Helsingborg

Bibu presenterar 37 produktioner, även internationella, den 17–22 maj i Helsingborg. Teman under årets scenkonstfestival för barn och unga är hållbarhet och återstart, där finns även ett temaspår kring begreppet funktion. Bland de utvalda föreställningarna märks bland annat Unga Klaras uppsättning av Gunilla Linn Perssons pjäs Buster Keaton på månen, regisserad av Suzanne Osten, Regionteatern Blekinge Kronobergs uppsättning av den interaktiva hörlursföreställningen Hör så tyst det är skapad av Nyxxx och det tvärvetenskapliga konstverket Undervattensflickan (bilden) av norska Katarina Skår Lisa.

I detta nummer ger vi pjäsen ett extra stort utrymme. Matrixen, av Hanna Nygren och Helle Rossing, är både intressant och omfångsrik. Till pjäsen länkar vi dessutom en längre artikel som undersöker fenomenet med kända filmer som transponeras till scen. Dramatikern Isabel Cruz Liljegren och filmskaparen Julia Thelin har tagit sig an tre filmer – Matrix, Amelie från Montmartre och Sound of Music – och jämfört dessa med sina tre scenversioner. Vad är det som lyfts fram på scen, vad förstärks och vad går förlorat?

Det finns inte många svenska skådespelarutbildningar på högskolenivå som förbereder sina studenter att spela barn- och ungdomsteater, samtidigt som det är där merparten av jobben finns. Men sedan i höstas satsar Högskolan för scen och musik i Göteborg på att utbilda sina skådespelarstudenter till att möta en ung publik, i ett samarbete med fyra Göteborgsteatrar. Vi har talat med pedagoger, scenkonstnärer och studenter på c/o Ung Teater.

Regidagboken står regissören, dramatikern och skådespelaren Lola Zackow för, som har satt upp Kötta på Ung scen/öst. Hon vill att ensemblen ska tillåta sig att slarva i arbetet och lyfter gärna fram en ostädad estetik.

Vi har intervjuat franska regissören och dramatikern Caroline Guiela Ngoyen, vars  

Foto: Micke Sandström

föreställning Fraternity – a fantastic tale gästspelade på Dramaten denna sensommar. Om hon har något budskap alls som regissör så är det vikten av att främja mångfald på scen.

Carolina Frände, regissör och doktorand i företagsekonomi, fortsätter sin serie med krönikor och fördjupar sig denna gång i begreppet kris. När uppstår en verklig kris och vem bestämmer vad som är en kris och inte?

Numrets teaterkrönika är skriven av skådespelaren Linn Mildehav och handlar om svårigheterna med att göra inhopp i en produktion, men också om möjligheterna som inhopparrollen rymmer.

.

I det här numrets huvudartikel skriver vi om några av konflikterna kring Sara kulturhus i Skellefteå och hur Västerbottensteaterns visioner om de nya lokalerna grusades. Den kulturella delen i det som ska vara ett kulturhus tycks ha nedprioriterats för mer kommersiella events och hotellverksamhet. Kulturaktörerna upplever att politikerna inte förstår vad som krävs för att bedriva en professionell, kulturell verksamhet.

Skådespelaren Johan Holmberg skriver om sina krossade skådespelardrömmar och hur pandemi och publikrestriktioner påverkade honom i yrket och personligen. Hans tolkning av huvudrollen Tartuffe fick aldrig fick möta sin publik.

Vi intervjuar Mattias Andersson om hur hans visioner som konstnärlig ledare för Dramaten gick om intet när coronarestriktionerna kom, om hur föreställningen Den yttersta minuten växte fram under denna period och om kulturpolitik.

Paula McManus och Nadja Hjorton, konstnärliga ledare för Ung scen/öst respektive Regionteater Väst, kommer från olika håll inom scenkonsten men berättar i vårt samtal att de båda brinner för att öka mångfalden på sina scener.

Sigrid Herrault träffade dramatikern, översättaren och författaren Dmitri Plax för att tala om hur deras flerspråkighet påverkar deras skrivande. Medan Isabel

Foto: Sören Vilks

Cruz Liljegren funderat på kopplingarna mellan teaterns värld och hur sekter fungerar. Det utmynnade i ett personlighetstest: Vem är du i teatersekten?

Judith Hollander skriver om kompositören och musikern Kjell Westling, en essä som ingår i den nyutkomna antologin Kjell Westling och musiken. Medan Carolina Frände fortsätter sin serie av krönikor om sitt nya forskningsämne och dess koppling till teaterskapandet.

Numrets pjäs är monologen På jakt efter bibliotekstjuven, av Filip Alexandersson, där han försöker förstå motiven bakom de brott som »KB-mannen«, Anders Burius, begick.

.

I det här dubbelnumret lyfter vi flera teman, varav ett par har en gemensam koppling – coronapandemin. Eric Stern skriver om hur det är att stå på Dramatens lilla scen med bara 50 personer framför sig i publiken, på grund av publikrestriktioner. Vad gör det med skådespeleriet? Sara Bergsmark och Therese Johnson skriver utifrån ett motsatt perspektiv – vad har restriktionerna betytt för publikupplevelsen?

Anna Hedelius undersöker också hur skådespelare och regissörer påverkades när produktioner inte fick möta sin publik – när premiärer blev skjutna på framtiden och ett antal roller inte fick sätta sin fot på scen.

Den digitala scenkonsten har fått ett uppsving under pandemin. Jörgen Dahlqvist ringar in vad teatrarna lärt sig under den här perioden, medan Robin Jonsson i sin teaterkrönika skriver om hur det digitala kan vara en väg framåt för scenkonstens del.

I januari i år avled Lars Norén. Björn Gustavsson lyfter i sin artikel fram kärnan i Noréns dramatik. Medan Lidija Praizović, Dimen Abdulla och Sara Abdollahi i ett rundabordssamtal berättar om på vilka sätt Lars Norén har påverkat deras skapande och dem som människor.

Margareta Sörenson presenterar Ing-Marie Tirén, Dockteatern Tittuts

.

Foto: Wikimedia Commons/Linda Ikse

grundare. Hon var en föregångare när det gällde att skapa scenkonst även för de allra yngsta. Och Maria Lönn skriver i sin essä om hur teatern på flera sätt liknar en spökvärld. Till exempel när det gäller hur en roll lever kvar i en skådespelare.

I numrets regidagbok berättar Helena Sandström Cruz om arbetet med Kleopatra på Regionteater Väst. Medan Carolina Frände fortsätter sin serie av krönikor. Den här gången fördjupar hon sig i gruppdynamik och metoden »grundad teori«.

Numrets pjäs är Innan jorden blev rund, av Sophie Helsing, som handlar om asagudarna och deras förmåga att ständigt ställa till problem för andra och sig själva

Helsingborg

Spelåret 2021/2022 fyller Helsingborgs stadsteater 100 år. Det firar de bland annat med nyskrivna Bobhundmusikal. Det blir en hyllning till misslyckandet och en föreställning om hur det är att inte passa in, men på alla sätt ändå försöka passa ihop. En musikal för folk med tinnitus i hjärtat – i regi och koreografi av Kajsa Giertz, med manus av Hanna Nygren och musik av Bob hund.

Foto: Anna Brånhede

Bandet står själva på scen, tillsammans med fem skådespelare. Premiär 9 oktober.