I detta nummer har vi ett tema kring yttrandefrihet – hur teatern kan göra motstånd i länder där det pågår ett krig, råder diktatur eller där demokratin är svag.

David Isaksson har talat med oppositionella i Ryssland om läget för teatern efter den fullskaliga invasionen av Ukraina. Många ryska teaterarbetare har lämnat landet och de som valt att stanna är tvungna att vara lojala med regimen, om de inte ska riskera att hamna i fängelse.

Sofia Nyblom har i sin tur intervjuat ukrainska dramatikern Natalka Blok som ingår i Theatre of Playwrights. De vill sätta den ukrainska dramatiken på kartan och avrussifiera ukrainsk teater för gott.

Birgitta Haglund har samtalat med Dmitri Plax, konstnärlig ledare för Dramaten.Doc som med sina »gestaltade läsningar« reagerar väldigt snabbt på händelser som skakar vår värld. Plax vill påminna publiken om att vi inte kan ta vår demokrati för given.

I ett samtal under Scenkonstbiennalen medverkade Monirah Hashemi (Afghanistan) och Aksel Bonfil (Turkiet), båda dramatiker och skådespelare, och talade om vad de är beredda att riskera för att försvara demokratiska värden. Birgitta Haglund har intervjuat dem.

Kulturpolitik debatterades livligt i media under sensommaren och hösten. Också i vårt grannland verkar kulturpolitiska frågor väcka heta diskussioner. Svante Aulis Löwenborg rapporterar från årets Kulturytring i Drammen, Norges motsvarighet till konventet Folk och kultur.

Augusto Boal och Keith Johnstone förändrade teatern, inte minst genom 

.

sina banbrytande böcker De förtrycktas teater och Impro – improvisation och teater. Sara Beer skriver om vilket inflytande dessa två framlidna regissörer haft och vad som förenar dem och skiljer dem åt.

Wiener Festwochen är en av Europas största teaterfestivaler. Rikard Hoogland besökte årets festival som innehöll drygt 35 olika produktioner och frågar sig när vi i Sverige ska få till något liknande – en rik, internationell scenkonstfestival.

Vår scenkonststafett fortsätter, den här gången med bidrag av två skådespelare. Marall Nasiri skriver om ett par av Eva Rexeds rolltolkningar i pjäserna Ambulans och Lost Lake medan Eva Rexed dyker ner i David Wibergs pjäs Sörja.

Numrets pjäs är Människor slukar allt de älskar – till Pier Paolo Pasolinis pojkar och till deras mamma, av dramatikern Annika Nyman. Genom att ta avstamp i Pasolinis film Mamma Roma skildrar Nyman en sårig mor- och sonrelation.

I det här numret vänder vi våra blickar utåt för att på det sättet försöka ringa in vad som egentligen kännetecknar svensk scenkonst. Vi försöker spegla landets scenkonst genom att samtala med internationella regissörer som jobbar i Sverige, men också med svenska regissörer som arbetar utomlands. Anna Hedelius har intervjuat Anja Suša, Anna Bergmann och Oliver Frljić. De tre jämför arbetsförhållanden och arbetssätt inom svensk teater med andra länders förhållanden inom teatern. Medan Birgitta Haglund har intervjuat sydafrikanska scenkonstnären Napo Masheane, som bland annat talar om hur möjligheten till konstnärlig utbildning skiljer sig åt mellan Sverige och Sydafrika. Och Sara Beer intervjuar Maria Åberg och Staffan Valdemar Holm som ger oss inblickar i vad som skiljer det brittiska och det tyska teaterlivet från vårt. Lars Ring skriver dessutom om hur teaterestetiken skiljer sig åt mellan olika länder i Europa och frågar sig hur ett svenskt teaterkrusbär egentligen smakar.

Hipp, Malmö stadsteater, har renoverats och öppnats på nytt. Henrietta Hultén har mött arkitekterna bakom renoveringen och fått en guidning av dem i huset. Medan Anna Hedelius har besökt två frigrupper som expanderat – Ö2 som tagit över Boulevardteaterns gamla lokaler och nya scenen Konträr som drivs av PotatoPotato.

Hat och hot mot svensk scenkonst har ökat. Birgitta Haglund har talat med Thomas Florén om hans rapport i detta ämne, och med Björn Sandmark, som vet hur det är ett hamna i ett hatdrev.

.

Bogdan Szyber är den enda i Sverige som fått sitt forskningsprojekt underkänt. Hedvig Weibull skriver i sin essä om vad som egentligen hände vid disputationen och om konstnärlig forskning.

Sara Beer intervjuar Lynn Nottage, en av USA:s mest spelade dramatiker vars pjäs Mlimas berättelse hade Europapremiär på Playhouse Teater i våras. Medan Rikard Hoogland rapporterar från årets Theatertreffen – en festival vars status är lite i gungning.

I vår scenkonststafett skriver illustratören och dragkingen Ruhani Islam om föreställningen 10 bloss innan 10, med fokus på skådespelaren Nisrin Berrada. Hon sänder stafettpinnen vidare till Marall Nasiri som regisserat pjäsen De livrädda.

Numrets pjäs är Brinn, av Elmia Arikan och Farnaz Arbabi, som skildrar en symbiotisk relation mellan två tonårstjejer som flyr verkligheten.

För tio, femton år sedan debatterades bristen på jämställdhet inom Teatersverige livligt. I det här numret av Teatertidningen dyker vi ner i ett tema kring just jämställdhet och frågar oss var vi står idag. Anna Hedelius håller i ett rundabordssamtal med Jenny Andreasson, Ann Petrén, Liv Elf Karlén och Felicia Ohly. De dryftar allt från vilka erfarenheter de tog med sig från projekt som Modärna kvinnor och Spetsprojektet, till vad metoo har betytt för arbetsmiljön på teatrarna.

Det är tydligt att på teatrarnas största scener dominerar de manliga regissörerna under säsongen 2022/2023. Det visar vår undersökning där vi har tittat på hur könsfördelningen ser ut på olika scener, när det gäller dramatiker och regissörer. Sara Beer har intervjuat några teaterchefer på våra största institutionsteatrar för att fråga dem om resultatet av undersökningen.

Mikaela Blomqvist ifrågasätter å sin sida, i sin teaterkrönika, betydelsen av representation. Spelar det någon roll ifall det är män eller kvinnor som står som upphovspersoner till det som spelas på våra scener?

Birgitta Haglund tittar närmare på vad som har hänt efter metoo när det gäller arbetet med att motverka sexuella trakasserier och tystnadskulturer på våra teatrar. Scen & Film och Svensk Scenkonst driver ett gemensamt projekt kring detta och Paula Lejonkula, som varit projektledare, berättar om hur läget ser ut idag.

Vidare intervjuar Vesna Prekopic 

.

kulturministerns statssekreterare, Karin Svanborg-Sjövall, och får bland annat veta att effektivitet är en ledstjärna i regeringens kommande kulturpolitik.  

Hur är det att få sin teater sönderbombad och tvingas evakuera sin ensemble? Det vet tre ukrainska regissörer som Sofia Nyblom har intervjuat och som berättar hur deras teater har rest sig ur askan.

Sara Cronberg skriver i sin regidagbok om arbetet med sin uppsättning av En midsommarnattsdröm, som nyligen invigde nyrenoverade Hipp i Malmö. Och i vår scenkonststafett skriver Mille Bostedt om ett verk av Afrang Nordlöf Malekian, Keeping up with the Iranians, som sänder pinnen vidare till Ruhani Islam i föreställningen Jakten på heterovaccinet.

Numrets pjäs är Dagmar, av Rebecca Örtman, där metoo-rörelsen ekar i bakgrunden då hon förflyttar Dagmar, Arvids bedragna fru i Hjalmar Söderbergs roman Den allvarsamma leken, till nutid och gör Dagmar till huvudperson.

I årets sista nummer lyfter vi fram kulturpolitiken – försöker blicka framåt, vara visionära.

David Karlssons skriver om armlängds avstånd, ger en tillbakablick på hur politiker genom åren har förhållit sig till detta begrepp och resonerar kring det pågående kulturkriget. Rikard Hoogland ger därtill en kort kulturpolitisk kommentar där han varnar för att kulturdepartementet kan komma att införa ett ökat »marknadstänk«.

Torbjörn Elensky och Vesna Prekopic skriver varsin artikel om hur deras kulturpolitiska visioner ser ut och om vad som gör teatern relevant, vad vi ska ha scenkonst till.

I vår enkät kontaktade Sara Beer tolv personer som fått resonera kring vilken som är den största utmaningen för scenkonstens del i ljuset av det kulturpolitiska läget efter valet. Liksom vad som är viktigt för kulturpolitiken att fokusera på för att scenkonsten ska kunna fortsätta utvecklas. I svaren ingår bland annat ett antal tips och råd till både kulturpolitiker och teaterarbetare.

Dennis Sandin har startat en frigrupp i Uppsala, Kompani Ad Hoc. Sigrid Herrault har intervjuat honom om varför han i flera sceniska verk vill undersöka historiebilden av Sverige och nationsbegreppet.

Isabel Cruz Liljegren har sett två föreställningar som tar avstamp i Nordic noir-genren – Sviten och Nordic crime och funderar kring vad dessa verk tillför teatergenren.

Under sommarens fringefestival i Edinburgh spelade den brittiska gruppen Silent Faces Theatre sin föreställning Godot är en kvinna – en pjäs som endast får spelas av män. Anna Hedelius intervjuar dem.

Erik Augustin Palm skriver om scenversionen av Spirited Away och intervjuar uppsättningens regissör John Caird samt dess dockdesigner Toby Olié om hur de förvandlade denna Oscars-belönade animerade film till hänförande teater.

I vår scenkonststafett har turen nu kommit till Nosslo Grebnellaw Aniluap som valde att skriva om ett verk av Vincent Almgren, som i sin tur sänder stafettpinnen vidare.

Anna Pettersson skriver regidagbok om sin uppsättning av Ett dockhem på Dramaten, ett arbete där skådespelarna bland annat använde skam som en metod för att ta sig an Ibsens pjäs.

Kötta, av dramatikern Alma Lindé, är numrets pjäs som handlar om en ung kvinna som har som målsättning att bli starkast i världen och kämpar för att komma någonstans här i livet.

I det här numret publicerar vi ett samtal av Helena Autio-Meloni med fyra ryska scenkonstnärer, som idag befinner sig i Helsingfors, om det rådande världsläget, skillnaden mellan teaterlivet i Ryssland och Finland och det stigma i att vara rysk som idag har växt fram.

Vi gör också nedslag i några scenkonstfestivaler. Birgitta Johansson har besökt Edinburgh International Festival och fastnade för två skotska uppsättningar – Medea och Burn. Båda har fått henne att se nya sidor hos två gestalter som hon trodde sig känna. Medan Anna Hedelius tar med läsaren till Edinburgh Festival Fringe och berättar om bredden hos de föreställningar som fyllde hennes intensiva dagar där. Birgitta Haglund har varit i Harstad och tagit del av Festspillene i Nord-Norge där hon såg två föreställningar som bands samman av klimatkatastrof, postapokalyps-stämning och countrymusik – och intervjuade regissörerna bakom verken: Philippe Quesne och Kelly Copper.

Yael Feiler vrider och vänder i sin artikel på begreppet representation och berättar om hur en laddad gest – att knyta en knytblus på scen – skapade sprickor under ett repetitionsarbete. Hon undersöker hur detta ska tolkas och vad det fick för konsekvenser.

Sandra Grehn fördjupar sig i funkisestetik och hur den kan utveckla scenkonsten. Hon har intervjuat skådespelaren Christine Bylund, som medverkade i Dramatens uppsättning av Liv Död Sex Pop och scenkonstnären Ellen Spens, som ingår i Kollaborativet.

Regidagboken är denna gång skriven av Anja Suša som berättar om sitt arbete med Älskarinnorna på Uppsala stadsteater och diskuterar vad representation egentligen ska fylla för syfte på scen.

I numrets pjäs, Min pappas ögon, lyfter Rebecka Cardoso trosfrågor samt en längtan efter att hitta sin kärna och bli accepterad för den man är.