En bitch som söker dialog (ur nummer 3/2016)

Foto: Bilge Öner

I »Pavlovs tispe«, som är en samproduktion mellan Den mangfaldige scenen och Brageteatret, berättar Camara Joof om sina erfarenheter av att vara kvinna, svart och bisexuell.

Hur påverkas vi av hur andra människor betraktar oss, vad gör det med vår självbild och vår blick på samhället? Det är frågor som norska scenkonstnären Camara Joof ställer med sin föreställning »Pavlovs tispe«, som spelades under Bibu i Helsingborg. På ett humoristiskt och tankeväckande sätt utgår hon från sitt eget liv för att diskutera rasism och fördomar.

På Bibu rådde det ingen tvekan om vilka ämnen som är mest brännande i Teatersverige just nu. Många seminarier och även föreställningar lyfte frågor kring representation och normkritik. Det diskuterades hur scenkonst för barn och unga kan belysa, och bryta mot, seglivade samhällsstrukturer. Hur teatern kan åstadkomma en förändring. Även högerextremism och rasism berördes. Projektet Shadowland, kopplat till svenska Assitej, som vi skrev om i nummer 2/2016 av Teatertidningen, medverkade inom Bibus ram. Shadowland hade bjudit in fyra föreställningar och arrangerade fem seminarier som kretsade kring hur rasism skildras på dagens scener för barn och unga, även med ett internationellt perspektiv, och hur vi kan arbeta fram strategier för att närma oss frågor kring rasism. En av de inbjudna föreställningarna var »Pavlovs tispe«, av och med Camara Joof, som är en samproduktion mellan Den mangfaldige scenen och Brageteatret. Joof medverkade också i Shadowlands seminarium »Den vita scenen«.

I »Pavlovs tispe«, som är ett slags stand up-show med ett inbjudande och lättsamt publiktilltal, berättar Camara Joof om sina upplevelser av att vara afronorsk kvinna. Om känslan av att inte höra hemma. Hon beskriver bland annat hur hon ända sedan barnsben har blivit tagen för att vara prostituerad, gång på gång. Hon berättar om sin bisexualitet och hur den har tagits emot. Och hon talar även om sina mindre angenäma sidor, utan att framställa sig själv som ett offer. Man kan se hennes show som autofiktion i Knaussgårds anda, men givetvis med ett helt annat perspektiv.

»Pavlovs tispe« betyder Pavlovs tik, det är ett skällsord på norska, i stil med bitch. Titeln refererar till psykologen Ivan Pavlovs behaviorism och hans tankar om betingning.

– Jag har reflekterat kring hur samhället ser på mig och det faktum att hur jag blir bemött också påverkar mitt förhållande till min kropp och hur jag ser på mig själv.

Under föreställningen ställer hon en central fråga till publiken: hur formar andras blick på oss vår blick på oss själva – och vår syn på världen?

– Bara det att jag under min ungdom så sällan fick se mig representerad i en positivt laddad rollkaraktär på tv … Det gör att man nästan börjar känna sig osynlig, irrelevant. Att samhället inte värderar en.

Började censurera sig själv

Camara Joof är uppväxt med sin familj i Sandefjord och flyttade på egen hand till Oslo när hon var 17. Det var där hon på allvar blev medveten om att hon beroende på sin hudfärg betraktades som annorlunda. En upplevelse som skapade ett slags självcensur.

– Min klädstil ändrade sig drastiskt, inte för att jag gillade just de kläderna utan för att jag ville se seriös ut, bli tagen på allvar. Och jag började släta ut mitt lockiga hår.

Känslan av utanförskap manade också fram beteenden hos henne som hon inte tyckte om. I sin föreställning avslöjar hon att hon en period aldrig satte sig bredvid en annan svart person i kollektivtrafiken:

– Jag stod hellre upp för jag var så rädd att samhället skulle tänka att vi skulle se ut som ett kriminellt gäng om vi satt bredvid varandra. Det blev nästan som en internaliserad rasism.

Jag kände det som ett feministiskt ställningstagande, att jag hade rätten på min sida, här satte jag minsann den här neandertalkulturen på plats. Men det var ju inte produktivt.

Hon delger publiken sina tillkortakommanden och stunder när hon själv har gått för långt. Som när en muslimsk man, en vän till hennes pappa, vägrade ta hennes hand när han skulle hälsa. Det var långt ifrån första gången hon råkade ut för detta. De befann sig i en rulltrappa, på en tågstation. Hon blev så provocerad att hon demonstrativt gned sin kropp mot mannens, puffade undan honom, tog hans tunga bagage och bar iväg med det, hela vägen till tåget.

– Jag kände det som ett feministiskt ställningstagande, att jag hade rätten på min sida, här satte jag minsann den här neandertalkulturen på plats. Men det var ju inte produktivt. Vem är jag att tvinga människor att förhålla sig till min kropp?

Mångkulturellt alibi

Camara Joof började sin artistbana som musiker. Hon sjunger fortfarande i två olika band – hip hop-trion Evig poesi och industripopbandet Sid Savant – men är inte lika aktiv längre. Hon har ingen skådespelarutbildning i ryggen, fast just nu har scenkonsten tagit över i hennes liv. Hon var med och grundade norska barn- och ungdomsteatern Den mangfaldige scenen 2007, där hon var projektledare och dramapedagog. Idag har hon lämnat Oslo för Köpenhamn och är mindre involverad i den scenen, men medverkar under året i en av deras teaterproduktioner.

Under seminariet »Den vita scenen« gav hon ett välformulerat, påläst och nyanserat intryck. Inte helt förvånande har hon erfarenhet av att jobba politiskt inom scenkonsten.

– Jag har bland annat gett råd kring hur olika norska konstinstitutioner kan arbeta med mångfaldsfrågor och med jämställdhet.

Det har främst skett i hennes arbete med Den mangfaldige scenen. Men hon har också haft inflytande i dessa frågor i sina jobb för CKI, Det danska centret för konst och interkultur, för Norsk publikutveckling, som är en rikstäckande medlemsorganisation för konstinstitutioner, och för Trap, Office for transnational arts production, som arbetar för att ändra på maktstrukturer inom konstvärlden. Där ingår hon i styrelsen. I det arbetet har hon märkt att de norska institutionsteatrarna är villiga att ta in produktioner med mångkulturella förtecken, som Den mangfaldige scenens föreställningar.

– De visar ett tydligt intresse för att öppna upp, men de vet inte riktigt hur de ska gå till väga. De är rädda för att trampa fel.

Och de är inte så pigga på att erbjuda sina egna resurser till dessa gästspel, när det gäller till exempel hjälp med marknadsföring och press.

– Då märks det att vi mest fungerar som ett mångkulturellt alibi. Att de tycker vi ska vara tacksamma för att vi får lov att spela på deras scener. Det här stöter jag ofta på och jag brottas mycket med det just nu, hur jag ska förhålla mig till att jag förväntas vara så hemskt tacksam för att jag har fått en chans. Jag är 27 och har varit inom branschen i tolv år, jag har jobbat hårt och känner inte längre att jag ska behöva vara mer tacksam än alla andra som också jobbar hårt.

Som svart skådespelare blir hon lätt betraktad som just ett mångkulturellt alibi på scen.

– Folk antar ofta att jag är inkvoterad i branschen, så jag måste hela tiden bevisa min kompetens.

Hur tänker du kring det här med representation och vad det betyder?

– Jag tror det fortfarande är väldigt många som inte är klara över att de här strukturerna existerar. Det första vi måste göra är att prata om strukturerna och synliggöra dem. Vi med mångkulturell bakgrund måste dela våra erfarenheter. Jag tror många i samhället tänker att vi är färdiga med den här problematiken nu. Att det inte längre är något att diskutera.

Det behövs en medvetenhet kring maktstrukturer och en förändringsvilja också bland dem som själva har makten på teatrarna, enas vi om. Att få in människor med annan bakgrund även där är kanske viktigast, för det kommer sprida ringar på vattnet.

– Det handlar inte bara om vilka som står på scenen utan lika mycket om vilka som verkar bakom den, om alla leden ända upp till chefen.

Även scenkonstutbildningarna har såklart en framträdande betydelse för att påverka representationen på teatrarna framöver. Det norske teatret har med hjälp av statliga medel startat utbildningen Det multinorske, i samarbete med högskolan i Nord-Trøndelag, där de enbart utbildar studenter med en bakgrund utanför västvärlden. Det uppstod en debatt kring exkludering eftersom den största invandrargruppen i Norge, som är polacker, inte har rätt att söka den här utbildningen.

– Men det är i alla fall ett försök att öppna upp teatern och när studenterna är färdigutbildade är de garanterade ett års anställning på Det norske teatret, i ensemblen. Sedan får vi se om de andra teatrarna är intresserade, när dessa skådespelare ska ta sig vidare.

Tackade nej till N-ordet

Då Camara Joof fick klartecken och pengar för att producera »Pavlovs tispe« trodde hon först att »nu har allt ordnat sig«, men hon märkte ganska snart att hon av omgivningen fortfarande blev reducerad till en svart konstnär. Hon avslutar sin föreställning med att berätta om en konflikt som dök upp kring titeln. Kai Johnsen, som regisserat, hade ett titelförslag: »Camara show – en neger står upp«.

– Jag blev chockad, här trodde jag att jag skulle få göra något som var mitt, att jag var i ett sammanhang där jag kunde känna mig trygg.

Hur argumenterade regissören för sitt titelförslag?

– Han ville provocera. Men det är jag som blir provocerad, inte publiken. Jag spelar den här föreställningen för unga människor, på skolor, det hade bara varit kränkande för alla, och allra mest för mig, att använda den titeln. Den går emot allt det som jag jobbar för. Men det har varit helt fantastiskt att arbeta med Kai Johnsen och det är inte vem som helst som hade sagt okej till att jag använder mig av den här episoden i föreställningen. Det sätter ju honom i ett riktigt dåligt ljus.

Hon säger att hela arbetsprocessen med föreställningen har lärt henne mycket.

– Jag blev klar över att vare sig jag vill vara politisk eller ej, så blir det politiskt när en svart kvinna ställer sig på scen. Det är bara att acceptera det ansvaret och använda det. Om man inte vill att det ska upplevas som politiskt längre, då måste man arbeta politiskt med det. Så är det bara. Jag kommer inte undan det.

Jag tror att vi måste försöka tala med majoriteten också, om jag bara skulle spela mina föreställningar för dem som är eniga med mig skulle jag inte ändra på något alls.

Hon talade om detta även under Bibu-seminariet, hur tungt det kan vara att alltid känna att hon ska representera en hel grupp, aldrig bara sig själv. Vad gäller representationsfrågorna tycker hon ändå det är mycket som händer just nu, till exempel inom skådespelarutbildningarna i Norge och Danmark där antalet svarta studenter har ökat. Men det finns barriärer som vi inte har tagit oss över än, anser hon. En sådan handlar om hur vi reagerar på skådespelare som bryter på ett annat språk.

– I Norge kopplar vi mycket av vår nationalitet till vår språkliga identitet. När folk hör att min norska är utmärkt blir jag genast accepterad på ett helt annat sätt än om jag hade haft en brytning. Det gör det enklare för mig som skådespelare.

Det händer något med den konstnärliga gestaltningen när någon talar med brytning.

– Ja, men behöver det vara något dåligt? Varför kan det inte få färga publikens upplevelse? Jag märker av det här i min egen föreställning, jag startar med att under några minuter tala med den brytning som min far har. Och jag känner av en lättnad i publiken när jag slutar bryta.

Hon har fått kommentarer, särskilt från vuxna, om att de i starten befarade att det här inte kommer bli bra.

– Idén att vi förbinder kvalitet med det rena, norska språket tycker jag är riktigt oroande.

Jag var på ett Bibu-seminarium om feministisk teater för barn, där en man i publiken ställde frågan hur vi kan arbeta normkritiskt utan att de individer som befinner sig inom normen känner sig exkluderade, utpekade, skuldbelagda eller anklagade som grupp. Har du några tankar kring detta?

– Jag tror att vi måste försöka tala med majoriteten också, om jag bara skulle spela mina föreställningar för dem som är eniga med mig skulle jag inte ändra på något alls.

De som mister ett privilegium upplever det lätt som att de själva plötsligt blir förtryckta, menar Camara Joof. Ett sätt att komma förbi låsningarna mellan olika grupper är att skapa dialog.

– Efter min föreställning har jag alltid tjugo minuters eftersnack med ungdomarna och då brukar jag fråga om det kändes obekvämt att vara vit man i publiken. Om de tycker att jag skjuter över ett för stort ansvar på dem.

Hon tycker sig se att den här generationen vita män förstår att de själva är en del av problemet och frågar sig vad de kan göra för att ändra sitt beteende. De verkar villiga att ta sitt ansvar.

– Jag talar mycket med dem om vem som är ansvarig för att samhället fungerar på det här sättet, präglat av fördomar och rasism – att det är vi alla. Också jag har blivit formad av stereotyper och är med och sprider dem vidare.

Vidgade perspektiv

Det är tydligt i hennes föreställning att hon har ett ifrågasättande förhållande till sina egna perspektiv och hon förklarar att samarbetet med Kai Johnsen har varit avgörande för att vidga hennes blick på de frågor hon väcker.

– Han är en vit, heterosexuell cis-man i femtioårsåldern och har en maktposition. Jag har använt mig av hans blick, en man ur majoriteten, för att se hur han reagerar på de här frågeställningarna. Det har varit ovärderligt för att kunna se till att så många som möjligt kan förstå det jag försöker säga.

När de här ämnena skildras på scener i Sverige är det inte ovanligt att det finns en hel del aggressivitet, ibland något konfrontativt och uppfostrande, nästan anklagande. Fullt begripligt. Men din föreställning känns nedtonad, saklig, humoristisk och inbjudande. Även om där också finns en vrede, men den är samlad. Är det här något du har arbetat medvetet med?

– Ja, det här har jag tänkt väldigt mycket på. Jag är arg, på många sätt. När det kommer till den här majoritetsproblematiken har jag ofta lust att säga: »Fuck you, det är inte mitt problem om du känner dig kränkt.« Men jag är väldigt mån om min målgrupp och jag är inte arg på 17-åriga killar, det vore helt absurt. Jag talar till människor som ska ut i världen och jag önskar ge dem fler perspektiv på hur världen ser ut. Jag vill uppnå dialog, introducera sådana perspektiv som de inte så ofta ser på scener idag. Jag vill ge unga människor ett språk för sina upplevelser och understryka att alla historier har betydelse, också deras. När jag var 17 år önskade jag besatt att någon skulle haft de här samtalen med mig.

Birgitta Haglund

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 3/2016 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826