Ge inte allt – ge upp! (ur nummer 2-3/2019)

Foto: Evelina Johansson

August Lindmark i »Att bry sig om irakier«, som spelades på Teaterrepubliken, där han stod för manus och regi och även medverkade som skådespelare. I bakgrunden syns Anna M Persson och Torbjörn Lindberg. Idag har  August Lindmark lämnat frigruppslivet bakom sig. 

I ett kulturpolitiskt klimat som vårt finns det en gräns för där det som frigrupp eller teaterarbetare faktiskt kan vara bättre att sluta kämpa, att inte hålla verksamheten vid liv till vilket pris som helst, än att fortsätta streta på. Det menar August Lindmark, som förra året själv valde att lämna Teaterrepubliken.

»If the Republican congressional caucus were to walk onto the floor of the House and offer a resolution saying the world is flat, the next day’s headlines would likely read: ›Democrats and Republicans can’t agree on shape of Earth.‹«

Det tog tid för amerikansk media att hitta ett nytt förhållningssätt när de konfronterades med Donald Trump. Han ljög oavbrutet, och precis som Aaron Sorkin förutspått i sin serie The Newsroom med citatet ovan kändes det till slut för kraftlöst att i »opartiskhetens namn« bara återrapportera vad Trump sa och sedan låta någon politisk motståndare bemöta det. Borde inte journalisterna själva kunna säga att det Trump påstod var falskt? Jo, var svaret flera redaktioner kom fram till. Till exempel listar Washington Post numera i en särskild serie artiklar, ungefär en gång i månaden, alla Trumps felaktiga uttalanden (den senaste från 1 april redovisar 9451 felaktigheter under hans presidentperiod).

I »Kulturdeklaration Skåne«, den protestskrivelse som författades av det nybildade Nätverket för skånsk scenkonst när Regions Skånes planerade slaktnedskärning genom ett »pausande« av samtliga projektbidrag blev känt, går följande att läsa:

»Vi vill att Region Skånes politiker tar ett ansvar för den samhällsutveckling man säger sig vilja nå. Där valfrihet och demokratiska värderingar är gemensamma målsättningar. Vi vill att ni ger oss kloka argument för era beslut och att Skåne som region inte ska avvecklas utan utvecklas.«

Det kan en ju vilja. När jag skrev i Teatertidningen nr 4/2018 hävdade jag att det är så kulturdebatt brukar se ut.

»… jag är själv egentligen fruktansvärt trött på en kulturdebatt som mycket enkelt kan sammanfattas med att kulturarbetare som jag själv gnäller om att arbetsförhållandena är hopplösa och skadliga, och kulturpolitiker som säger att de gör så gott de kan, alternativt lyfter fram hur mycket de faktiskt satsar på kultur.

Vad ska de annars säga? De gör ju så gott de kan!«

Jag menade redan då att det ofta är ett ganska ineffektivt sätt att förändra saker på. Men i min analys utgick jag då från den gamla sortens politiker. De som oavsett politisk hemvist faktiskt vill kulturen väl. Men efter att Trump och hans likars åsikter har fått ett genomslag har saker förändrats. Frågan är om vi inte redan lever i en helt ny tid även när det gäller kulturpolitiker. Frågan är om den nya kulturpolitikern verkligen vill kulturen väl.

Efter att i nästan tio år ha drivit Teaterrepubliken gav jag förra året upp och slutade. Det råder inte det minsta tvivel om att kvaliteten på mitt liv höjts avsevärt av det beslutet.

I en debatt på Malmö stadsteater den 3 februari närvarade bland många andra politiker ordföranden i Region Skånes kulturnämnd, Magnus Lunderquist (KD).

– Jag blir faktiskt arg när man säger att sju miljoner kronor inte gör skillnad i vården. Ni som säger det har inte sett köerna till Bup eller den palliativa vården.

Det är något helt annat än att säga att en gör så gott en kan. Det är en kulturnämndsordförande som försvarar nedskärningar av kultur.

Och enligt en enkät som genomförts av SVT:s Kulturnyheterna (17 april 2019) har nio av tio svenska kommuner minskat sina kulturbudgetar de senaste tjugo åren.

Så vad ska kulturarbetarna göra i denna nya, sköna värld? Vad är motsvarigheten till Washington Posts förhållande till en förändrad spelplan? En möjlighet är som sagt att organisera sig. Vilket nu alltså Nätverket för skånsk scenkonst gjort i Skåne. Det svåra är dock, som jag påpekat tidigare här i Teatertidningen, att veta vad organiseringen skall leda till. Det första steget är ofta enkelt. Skriva en debattartikel och som i det skånska fallet även en namninsamling. Men sedan då? När politikerna ignorerar både artikeln och namninsamlingen och tar det kritiserade beslutet ändå. Vad gör en då?

Det verkar inte Nätverket för skånsk scenkonst ha något svar på. Jag är medlem i Facebookgruppen som bildats, och efter beslutet klubbades har aktiviteten på sidan i stort sett dött ut. Vilket med största sannolikhet inte beror på att ingen längre bryr sig, utan snarare på att ingen vet vad som nu ska göras.

Frågan är om vi inte redan lever i en helt ny tid även när det gäller kulturpolitiker. Frågan är om den nya kulturpolitikern verkligen vill kulturen väl.

Nu är vi vid det ställe i texten där jag förväntas ge förslag på vad som kan göras. Men även om jag såklart kan föreslå några samordnade publicitetsaktioner, som att under några helger höja biljettpriserna till flera tusen kronor för att täcka miljonbortfallet eller att helt enkelt inte spela på en månad, är jag ju egentligen ingen bra förebild i just den här frågan. Jag ska förklara varför.

Malmö dockteaters (han är givetvis känd för mycket mer än det, men, just nu är det väl en korrekt titel) Erik Holmström skrev i januari så här på Facebook:

»Önskar att jag hade reagerat med vrede och kämpaglöd. [angående Skånes nedskärningar, min anmärkning] Men jag känner inget hopp. Jag känner ingen tro. Mycket tveksamt om jag orkar fortsätta driva Malmö Dockteater under ännu knaprare ekonomi. Jag trodde det skulle gå att steg för steg bygga upp en liten teaterverksamhet på andra villkor än institutionens. Det verkar inte va läget.«

Hans tråd fylldes snabbt av påhejanden och uppmuntran i stil med: »Ge inte upp, du behövs« och »Kämpa på«.

Jag skrev då:

»Jag inser att alla ni som skriver ›ge inte upp‹ eller ›du måste fortsätta‹ gör det i all välmening och gör ert yttersta för att stötta Erik i det han gör. Det är fint.

Men, det är inte Eriks motivation som är problemet. Problemet är att en av Sveriges mest uppmärksammade, uppskattade och även prisade teaterutvecklande regissörer inte kan försörja sig på att driva en teater där han gör det som han uppskattas för. Det är ett politiskt, ekonomiskt problem. Jag skulle istället vilja säga till både Erik och andra i vår bransch: ›Ge upp! Betala inte priset för den förda politiken med era egna och era anhörigas liv. Fortsätt inte göra samma sak för mindre och mindre pengar genom att täcka hålen med allt mer ideellt arbete. Det är kontraproduktivt ur ett större perspektiv och skadligt för den som sliter.‹

Det vill jag säga. I all välmening och med fullt försök att stötta Erik i hans konstnärliga gärning.

Nån gång måste vi väl ändå ta ett steg tillbaka och säga nej?«

Det är ju den väg jag själv har valt/tvingats till. Efter att i nästan tio år ha drivit Teaterrepubliken gav jag förra året upp och slutade. Det råder inte det minsta tvivel om att kvaliteten på mitt liv höjts avsevärt av det beslutet. Att ge upp är bland det bästa jag gjort på mycket länge.

Med det menar jag inte att just sluta är det rätta beslutet för alla drabbade. Eller att det kommer förbättra villkoren på lång sikt. Men jag menar att det finns något lätt dåraktigt i tanken på att bara kämpa på och hoppas att det på något magiskt sätt ska bli bättre. Varför skulle det det?

Motståndet mot kulturpolitiker som inte vill kulturen väl måste vara gigantiskt och samordnat. Men kanske framförallt, andra än just kulturarbetarna måste driva det.

Motståndet mot kulturpolitiker som inte vill kulturen väl måste vara gigantiskt och samordnat. Men kanske framförallt, andra än just kulturarbetarna måste driva det. Kulturarbetarna kan initiera och synliggöra. Men jag tror inte de är förmögna att vända det hela på egen hand. Vilket logiskt sett innebär att alla aktioner som kan få människor utanför den professionella kultursfären att börja protestera mot nedskärningar får anses vara positiva.

Bland de aktioner som kan påverka en allmänhet tror jag mycket väl att ge upp, att kulturarbetare slutar verka och ägnar sig åt någonting annat, kan platsa.

Eller så försöker jag bara i efterhand rättfärdiga mitt eget nederlag, min brist på kampvilja och min genans över att må så bra av att inte delta i Malmös frigruppsliv längre. Så kan det ju också vara.

August Lindmark

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 2-3/2019 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826