astronomisk.

 

2010: Om kärlek, i regi av Sara Giese (Dramaten).

En både typisk och otypisk Norénpjäs. Typisk i sitt tema: två par i yngre medelåldern, marridna av ambivalens, frustration och oklara livsmål; otypisk i sin karga, stiliserade och språkligt nedskruvade form. Mer än någonsin är Norén granne med Fosse.

 

2013: Demoner, i regi av Hugo Hansén (Stockholms stadsteater).

Hugo Hansén svarar för en betydligt mera tidlös, existentiell iscensättning jämfört med Carsten Brandts år 1986 – som jag minns som en av 80-talets starkaste teaterupplevelser. Den gången var det Lars Green och Ewa Fröling som så utsökt gestaltade det världserfarna paret Frank och Katarina. Nu spelas det barnlösa paret av Johan Rabaeus och Marie Richardson – två dramatenskådespelare som med sin rutin gjuter tyngd i föreställningen. De äppelkindade, trivialborgerliga Thomas och Jenny påminner starkt om det yngre paret i Edvard Albees klassiker Vem är rädd för Virginia Woolf och som även de får funktion av ett slags publik till den dödsdans det äldre paret bjuder upp till (ja, Strindbergs Dödsdansen är en uppenbar association – liksom för övrigt en senare film: Roman Polanskis Bitter Moon, som rör sig inom samma sfär).

 

2016: Nattvarden, i regi av Björn Runge (Kulturhuset Stadsteatern).

Berörande uppsättning om människors oförmåga att nå varandra – men överglänser inte Christian Tomners Dramatenuppsättning 1985, med bland andra Erland Josephson och Lena Olin (jag minns Ingmar Bergmans ord i pausen: »Jävligt bra teater, förbannat bra teater«).

 

2017: Stilla liv, i regi av Lars Norén (Dramaten).

Allt tydligare driver Lars Norén sin dramatik i rent experimentell riktning. Här en tre timmar lång iscensättning där det inte uttalas en enda replik. Som ett slags retarderad balett, men utan musik.

De cirka hundra scenerna: snapshots från olika stadier på livets väg. Alltsammans utspelas i ett slags obestämt Fattigsverige, som om alltsammans samtidigt var en snabbspolning av ett jordbrukarland som inte längre finns. Må vara att uppsättningen har en sensuell kvalitet som delvis är suggestiv, och att helheten ter sig som en uppdaterad version av Strindbergs Ett drömspel – men tre timmars tysta scenerier känns inte hundraprocentigt övertygande.

 

2017: Vintermusik, i regi av Sofia Jupither (Kulturhuset Stadsteatern).

På en sydlig sandstrand, svart som aska, biktar ett antal åldrade turister sina känslor inför den förestående döden, samtidigt som de i fragmentariska minnesbilder ser tillbaka på sina liv. Det är som ett beckettskt hörspel där replikerna far som pollen genom sommarkvällen. Solen sjunker över havet, de sitter overksamma, inser att allting när som helst kommer ta slut. En gammal kvinna säger att hon aldrig hann bli ung. På scenen en mängd skådespelarveteraner (Niklas Falk, Claire Wikholm, Lars Lind, Anita Ekström, Sten Ljunggren) – jag får känslan av en hel skådespelargenerations farväl till teaterscenen.

 

Björn Gustavsson

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 2-3/2021 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826