Frände recenserar Sörensons bok (ur nummer 5/2020)

 

 

marionetteatern_459x600

 

 

 

Marionetteatern – På väg sedan 60 år

Margareta Sörenson

Stockholmia Förlag, Stockholm 2020, 160 SID

 

Sven Lindbergs åldrade ansikte, eller snarare hans huvud, svävar fritt i mörkret. Lätt bakåtlutat och med slutna ögon. Som åskådare faller jag ner mot, in i scenens svarta hål. Samtidigt ser skallen ut att på en gång sjunka och stiga, röra sig hastigt mot och sedan långsamt bort från mig. Lindbergs lösa huvudknopp är ett spelande föremål som förflyttas av något annat än hans egen kropp. Som om huvudet hänger i trådar.

 

Det är den fullkomligt absorberande illusionen jag minns. Och att upplevelsen ägde rum i den branta gradängen i Marionetteaterns lokaler på Brunnsgatan 4. Jag tror det var en pjäs av Beckett. Vilken har jag ingen aning om. Inte heller när i tiden, även om min egen tideräkning säger mig början av 1990-talet. Jag letar i verkförteckningen längst bak i Margareta Sörensons bok om Marionetteaterns 60 första år och hittar Kort dröm, mycket riktigt av Samuel Beckett, i regi och scenografi av Karl Dunér. Året var 1993. Det var inte mitt första besök på Marionetteatern (och inte mitt sista, det har ännu inte ägt rum vill jag hoppas och tro), men fortfarande är det en av mina starkaste upplevelser av vad teater kan göra, hur den kan påverka och verka. Teatern kan bokstavligen vända upp och ner på gravitationen och skaka om dina sinnen. Och kanske är just upphävandet av fysiska och kroppsliga lagar och regler ett av dockteaterns alldeles särskilda kännetecken.

 

Marionetteaterns levnadshistoria liksom poppar ut från sidorna. Vad som dock är mindre vanligt – och därför också särskilt roligt – är soffbordsböcker som går på djupet med udda konstarter och dess unika konstnärliga uttryck.

 

Med anledning av att Marionetteatern nu passerat 60 jordsnurr (eller 62 om en ska vara petnoga, första produktionen under namnet Marionetteatern gjordes 1958) har Margareta Sörenson skrivit en bok som berättar inte bara om denna märkvärdiga lilla teaterinstitution, utan också om den mycket mångfacetterade konstarten dockteater. Jag skulle vilja föreslå »soffbordsbok« (vanligare är kanske att använda det engelska begreppet coffee table book) som en möjlig benämning eller genrebestämning. Detta inte alls i någon nedsättande eller förenklande mening. Snarare vill jag alldeles särskilt lyfta fram hur boken verkligen är en fröjd för ögat. Jag tror faktiskt – har inte räknat utan baserar det helt på upplevelse – att bilder tar större utrymme i anspråk än spaltmeter text gör. Känslan är den där lyxigt påkostade »ligga framme och stila«-boken i lite större (men inte för stort, ändå behändigt) format, med läcker färgsättning och en papperskvalitet som ger fyrfärgstrycket lyster. Marionetteaterns levnadshistoria liksom poppar ut från sidorna. Vad som dock är mindre vanligt – och därför också särskilt roligt – är soffbordsböcker som går på djupet med udda konstarter och dess unika konstnärliga uttryck.

 

Men med den mångkunniga dans- och teaterkritikern Margareta Sörenson vid pennan är kombinationen av bredd och djup, med stödben i såväl folkbildningstradition som akademisk teater- och dansvetenskap, fullt möjlig.

 

Boken är indelad i fyra tematiska kapitel. Först en snabbkurs i dockteater- och Marionetteaterns historia fram till idag. Därefter handlar det om dockteatern som visuell konstform och dramatikernas relation till dockteatern. Dansens relation till dockteatern är temat för det sista kapitlet och avslutningsvis finns några korta intervjuer med konstnärer som varit och är verksamma på Marionetteatern. Sörenson zoomar in och ut, sätter ramarna för och kontextualiserar Marionetteaterns verksamhet i den svenska myllan och internationellt, fin- och populärkulturellt, såväl sidledes som bakåt i tiden. Förutom de konstnärliga sammanhangen håller hon hela tiden ett skarpt öga på samhälleliga och politiska perspektiv. Sörenson följer västerländsk dockteater från antiken, via folklig gycklartradition och marknadskultur, vidare genom 1700-talets operakonst, som självklar scen i 1800-talets borgerliga pojkrum till 1900-talets modernistiska explosion och 2000-talets formexperiment. På vägen synliggör hon konstformens pedagogiska och moraliska dimensioner. Hur Marionetteatern droppade den patriarkala stafettpinnen visar Sörenson med en omsorgsfull genomgång av nuvarande konstnärliga ledaren Helena Nilssons konstnärskap. Nilssons intellektuella hållning och feministiska medvetenhet har utvecklat och placerat Marionetteatern i samtiden. På ett generöst och komplext vis delar också Marionetteatern med sig av boksidorna så att andra utövare och sammanhang också får plats. Sörenson lyfter fram dockspelaren som en allkonstnär straxt utanför rampljuset, som ofta arbetar med föreställningar från ax till limpa – hantverk, design och skådespeleri.

 

Sörenson lyfter fram dockspelaren som en allkonstnär straxt utanför rampljuset, som ofta arbetar med föreställningar från ax till limpa – hantverk, design och skådespeleri.

 

Emellanåt lägger jag märke till att boken springer ur en annan form av berättande, den utställning Sörenson kurerade till det »riktiga« 60-årsjubileet för ett par år sedan. Bildrikedomen är, som sagt, ett gott arv. Och visserligen måste texten i ett dylikt verk vara effektiv för att rymma många infallsvinklar, men ibland blir strukturen lite väl lik utställningsformatets textskyltar. Kvar dröjer också en del upprepningar, självklara när texter ska kunna läsas i olika ordning. »Översättningen« av texten till bokmediet hade kunnat ägnas större omsorg och noggrannhet. Det stör läsningen att på samma uppslag möta två – visserligen korta, men nästan identiska – beskrivningar av den japanska dockteaterformen bunraku och ytterligare några sidor senare få ännu en påminnelse. Men den typen av omtagningar stör antagligen inte läsaren om boken läses här och där, från och till – just som en soffbordsbok ska.

 

Att dockteatern ägnat sig mycket åt att möta barn och unga betraktar Sörenson (och jag är enig) som ett bevis på konstnärlig integritet och skärpa. Bara konst med verklig höjd kan möta ung publik. Och på den höjden står Marionetteatern och blickar ut över ett landskap.

 

PS. Några av er kan kanske bara inte släppa de inledande raderna. »Men Sven Lindberg var ju en livs levande Dramatenskådespelare! Hur kan hon prata om den där Beckettföreställningen som om den var dockteater? Det var den ju inte!« Jo, det var den. Läs boken så får ni veta varför!

 

Carolina Frände

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 4/2020 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826

 

 

 

 

Annonser
Annonser
Beställ digitala lösnummer
Nu kan du beställa en korttidsprenumeration av Teatertidningen, där du får tillgång till vårt senaste nummer och hela vårt digitala arkiv. Då får du cirka en månad på dig att läsa numret. Det kostar 50 kronor. Beställningen gör du via vårt prenumerationsformulär. Gå till "prenumerera" (ovan) och klicka dig vidare.
Månadens citat

»Jag är verkligen inte emot nya former, är en varm förespråkare för bredd och spets. Men ta för fan inte bort teaterkonsten. Det är en människosyn i det här som jag inte står ut med.«

Pia Gradvall

Folkoperan