Nyheter
Osten och hopp (ur nummer 1/2022)

Foto: Lena Blomqvist
»För vissa människor är denna dag den sista.« Det kunde gälla vilken dag som helst, men nu kommer orden från Ukrainas premiärminister Zelenskyj. Han syftar på de ukrainare som kommer dö medan de försvarar sin rätt till ett fritt land, då han via länk håller sitt omtalade brandtal inför EU-parlamentet. När jag börjar skriva på den här ledaren har Rysslands krig mot Ukraina pågått under sju dygn. Än så länge står Ukraina emot. Det har varit en vecka där världen plötsligt ställts inför hot om kärnvapenkrig. På radion talar de om krisberedskap och att MSB:s hemsida inte går att nå på grund av alla besökare som vill leta upp sitt närmaste skyddsrum. Under kommande natt tar Ryssland kontroll över Europas största kärnkraftverk, beläget i Ukraina. Tillvaron känns just nu oroande och overklig och att här presentera ett nytt nummer av Teatertidningen känns kanske aningen … futtigt. Går världen att känna igen när detta nummer når dig?
Nåväl, här hittar du ett tema kring en teatergigant som inte går att komma runt när det gäller svensk scenkonst, såväl för barn som vuxna – Suzanne Osten. Personligen var I lusthuset en av mina första riktigt omtumlande teaterupplevelser. Kanske har du någon egen Osten-favorit? Vi publicerar ett utdrag ur hennes självbiografi, en recension av boken och inte minst ett samtal med Simon Norrthon, Gustav Deinoff, Tiina Rosenberg samt Hilda Hellwig (i en separat intervju) om Ostens betydelse och arbetsmetoder. De lyfter bland annat fram att hennes föreställningar i grunden förmedlar något hoppingivande.
Teatr Powszechny, en av Warszawas största teatrar, har gjort sig känd för att spela vass och provokativ politisk teater. En av deras tidigare uppsättningar fick högerpopulister att samlas utanför teaterbyggnaden i protest, teatern blev hotad. I vintras gästspelade de på Dramaten med sin iscensättning av Hitlers Mein Kampf – apropå despoter som startar krig – och jag träffade då regissören och biträdande teaterchefen. De talade om hotet mot demokratin, om växande nationalism, men ingen av oss trodde väl då att mängder av människor några månader senare skulle komma flyende över den polska gränsen, från grannlandet. Kanske är det i tider som dessa som vi verkligen behöver teater, ja, all form av kultur, för att samlas, få perspektiv och just hopp.
Birgitta Haglund
Bibu återstartar
Helsingborg
Bibu presenterar 37 produktioner, även internationella, den 17–22 maj i Helsingborg. Teman under årets scenkonstfestival för barn och unga är hållbarhet och återstart, där finns även ett temaspår kring begreppet funktion. Bland de utvalda föreställningarna märks bland annat Unga Klaras uppsättning av Gunilla Linn Perssons pjäs Buster Keaton på månen, regisserad av Suzanne Osten, Regionteatern Blekinge Kronobergs uppsättning av den interaktiva hörlursföreställningen Hör så tyst det är skapad av Nyxxx och det tvärvetenskapliga konstverket Undervattensflickan (bilden) av norska Katarina Skår Lisa.
|
![]() Foto: Katarina Skår Lisa
|
Film på scen
I detta nummer ger vi pjäsen ett extra stort utrymme. Matrixen, av Hanna Nygren och Helle Rossing, är både intressant och omfångsrik. Till pjäsen länkar vi dessutom en längre artikel som undersöker fenomenet med kända filmer som transponeras till scen. Dramatikern Isabel Cruz Liljegren och filmskaparen Julia Thelin har tagit sig an tre filmer – Matrix, Amelie från Montmartre och Sound of Music – och jämfört dessa med sina tre scenversioner. Vad är det som lyfts fram på scen, vad förstärks och vad går förlorat? Det finns inte många svenska skådespelarutbildningar på högskolenivå som förbereder sina studenter att spela barn- och ungdomsteater, samtidigt som det är där merparten av jobben finns. Men sedan i höstas satsar Högskolan för scen och musik i Göteborg på att utbilda sina skådespelarstudenter till att möta en ung publik, i ett samarbete med fyra Göteborgsteatrar. Vi har talat med pedagoger, scenkonstnärer och studenter på c/o Ung Teater. Regidagboken står regissören, dramatikern och skådespelaren Lola Zackow för, som har satt upp Kötta på Ung scen/öst. Hon vill att ensemblen ska tillåta sig att slarva i arbetet och lyfter gärna fram en ostädad estetik. Vi har intervjuat franska regissören och dramatikern Caroline Guiela Ngoyen, vars |
![]() Foto: Micke Sandström
föreställning Fraternity – a fantastic tale gästspelade på Dramaten denna sensommar. Om hon har något budskap alls som regissör så är det vikten av att främja mångfald på scen. Carolina Frände, regissör och doktorand i företagsekonomi, fortsätter sin serie med krönikor och fördjupar sig denna gång i begreppet kris. När uppstår en verklig kris och vem bestämmer vad som är en kris och inte? Numrets teaterkrönika är skriven av skådespelaren Linn Mildehav och handlar om svårigheterna med att göra inhopp i en produktion, men också om möjligheterna som inhopparrollen rymmer. .
|
Krossade drömmar
I det här numrets huvudartikel skriver vi om några av konflikterna kring Sara kulturhus i Skellefteå och hur Västerbottensteaterns visioner om de nya lokalerna grusades. Den kulturella delen i det som ska vara ett kulturhus tycks ha nedprioriterats för mer kommersiella events och hotellverksamhet. Kulturaktörerna upplever att politikerna inte förstår vad som krävs för att bedriva en professionell, kulturell verksamhet. Skådespelaren Johan Holmberg skriver om sina krossade skådespelardrömmar och hur pandemi och publikrestriktioner påverkade honom i yrket och personligen. Hans tolkning av huvudrollen Tartuffe fick aldrig fick möta sin publik. Vi intervjuar Mattias Andersson om hur hans visioner som konstnärlig ledare för Dramaten gick om intet när coronarestriktionerna kom, om hur föreställningen Den yttersta minuten växte fram under denna period och om kulturpolitik. Paula McManus och Nadja Hjorton, konstnärliga ledare för Ung scen/öst respektive Regionteater Väst, kommer från olika håll inom scenkonsten men berättar i vårt samtal att de båda brinner för att öka mångfalden på sina scener. Sigrid Herrault träffade dramatikern, översättaren och författaren Dmitri Plax för att tala om hur deras flerspråkighet påverkar deras skrivande. Medan Isabel
|
Cruz Liljegren funderat på kopplingarna mellan teaterns värld och hur sekter fungerar. Det utmynnade i ett personlighetstest: Vem är du i teatersekten? Judith Hollander skriver om kompositören och musikern Kjell Westling, en essä som ingår i den nyutkomna antologin Kjell Westling och musiken. Medan Carolina Frände fortsätter sin serie av krönikor om sitt nya forskningsämne och dess koppling till teaterskapandet. Numrets pjäs är monologen På jakt efter bibliotekstjuven, av Filip Alexandersson, där han försöker förstå motiven bakom de brott som »KB-mannen«, Anders Burius, begick. .
|
Från corona och framåt
I det här dubbelnumret lyfter vi flera teman, varav ett par har en gemensam koppling – coronapandemin. Eric Stern skriver om hur det är att stå på Dramatens lilla scen med bara 50 personer framför sig i publiken, på grund av publikrestriktioner. Vad gör det med skådespeleriet? Sara Bergsmark och Therese Johnson skriver utifrån ett motsatt perspektiv – vad har restriktionerna betytt för publikupplevelsen? Anna Hedelius undersöker också hur skådespelare och regissörer påverkades när produktioner inte fick möta sin publik – när premiärer blev skjutna på framtiden och ett antal roller inte fick sätta sin fot på scen. Den digitala scenkonsten har fått ett uppsving under pandemin. Jörgen Dahlqvist ringar in vad teatrarna lärt sig under den här perioden, medan Robin Jonsson i sin teaterkrönika skriver om hur det digitala kan vara en väg framåt för scenkonstens del. I januari i år avled Lars Norén. Björn Gustavsson lyfter i sin artikel fram kärnan i Noréns dramatik. Medan Lidija Praizović, Dimen Abdulla och Sara Abdollahi i ett rundabordssamtal berättar om på vilka sätt Lars Norén har påverkat deras skapande och dem som människor. Margareta Sörenson presenterar Ing-Marie Tirén, Dockteatern Tittuts .
|
grundare. Hon var en föregångare när det gällde att skapa scenkonst även för de allra yngsta. Och Maria Lönn skriver i sin essä om hur teatern på flera sätt liknar en spökvärld. Till exempel när det gäller hur en roll lever kvar i en skådespelare. I numrets regidagbok berättar Helena Sandström Cruz om arbetet med Kleopatra på Regionteater Väst. Medan Carolina Frände fortsätter sin serie av krönikor. Den här gången fördjupar hon sig i gruppdynamik och metoden »grundad teori«. Numrets pjäs är Innan jorden blev rund, av Sophie Helsing, som handlar om asagudarna och deras förmåga att ständigt ställa till problem för andra och sig själva
|