»Vi pratar hela tiden för att hindra varandra att säga något väsentligt.«

Foto: Wikimedia Commons/Lina Ikse

Lars Norén var en sann humanist. Han tog alltid ställning för den osynliggjorda människan. Det menar kritikern och kulturskribenten Björn Gustavsson som här minns en av våra mest hyllade dramatiker, och några ögonblick från alla Norénuppsättningar som han har sett.

Aldrig har jag på en svensk teater mött så extremt starka och ihållande ovationer (applåderna pågick minst en kvart) som efter ridåfallet på Dramatens lilla scen 1983 där jag just sett Lars Noréns Natten är dagens mor; briljant regisserad av Göran Graffman och med hisnande ensemblespel (en kvartett med fyra stämmor) av Ingvar Kjellson, Margaretha Byström, Örjan Ramberg och Per Mattsson.

 Och jag minns hur den överhettade stämningen fortsatte ute i foajén; i garderobsköerna pratade folk med varandra precis som i pjäsen … Det fanns en upprymdhet i luften, ett bubblande rus; som om vi alla genomgått en katharsis efter nedstigningen i det familjehelvete som med djärva snitt nyss blottats där på scenen.

 Som om all denna svärta gjort publiken gott! Som om all smärta och ångest i ett sceniskt reningsbad förvandlats till något upplyftande! (Den paradoxala känslan fick mig att minnas hur uppsluppet det kunde bli på gamla tiders begravningskalas: hur dödsallvaret vid kistnedsänkningen efter en överdådig middag förbyttes i stimmig förbrödring.)

Alla Norénpjäser jag sett har efterlämnat en paradoxal känsla av ljus, lätthet, hopp … Detta oavsett om det handlat om fem timmar långa Östermalmsmiddagar eller nakna fängelseskildringar. Vadan denna förvandling av mörker till ljus? Lars Norén demaskerade sina personer; steg ner i dem och frilade underliggande låsningar och mönster. Fasader föll. Livslögner sprack …

Ingen annan dramatik vid sidan av Bergmans, Tjechovs, Schnitzlers och Albees har för mig varit så viktig och satt så djupa avtryck. Dessutom glittrar genom Noréns dramatik en sprudlande, svart humor – något som ju finns också hos Tjechov – dock aldrig hos Bergman.

Att Ingmar Bergman uppskattade Lars Norén är tydligt. När jag 1985 såg genrepet av den fem timmar långa Nattvarden på Dramaten hörde jag Ingmar Bergman, som satt intill mig, i pausen säga till sitt sällskap: »Helvete, fy fan vad bra det här var!«

I Noréns helaftonslånga familjedramer – där samtiden passerade revy som i en blandning av skrattspegel och helvetesinteriör – skildrades livet bakom burgna Östermalmsfasader. Det var champagne, skärseld, krossade glas.

Därefter mentalsjukhus, fängelser; marginaliserade människor som redan från början funnits i Noréns pjäser, men som efterhand allt mer hamnade i fokus.

Från 2000-talet har Lars Noréns dramatik mer och mer cirklat kring en allt tydligare dödsmedvetenhet, samtidigt som den stiliserats, lösts upp i experimentartad dramatik – ungefär som Strindberg med sitt drömspel.

Särskilt utmärkande för Noréns dramatik: en musikaliskt medveten replikföring; konversationer som förbyts i bitskt sanningssägande – ett slags psykisk avklädning. Och all denna ambivalens: längtan efter närhet, behov av distans … Därtill alla samtidsreferenser: aids, Tjernobyl, utförsäljningar av statliga verk, Maastricht, Estonia …

Lars Norén var en sann humanist, tog alltid ställning för den lilla människan, den hårt prövade eller nästintill osynliggjorda människan. Hänsynslöst demaskerar han framgångsrika karriärister vilkas liv fastnat i tomma poser. I en intervju sa han: »Jag har alltid känt mig under, utanför, som en underdog, och att jag inte tillhör etablissemanget.«

Sofia Jupither, som på senare år regisserat flera av Noréns verk, sa häromdagen: »Just ömheten för människan är hans särdrag och på det sättet är han en sann humanist. Han är på ett sätt hänsynslös i sin blick på mänskligheten men så varm i sitt sätt att teckna porträtt. Han förstår varje människa och förstår att skilja på människan och handlingen.«

Jag har alltid känt mig under, utanför, som en underdog, och att jag inte tillhör etablissemanget.

Lars Norén

Genom åren har jag nog sett de flesta Norénuppsättningar i landet. Här några av mina starkaste minnen: Christian Tomners iscensättning av Stillheten (1988) med bland annat Jan Malmsjö och Marie Göranzon; här återkommer familjen i genombrottspjäsen Natten är dagens mor – men med ett större mått av resignation. Eller med författarens ord: »De kommer inte vidare, de är för evigt bundna vid varandra. Lösgör de sig, så kommer de att dö.« (En insikt som påminner om de ambivalenta »blixtlåsrelationer« som Norén genomgående framställer.)

I Vilstolen (Stockholms stadsteater 1991) klingar de alltmer elaborerade språkspelen i en miljö präglad av Mies van der Rohe-stolar, Armanikostymer och Gucci-skor – men efterhand obönhörligt punkterad av en dramatiker vars människokännedom firade allt större triumfer. I familjedramat Sommar (Dramaten 1992), med bland annat Gunnel Lindblom och Jan Blomberg, möter vi åter människor som försjunker i skenproblem för att slippa ta itu med de djupare problemen; med sådant som smärtar.

Tiden är vårt hem, som utspelas på Österlen, var tjechovskt vemodig – men några år senare kom helt nya saker: Kliniken – som demaskerar svensk mentalvård, med tvära kast mellan apati och desperation. Som i de flesta Noréntexter: kaos är granne med gud. I Så enkel är kärleken (med urpremiär på Vasateatern, 1997) möter vi ett äktenskapsinferno som direkt bygger på Albees Vem är rädd för Virginia Woolf. Och i Och ge oss skuggorna bygger Norén vidare på O’Neills Lång dags färd mot natt. Uppsättningen med bland annat Max von Sydow, Margaretha Krook och Reine Brynolfsson torde vara bland det starkaste som spelats på Dramaten under de senaste femtio åren.

»Fängelsepjäserna« – besläktade med Gorkijs Natthärbärget – blottlägger välfärdssamhällets baksidesinteriörer. I Personkrets 3:1 – vilket är byråkratspråk för Stockholms utslagna – problematiserar Norén ett samhälle som kategoriserar människor i grupper. I en akt av solidaritet bjuder han oss med på en nedstigning till helvetets nedersta kretsar. Dramatenuppsättningen avslutades med att dramatikern själv läste en inspelad text. Den gick ut på hur viktigt det är att som författare ta ställning för de behövande i ett samhälle med snabbt växande klassklyftor.

Även i Skuggpojkarna (Michael Nyqvist var aldrig så bra som här!) hjälper oss Norén att få syn på sådant som många helst blundar för. Den psykoterapeut som internerna träffar innehar här samma roll som publiken: Vi kan välja mellan att fördöma – eller att försöka förstå … Är dessa mördare och pedofiler bortom räddning? Är de dömda till en evig skuggtillvaro, dessa »skuggpojkar«? Nej: i scen efter scen framkommer att deras »ondska« snarast springer ur en rigid försvarsattityd; ur känslan av hopplöshet och underläge. Jag kommer att tänka på en strof ur en Norén-dikt: »En droppe kärlek – och allt kan förlösas.«

I fängelsepjäsen 7:3 fick »riktiga interner« delta, som ett led i tron på en möjlig rehabilitering. Vissa debattörer bedrev därefter hetsjakt på dramatikern – som om han var ansvarig för att en av deltagarna flydde och sedan dödade en polis.

I Norénfilmatiseringen Detaljer, regisserad av Kristian Petri, säger bokförläggaren: »Vi pratar hela tiden för att hindra varandra att säga något väsentligt.« Uttalandet träffar en stor del av Noréns dramatik – vars allmänna betydelse för mig klarnade ytterligare när jag på 1990-talet gjorde en rad teaterresor nere på kontinenten.

Till det mest fascinerande i författarskapet hör – förutom den banbrytande, starka lyriken – De döda pjäserna (1995); 14 dittills opublicerade verk i fyra volymer – liksom de under senare år mastodontiska men fascinerande dagböckerna.

Lars Norén är död – men betydelsen av hans författarskap kommer nu bara att växa. Närmast att vänta, kanske redan i höst, är en volym med hans poesi, som sedan en tid varit under arbete.

Björn Gustavsson